Journalistisk bottennotering i Åbo

Vi talar mera om tiggarna än vi talar med dem. ”Vi” inkluderar också journalister.

Ibland kan man ha överseende med det. Tiggeri är bl.a. ett politiskt överstatligt problem och politiker och tjänstemän kan förväntas svara på hur det ska lösas.

Men ibland är det oförsvarligt. Ibland bidrar journalistiken till att cementera avståndet mellan ”vi” och ”dem”. Den gör så för att den är slarvig, dålig eller t.o.m. medvetet illvillig.

I dag publicerade lokaltidningen Turkulainen en bildserie tagen av läsare. Av serien ska vi förstå att tiggare, på parkeringsplatsen utanför stadshuset, iklär sig sina ”arbetskläder”, d.v.s. mer tiggarliknande kläder, för att sedan ta itu med att tigga.

Tidningen försöker ge sken av nån sorts osäkerhet genom att låta rubriken vara en fråga – ”Fotograferade läsaren tiggare som tar arbetskläder på?” – men har trots det inga problem att publicera bilderna.

Frågan känns falsk. Turkulainen vet precis hur onödig den kommer att vara i mångas ögon – de som redan bestämt sig; som får sina fördomar bekräftade genom bildserien. Läs kommentarerna under bilderna och ni förstår.

Det hade varit mycket enkelt för tidningen att reda ut det här. Genom att gå fram och prata med tiggarna – som vore de mänskor som, säg, ”vi” andra – hade redaktionen fått mera kött på benen; frågetecknet hade raderats.

Men det hade ju minskat på avståndet mellan ”vi” och ”dem”. Frågetecknet sitter nog bra där det sitter, för det tillåter oss att själva tolka det vi ser – och ge oss själva rätt.

Yle Turku – en hörnpelare i vårt public service-bolag – drar också de sitt strå till den bittra stacken.

På sin Facebook länkar redaktionen till nämnda bildserie med tillägget (ung.) ”Turkulainen publicerade en bildserie från stadshusets parkering som onekligen väcker frågor.”

Återigen dessa frågor. Och vem ska svara? Givet att Yle Turkus uppdatering delats 60 gånger (i skrivande stund) är svaret: ”vi”!

”Vi” är också bra på att komma med råd. Bland kommentarerna under uppdateringen kan vi bl.a läsa att tiggarna behöver ett kok stryk. Återigen: det här är på en av det skattefinansierade public service-bolaget Yles Facebook-profiler.

Avslutningsvis plockar jag kallt ur Journalistreglerna (betoningarna är mina):

”10. Journalister bör kontrollera uppgifter så väl som möjligt – även om de har publicerats tidigare.

11. Allmänheten ska kunna skilja fakta från åsikter och fiktivt material. Inte heller bild- eller ljudmaterial får användas på ett vilsledande sätt.

12. Journalister ska förhålla sig kritiskt till informationskällorna. Detta är särskilt viktigt i kontroversiella frågor, eftersom nyhetskällorna kan syfta till egen vinning eller till att skada andra.

13. Nyheter kan publiceras även utgående från begränsad information. Rapporteringen om saker och händelser bör kompletteras då ny information finns att tillgå. Nyhetshändelser bör helst följas upp till förloppets slut.

Jag är inte rasist för jag delade Khemiris öppna brev

Författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Sveriges justitieminister Beatrice Ask slår rekord.

Facebook- och Twitterflödet igår handlade väldigt mycket om Khemiris text. Delningarna följde med kommentarer om att frågan är viktig och att texten är välskriven.

Inget att invända där. Khemiris brev handlar om den rasism som han och hundratusentals andra i Sverige möter dagligen. Det finns knappast någon som tror att det är annorlunda i Finland. (ÅU skrev om det här på ledarplats för ett tag sedan.)

Ingen kan heller påstå att brevet inte är välskrivet. Khemiri har tidigare revolutionerat det svenska språket. I brevet till Ask skriver han så det känns.

Den som anar ett men på väg anar rätt.

En (ibland outtalad) tanke med brevets enorma spridning är att vi ser en anti-rasism i rörelse, som vore delningarna en enorm flock fåglar som svänger höger och vänster, dyker och stiger genom luften, kollektivt och på känsla, utan ledare.

Jag tror inte på det. Jag tror att brevets genomslagskraft i hög grad är beroende av hyckleri.

Jag undrar, hur många personer som delat Khemiris brev har gjort så för att de inser att de själva gjort sig skyldiga till den rasism han beskriver? Om jag själv får svara: Försvinnande få, kanske ingen.

Jag tror att vi kan förklara de många delningarna med Jonas Hassen Khemiris egna ord:

För det är precis så rasismen funkar. Den är aldrig en del av vår skuld, vår historia, vår dna. Den finns alltid någon annanstans, aldrig här, i mig, i oss.

”Rasism” är inte begrepp som tillåter konkreta siffror. Vi kan svårligen säga att det bor si-och-så många rasister i vårt land (det handlar ju inte uteslutande om hur många som dömts för hatbrott, hur många som hör till rasistiska organisationer etc.).

Vilket är Khemiris poäng: det jävliga med rasism är att den inte håller sig till stereotypa rasister. Den finns i vardagen, vår vardag, och vi gör oss skyldiga till den.

De flesta som delat Khemiris brev är en aktiv del av det problem han beskriver. Men de flesta som delat brevet har inte gjort det med den insikten.

Om jag får gissa, och jag medger att jag spekulerar, skulle jag säga att det finns ett självbedrägeri i rörelse här som, paradoxalt nog, upprätthålls av Khemiris fantastiska språk.

Vi rörs av berättelsen, men vi blir inte berörda av verkligheten.

Nån vill säga: allt det här kvittar så länge problemet blir ett samtalsämne. Om så bara ett fåtal, och förhoppningsvis de politiker som behöver påverkas, kommer till insikt är allt som det ska, är tanken.

Jag håller med. Och för att så ska ske krävs att den där delningen föregås av ärlighet. Även om konsekvensen kanske är att man blir den där långsamma fågeln i flocken som inte hänger med.

Dan

 

Nyhetens behag

En på en och samma gång onödig men väldigt avslöjande diskussion som pågår just nu är den om Twitter och OS.

Ett par idrottare har sänts hem från spelen p.g.a. rasistiska tweets; andra har hamnat i blåsväder då meddelanden i sociala forum missförståtts. Vilket fick bl.a. Huffington Post att fråga: Ska idrottare få använda sociala medier överhuvudtaget medan spelen pågår?

Den här diskussionen går i samma ledband som diskussioner om ”nya” medier överlag. Jag använder citattecknet eftersom den polariserade diskussionen förstås bäst om man förstår nyhetens (o)behag.

Vi har helt enkelt inte ännu kommit till rätta med de sociala medierna. Det betyder inte enbart att en del vill bränna dem på bål – som Olav S. Melin i en HBL-kolumn – utan också att andra inte kan sluta krama om de sociala medierna; tillskriva dem äran för den arabiska våren t.ex. (men tydligen inte den förlorade revolutionen).

Den kår jag själv representerar – journalisterna – har svårast med det nya. Hur annars förklara att 140 tecken (Twitter) eller slentrianmässigt skrivna statusuppdateringar (Facebook) blir nyheter?

Nu vill nån protestera: Men är det inte bra att dessa medier bevakas och att de som skriver märkligheter ställs till svars?

Absolut, säger jag. Men som läget är nu, är nyheten gjord då en tweet/statusuppdatering är skriven; inget annat verkar behövas. Det jag nu ser är moralpanik, inte journalistik.

Begripligt eventuellt, eftersom (moral)paniken – tack vare människans biologiska styrenhet – håller samma tempo som Twitter, medan journalistiken karaktäriseras av eftertänksamhet (vill jag tro).

Nån vill säga att de sociala medierna ger viktig information; uppslag värda en uppföljning. Jag håller helt med: Det handlar om verktyg som jag hellre har än är utan. Men helst då så, att jag har dem och inte tvärtom.

Nyhetens behag gör att vi ibland glömmer den tågordningen.

Dan

P.S. Kul att vara tillbaka från semestern, förresten.

 

Ointresset som en positiv kraft

Mycket har sagts och skrivits om tyckandet. Om gillandet på Facebook; om tweetandet på Twitter; om anonyma kommentarer på webben o.s.v.

Om de här är åsiktsyttringar eller slentrianmässiga knapptryckningar har också diskuterats. (Tar jag ställning då jag gillar ett anti-rasistiskt budskap? Är mitt ställningstagande i så fall ännu starkare då jag kommenterar, om än anonymt?)

Men motsatsen har inte fått lika mycket uppmärksamhet. Vilken motsats? Jo, den som resulterar i ingenting: inga ”gilla”; inga tweets; inga kommentarer.

Vi kan kalla den här motsatsen för ett positivt ointresse men det kräver en förklaring.

Ointresset är inte synonymt med att inte bry sig, åtminstone inte i det här fallet. Ointresset är att aktivt välja bort, att inte ens förklara att man inte har en åsikt i frågan.

Majoriteten är fortfarande tyst, men att i dagens läge (då åsikten är den mest devalverade valutan i handeln med anseende) välja att vara en del av den majoriteten – och inte yppa ett ord om sitt val – är en galen tanke.

Som ni förstått är jag inte en del av den majoriteten. Det positiva ointressets kännetecken är att det inte gör något väsen av sig. Och jag väsnas just nu.

Ett positivt ointresse är detsamma som följande förståelse: Att ha en åsikt om något kräver en kraftansträngning. Att ha en åsikt om det mesta är ett förklätt ytligt tyckande.

På webben pratar alla i munnen på varandra, ofta om det som är en snackis just då och ofta på samma sätt.

Ord-kakofonin kommer av att folk inte försöker nyansera sitt prat – det är en för stor kraftansträngning –  utan väljer istället att bräda varandra med form, inte innehåll.

Nu vet jag inte med säkerhet ifall det finns de som lever helt och fullt i ett positivt ointresse. Men jag hoppas att det finns de som nu och då gör det.

Istället för att gilla eller tweeta eller kommentera, stannar de upp och inser att de inte har nåt att tillföra.

Och så är de nöjda med det, inte ens valet att avstå behöver uppmärksammas.

Dan

Då diskussionen blir det viktiga

Det kan handla om finlandssvenska elevers påstådda lathet. Hur väl grundat påståendet är blir – en bit in i diskussionen – ovidkommande. För det är diskussionen som är det viktiga.

Det kan handla om en pappa som påstås ha lämnat sin innebandyspelande son i shorts i minusgrader utanför idrottshallen. Om det här faktiskt har hänt är en bisak. Det viktiga är att föräldrars orimliga krav diskuteras.

Eller det kan vara nåt så enkelt som en liten berättelse på Facebook. En berättelse om en flygvärdinna som står på sig mot en rasist. En berättelse som folk kan gilla och kommentera och dela med sina vänner.

Liksom i de övriga fallen verkar det inte heller här vara av nån större betydelse om utgångspunkten för diskussionen är sann. För det är diskussionen i sig som är det viktiga. Alla måste få diskutera. Alla måste få säga sitt.

Vad gör det sen att påståendet om lata elever inte alls var så vetenskapligt underbyggt som man först kunde tro? Det blev ju en diskussion av det hela.

Och inte är det ju av någon större betydelse att innebandypappan aldrig fanns. Visst, det var ett missförstånd men tänk så viktigt det är att dåliga föräldrar diskuteras.

Än sen om den antirasistiska berättelsen på Facebook visade sig vara en skröna? Det är ju viktigt att vi tar avstånd från rasism. Och det gör vi ju genom att gilla, kommentera och dela.

Den som tänker så tänker fel. När själva utgångspunkten för en diskussion blir mera av ett svepskäl för diskussionen, då kommer diskussionen att självdö på ett förutsägbart sätt.

Diskussioner av idag präglas av att de försvinner lika snabbt som de dök upp. Under några dagars tid påstås de avhandla viktiga frågor som bara måste diskuteras. Sedan är de som bortblåsta, ersatta av en annan, lika livsviktig diskussion.

Jag tror att den är hyperaktiviteten har att göra med oärliga motiv. En ärlig diskussion präglas av att själva utgångspunkten nagelfars. Ärlighet betyder också viljan att föra diskussionen till slut.

Nu blir diskussionsämnet istället podiet man behöver stå på för att höras. Och det kan lätt överges för ett annat diskussionsämne. Viljan att föra diskussionen till slut fanns aldrig där.

Vi måste bli bättre. Vi som deltar i diskussionen – i egenskap av nyhetsförmedlare och/eller konsumenter – måste våga ge diskussionen den tid den kräver.

Ett första steg är att inte svälja allt med hull och hår. Sålla bland informationsflödet. Allt är inte värt en diskussion.