Jag lyssnade på Johanna Grönqvists radioprogram ”Hunger efter undergången” som tar upp den dystopiska skildringen av ett framtida USA i boken och filmen Hungerspelen.

Dystopier är samtidsskildringar trots att de är förlagda i framtiden. George Orwells bok 1984 är en beskrivning av den förrådda revolutionen i Sovjet men också en kritik av det språkliga förfall som Orwell tyckte sig se (m.m.).

Suzanne Collins fick idén till Hungerspelen då bilder av dokusåpor och kriget i Irak smälte samman. I Grönqvists program resoneras också kring hur dystopier är ett sätt att formulera sin oro över vad som händer i världen just nu och vart det kan leda.

Dystopin har liksom utopin en riktning. Det blir värre. Värre än vad det just nu är. Det här visas, i litteraturen och på film, genom förfallna samhällen; maktutövning och övervakning; människoliv reducerade till noll värde.

Här är en tanke: Tänk om dystopin också finns i status quo? Det vill säga att ”livet”, för att använda en samlande term, blir generellt sett inte sämre. Men det blir inte bättre heller. Och här finns den egentliga tragedin.

Så här på Europadagen ventileras en framstegstanke som genomsyrar all mänsklig verksamhet. Vi har olika åsikter om hur framsteget förverkligas  – de delade åsikterna om EU är ett bevis för det här – men att förbättringen är genomförbar är de flesta överens om.

Kanske är det i skuggan av den här optimismen som dystopin finns. De nya lösningarna – tekniska, politiska, kulturella – gör bara att problemen återkommer i nya former. Ibland är de stora och förödande, ibland små och obetydliga. Men de återkommer.

Här är nåt för författare att bita i: Hur bäst fånga den utvecklingskurva som inte pekar spikrakt ner, inte heller uppåt utan som raklång och statisk för oss in i framtiden utan att vi ens märker det?

Glad Europadag förresten!

Dan