Vem bryr sig om mediekritik?

I Slaget efter tolv diskuterades kritiken mot journalister. Eftersom jag hör till kåren tyckte jag det var synnerligen intressant. Och jag tänkte att här finns en massa saker att bita i.

Till exempel kunde man diskutera begreppet ”mediekritik” och inse att kritik inte uteslutande innebär att ha en negativ inställning. Det innebär också analys, det vill säga att kritiken backas upp av argument; av viljan att diskutera.

Man kunde också diskutera journalistikens olika roller, främst skillnaden mellan nyhetsbevakningen och opinionsbildningen. Att rikta kritik mot den ena är inte detsamma som att kritisera den andra.

Jag funderade på de här frågorna och på andra och sen tänkte jag, Vem bryr sig? Handen på hjärtat: Vill nyhetskonsumenten verkligen ta del av en sån här diskussion? Är inte de här frågorna väldigt interna, främst för journalister själva att ställa?

Mitt eget svar på den frågan är nej. Men kanske är det förmätet av mig att tro att det finns en bred samhällelig vilja att med stor eftertanke nagelfara just min yrkeskår.

Kanske är det så, att konsumenten vill ha två saker: Den färdiga produkten (tidningen, teve- eller radioprogrammet) och rätten att utgående från den forma sin uppfattning om journalistkårens brister och behållning; rätten att döma eller hylla (eller inte bry sig om) journalister beroende på hur man ställer sig till det som de skrivit.

Jag vet alltså inte om intresset för nyhetsmedierna sträcker sig längre än den huvudsakliga produkten. Nån får gärna upplysa mig om den saken.

Då diskussionen blir det viktiga

Det kan handla om finlandssvenska elevers påstådda lathet. Hur väl grundat påståendet är blir – en bit in i diskussionen – ovidkommande. För det är diskussionen som är det viktiga.

Det kan handla om en pappa som påstås ha lämnat sin innebandyspelande son i shorts i minusgrader utanför idrottshallen. Om det här faktiskt har hänt är en bisak. Det viktiga är att föräldrars orimliga krav diskuteras.

Eller det kan vara nåt så enkelt som en liten berättelse på Facebook. En berättelse om en flygvärdinna som står på sig mot en rasist. En berättelse som folk kan gilla och kommentera och dela med sina vänner.

Liksom i de övriga fallen verkar det inte heller här vara av nån större betydelse om utgångspunkten för diskussionen är sann. För det är diskussionen i sig som är det viktiga. Alla måste få diskutera. Alla måste få säga sitt.

Vad gör det sen att påståendet om lata elever inte alls var så vetenskapligt underbyggt som man först kunde tro? Det blev ju en diskussion av det hela.

Och inte är det ju av någon större betydelse att innebandypappan aldrig fanns. Visst, det var ett missförstånd men tänk så viktigt det är att dåliga föräldrar diskuteras.

Än sen om den antirasistiska berättelsen på Facebook visade sig vara en skröna? Det är ju viktigt att vi tar avstånd från rasism. Och det gör vi ju genom att gilla, kommentera och dela.

Den som tänker så tänker fel. När själva utgångspunkten för en diskussion blir mera av ett svepskäl för diskussionen, då kommer diskussionen att självdö på ett förutsägbart sätt.

Diskussioner av idag präglas av att de försvinner lika snabbt som de dök upp. Under några dagars tid påstås de avhandla viktiga frågor som bara måste diskuteras. Sedan är de som bortblåsta, ersatta av en annan, lika livsviktig diskussion.

Jag tror att den är hyperaktiviteten har att göra med oärliga motiv. En ärlig diskussion präglas av att själva utgångspunkten nagelfars. Ärlighet betyder också viljan att föra diskussionen till slut.

Nu blir diskussionsämnet istället podiet man behöver stå på för att höras. Och det kan lätt överges för ett annat diskussionsämne. Viljan att föra diskussionen till slut fanns aldrig där.

Vi måste bli bättre. Vi som deltar i diskussionen – i egenskap av nyhetsförmedlare och/eller konsumenter – måste våga ge diskussionen den tid den kräver.

Ett första steg är att inte svälja allt med hull och hår. Sålla bland informationsflödet. Allt är inte värt en diskussion.

 

Valkampanjen är ett förstoringsglas

Livet är det som händer medan presidentkandidaterna gör upp planer.

Valet är i fokus, och med det följer att en mängd frågor avhandlas. En del av dem har direkt att göra med presidents makt. Hit hör utrikespolitiken, Finlands agerande i världen.

Andra har att göra med presidentens opinionsbildande roll. Hit hör ”mjuka värden”, de som kommer på tal då frågan om vilket ”klimatet” i Finland är (och då handlar det inte om väder).

Kandidaternas ideologiska övertygelser måste diskuteras i nån utsträckning. Men det vore bra ifall de här diskussionerna fungerade som förstoringsglas, istället för att bli testfrågor som kan kryssas för – som om kandidaterna gav rätt eller fel svar.

”Förstoringsglas” i den meningen att diskussionerna ändå handlar om sånt som inte försvinner bara för att det är presidentval och all uppmärksamhet riktas mot kampanjen.

Även om de blir diskussionsämnen i valdebatten så fortsätter fattiga vara fattiga; de utslagna blir inte mindre utslagna; äldre fortsätter vara i behov av närhet och vård och de som hjälper fortsätter vara i behov av fler hjälpande händer.

Presidentvalet är en tävling, men spänningsmomentet ska inte dominera nyhetsrapporteringen.

För valet handlar inte om målgången utan om vad vinnaren gör efter målgång, vad han gör med det samhälle han säger sig bry sig om.