Nej – ingen som fördömer könsstympning blir kallad rasist

 

HBL:s kolumnist Mikael Sjövall har i dag fått mycket kärlek för sin kolumn Då allting flyter. Hyllningarna är i stil med ”just så är det” och ”bra att någon vågar säga det” och ”nu börjar det gå för långt”.

Själv tycker jag att Sjövall kommer åt ett problem i mångkultur- och invandringsdiskussionen, men ofrivilligt och genom att själv vara ett exempel på problemet.

Kolumnen tar avstamp i att Helsingfors stad godkänner att anställda på skolor och daghem får använda niqab-slöja och hijab om de så vill. Jag kan förstå det praktiska problem som det här utgör och jag kan förstå behovet av en diskussion. Jag kan också tänka mig att en diskussion mellan de direkt berörda också löser eventuella problem.

Vad gäller den allmänna diskussionen om slöjor: Den diskussionen har många aspekter – religiösa, personliga, samhälleliga, praktiska, rättsliga osv. Att inse det är inte att relativisera.

Men det är kulturrelativismen Sjövall vill komma åt och han gör det på följande sätt:

  1. Ett antagande introduceras: Helsingfors stad tillåter slöjor i rädsla för rasiststämpeln. – Här skulle man gärna höra stadens åsikt. Sjövalls påstående får stå oemotsagt.
  2. Följande steg är att säga att kvinnliga elever som använder niqab-slöja ofta ”spolar gymnastiklektionerna”. – Nåt som framstår som ett praktiskt problem (hur stort är oklart) inom skolornas räckvidd att lösa.
  3. Nästa steg är långt för plötsligt pratar vi om kvinnlig omskärelse och polygami. Man måste kunna säga att sådant är oacceptabelt utan att stämplas som rasist, säger Sjövall. – Min nyfikenhet känner ingen gräns. Var har Sjövall hittat folk som försvarar kvinnlig omskärelse och som kallar dem som inte håller med för rasister?

Sjövall leder oss alltså från ett påstående som jag som läsare inte kan bedöma sanningshalten i (Helsingfors räds rasiststämpeln) till en insinuation om att det gått så långt att man i Finland inte kan vara emot månggifte och könsstympning – bägge förbjudna i finländsk lag – utan att bli kallad rasist.

Verkligen? Handen på hjärtat: När har du senast fördömt att kvinnors yttre könsorgan avlägsnas och sedan blivit kallad rasist?

Det är det här som jag tycker att är problematiskt med Sjövals kolumn, att den i sin kritik av något som är värt en genuin diskussion inte hittar bättre vapen än de ytterligheter Sjöval säger sig attackera.

Den som tänker ett steg längre inser att kolumnisten sparkar in öppna dörrar. Slöjorna Sjövall vill diskutera kan diskuteras utan att kopplas till något som en majoritet anser är förkastligt. Och för tydlighetens skull: Det är inte kulturrelativisterna som är i majoritet.

Snarare är det så att för en majoritet av finländarna, som inte känner till islam och som inte har nåt intresse av att läsa på, är månggifte och könsstympning nåt som med en svepande nonchalant gest kan kopplas till muslimska länder.

På så sätt har Sjövall inte bevisat att kulturrelativismen gått för långt men nog cementerat en förhärskande nidbild av islam.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Om varför Staffan Bruuns misstroende är ett problem för KSF Media

”Jag har just lämnat HBL för jag tycker att de gör det så jävla dåligt.”

beskriver journalisten Staffan Bruun Konstsamfundets förmåga att ge ut HBL och orsaken till varför han efter 36 år på tidningen valde att lämna den. Bruun tycker att KSF borde sälja papperstidningen HBL till kapitalstarka intressenter som varit i kontakt med honom, och låta KSF Media satsa på det digitala.

Just nu tar sig konstellationen papper-digitalt fram haltande, menar Bruun som tidigare på morgonen tillsammans med kollegan Jeanette Björkqvist redogjorde för läget på Husis – sett ur deras ögon.

Bruuns och Björkqvists poäng, om jag förstått den rätt, är att HBL:s digitala satsning sker på innehållets, journalistikens och journalisternas bekostnad.

Som alla vet är frågan om övergången från papper till digitalt en som delar åsikterna. I viss mån är det en generationsfråga, men inte uteslutande. Då Staffan Bruun säger att många som han talat med vill ha gårdagens viktigaste nyheter – politik, sport och kultur – samlade i en papperstidning så låter det förlegat om ens medievanor är uteslutande digitala.

Till saken hör, att förhållandevis få av dem som ännu bryr sig om nyheter i Svenskfinland har övergett pappret helt och hållet. Många av dem kommer att göra det, det tror jag personligen, men med vilken tidtabell är oklart.

Det är också en tidtabell som mediehusen – i det här fallet KSF Media – styr över. Ungefär som när man drar bort ett plåster: Man kan göra det långsamt eller med ett ryck; man kan lyckas göra det utan gråt och tandagnisslan – eller misslyckas kapitalt.

Då Staffan Bruun säger att det är KSF:s ansvar att ge ifrån sig ansvaret för HBL så är det klart att han – tidningens mest kända journalist – inte litar på ledningens förmåga att dra bort plåstret, eller om det ens är dags att dra bort det.

Jag tror att det här misstroendet är i dagsläget ett större problem för KSF Media, dess ledning och – för den delen – andra mediehus i samma situation.

Ett mediehus ska inte fyllas av ja-sägare utan av kritiska och analytiska mänskor – allt annat vore ett svek mot värvet. Det kan finnas olika åsikter om vägen framåt, också medan man går den: Det tvingar fram de goda argumenten som är ett tecken på att besluten står på en solid grund.

Om det här inte är på sin plats infinner sig misstroendet. Jag har inte insyn nog i KSF Medias organisation för att bedöma hur befogad Bruuns och Björkqvists kritik är, men jag vet det här: I allmänhetens ögon är de betrodde journalister som folk lyssnar på.

KSF Medias VD Barbro Teir ser inget konstigt i att folk lämnar HBL. Jag håller med. Att folk lämnar Husis är inte problemet, men hur de gör det kan visa sig vara ett större problem än övergången från papper till digitalt. I den övergången måste nämligen läsarnas förtroende följa med, och det följer med bara om journalisterna själva tror på att det är journalistiken som styr förändringen.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Är ÅU sämre än HBL?

Dagen innan julafton uttryckte Thomas Rosenberg på kolumnplats i HBL (bakom betalvägg) sin oro över den finlandssvenska identitetens framtid på ”webbens jagcentrerade klickverklighet”.

Jag delar inte Rosenbergs oro. Däremot blir jag smått bekymrad över hans syn på hur lokaltidningar handlar om låga trösklar på kvalitetens bekostnad.

Rosenberg skriver: ”det är lokaltidningens viktigaste funktion; att tröskeln är så låg som möjligt, för läsare, annonsörer och skribenter. Det är inte den journalistiska kvaliteten som är det primära utan närheten och det välbekanta, även om det är ‘dåligt’.”

Skribenten menar säkert väl då han skriver gott om lokaltidningarnas ”amatörmässighet”, men det är ett välmenande med ett nedlåtande tonfall.

För medan det är självklart att lokaltidningen ska vara tillgänglig – vilken tidningen ska inte vara det? – så är det en tillgänglighet som aldrig är frånkopplad kvalitetskravet.

Det gäller att skilja på två saker: dels det redaktionella innehållet i en tidning, dels det som finns på insändar- och andra sidor ämnade uttryckligen för läsarnas material.

För det förstnämnda gäller journalistiska kvalitetskrav, också då det handlar om frilansande skribenter som bidrar med recensioner och kolumner.

Om en ung skribent recenserar film i en tidning, för att använda Rosenbergs exempel, är det helt säkert för att hen upplevs leva upp till kvalitetskraven, inte för att anything goes.

I de fall där läsarnas material tas in gäller andra krav, men kraven är fortsättningsvis sådana att tidningen måste kunna stå för det material som publiceras.

Om man vänder på Rosenbergs resonemang, men fortsättningsvis tar det på allvar, betyder det att HBL är en otillgänglig kvalitetstidning. Jag undrar om kollegorna i huvudstaden smäller med hängslena åt den beskrivningen?

Lika litet som jag skulle glädjas över ett påstående om att ÅU:s kvalitet inte når högre än tidningens låga tröskel, vill jag tro.

Det Thomas Rosenberg vill säga är att lokaltidningen är kittet i det lilla samhället och då är kvalitet inte så viktigt. Men han har fel. Förutom att han blandar äpplen och päron, och tyvärr ger uttryck för en fördomsfull syn på lokalpressen, missar han följande poänger:

  • Tillgänglighet, ”låg tröskel” om man så vill, är ett tecken på kvalitet; på att lokaltidningen gör det den ska göra, nämligen vända sig till sina läsare, ibland med hjälp av kunniga, icke-redaktionella medarbetare.
  • Att ”få sin identitet bekräftad” är inte, som Rosenberg påstår, lokaltidningens enda ansvar inför läsarna. Eftersom lokaltidningen, som vilken tidning som helst, styrs av journalistiska principer, kan ansvaret också utmynna i att rubba invanda mönster – i att inte bekräfta utan utmana läsarens identitet.

Lyckas lokaltidningarna med det här? Nej. Men det är den princip de utgår från. Att inte göra det – att ställa tillhörighet framför kvalitet i alla lägen – leder till den jagcentrering Rosenberg tillskriver webben.

HBL:s journalister gjorde debatten en björntjänst

Det ligger nåt paradoxalt över HBL:s fackklubbs förklaring till varför den uppmanade medlemmar att inte delta i Publicistförbundets debatt om den finlandssvenska journalistikens framtid.

Å ena sidan ser fackklubben KSF:s nedskärningar som ett hot mot det öppna, demokratiska samhället. Å andra sidan råder klubben sina medlemmar att sätta det egna jobbet före hotet mot demokratin – därav frånvaron i debatten.

Man kunde ha tänkt sig, att om KSF-tidningarnas reform rubbar det finlandssvenska samhället i grunden – jag kan mycket väl se hur reformen kan göra det – så är journalisternas högljudda medverkan än mer viktig.

Om journalisterna på HBL upplever sig hotade av bossarna Teir och Bergh, så är det inte en fråga separerad från det större hotet som beskrivs. En journalist som tiger i rädsla för att förlora sitt jobb är hotet mot demokrati förverkligat.

Om KSF:s nedskärningar är av allmänt intresse, är det inte allmänheten till gagn att debatten haltar. Mediehusets ledning kan visserligen grillas av utomstående – det allmänna intresset gör det möjligt – men husets folk vet mer än utomstående.

Okej, fackklubben på HBL ville få fram en poäng, närmare bestämt missnöjet med ledningen och tvivlet på reformen. Och eftersom uttalandet väckte viss uppståndelse tycks klubben också ha lyckats.

Men jag tror det är en illusorisk framgång. För när folk hör ”hot mot det fria ordet och demokratin” tänker de på Kim Jong-un eller Aleksandr Lukasjenko, inte på en f.d. förlagsdirektör från Vasa. Journalisternas drag riskerar framstå som en överdrift.

Det bästa sättet att förmedla poängen är alltid att ta debatten. Vilket för mig till min personliga käpphäst, mediekritiken i Svenskfinland. Den är synnerligen dålig (i Finland överlag också), och vi behöver en plattform – gärna i form av ett tv- och eller radioprogram – som kan följa med medieutvecklingen, ställa alla involverade kritiska frågor och fungera som förmedlare av kritiken.

I limbo görs ingen bra journalistik – Om KSF:s omläggning

Såg nyss KSF-Medias superchef Barbro Teir förklara samarbetsförhandlingarna vid koncernen, som kan leda till att 50 sägs upp, och den omläggning som är på gång.

Helt klart är det så, att KSF-tidningarna nu inleder det som Teir anställdes att få till stånd och som hon tidigare signalerat med ”antingen är man med eller så inte”-uttalanden.

Teir kallar det en räddningsoperation. Nu är det allvar. Men hur allvarligt är det för finlandssvensk journalistik? Några faktorer vrålar: JÄVLIGT ALLVARLIGT!

De går lite in i varandra men jag försöker lista dem:

  1. KSF-satsningarna HBL+ och framför allt HBL Kväll bekräftar det som alla vet: journalistiska satsningar ser krokiga ut vid sidan av ekonomiska måttstockar. De måtten känner bara det som har en tydlig, förutsägbar riktning. Kvalitetsjournalistik har ingen garanterad avkastning. Barbro Teir var som nyutnämnd chef rätt snabb med att ärligt konstatera att inte heller kvällstidningen bär sig ekonomiskt, även om den innehållsmässigt får godkänt.
  2. Teir säger (i TV-Nytt) att man inte kan ändra på konsumenternas beteende. De har vant sig med gratis innehåll till hög kvalitet. Alltså måste man hitta andra finansieringsmodeller för journalistiken. Att köra samma artiklar i alla KSF-tidningar, som HSS-tidningarna gör, är en sorts negativ finansieringsmodell eftersom man får, inte mera utan samma till ett lägre pris.
  3. Men också HBL:s Yamaha-sponsrade sommaräventyr ger en hint om vad som komma skall. Inget ont om det, men då Barbro Teir säger att läsaren – kom ihåg, läsaren som inte är villig att betala – kan skilja på seriös nyhetsjournalistik och lättare kvalitetsjournalistik så säger hon inget om vilken sorts journalistik som blir bärande: den som gör att KSF kan göra ett hyfsat resultat eller den som pga. sitt oberoende inte kan förlita sig på ”en bred ny finansieringsmodell bestående av fonder, sponsorer och tidningen” (Jens Berg).
  4. Teir ser Svenska Yles och HSS lösning, att inte knyta personer till program utan att låta folk göra olika saker, som en bra modell att ta efter. Notera att det här är ett tänk som går i cykler. Ibland är det multimediala ett ideal, ibland är spjutspetstänket inne. Den här diskussionen är ofta hängd på teknologikroken – på vad som antas vara tekniskt möjligt – inte på den enskilda journalisten kunskap, intresse och specialområde.

Okej okej. Allt löser sig säkert i slutändan. På nåt sätt. Men frågan är: vems är lösningen? Koncernens eller journalisternas?

Vilket för mig till den sista poängen: Teir säger i HBL-intervjun att alla ska delta i utvecklingsarbetet. Jag tror inte det finns en journalist i Finland som inte hört detsamma de senaste åren. Det låter fint. Som om man jobbade mot samma mål.

Men det är skäl att komma ihåg att journalister jobbar med journalistiskt innehåll, inte med finansieringsmodeller. Det är en bra sak, för få journalister har kunskap om en fråga som – ärligt talat – inte ens världens medieekonomer lyckats besvara.

Det är en bra sak, också för att journalister, då de använder sig av den kunskap de har genom de verktyg de har att tillgå, blir något annat om de börjar fråga sig hur det de gör omsätts i pengar.

De blir inte ekonomer, men de slutar vara journalister. Och i limbo görs ingen bra journalistik.

Om misshandeln på bussen och svenskan som krok

Det första påståendet om journalistik som jag hörde medan jag ännu stod och borstade skorna i farstun till branschen var: Folk lyssnar, läser och tittar på nyheter för att försäkra sig om att världen finns kvar.

Lite omskrivet: Folk tar till sig nyheter för att bekräfta en redan etablerad världsbild.

I dag rapporterade Ilta-Lehti om att en kvinna misshandlats för att hon pratat svenska på bussen. Yle följde upp med ett ögonvittne, HBL refererade och nyanserade något genom att sätta ett frågetecken bakom det påstådda motivet i HBL Kväll (”Språk eller inte bakom bussbråk?”).

Det här fallet är å ena sidan glasklart. Misshandel är misshandel. Det finns inte mycket att orda om.

Däremot är motivet anledning till ord – många ord. Skälet till att vissa brott genererar mer än några rader är att det antagna motivet blir en krok att hänga upp en större diskussion på.

Nu blev överfallet i mångas ögon ett bevis på svenskhatet i Finland. Svenska Yle sällade sig till dem genom rubriken ”Svenskhat på bussen…”

Kan vi veta att så är fallet? Ögonvittnesskildringen ger rum för den tolkningen. Men om antaganden ska vägas mot varandra skulle jag styra diskussionen åt ett annat håll.

Den diskussionen skulle ta fasta på hur mannen, enligt ögonvittnet, agerade, i kombination med polisens uttalande till HBL Kväll. Först: ”Han var i ett sådant tillstånd att han kunnat ge sig på vem som helst.” Och sedan: ”Han greps, men är försatt på fri fot.”

Den diskussionen skulle handla om hur den öppna vården i Finland fungerar, hur polisen agerar i fall där personer med psykiska problem måste gripas.

Är den här kroken bättre än den andra? Kan jag inte påstå. Är den här kroken en del av min etablerade världsbild? Helt säkert.

Problemet med krokarna uppstår då en enskild händelse ska betraktas som värd lite längre tid på ytan i nyhetsflödet för att den antas vara något mer än en enskild händelse.

Jag skriver ”problem”, inte för att förringa det som den misshandlade råkade ut för utan för att påstå följande: händelser av det här slaget kan bli något annat då de skopas upp av medierna och ges till allmänheten.

Vad exakt det blir beror på nyhetskonsumentens egna antaganden. Av kommentarerna att döma har det här misshandelsfallet en plats i diskussionen om svenskan – för både språkhetsare och de som tycker sig känna av ett hårdare språkklimat.

Och medierna har fingertoppskänsla nog att veta det här då vinkeln på storyn väljs och kroken etableras.

Dan

Nyhetsbloggen recenserar Hbl Kväll

Är det innehållet eller tidpunkten och formatet som gör Hbl Kväll unik?

På basis av det första numret är svaret det senare. Den digitala eftermiddagsupplagan överträffar inte morgontidningen sett till innehållet.

Ett förstanummer är aldrig en färdigutvecklad produkt, men här är några intryck.
Tidningen är gjord för pekplattor och mobiler. Hbl Kväll-redaktören Andrea Svanbäck inkluderar också PC:n men på den känns korta texterna som förstorade, vilket signalerar magert innehåll mer än en känsla av unikhet.

I Studio HBL-diskussionen – länkad till i premiärnumret (övriga interaktiva länkar känns hyfsat motiverade) – säger Svanbäck att eftermiddagstidningen ska ses som en sorts motvikt till det splittrade webbflödet. Hbl Kväll har ett början och ett slut och ett färdigt urval.

Inget märkligt med det, så fungerar också papperstidningen. Men Hbl Kväll känns som om man snävar till urvalet jämfört med papperstidningen (att man inte fått fler resurser för tidningen bekräftar det).

Kombinera den känslan med chefredaktören Jens Bergs poäng om tidningens mer direkta tilltal – tanken är att Hbl Kväll ska läsas utan rynkad panna i aftonens lätta sinnesstämning – och fan på väggen målas i skepnad av en urvattnad digital version av Hbl.

Jag tänker inte måla fan på vaggen – det är på tok för tidigt att betygsätta HBL:s satsning. Jag säger bara det här: ”kväll” blir ”light” om inte eftermiddagsbilagan blir en frän kontrast till papperstidningen.

Sinnesstämning är inte nog. Också den som inte står på tå vill bli överraskad.

Nyhetsbloggen avslöjar: Hen är KSF:s nya medialedare

Så här är det: Då KSF Medias avgående vd Henrik Johansson säger att journalistisk oerfarenhet ligger bakom beslutet att söka ny vd, tidningschef och ansvarig utgivare för samtliga KSF-tidningar, så handlar det främst om att hitta en journalistisk legitimitet för åtgärder som kommer att vara ifrågasatta.

Fråga: Vad är det som nu gör att Johanssons avsaknad av journalistisk bakgrund är en nackdel? Tidigare, då osthyveln gått, har det argumentet förts fram av kritikerna, inte KSF:s ledning. (Signalen från ledningen har snarare varit att just oerfarenheten varit en dygd i hårda tider.)

Svar: Den omstrukturering av KSF:s medier som är på gång kommer för pessimisterna att framstå som en förändring av de journalistiska principerna i Svenskfinland. Förändringarna kan bara försvaras av en (f.d) journalist med journalistiska argument.

Då Aftonbladets Jan Helin blev vd, ansvarig utgivare och chefredaktör i maj 2012 skrev han: ”… att tro att redaktionell verksamhet är något som är helt frikopplat från ekonomiska realiteter är mer än lovligt naivt. I verkligheten kan journalistiken mycket väl stärkas av att beslut och budget sitter i samma skalle.”

Bara den journalistiskt erfarne Helin som (då) hade jobbat på Aftonbladet i 19 år kunde säga så.

Liksom bara världens (då) mesta anti-kommunist Richard Nixon kunde åka till Kina kan bara en journalist med utgivaransvar säga: Nu gäller det att utveckla för att sälja innehåll och göra ett resultat.

Vad är det som ska legitimeras journalistiskt? Tja, satsar man på webben – och gör det med begränsade resurser – måste det tas ur papperstidningen. I Östra Nyland utkommer två tidningar, BBL och ÖN. En av dem försvinner. Antalet utgivningsdagar minskar – det gäller också Västra Nyland. Osv.

Hur omstruktureringarna än ser ut kommer de att ske ovanför de respektive chefredaktörernas huvuden. KSF Media har knappast ett behov av att devalvera koncernens chefredaktörer, men nog att förändra deras roller i den pågående förändringen.

Det journalistiska tomrum som då uppstår måste fyllas med något. En vd, tidningschef och ansvarig utgivare med journalistisk bakgrund är detta något.

Vem är hen då? Min gissning: HBL:s nuvarande chefredaktör Jens Berg.

Därför har Ole Norrback fel

Ole Norrback, tidigare SFP-bas och minister, brände propparna i en insändare i HBL (5.7) på en ledare som Janne Strang skrivit.

Kollegan Strang är fullt kapabel att försvara sin text själv, jag nöjer mig med att säga att jag inte håller med Norrbacks påstående om att den ”självmedvetna och okunniga redaktören” (Norrbacks beskrivning av Strang) inkompetensförklarar hela riksdagen.

Som jag läser texten utgår Strang från ett specifikt fall till en motiverad diskussion om (proffs)politikers privilegier och relationer till det övriga samhället. Att föra den diskussionen är att föra en diskussion om politikens villkor – inte populism.

Nog om det. Det som intresserar mig mera är den typ av ”mediekritik” (citattecknen får en förklaring) som Ole Norrback rätt så aktivt står för.

För protokollet: Den som läser den här bloggen vet att jag också själv sysslar med mediekritik. Vad som följer är alltså inte ett reflexmässigt försvar av skrået.

1. Norrback säger att populismen hotar att urholka tilltron till demokratin och vårt öppna samhälle med extremism och främlingsfientlighet som följd. Han erbjuder ingen definition på ”populism” och det finns en del av att välja mellan. Men om vi bortser från att politiker ofta kallar sånt de inte håller med om för populism, så kan vi kanske enas om att en populist buntar ihop och drar alla inom en viss grupp över samma kam. Ungefär som Norrback gör då han skriver att den lataste riksdagsmannen har mer kontakt med verkligheten än Strangs kollegor.

2. Norrback säger att ”dåliga redaktörer” får läsarna dras med i årtionden, ”trots alla saneringar” – i motsats till dåliga politiker som folket kan välja att inte återvälja. Förutom att det här är otroligt respektlöst mot alla journalister som förlorat sina jobb så är det återigen ett bevis för att Norrback pekar finger mot ett beteende han själv uppvisar. Han skriver: ”det finns ett allt tydligare samband mellan den politiska och journalistiska populismen”. Det här sambandet belägger inte Norrback – alltså är det inte mediekritik utan populism: han talar till en redan existerande misstro mot journalister.

3. ”Det är illa för alla att massmedierna hela tiden blir sämre.” Norrback har rätt – men inte i att utvecklingen är den han beskriver. I viss mån är det här, frågan om huruvida medierna blivit sämre, en tolkningsfråga. Norrback påstår att analyserna blir allt ytligare, medan världen blir allt mer komplex. Ytliga analyser har alltid funnits, kanske blir de fler iom. att utbudet ökar. Men med det ökar också den goda journalistik som Norrback efterlyser. Saken är bara den att den goda journalistiken har inte en viss form. Den kan vara lång, djupgående; den kan också vara kort, ett blixtnedslag format efter ett snabbt händelseförlopp. Den goda journalistiken är inte en sak, den är en mosaik av många saker.

Det är bra att Ole Norrback reagerar då han inte håller med. Det är också bra att han gör en ansträngning till mediekritik. Medierna ska alltid nagelfaras men det ska göras ordentligt, från fall till fall och med ordentliga belägg då det dras i de stora växlarna.

För annars kan man få för sig att då Ole Norrback (helt korrekt) säger att medierna ska hjälpa läsarna att forma en världsbild så utgår han från sin världsbild som den enda rätta. Men betoningen ska ligga på själva formandet. I den processen sitter alla – journalister, politiker, medborgare – i samma båt. Därför är det viktigt att slentrianmässig kritik som hämtar sin substans ur nidbilder kallas för vad den är: populism.

Den pinsammaste dagen i finlandssvensk journalistik

Jag hade tänkt hålla käft. Har trots allt skrivit om vikten av att göra just det.

Men Jens Bergs uppföljning Micaela Römans och Tommy Westerlunds sågning av Svenska Yles rapportering om papperstidningens prekära situation är en så pass pinsam historia att jag inte mäktar vara tyst.

Det pinsamma är inte den situation vi – just det: det gäller ÅU också – befinner oss i. Det pinsamma är att tre chefredaktörer reagerar som om Svenska Yle brutit mot ett tabu. Och sedan, i skrift, visar upp ett beteende som bara kan beskrivas som… barnsligt.

Ni kan läsa de tre inläggen själva men ett bärande argument är att reportaget var vinklat.

Westerlund: ”Alltför många osäkra faktorer finns med för att göra det trovärdigt. Att Yle sågar sina konkurrenter så lättvindigt förvånar.”

Röman: ”Vi tror inte att finlandssvenskarna och Svenskfinland har något att vinna på att vi i ankdammen försöker hitta någon som det går ännu sämre för.”

Berg: ”Alla kan ha en dålig dag på jobbet, men rapporteringen var så pass vinklad att man kan fråga sig vilken agendan egentligen var?”

Reality check 1: Osäkra faktorer är alltid en del av nyhetsrapporteringen. Om absolut säkerhet är ett krav görs inga nyheter. Det ska journalisterna uttrycka tydligt. I Yles rapportering kallades kalkylerna för ”grova uppskattningar”.

Reality check 2: Om vi på riktigt accepterar att finlandssvensk  nyhetsrapportering sker i en ”ankdam” där positiva nyheter ska regera – och där vissa organisationer inte får granskas –  är vi alla riktigt illa ute.

Reality check 3: Nyhetsrapportering har en agenda. I den positiva bemärkelsen: redaktionen vill lyfta fram viktiga frågor. De som blir föremål för rapporteringen kan mycket väl ifrågasätta agendan men det betyder inte att rapporteringen är vinklad på ett orättvist sätt – bara att ena parten själv helst hade sett en annan. Privatpersoner, företag och organisationer tänker den här tanken varje dag. Jens Berg är inget undantag.

Min korta poäng här: det strålkastarljus som svenska Yle vände mot de finlandssvenska tidningarna för halvannan vecka sedan var betydligt klarare än många av de flämtande stormlyktor som bolaget annars kommer dragande med. Berg, Röman och Westerlund borde vara smickrade.

Det var de inte. Istället – och nu blir det riktigt löjligt – kunde vi läsa:

Berg: ”För vilken tidning som helst skulle det vara en enkel match att plocka fram de dalande tittarsiffrorna för enskilda program på Yle Fem och koppla dem till kostnader för skattebetalarna.”

Röman: ”Vi kunde ha valt att fokusera på att 35 procent av det vi betalar går till annat än programproduktion. Vi kunde göra en lista över vilka program Yle producerar och be skattebetalaren stryka det den inte själv vill ha.”

Westerlund: ”Yle tog i veckans tema också upp frågan om snuttjobbare på tidningsredaktioner, det vill säga redaktörer som inte är fastanställda utan får nöja sig med visstids kontrakt, ibland många efter varandra. … Det är samtidigt ett system Yle tillämpade i stor skala under många år. Kanske fortfarande.”

Det vill säga: Berg och Röman berättar vilka nedrigheter de kunde ha kommit med, just genom att komma dragandes med dem. Westerlund går helt utanför ämnet och kommer med en anklagelse… som han inte vet om håller streck.

Vet ni vad? Nu skärper vi oss och beter oss som vuxna! Och koncentrerar oss på journalistik. Ok?