Om Carl Haglunds beslut: Ingen vinn-vinn-situation för politiken

Spekulationerna visade sig vara sanna. I dag meddelade Carl Haglund att han blir vice vd för Sunshine Kaidi New Energy Group med ansvar för bolagets europeiska investeringsstrategi.

Gissningarna om vilken bransch Haglund var på väg till tog vid då han meddelade att han inte fortsätter som partiordförande efter partidagen i Åbo. Vilken bransch var förstås öppet, och under partidagen förekom halvhjärtade försök att övertyga alla om att Haglund inte var på väg nånstans.

”Vi tänker inte släppa dig”, sades det och flera gånger nämndes nästa presidentval – skämtsamt men ändå förhoppningsfullt.

Den förhoppningen kommer inte att omvandlas till kritik nu. Eventuellt erkänner SFP:arna att man förlorat en viktig röstmagnet, men det erkännandet följs säkert av lyckönskningar till det nya jobbet. Liknande reaktioner är att vänta från partier som ligger nära SFP på den politiska kartan.

Kritik, i den mån den kommer, är att vänta från vänsterhåll och från ärkerivalen Sannfinländarna. Och förstås från politiska förståsigpåare.

I valet 2015 fick Haglund 21 468 röster. Det mandatet struntar han nu i. Tidigare har han uppgett en besvikelse på politiken och mera tid för familjen som skäl till varför han slutade som ordförande och inte ställer upp i kommunalvalet. Det beredde vägen för dagens meddelande.

Haglunds försvarare kommer att ta fasta på det som han själv lyfter upp i ett pressmeddelande: glädjen över möjligheten ”att främja tillväxten och uppkomsten av nya jobb i Finland.”

Gränsen mellan den politiska sfären och näringslivet suddas ut, verkar det som. Alla jobbar för samma sak: att ge finländarna jobb och staten skattepengar.

De som inte vill förhålla sig kritiskt till Haglunds avhopp tänker sig att riksdagsmannen Haglund gör lika mycket nytta för Finland som vice vd:n Haglund, speciellt som den förra tappat lusten för politiken men har en nyfunnen gnista för näringslivet. En vinn-vinn-situation med andra ord.

Men det är inte entydigt positivt. Säga vad man vill om Haglunds karriärbyte men överraskande och nytt är det inte. Snarare cementerar det ett redan existerande mönster: högt uppsatta folkvalda får tack vare folkets mandat kontakter som kan utnyttjas efter avslutad politisk karriär, eller mitt i den.

För de som ser ett symbiotiskt förhållande mellan politik och näringsliv – ett förhållande som till och med gynnar det allmänna goda – är det här mönstret oproblematiskt. I de haglundska leden finns många med den uppfattningen.

För dem som ser ett avstånd mellan vanliga medborgare och beslutsfattare är mönstret problematiskt, för i praktiken innebär det att banden mellan politiken och näringslivet knyts hårdare medan banden mellan medborgarna och politikerna tänjs ut och brister.

För den cyniskt lagda kan politiken då framstå som en pinne på karriärstegen. Den sortens cynism finns det gott om i dag. Därför är dagens besked långt ifrån en vinn-vinn-situation för politiken.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

”Kobbe” och ”Calle” är alarmklockor för finlandssvensk press

Det ligger något dubbelt sorgligt över Svenska Yles fredagsnedslag i ”mediedebatten”.

Den ena sorgligheten har att göra med vem man vänder sig till – Kaj-Gustaf Bergh och Carl Haglund. Så snäva känns kretsarna i mediesvenskfinland att man blir klaustrofobisk av att läsa.

Den andra sorgligheten har att göra med vad herrarna säger. Bergh rider en gammal käpphäst, Yles public service-uppdrag, och Haglund är givmild nog att kalla kraken (Berghs argument dvs) för en ”öppning i mediedebatten”.

Låt oss låtsas att det är en öppning. Bergh säger att då man definierat vad public service är så kan en annan part än Yle producera ett public service-innehåll.

Reality check 1: Om jag inte är totalt bakom flötet så produceras i dagsläget en hel del innehåll av andra än Yle – som Yle köper in och sänder, utgående från sitt public service-uppdrag.

Okej okej. Bergh menar förstås att om man definierar public service (bättre?) så skulle KSF Media kunna ta sig an att producera en del av innehållet – och åtnjuta en del av Yleskatten.

Reality check 2: Oavsett hur man ser på behovet av en definition av public service så tror jag de flesta kan gå med på att nyheter, barnprogram och program för språkliga minoriteter är centrala för begreppet. Nyheter producerar KSF Media redan, en definition hjälper föga där. Hur koncernens intresse för barnprogram och nyheter på samiska är vet jag inte, men klart är att alla dessa produkter kräver en infrastruktur som motsvarar ansvaret. Hur realistiskt är det att tro att noga synade skattemedel får gå till att bygga ett mini-Svenska Yle av KSF Media?

Det Bergh kan hoppas på är en fördelning av skattemedlen som låter KSF Media producera innehåll som köps av Yle. Att det är en lösning på nåndera partens problem – KSF Medias dåliga resultat och Yles inbesparingar – har jag svårt att se.

Över till Carl Haglund. ”Vi måste sätta oss ner och dryfta framtiden”, säger Haglund enligt Svenska Yle och med ”vi” avser han tidningsägarna och politikerna i Svenskfinland.

Alltså: Den makt som tidningarna ska granska ska alltså rädda den finlandssvenska pressen; den kunskap som krävs för detta har alltså hela tiden funnits bland våra politiker och, tydligen, bland tidningsägarna – bara lite djupare ner, kanske.

Haglunds oro för tidningarna är säkert genuin, och det är bra att han ser det världsfrånvända i Berghs tro att Yleskatten ska rädda tidningsbranschen. Men hans utspel borde om något vara en alarmklocka för tidningsägarna. Det är nu vi – och med ”vi” menar jag tidningsbranschen – måste söka lösningar som inte involverar politikerna.

Den finländska mediepolitiken (om vi hade en) ska skapa goda förutsättningar för de kommersiella medierna, men långsiktigt sett är det här något vi måste lösa själva. Lösningen är att vara relevanta. Relevanta för läsarna, relevanta för annonsörerna och relevanta i våra val av teknologi.

För detta krävs långsiktiga investeringar och, vare sig vi vill det eller inte, det samarbete mellan de finlandssvenska mediehusen som så långt föregåtts av mycket snack och väldigt lite verkstad.

Dan

Behandla inte Donner med silkeshandskar

Det går inte att ta miste på att Jörn Donner är med i EU-valet för att vinna.”, skriver Svenska Yles Magnus Hertzberg med anledning av att Donner i dag offentliggjort sin kandidatur.

Går inte att ta miste? Verkligen?

Låt mig fråga: Om någon annan kandidat har krävt två månaders övertalning, sedan sagt att hen inte har någon valstrategi (men fotarbete är åtminstone uteslutet), och att det inte är givet att hen åker till Bryssel även om väljarna skulle vilja det – om nån annan kandidat sagt så, hade viljan att vinna fortfarande varit lika påtaglig?

(På Facebook undrade också en av Donners medkandidater om han (Donner) skulle ta emot mandatet, skulle det bli hans, men den kommentaren raderades sedan.)

Ni vet svaret. Det är nej.

Från min sida handlar det här inte om Donners ålder, 81, eller om att han inte skulle vara en kvalificerad kandidat – om han så vill. Frågan är snarare: tas han på allvar – av journalisterna, av väljarkåren, av SFP?

Partiet tar honom troligen på ett sorts allvar. Annars hade inte Carl Haglund hängt på Donner i två månader istället för att, säg, vända sig till nån som verkligen vill jobba för rösterna. Det är ett strategiskt allvar – Jörn Donner generar röster bara genom att finnas.

Frågan är om väljarna kommer att se genom det och om (de finlandssvenska) journalisterna förmår göra det genom att testa kandidaturen.

Jag hoppas det. För jag tror att Donner skyr silkeshandskar.

Dan

Hur ska vi förstå Haglunds slips-löfte?

Först framstår det som oskyldigt, nästan småroligt att Finlands försvarsminister Carl Haglund (SFP) lovar Svenska Yles journalist Freddi Wahlström att bära en blågul slips med anledning av krisen på Krimhalvön.

Kanske är det också det, en lättsam randanmärkning i en allvarlig berättelse. Kanske har Wahlströms kollega Mattias Fagerholm rätt då han rubricerar ”En höna av en ukrainsk slips” i sin blogg och i sammanfattningen inkluderar rysk medias kritiska tolkning av slipsvalet.

Men ändå. Löftet och slipsvalet hade sin upprinnelse i en diskussion om politiska signaler (där också jag deltog på ett hörn). Rysk media läser (in) ett budskap och försvarsministern ger sin förklaring.

Vilken slutsats ska vi i vår landsända dra? Och då menar jag inte bara av slipsvalet, utan också av det faktum att det görs som ett löfte till en journalist.

Ska vi tänka att den komprimerade och ibland familjära diskussion som finns på Twitter, också mellan journalister och politiker, förs i ett för sociala medier naturligt tonläge?

Ska vi tänka att den som missar detta tonläge också gör en höna av en fjäder/slips?

Ska vi tänka så för det andra alternativet – att det fanns ett outtalat samförstånd mellan journalisten och ministern om att något skulle signaleras – cementerar inte bara ett okritiskt ”vi mot dem (ryssarna)” utan också en relation mellan medierna och statsmakten som känns obekvämt mysig; som en motsvarighet till det vi tänker oss att rysk media gör i kritiken mot slipsvalet?

De här frågorna är värda att ställas. Inte för att jag tror att journalister och politiker överlag har ett osunt förhållande till varandra eller för att Wahlströms slips-tips skulle vara ett grovt övertramp, utan för att också detta förhållande sänder signaler som bäddar för budskap att läsa in.

Dan

Politisk rundgång

Det finns en film som heter Jerry Maguire och i den filmen finns en av filmhistoriens smörigaste repliker: ”You complete me.” Översatt till svenska: Du fullbordar mig.

I kväll satt jag och lyssnade på Carl Haglund och Anna-Maja Henriksson diskutera sig fram mot SFP:s partidagar i Karleby. Jag kom att tänka på den citerade repliken.

För vad jag såg var två politiker som kompletterar varandra; som i ingen fråga – vad jag kunde förstå – var av annan åsikt än den andra, men gärna ville ”tillägga något” efter att motkandidaten sagt sitt.

Är det bara vi journalister som söker konfrontation eller kan enigheten på riktigt vara en nackdel?

Tja, SFP kan känna sig trygg i att partiet har två lysande politiker som kan stöda varandra oberoende av vem som väljs. Valet i Karleby kommer knappast att väcka ont blod

Men: Då kandidaterna är så eniga; då SFP i så ett tidigt skede signalerade (genom att annonsera nu pågående turné) att eventuella andra kandidater inte behöver bemöda sig; då kandidaterna verkar predika för de redan omvända (partipolitiskt aktiva utgjorde en stor del av åhörarna i Åbos stadsbibliotek i kväll); kan den här politiska begåvningen se väldigt enkelspårig ut.

Torbjörn Kevin ställde den motiverade frågan om hur SFP ska ta till vara de förmågor som inte drillats i partiets ”kadettskola”, de som inte är typiska folkpartister. Bägge kandidater tyckte att SFP måste bli bättre på det. Men vad betyder det, inte bara för SFP utan för partier överlag?

Eventuellt ett risktagande. Ett parti som drömmer om ett större stöd – SFP har pratat om ett tioprocentigt stöd – måste tillåta lite gjutjärnsyta för att fånga upp nya väljare och partiaktiva. Risken består i att det här kan skrämma bort de som trivs bra där de glider omkring på teflonytan.

Justitieminister Henriksson sa en intressant sak i kväll, lite i förbigående: Partiet borde ordna tillställningar dit folk kan komma och diskutera utan att få SFP-stämpeln på sig.

Jag undrar, varför är ett parti som berömmer sig för hur brett och högt det har mellan väggar och till tak rädd för att lämna stämpelmärken på folk? Jag tror att det finns en medvetenhet om att SFP betraktas som ett likriktande parti; ett parti som med sitt liberala famntag gör väljarnas olikheter till sina och därmed suddar ut dem.

Är det så på riktigt? Ja vad ska man tro då Haglund och Henriksson utmålas som de absolut bästa kandidaterna – ”vem som än väljs får SFP en bra ordförande” – och då de samtidigt är eniga i allt?

Politisk rundgång i ett parti får inte bara potentiella väljare att slå dövörat till. Det riskerar också göra trogna anhängare döva.

Dan