Öppen fråga till Svenska Yle: Lät ni Kaj-Gustaf Bergh styra frågorna i Obs debatt?

I torsdags i Svenska Yles debattprogram Obs debatt diskuterades den finlandssvenska dagspressen och mera specifikt KSF Medias tidningar.

Ämnet är inte nytt men just den här veckan har tonläget satts av reportagemagasinet Amos arv. Tidskriften innehåller bl a en lång intervju med Konstsamfundets vd och KSF Medias styrelseordförande Kaj-Gustaf Bergh.

I den intervjun sa Bergh bl a att tidningsverksamheten är ”gullig” och att han saknar visioner för den. Uttalandet har igen väckt frågan om hur den yttersta ansvariga ledningen för några av Svenskfinlands viktigaste tidningar ser på verksamheten. Att Bergh var inbjuden till Obs debatt kunde bara förstås som en följd av intervjun i Amos arv.

I programmet förekom inga frågor om uttalandet i Amos arv. Efteråt har information om vad som föregick sändningen framkommit, mycket tack vare programmet Eftersnack. Jag citerar:

”En stund innan direktsändningen började fick [Kaj-Gustaf Bergh] ett raseriutbrott och hotade med att gå hem om fel frågor ställdes: ‘Jag har inte kommit hit för att diskutera mina tidigare uttalanden’, och inget som står i den nya tidningen Amos arv, fräste han, och började slita bort mikrofonen.”

Jag är den första att ha förståelse för den svåra situation som uppstår i o m att en av gästerna hotar att lämna sändningen om vissa frågor ställs. Jag kan t o m förstå varför man låter en sändning styras av såna hot (även om jag inte tror det är vettigt att låta det ske).

Den som läst Amos arv vet att Kaj-Gustaf Bergh också efter intervjuerna för tidskriften försökt påverka både innehåll och källskydd. Journalisterna Annica Lindström och Lina Laurent har varit öppna om att så skedde.

Den öppenheten har inte Svenska Yle visat, åtminstone inte officiellt. Nu har vi alltså ett läge där Eftersnack – en frilansproduktion på Svenska Yle – kommer med en beskrivning som är mer än märklig.

Om det är sant att Kaj-Gustaf Bergh fick sätta agendan för Svenska Yles flaggskepp, direktsänd debatt på bästa sändningstid, då är förutom KSF Medias och Konstsamfundets också Svenska Yles trovärdighet i vågskålen.

En överdrift? Låt mig påminna om att Svenska Yle den senaste tiden ägnat väldigt mycket tid åt att bevaka den finlandssvenska tidningskrisen och i den bevakningen har KSF Medias tidningar fått mycket utrymme. Att så få den ytterst ansvariga på plats och låta honom styra diskussionen ogiltigförklarar den bevakningen. Det målar också en bild av en bräcklig finlandssvensk public service och av en stolt tidningstradition i nyckfulla händer.

152-åriga HBL och 90-åriga Yle förtjänar bättre.

Här finns säkert ett ord-mot-ord-situation. Bergh säger att han kommit överens om att diskutera vissa saker och hotat lämna studion ifall överenskommelsen inte följs. Obs debatt kan ha svårt att svart på vitt bevisa vad överenskommelsen gällt.

Men: Kaj-Gustaf Bergh har läst igenom och godkänt allt som står i intervjun med honom i Amos arv. Han är inte i position att förbjuda en redaktör att ställa honom frågor om offentlig information. Inte bara för att han godkänt intervjun i Amos arv, utan också för att han är styrelseordförande i en mediekoncern som värnar om god journalistik.

Nu verkar han verka mot denna goda journalistik.

Därför måste Svenska Yle nu bekräfta eller motbevisa de uppgifter som kommer fram i Eftersnack. De här påståendena kan inte bli hängande.

Det handlar inte om att peka finger mot Obs Debatt. Programmet har säkert dragit sina slutsatser. Viktigare, i det här skedet, är frågan om en eventuell munkavle. Att göra fel val i direktsändning är en sak; att inte erkänna efteråt att valet ändrade själva karaktären på sändningen och omintetgjorde det man satt sig ut för att göra – det är en annan sak.

Programmet Eftersnacks påståenden ger vid handen att Svenskfinlands största kommersiella mediekoncern representeras av en person som saknar respekt för koncernens kärnverksamhet – d v s journalistik – och att den respektlösheten fann sin väg in i skattefinansierad public service.

Alltså, Svenska Yle: Lät ni Kaj-Gustaf Bergh styra frågorna i Obs Debatt?

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Uppdatering 10.9.2016, klockan 17:07

Bettina Sågbom, producent för Obs debatt, skrev så här på Twitter:

Svenska Yle har nu också berört frågan officiellt, i form av denna nyhetsartikel. Svaret på den öppna frågan torde därmed vara: ja, Yle lät Kaj-Gustaf Bergh styra frågorna i Obs debatt.

Diskussionen om i hurdana händer en stor portion av den finlandssvenska journalistiken vilar är förhoppningsvis inte avslutad i och med det.

Vi måste prata om ”Vi måste prata om…”

Har ni noterat att det finns sjuhelsikes mycket som vi måste prata om?

Otaliga rubriker gör gällande att vi måste prata om pengar, människoliv, smärta, oskuldsnormer, Maria Kulles skånska i ”Bron”, hundar, Zlatan, våldet mot kvinnor, ensamkommande barn, ”Making a Murderer”, det organiserade rofferiet, näthat, hur man säger Auschwitz, hiv, cancer, föräldrars ansvar, vad flyktingar kostar, sjukskrivningar, könsroller, Bonniers, självmord osv osv.

En rad mer eller mindre viktiga frågor avhandlas utgående från det här sättet att rubricera. ”Vi måste prata om…” signalerar ett antal saker. Dels att ämnet som avhandlas i texten inte uppmärksammats tillräckligt mycket. Måstet i rubriker följs aldrig av en förklaring till varför vi diskuterar ett visst ämne, som om man egentligen menade ”därför pratar vi om…” Vilket är märkligt eftersom rätt många frågor som behandlas under dessa måste-rubriker är frågor som diskuteras hela tiden.

Dels signalerar rubriken textförfattarens förträffliga iakttagelseförmåga, som om hen sa ”ingen annan har noterat denna lucka i samhällsdebatten – förutom jag!” Måstet antyder författarens insyn i något som den övriga allmänheten missat eller inte vill se: ”ni får inte blunda för det här!”

Sen har vi förstås själva måstet, det som signalerar hur akut läget är. Vi måste prata om oskuldsnormer, näthat, Zlatan osv annars… Ja annars vadå? Vad händer om vi inte pratar om det som textförfattaren panikartat försöker uppmärksamma oss på?

Vi måste prata om-rubrikerna är i slutändan främst ett stilgrepp, om än ett fantasilöst sådant (med undantag av rubriken för detta inlägg förstås). Stilgreppet syns också i rubriker som påstår att ”du kan aldrig gissa vad som hände sedan”. Det handlar om rubriker som formats av den tuffa konkurrensen, den som uppstår då alla kräver konsumentens uppmärksamhet.

Vilket är rätt ironiskt. Vi måste prata om-rubrikerna är inte ett tecken på att saker inte diskuteras utan på att allt diskuteras – i större och mindre omfattning förstås, men trots det: ändlöst och hela tiden.

Vi har redan passerat inflationspunkten för dessa rubriker. Få tror på riktigt på det akuta som ”vi måste prata om” signalerar, för vi pratar redan om det. Och i nästa stund pratar vi om något annat som motiveras av ett måste som vi sedan länge slutat tro på.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Svenska Yle pratar i skägget om sociala medier och ansvar

Jag gillar Stefan Winiger och Svenska Yle men nu måste jag läxa upp dem båda.

Inte enbart för att jag tycker att de gör en grej bakvänt, utan för att jag tror att de inte är ensamma om att göra det bakvänt.

Och för att jag tror att det bakvända är symptomatiskt för hur vi journalister försöker balansera fakta och ”snackisar” – och för att vi tror att vi klarar av det. Eller ännu värre: att vi tror att det är eftersträvansvärt att vi klarar av det.

Under temat ”debatt” dammar Svenska Yle av en snart tre månader gammal loppukevennys om hur skägg är som bajs.

Det märkliga är, att Svenska Yles artikel landar i en sågning, signerad Der Spiegel, av den amerikanska radiostationen KOAT:s ovetenskapliga undersökning av en ”handfull” skägg.

Den sågningen borde rimligtvis ha avstyrt Svenska Yle från att försöka göra det här till en ”debatt”.

I ett skede intar artikelskribenten Winiger ett sorts metaperspektiv och skriver att KOAT:s ”undersökning” har ”delats och kommenterats vida på hela planeten och visar tydligt på de sociala mediernas makt – helt oavsett om det som skrivs är sant eller inte.”

Men att bajsskägget bevisligen är en myt hindrar inte att Svenska Yle försöker skapa debatt av myten. För då man inte har fakta på sin sida kan man alltid, som Svenska Yle gör, fråga ”Tror du att skägg är en bakteriespridare?”

Tror? Är det inte folks ogrundade tyckande som är bränslet i de sociala mediernas makt? Är det inte vad folk tror, i motsats till vad som verkligen gäller, som kommer i vägen för en informerad debatt? Är det inte övertygelser av det här slaget – ”Skägg är snuskiga!” – som gör att rykten och vaga påståenden fortsätter leva kvar långt efter att de bevisats vara felaktiga?

Det Svenska Yle säger är ungefär det här:

Här är ett påstående. Vi vet att det inte stämmer. Men det är en snackis. Så ni får säga vad ni tror om det här som vi vet att inte stämmer. Och, by the way, vi vet att det här med låta snackisar köra över fakta är en avigsida av sociala medier. Så vi publicerar det här under ”debatt”.

Det här är ett tillkortakommande symptomatiskt för medierna och för oss journalister. Den här gången handlade det om skägg, men nog finns det väl utrymme för källkritik för det?

Dan

Om torsdagens partiledardebatt: Migränen är också Svenska Yles

Kvällens partiledardebatt inför EU-valet genomfördes utan SDP:s Jutta Urpilainen. Migrän tvingade sossarnas boss att stanna hemma. Någon ersättare tillät Svenska Yle inte.

En motivering löd att endast partiledare hava tillträde till partiledardebatter. En annan att de övriga partiernas misslyckade försök att komma undan ett framträdande på svenska inte gav Svenska Yle något val: inte ens sjukdom var motivering nog för en rockad (schackterm – slå upp det).

Att Urpilainen sedan nog kunde ta sig till riksdagen och var inbokad för Enbuske & Linnanahde senare på kvällen ger skäl till spekulationer. Blotta tanken att riksdagspartiernas ledare skulle vilja sidsteppa en tv-sänd debatt i Yle för språkets skull gör att bolagsledningen sätter hårt mot hårt.

För ingen ska väl tro att Svenska Yle nöjer sig med mellanchefer för att bossens svenska är knagglig?

Är det en obefogad rädsla? Bevisligen inte. Och handen på hjärtat: vem tror att Urpilainen inte hade dykt upp hade det handlat om storebror finska Yles debatt?

Under kvällen har jag läst vettiga kommentarer om hur Svenska Yles val inte är public service. En debatt utan SDP är rumphuggen i bästa fall, snedvriden i sämsta.

Men hur skulle Svenska Yle ha agerat? En debatt med en avbytarbänk vill ingen se på. Och vad händer med varumärket Svenska Yle om partiledarna väljer Putous, Uutisvuoto och Arto Nyberg men nobbar Finnilä & Jungar?

Jag säger inte att Svenska Yle gjorde fel givet de premisser som finns för valdebatt i Finland i dag. Enligt dem måste man ha stjärnkonstellationerna med då det verkligen gäller.

Men är det inte just det här som gör partipolitiken så erbarmligt tråkig? Att vi journalister går till toppen, inte för att vi väntar oss ett nytt budskap utan för att det levereras just på toppen.

Jo, det finns ett vettigt argument om det yttersta politiska ansvaret, om att höra löften från hästens mun osv. Men samtidigt: ett parti är inte dess ledare och en ideologi är alltid delad.

Om partiledarna inte vill ställa upp, berätta då det klart och tydligt i sändningen – och behandla sedan den som ställer upp, inte som en ersättare utan som en som kommit för att prata partipolitik som vi en gång definierade ordet: nåt som samlar många.

Jag anpassar inte budskapet, Trygve Söderling

Antingen är Trygve Söderlings kritiska röst nuförtiden helt irrelevant i Svenskfinland eller så ingjuter han en skräck som får journalisterna att tiga.

För journalistkårens och Söderlings skull hoppas jag att ingetdera påstående stämmer – att Söderling är relevant och därför värd mothugg.

Jag tycker nämligen att det är märkligt att han i HBL (13.2) kan skriva att ”journalisterna” är ”ideologiproducenter” som måste ”anpassa budskapet till ägarnas och annonsörernas objektiva klassintressen (‘journalistik är det som trycks på baksidan av annonserna’ lyder den klassiska definitionen).”

Påståendet har sin upprinnelse i nya KSF-chefen Barbro Teirs hänvisning till Karl Marx. Söderling korrigerar Teir, ifrågasätter hennes (av kapitalistiska intressen präglade) rationella förmåga och hoppas att de hopplöst icke-marxistiska journalisterna vågar stå på sig – de får ”gärna fortsätta att hävda” betydelsen av en vital debattkultur.

Till Trygve Söderling vill jag, som en av ”journalisterna”, säga: Jag är ingen ideologiproducent. Jag anpassar inte budskapet efter kommersiella intressen.

Men Söderling gör oss journalister en tjänst med sin formulering. Den uteblivna motreaktionen (jag har inte sett någon kritisera påståendet, däremot har det nog gillats – också av journalister) visar att kåren tappat greppet om mediediskussionen.

I går var det mycket virtuella kramar på de österbottniska journalisternas Facebook. ÖT, Vbl, Syd-Österbotten och PS blev tabloider. ”Det är fest i Österbotten”, skriver ÖT:s chefredaktör Margareta Björklund.

Såna här nödvändiga förändringar, och satsningar av typen HBL kväll, är viktiga och värda att lyftas fram. Men de ska alltid vara svar på frågor som innehåll och substans frammanar.

Här tycker jag att vi journalister måste skärpa oss. Vi är ofrånkomligt en del av jakten på saliggörande lösningar som mediebranschen är i desperat behov av. För den skull ska vi inte nöja oss tekniska formuleringar som ”paketering”, ”läsvänlighet” eller ens ”lokalt” – det sistnämnda begreppet har blivit varje mediechefs Komma ut ur fängelset-kort.

Allt ska förankras i det journalistiska arbetet. Förändring är inte en dålig sak om den handlar om att anpassa utan att tumma på den kunskap, drivkraft och övertygelse som finns på varje redaktion.

Ja, vi kan glädjas över tabloidiseringar, tv-satsningar, digitala eftermiddagstidningar osv. Men aldrig så, att den tekniska aspekten överskuggar det vi vill göra med dessa format – bra journalistik.

Du som är journalist, läs Trygve Söderlings påstående. Förklara sedan varför det inte är dig Söderling skriver om. Det är en början.

Dan

Det Nyan missade med messen

Åländska Nyan tar farväl av messaspalten. Det verkar vara en bra sak. Själv har jag ingen erfarenhet av spalten men av chefredaktören Jonas Bladhs ledare att döma hade den  spårat ur.

Men varför? Det finns en ton i Bladhs text som stör mig. Nyan drar slutsatser av övertrampen som förekommit i spalten men verkar under en längre tid ha stått vid sidolinjen och tittat på.

Bladh skriver: ”Det handlar om ett sätt att kritisera som vuxit oss ur händerna…” och ”Med åren har messaspalten följt den allmänna utvecklingen i en allt mer digitaliserad värld. Påhoppen har blivit fler och grövre, stämningen oginare.”

Tydligen har Nyans redaktion noterat detta – sett påhoppen för vad de är – men ändå dragit sig. Först ville Bladh kolla med läsarna. Han bad om deras åsikter ”och de allra flesta vill se en förändring. Så blir det nu.”

Vad om majoriteten inte velat se en förändring? Hade Nyan fortsatt med messaspalten som tidigare?

Och vad var tidigare? Utgående från den förändring som nu införs, dvs. krav som måste uppfyllas för att få en sms-insändare publicerad, har det tidigare varit ok att:

  • skriva rasistiska, sexistiska, sekteristiska och språkdiskriminerande mess.
  • köra kampanjer och drev.
  • okontrollerad kritik mot näringsidkare.

Det som Nyan och alla redaktioner måste inse, är att den ogina inställningen inte är en ”utveckling” som sker vid sidan av tidningarna. Goda intentioner får inte överskugga ett väldigt enkelt faktum: skapar man möjligheten att hålla låda så är man aktivt med i utvecklingen; den växer en inte ur händerna, istället ger man den näring – hjälper den växa.

Att Nyan tidigare inte jämställt sms-insändare med vanliga tyder på att man missat det här totalt.

Om vikten av att hålla käft

Ingen vecka är fullständig i Sverige utan en debatt där journalisten Janne Josefsson på nåt sätt är inblandad. Den senaste debatten handlar om hur Josefsson under ett journalistseminarium gick hårt åt författaren Maria Svedland. Svedlands beskrivning av händelsen hittar ni här, tillsammans med andra länkar; Josefsson hör ni uttala sig bl.a. här.

Jag tänker inte ge mig i kast med Josefssons agerande (nöjer mig med att notera att också profiler som Lars Adaktusson och Ebba von Sydow har råkat ut för Sveriges mesta grävande journalister) utan stannar istället upp vid vad som verkar vara en delorsak till hans ilska mot Svedland. Hon har nämligen argumenterat för att ”våga vägra debatten”.

I korthet: det kan vara en poäng att inte möta rasister, kvinnohatare och andra med världsfrånvända övertygelser eftersom debatten ger dem en plattform att argumentera från. Den här diskussionen är välbekant. Den är också viktig men har inget klart svar. Att tiga ihjäl debatten går sällan; att ge den frikostigt med utrymme har också nackdelar.

En sak är ändå klar: att dumdristigt ta debatten – utan att reflektera över varför man tar den och med vem; vilket ansvar det innebär och hur man bär och följer upp det ansvaret – kan ha konsekvenser som alla kan vara utan.

Det är för mycket begärt att mänskor som går och bär på en fascistoid ilska ska begripa det här. Men alla andra, vare sig de är i det offentliga rummet eller inte, borde tänka på följande saker:

  1. Det finns inget man måste uttala sig om och ingen kan ha en åsikt om allt. Att säga att man inte har en åsikt i en viss fråga är inte ett nederlag utan snarare en insikt om vikten av att hålla käft.
  2. Har man åsikt, och väljer man att torgföra den – till en stor allmänhet eller till några få utvalda – är det skäl att tänka ett steg längre: hur backar jag upp min åsikt? Vad vill jag med den?
  3. Det gäller att stå sitt kast. En ventilerad åsikt är en förbindelse till en diskussion som kan pågå länge vare sig man vill det eller inte. Att låta ens åsikt följas av tystnad är förvisso också att agera, men på värsta möjliga sätt.

”Att ta debatten” har blivit en dygd. Debatten blir det viktiga, innehållet kan kvitta: det byts från vecka till vecka. Det här leder till många dåliga, krystade debatter. I dem medverkar folk som inte har någon åsikt men som gillar att debattera. Tyckandet är hårdvaluta.

”Att våga vägra debatten” är den här trendens motvikt. Det kan innebära att förvägra människofientliga åsikter utrymme. Men det är också tecken på intellektuell ärlighet: det finns gränser för ens kunskap och intresse. Den gränsen förmedlas bäst av tystnad.

Dan