Hans Roslings uppgång är journalistikens fall

Det sociala medieflödet har den senaste månaden dominerats av en grånad professor som på kännspak engelska eller rapp svenska förklarar flyktingströmmen från Syrien med klossar och äpplen och täpper till käften på enfaldiga journalister.

Det finns mycket att beundra hos Hans Rosling. Inte minst är han en förebild för akademikerkåren. Påläst och orädd kavlar han upp ärmarna och tar sig an skitjobbet att göra världen begriplig. Att Rosling känns som en fräsch fläkt har delvis att göra med att han är en sällsynt art – en professor som inte går vilse i statistiken utan tyglar den för allmänhetens skull.

Samtidigt kan jag inte annat än tycka att Hans Roslings popularitet bygger på att journalistiken misslyckats – men också på att journalistikens villkor missförstås.

Jag stärktes i min åsikt då jag såg folk, bland dem journalister, glatt dela ett videoklipp där Rosling klämmer till en dansk redaktör. I programmet ryter professorn ilsket att dansken har fel och han rätt och det inte finns nåt att debattera. ”Där fick han, dansken”, var undertexten i de många Facebookuppdateringarna.

Journalistikens misslyckande består i att den inte lyckas göra det (ibland) svåra enkelt. Då Rosling plockar med äpplen för att visa hur många som flytt Syrien, var de befinner sig nu och hur få Europa tagit emot så går det upp ett ljus för tittaren: ”Det visste jag inte!”

Bara den som är svältfödd på såna lektioner reagerar så.

Nån kanske protesterar och säger att medier gör sånt hela tiden, med hjälp av datavisualisering och engagerade journalister. Må så vara, men om Rosling upplevs som den som verkligen förklarar världen – till den grad att flaggskepp som Rapport bjuder in honom för att… förklara – då går journalisternas budskap inte hem.

I veckan hotade försvarsminister Jussi Niinistö (Sannf) lämna en direktsänd tv-intervju då frågor om ett kanslichefsbyte blev för mycket för ministern. Det här tilltaget kritiserades med rätta av journalistkåren. Men då en professor säger åt en journalist att det inte finns nåt att debattera för att han har rätt hurrar många – också journalister.

Jag medger att jämförelsen haltar. Men jag gör den för att göra följande poäng: Niinistö representerar en makt som ska granskas. Hans agerande är ett tecken på att makten missbrukas.

Rosling och den danska redaktören däremot är ute i samma ärende: att förklara omvärlden. Men om professorns ”jag har rätt och du har fel” hyllas så tyder det på att professorn anses göra jobbet bättre. Eller kanske ännu värre: antagandet är att redaktören inte bara göra ett mindre bra jobb utan gör sig skyldig till att förvränga sanningen.

Att slentrianmässigt påstå att journalistiken förvränger sanningen bygger (i bästa fall) på ett missförstånd. Hans Rosling säger i det nämnda danska programmet att om man vill förstå världen ska man inte lyssna på journalister. Den kritiken kan tas på två sätt. Antingen så att journalister måste bli bättre på att förklara världen. Och det kan vi bli.

Eller så kan Roslings kritik tas som ett tecken på att han inte förstår eller ogillar hur journalister jobbar – också då vi gör ett bra jobb. Professorn tycker t ex att journalister fokuserar för mycket på det negativa som händer i världen. Han vill att ett demokratiskt val i Nigeria får lika mycket utrymme som Boko Haram; att medierna inte fokuserar på fattiga länder då så många tagit sig ur fattigdomen; att flickors och kvinnors allt bättre villkor inte överskuggas av dem som inte berörs av framstegen.

Kort sagt: Hans Rosling vill ha proportioner. Det kommer han inte att få. Åtminstone inte som han vill ha dem, typ: av tio nyheter är nio goda och en dålig för det är så världen ser ut på riktigt.

Rosling och andra ska kunna kräva att journalister är (nästan) lika pålästa som Rosling själv. Men det är ingen självklarhet att journalister omsätter den kunskapen som en professor skulle göra det.

Nyhetsjournalistik handlar inte om att avbilda omvärlden ett-i-ett. Nyhetsjournalistik handlar om att göra bedömningar om vilka typer av händelser som har störst relevans för dem som konsumerar nyheterna; om vad folk behöver veta o s v. Och medan den bedömningen alltid ska kunna granskas och kritiseras – t ex för att vara genomgående för negativ – så är det en ständigt pågående diskussion.

Rosling kommer med goda inlägg i den diskussionen, men det är inte sagt att han har rätt – och andra fel. Det kan, med andra ord, debatteras.

Dan

Om choklad, mjölk och skitsnack

Filosofen Harry G. Frankfurt har skrivit en kul essä som heter On Bullshit – alltså Om skitsnack (finns på finska, Paskapuheesta).

Frankfurts argument är att skitsnacket i motsats till lögnen, som alltid är en motpol till sanningen, kan vara sant eller falskt.

Utmärkande för skitsnackaren är att hen vill göra ett intryck på sin publik. Det gör skitsnackaren till en inkonsekvent lirare som inte beaktar vad hen sagt tidigare eller vad hen kommer att säga.

Skitsnackaren bryr sig inte om sanningshalten i det som påstås. Råkar det vara sant, är det inte tack vare att skitsnackaren ansträngt sig.

I tisdags gick en massa nyhetsmedier ut med FNB-TT nyheten att ”kakao förbättra minnet hos äldre”. Exemplet från HBL:s webb, men också min blaska, ÅU, körde nyheten i onsdagstidningen.

I dag var det dags igen: ”Svensk studie visar att mjölk är farligt.”

Återigen: exemplet är från Svenska Yle men själva fenomenet – att påstå att forskning om det som vi äter och gör visar sig vara skadligt och/eller nyttigt- är nåt som hela mediebranschen är skyldig till.

Problemet är inte att den här typen av forskning görs. Medveten om att det finns nollforskning vill jag ändå tro att en stor del av det forskarna sysslar med är vettigt och värt att stöda.

Problemet är inte heller att medierna berättar om forskningen. Om något så borde nyhetsmedierna i större utsträckning bevaka det vetenskapliga området, men den tid då dagstidningarna uttryckligen hade vetenskapssidor är förbi – med några undantag.

Problemet, som jag ser det, är att vi journalister ofta närmar oss forskningsresultaten där de är som svagast – men också mest häpnadsväckande. Där de, för att återknyta till skitsnacket, gör mest intryck.

De svagaste delarna av forskningsresultat är de som antyder kausala samband, orsak-verkan, ni vet. Samtidigt är det just detta som nyhetsmedier är mest intresserade av, eftersom de är enklast att återge.

”Anders äter choklad. Anders minne blir bättre.” Eller: ”Ulla dricker mjölk. Ulla dör.”

Vad gäller kakaonyheten framgår att forskarna varnar för att konsumera kakao, i hopp om att förbättra minnet (”… they caution against an increase in chocolate consumption in an attempt to gain this effect.”)

Vad gäller mjölknyheten framgår att forskarna uppmanar till en försiktig tolkning av av resultaten (”… a cautious interpretation of the results is recommended.”)

Trots detta är det ofta det totalt motsatta som vi journalister gör – genom rubrik- och bildsättning och genom hur vi begraver dessa starkare påståenden djupt i texten – om alls.

Och vi gör det eftersom vi inte är intresserade av sanningshalten i det som påstås, men nog av att göra intryck på läsaren. Ett snabbt intryck som efter några timmar har spolats bort av det ständiga nyhetsflödet – ett flöde som vi journalister är mycket medvetna om och som gör att vi i slutändan inte bryr oss om vad dessa forskare påstår.

Och till den som säger att journalister bara förmedlar dessa resultat och dessutom inte har kompetensen att ifrågasätta dem och göra dem rättvisa, svarar jag: Då är situationen värre än vad begreppet ”skitsnack” förmår beskriva.

Den böljande vetenskapen

Undra! på Kåren den 15 november

Jag är sällan nöjd med hur vetenskaperna hanteras. Populariserad ter den sig för ytlig; specialiserad för tungrodd; politiserad för styrd; ignorerad för… tja, ignorerad.

Men jag börjar lära mig.

För medan det är viktigt att vetenskapliga resultat görs begripliga, inte förenklade; medan det specialiserade inte får vända sig bort från allmänheten utan mot den; medan politiken ska skapa möjligheter, inte styra, så får vi dras med avigsidorna.

Allt det här innebär nämligen att vetenskaperna finns på samhällets fabriksgolv, inte i kontorsbyggnaden som höjer sig över golvet.

Torsdagskvällens Undra!-afton på Kåren i Åbo var ett bra exempel på det här. (Jo, jag är synnerlig jävig i den bedömningen.)

Det slog mig, då filosofen Olli Lagerspetz svarade på frågan om varför vissa ord är fula att hans svar också kan beskriva själva utgångspunkten för vetenskaperna.

Lagerspetz sa att svordomar visar vilken betydelse språket har för oss. Det finns inte till för att enbart leverera påståenden och frågor; det uttrycker förhållandet mellan oss: glädje, sorg, ilska, humor…

Lite så är det med vetenskaperna. För även om deras metoder är underkastade krav på exakthet och välgrundade och välformulerade argument, så har vetenskaperna sin upprinnelse i människan tillvaro och samvaro.

Vetenskap är gravallvarligt, men samtidigt lättsamt; den är seriös men aldrig fri från humor; den är exakt och böljande.

Jag vill tro att vetenskapsaftonen Undra! var ett bevis på det här.

Dan

Olika perspektiv på Östersjön

Jag har på annat håll skrivit om och hoppats på en starkare kontakt mellan universitetsvärlden, speciellt då forskarsamfundet, och medierna. Helt enkelt därför att uppdraget att informera är nåt som förenar de två lägren, även om arbetstempot och metoderna skiljer dem åt.

Nu har jag funderat på Östersjön ett tag – ett väldigt litet tag om man jämför med de forskare som sysslat med innanhavet under hela forskarkarriären – och det där med tempo och metod behöver ägnas några rader. Speciellt eftersom det är en aspekt som gör att vetenskapen, nyhetsjournalistiken men också politiken skaver mot varandra.

Bottenprov från Erstan.

Om vi utgår från att Östersjöns botten ställvis är som en öken; att det mesta som har ett naturligt habitat i havet mår illa; att antalet främmande arter ökar på andras bekostnad, så kan vi ställa frågor som är av olika betydelse för de involverade. Här är tre:

Hur säker är kunskapen? Medan orsakerna till övergödningen har kunnat fastslås så finns det andra faktorer – klimatförändringen och innanhavets ”egen” förändring – som utesluter exakta prognoser och konsekvensbedömningar. För vetenskapen är osäkerheten välbekant; för journalistiken irriterande; för politiken hindrande, alternativt ansvarsbefriande.

Vilka beslut ska tas? Vi kan säga att Östersjöns tillstånd är resultatet av en ohållbar utveckling men vi kan inte säga att tillståndet blir bättre (eller hur snabbt) med en hållbar utveckling eller hur en sådan, och dess effekt, ser ut. Det här är bekant för vetenskapen; irriterande för journalistiken; hindrande, alternativt ansvarsbefriande för politiken.

Vem bär ansvaret? Dagsläget beror på tidigare generationers beslut och värderingar. Ett intensifierat jordbruk, en effektiv industri, växande tätorter: också vår tid drar nytta av det här. Att hötta med näven bakåt i tiden hjälper föga; att göra det åt samtiden kan motverka syftet; att göra det åt framtiden är omöjligt. Tålamod är vad som krävs.

Det här är bekant för vetenskapen; irriterande för journalistiken; hindrande, alternativt ansvarsbefriande för politiken.

Så ska det förstås inte vara. När det gäller Östersjön, miljöfrågor överlag, så måste vetenskapen, politiken och nyhetsjournalistiken komma in i samma tempo. På följande sätt:

  • Frånvaron av hundraprocentig fakta, långa tidsperspektiv och effekter som delvis är oförutsägbara ska inte hindra forskare från att ge rekommendationer.
  • Samma aspekter motiverar varför journalister ska nyansera sin rapportering. Miljöpolitiken ska granskas kritiskt trots att problemen är komplexa.
  • Och fortfarande: samma aspekter fungerar inte som ett frikort för politiker. Att välja en miljöpolitik, eller att välja att sätta en annan politik framom miljöpolitiken, ska kunna motiveras – för samhället, via journalister och med forskares tydliga budskap som bakgrund.

Dan

 

 

 

Ge resultatet en resonansbotten

(Kommentar i anslutning till artikeln om droger i Åbo, ÅU 3.8.)

För en vecka sedan berättade medierna, bland dem ÅU, om de spår av droger som döljs i europeiska städers avloppsvatten.

I Åbo var förekomsten av metamfetamin en överraskning; en annan var frånvaron av amfetamin – en vanligt förekommande drog i Åbo.

60 000. Så många sprutor delades ut i Åbo i fjol.

Den sistnämnda berodde på att tillförlitlig data saknades i just det fallet. Forskarna i organisk kemi vid Åbo Akademi uppskattar att amfetamin förekommer i lika hög grad som metamfetamin och fortsätter jobba på att säkerställa det antagandet.

Hursomhelst, frågan är nu vad som görs med resultatet.

Med vetenskapliga resultat är det ofta så, att då forskarna slår på trumman faller medierna in i takten med en ännu större trumma (om resultatet är sexigt nog), men myndigheter och politiker agerar sällan resonansbotten.

Mycket väsen, lite handling.

I ÖT (30.7) följde Henrik Othman upp resultatet med en ledare. Han skrev bl.a. att undersökningen visar ”att akademisk forskning har praktiska tillämpningar med uppenbar samhällsnytta.”

Othman har rätt, men endast halva jobbet är gjort. Nyttan kan vara hur uppenbar som helst men om forskningen inte används är den bortkastad.

Intervjun med Tuula Utriainen (ÅU 3.8) visar varför det inte får vara fallet nu.

Politiker – bekanta er med resultaten. Konkretisera dem i er politik, senast i höstens kommunalval. Behöver ni ytterligare skäl, är det bara att läsa bokslutet för missbrukarvården i Åbo.

Dan

(Korrigering: En uppmärksam läsare noterar att det heter ”en botten”, inte ”ett botten” som formuleringen i rubriken tidigare löd. Helt rätt! Jag ändrar och tackar.)

Sex, droger & bananflugor

Bananflugor som inte får sex söker sig till sprit, skriver Svenska Yle och hänvisar till en artikel i Science (som i sin tur bygger på själva forskningen).

En rätt så typisk rubrik för en nyhet i kategorin ”forskning och vetenskap”. Typisk för att den är lättbegriplig (flugor som inte har sex super), rolig (flugor på fyllan, ha-ha) och antyder något om oss människor (tänka sig, vi tar ju också till flaskan).

Dessutom finns här tanken att forskningsresultatet säger något mer: ”… forskningsresultaten kan också tillämpas på människor, tror forskarna”, skriver Svenska Yle.

Egentligen så tror inte forskarna det. I artikeln säger de att resultatet inte kan överföras från flugor till människor. Däremot säger de att resultatet väcker frågor och antyder att mer forskning behövs.

Och vilken forskning gör väl inte det?

Det är begripligt att forskarna gör svepande gester och att nyhetsmedierna följer dem. Forskning är ju intressant bara om den säger något om oss och vår värld. Därför måste de små krypen ges mänskliga drag. i Science-artikeln heter det att:

  • flugorna får ”kalla handen” (cold shoulder)
  • flugorna ger sig på spriten (go for the booze)
  • flugorna dricker bort avsnäsningen (drinking away rejection)

Och visst är det roligt att tänka sig att det pågår små dramer i insektsvärlden. Vi tänker på deprimerade flugor som dränker sina sorger i alkohol och nyheten gör ett bra diskussionsämne i kafferummet. Det är lättsamt men också – på ett odefinierat sätt – djupt: det handlar ju ändå om vetenskap.

Frågan om det här är bra eller dåligt är inte lika viktig som den här uppmaningen: Då du läser en nyhetsrubriken av den här typen, fundera på varför du tycker att den är intressant. Vad är det den vill säga och håller påståendet streck?

Den tanketråden kan ge betydligt mer insiktsfulla svar än själva forskningsresultatet.

Dan