Statsminister Sipilä är inte längre trovärdig som mediekritiker

Statsminister Juha Sipilä (C) kom på kollisionskurs med Yle och journalisten Salla Vuorikoski – som nu lämnat bolaget – för att han upplevde att Yle inte gav honom tillräckligt med tid att kommentera en eventuell jävsproblematik i anslutning till det statliga stödet till Terrafame.

Ett par timmars varsel per e-post räcker inte, sa Sipilä och vägrade, efter att Yle publicerat nyheten och använt citat som statsministern gett till Kansan Uutiset dagen innan, att ge de kommentarer Vuorikoski hade bett om. Skadan var redan skedd, motiverade en sårad Sipilä.

På det hela taget agerade Yle rätt. En nyhetsredaktion måste kunna publicera, speciellt om man sökt den berörda parten och i väntan på hans kommentarer använder mindre än ett dygn gamla uttalanden om samma fråga.

Samtidigt är det begripligt varför vissa haft förståelse för Sipiläs ilska. Jävsproblematik har kopplingar till personen, inte bara ministerämbetet, och då är det skäligt att den som berörs uttalar sig, även om det skulle handla om att upprepa en ståndpunkt.

Men i dag slängde statsminister Sipilä sin trovärdighet som mediekritiker överbord. I en intervju för Helsingin Sanomat säger justitiekansler Jaakko Jonkka att Sipiläs regering struntar i lagförslags grundlagsenlighet och hänvisar till en ”politisk tidtabell” för att inte behöva testa förslagen mot grundlagen.

Det justitiekanslern säger går alltså till själva rättsstatens kärna och får mången annan kritik mot statsministern att blekna, jävsproblematiken i all ära.

Så vad gör Sipilä? Gör han sig tillgänglig för medierna för att diskutera Jonkkas kritik (som de flesta tagit del av under söndagsmorgonen) på samma sätt som han sade sig ha velat diskutera en eventuell jävsproblematik kring Terrafame?

Nej. ”FNB bad om kommentarer av både Sipilä och [justitieminister Jari] Lindström, men båda tackade nej.”

Justitiekanslern ger alltså en intervju som av många läses som en varning om att rättsstaten håller på att urholkas och Sipilä tackar nej till att kommentera detta för nyhetsmedierna.

I stället väljer han att skriva ett blogginläggsom om envägskommunikation av Finlands ytterst ansvariga politiker är det som lugnar situationen då ordet ”diktatur” redan förekommer i diskussionen.

Nästa vecka ger förhoppningsvis mer insyn i sakfrågan men ett är säkert: statsminister Sipilä står inte längre i en position att kritisera medier för bristande omdöme.

Han har, med sitt e-postbombardemang mot journalisten Salla Vuorikoski, med sitt val att inte kommentera Terrafame för Yle och, nu, med sitt val att göra sig otillgänglig för följdfrågor och i stället försöka styra grundlagsdiskussionen enligt egna önskemål, visat sig vara en politisk anakronism då det handlar om öppenhet och tillgänglighet.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Hur Helsingin Sanomat blev skyldig Estland en ursäkt

Om nån bad mig att förklara vad journalistik är skulle jag troligen inkludera en formulering av det här slaget:

Journalistiken – då den utmynnat i en artikel, eller i ett radio- eller tv-inslag – ska ha fört nyhetskonsumenten ett steg framåt. Saker ska ha blivit klarlagda i den mån de varit svårbegripliga; orätter avslöjade i den mån de begåtts; frågor besvarade av dem som varit allmänheten skyldiga ett svar osv.

Journalistikens riktning är framåt. Gör den mänskor mindre införstådda i sånt som rör deras liv har journalistiken misslyckats. Försöker man avsiktligt vilseleda mänskor, eller låta dem hålla fast vid fördomar och felaktigheter, sysslar man inte med journalistik längre. Då är det propaganda eller liknande budskap vi talar om.

I historien finns vedervärdiga exempel på hur propaganda iklätt sig journalistikens skepnad och krälande dragit folk bakåt.

Varför raljerar jag om detta? Jo för att Helsingin Sanomats Kuukausiliite valt att försöka föra tidningens läsare bakåt(Jag väljer, efter övervägande, att länka.)

Den finländska journalistikens flaggskepp tar fasta på det lägsta hos läsarna – inte för att utmana fördomarna, utan för att hylla dem.

Kuukausiliite vill nämligen utse det mest nedsättande öknamnet på ester. Redaktionen har bett läsarna sända in förslag. Bland hundratals har trettio valts ut och ett av dem vinner, konstaterar redaktionen hurtigt.

Jag tänker inte räkna upp de mest smädande – och bland öknamnen finns kanske också såna som upplevs som mer lekfulla än nedsättande – utan enbart konstatera: I nåt skede har redaktionen på Kuukausiliite tyckt att det är ett problem att finländare inte har ett nedsättande, etablerat öknamn för esterna.

Inte undra på att Estlands president på Twitter skrev:

Interaktionen med läsarna är mer än nånsin hårdvaluta för medierna. Deras intresse och gunst ska vinnas genom allehanda listor, tävlingar, barometrar och tester.

I bästa fall är det harmlöst, men sammantaget outsinligt och avtrubbande. I värsta fall är det fartblint, enfaldigt, banalt men också hatiskt.

Genom att fiska efter det värsta (som om vi inte hade nog med smädelser!) har Kuukausiliite också blottat sin värsta sida.

Den som har nolltolerans för fördomar söker fram dem bara för att avslöja deras futtighet.

Den som inte kan se förbi sina egna fördomar tar futtigheten för ett innehåll av betydelse.

Journalistik ska i alla avseenden vara en verksamhet ägnad åt det förstnämnda. Därför är HS skyldiga esterna en ursäkt.

Dan

Tillägg 4.4, kl 19.11

HS ansvariga chefredaktör Kaius Niemi har på Twitter förklarat tidningens agerande så här:

 

Ett busstreck har alltså enligt Niemi blivit ett kontroversiellt skämt. HS ville inte såra nåns känslor, säger chefredaktören och utlovar bättre stil nästa gång.

Som om det här var fråga om stil. Som om busiga intentioner ska kunna släta över det faktum att hela fadäsen har sin upprinnelse i nåt som alla mår bättre av att vara utan – fördomar.

Hur kan en tidning som aldrig skulle acceptera ett sånt svar från en person i ansvarsposition själv komma med ett?

Uppdaterat 20:38

HS har plockat bort namntävlingen.