Afrikaner, feminister och krigsveteraner – hur Ilta-Sanomat definierar sann fosterländskhet

Kvällstidningen Ilta-Sanomat lyckas i dag, med en kort och dåligt förverkligad artikel, visa Finlands hundraårsjubileums sämsta sida.

Redan i rubriken informeras läsaren om vad som ställs mot vad: en kodningsbuss (”koodaribussi”) i Afrika har fått 30 000 euro i statligt jubileumsstöd; en minnesfest för marskalk Mannerheims riddare har fått 0 euro.

I klartext: det mest ofinländska man kan tänka sig – afrikaner (eller nåt som har att göra med Afrika) – har fått pengar medan det mest finländska – krigsveteraner – har nekats stöd.

Dessutom, upplyser Ilta-Sanomat oss, har en feministisk festival och asylsökandes företagsidéer fått pengar. Allt medan minnesfesten i Masku för Mannerheimkorsets riddare fick ordnas med talkokrafter.

De här exemplen är valda med eftertanke och troligen är artikelns journalistiska tillkortakommanden resultatet av lika medvetna val.

Problemet med texten är inte att den lyfter fram vem som fått stöd eller inte fått (det finns säkert goda argument för att stöda minnesfesten i Masku).

Problemet är hur den gör det, och vad den vill säga genom att låta det mesta vara osagt.

Tidningen menar att en kodningsbuss i Afrika, en feministisk fest och asylsökandes företagsidéer inte har en uppenbar koppling till firandet (”yhteys Suomen itsenäisyyden juhlintaan ei välttämättä ole aivan ilmeinen”).

Vem står för den definitionen och vari består oklarheten? Det får vi aldrig veta, för Ilta-Sanomat bemödar sig inte att berätta mera om dessa projekt.

Om tidningen på riktigt vore intresserad av det här –  ni vet, som vi vanligtvis tänker oss att journalister är intresserade – skulle den ha utrett den biten. I stället ägnas utrymmet åt Mannerheim och president P.E. Svinhufvud (ett annat fosterländskt projekt som inte stöddes).

Dessutom får en intervjuad från stiftelsen bakom Mannerheimkorsets riddare antyda att stödet uteblivit på grund av att rapparen Paleface, som kritiserat C. G. E. Mannerheim, sitter i styrelsen för Finland 100-kommittén.

En annan styrelsemedlem, professor Martti Häikiö, tycker det verkar som att (”vaikuttaa siltä”) att Finlands historia inte uppmärksammas tillräckligt i det program som stöds. Professorns tyckande ställs inte mot någon statistik, som kunde bekräfta eller omkullkasta påståendet.

Varför inte? För att Ilta-Sanomat inte är intresserat av att ta redan på, enbart av att stapla ytterligare fördomar på redan existerande om vad som är finländskt och vad som inte är det.

Afrikaner, feminister och asylsökande med företagsidéer hör enligt tidningen till den senare kategorin – och till den grad att projekten inte behöver utredas. Det räcker att nämna dem för att Ilta-Sanomats läsare ska fatta galoppen.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Utredde Hbl faktiskt? (Uppdaterad 29.1 – se längst ner)

Text: Jean Lindén, ÅU, som gör ett gästspel i Nyhetsbloggen:

”HBL utredde: De våldtar i Finland” är den anspråksfulla rubriken på en artikel på Hufvudstadsbladets webb där rutinerade reportern Stefan Lundberg kikat på våldtäktsstatistik, i flyktingdebattens sken.

Naturligtvis ett potentiellt eldfängt ämne som kan diskuteras på många sätt, men jag kikar (med undantag för en avslutande kommentar) kallhamrat på det statistiska fotarbetet.

Själva kontentan av analysen koncentreras i artikelns slutmening:

”Förhållandet finländska män : asylsökande : män med utländskt medborgarskap, kan visavi våldtäktsfrekvens förenklat beskrivas: 1:2:5.”

En mening som alla kanske inte skulle tillskriva epitetet ‘förenklat’ om man tänker på dess läsvänlighet.

Hursomhlest, Lundberg har analyserat våldtäktsstatistik med fokus på 21-40-åriga män under september-december 2015.

Den visar, enligt artikeln, att ”i Finland bosatta utlänningar” – i förhållande till deras andel av befolkningen – är misstänkta för nästan fem gånger fler våldtäkter än vad finländska män är.

Asylsökande ligger statistiskt mitt emellan: de misstänks, i förhållande till deras andel av befolkningen, för knappt två gånger fler våldtäkter än finländska män i åldersgruppen.

Det rätt uppenbara problemet med artikeln är att den sätter likhetstecken mellan att folk misstänks för brott och att de begått dem.

Så här kan det till exempel låta (mina fetningar):

”Enligt polisens statistik misstänks asylsökande för elva våldtäkter. Uträknat på asylsökande i åldern 21–40 år blir det cirka en våldtäkt per 2 300 män. Motsvarande grupp finska män gör sig skyldiga till en våldtäkt per 4 267 män, men gruppen ”utlänningar i Finland” skiljer sig från dessa, de begår en våldtäkt per 918 män.”

Skillnaden mellan misstanke och bevisat brott kan som sagt tyckas uppenbar – så uppenbar att artikelns glidning mellan orden är oproblematisk, kanske någon tänker sig. ”Läsaren fattar nog” osv.

Men varför överhuvudtaget göra denna glidning i ett så känsligt ämne?

Varför alls ta risken att en läsare inte är vaken och plötsligen tror sig läsa fakta om bevisade brott när det egentligen handlar om misstankar?

Varför ta risken att lösryckta citat ur texten kan börja leva sitt eget, grumliga liv?

Det finns visserligen en del förbehåll och självanalys i texten, bland annat här:

”Polisen använder begreppet ”misstänkt för brott” så länge en person inte har dömts. Det innebär att alla brottsmisstankarna knappast leder till fällande dom. Samtidigt betonar polisen att långt ifrån alla våldtäkter anmäls. Eftersom det gäller för alla befolkningsgrupper är de ändå jämförbara – även om det gäller att minnas att statistik av detta slag inte är en exakt vetenskap.”

Misstanke behöver alltså inte leda fällande dom. Alltså: ”vara misstänkt” är inte detsamma som ”har begått”. Men varför då göra den glidningen i texten?

En närmare förklaring av vad ”misstänkt för brott” juridiskt innebär skulle också vara på sin plats. Hur mycket krävs för att vara misstänkt?

Kika dessutom en gång till på de två sista meningarna i stycket:

”Samtidigt betonar polisen att långt ifrån alla våldtäkter anmäls. Eftersom det gäller för alla befolkningsgrupper är de ändå jämförbara – även om det gäller att minnas att statistik av detta slag inte är en exakt vetenskap”

Eftersom det finns ett mörkertal när det gäller våldtäkter, och mörkertal finns när det gäller alla befolkningsgrupper, så är grupperna ändå jämförbara, resonerar Lundberg.

Nej, det är de inte automatisk, hävdar jag. Siffrorna är direkt jämförbara endast om vi vet att mörkertalet – alltså benägenheten att inte anmäla – är detsamma för brott begångna av de olika grupperna.

Vet vi det? Vad säger forskningen om det? Är folk mer, eller mindre, benägna att anmäla en viss befolkningsgrupp än en annan? Är förhållandet mellan antalet misstankar och antalet fällande domar olika för de olika grupperna.

Ger man sig in på en statistisk ”utredning” tycker jag man bör kika också på sådana frågor. Och åtminstone konstatera, om det inte finns fakta, att det här är en dimension där osäkerhet smyger sig in. Att sådär i förbifarten konstatera att ”statistik av detta slag inte är en exakt vetenskap” räcker inte – i en artikel som drar alla växlar just på statistik.

Man kan också konstatera att antalet brott som asylsökande är misstänkta för är, ur ett statistiskt perspektiv, rätt litet. Små kast ger stora utslag. I (det något bristfälliga, konstaterar Lundberg) materialet finns elva fall där en asylsökande misstänks för våldtäkt. Om de varit fem färre hade de asylsökande ungefär varit på samma nivå som finländarna. Skillnader i exempelvis benägenhet att anmäla/icke anmäla kan lätt påverka mycket.

Det är, kan vi konstatera, en rätt siffertyngd artikel Lundberg levererar, och statistik i text är – vet varje journalist – inte lätt att handskas med. Det gäller att inte rådda bort sig själv då man skriver och inte rådda bort läsaren när hen läser.

Det förefaller – utgående från de siffror som finns i texten – som om Lundberg har koll på dividerandet, och man får förstås hoppas att inga fel smugit sig in på vägen. Men det finns till exempel en viss grumlighet i beskrivningen av grupperna: asylsökande och i Finland bosatta utlänningar verkar behandlas som åtskilda grupper i materialet, men bland annat i ingressen får man känslan att de asylsökande också räknas in i den större gruppen:

Asylsökande unga män begår i förhållande till sitt antal betydligt färre våldtäkter än den totala gruppen utlänningar som är bosatta i Finland.

Varför betonandet av totala om det handlar om två åtskilda grupper?

Nåja, det om statistiken.

Det finns ju också annat intressant – ja egentligen mycket mer intressant – att diskutera, som vad ”de” syftar på i rubriken ”HBL utredde: De våldtar i Finland”.

Det handlar ju inte om individer, så då återstår grupper. Utlänningar? Asylsökande? Finländare? Män?

P.s. På tal om frekvensen i början så är den egentligen, enligt artikelns siffror, närmare 1:1,9:4,6.

UPPDATERING 29.1: I dag tar Stefan Lundberg fasta på en del av kritiken i en ny artikel, med rubriken ”Endast var fjärde våldtäkt anmäls”. Som rubriken anger lyfter han fram den osäkerhet som finns i statistiken. Lundberg skriver bland annat:

En del läsare har frågat sig om förklaringen kan vara att offren är mer benägna att anmäla utländska förövare än landsmän. Några pålitliga undersökningar om detta finns inte.

Bra. Men fortfarande: man kan inte, som Lundberg resonerade i går, mena att eftersom osäkerhet finns i siffrorna för alla befolkningsgrupper så blir grupperna jämförbara. (Se resonemanget ovan, från i går).

Osäkerheten borde tvärtom få en att stå på bromsen, och kanske till och med fundera om det är själva osäkerheten är nyheten.

Lundberg skriver också, i dagens artikel:

Elva våldtäkter är elva våldtäkter för mycket, men i jämförelse med totalantalet är det en försvinnande liten siffra.

Perspektivet förändras om man ser på våldtäkter ”per capita”, det vill säga ställer dem i relation till gärningsmännens referensgrupp: etnisk tillhörighet, antal och ålder. I HBL:s artikel i går var slutsatsen att utländska män i åldersgruppen 21–40 begår fem gånger fler våldtäkter, i förhållande till sitt antal, än motsvarande finländska män.

De asylsökande igen begick cirka två gånger fler våldtäkter än de finländska männen, enligt samma beräkningsgrund.

Visst kan man tycka att ”perspektivet förändras”, men en viktig poäng är att just eftersom siffran är (rent statistiskt) ”försvinnande liten” så blir små kast stora när man översätter dem till en ”per capita”-siffra.

Lundberg diskuterar sedan andra utredningar om invandrares kriminalitet, och hur man i dem ”korrigerade resultaten med beaktande av centrala demografiska och sociala bakgrundsfaktorer såsom inkomst och ålder” osv.

Gott så, och det här för åtminstone indirekt in en viss komplexitet som saknades i går.

Men av nån anledning fortsätter Lundberg att glatt glida mellan ”misstänks för” och ”begick”. Ett exempel ur dagens text, som bygger på siffror över antalet misstänkta:

De asylsökande igen begick cirka två gånger fler våldtäkter än de finländska männen, enligt samma beräkningsgrund.

Varför denna märkliga glidning?