Du som lämnade kyrkan, bli medlem igen – eller intellektuellt ohederlig

Efter fredagens omröstning i riksdagen har över 13 000 finländare lämnat sin församling.

Det största skälet antas vara ärkebiskop Kari Mäkinens positiva syn på att Finland verkar få en jämlik äktenskapslag. En del anger Kristdemokraterna och Päivi Räsänen som skäl till att de lämnat kyrkan.

Det sistnämnda – d.v.s. ett enskilt partis (partiledares) åsikt i en värdefråga – är fortfarande inget giltigt skäl att lämna kyrkan. Räsänen och KD verkar orsaka en spasm som eroakirkosta.fi påpassligt fångar upp: det är ogenomtänkt men effektivt.

Jag har större förståelse för dem som anger Mäkinens uttalande som orsak. Han ÄR den evangelisk-lutherska kyrkan personifierad. Om ärkebiskopen leder ett samfund på ett sätt som man inte längre kan godkänna är det kanske hög tid att lämna samfundet.

Men nu gäller det för hundratusentals finländare, som tidigare lämnat kyrkan p.g.a. Päivi Räsänens uttalanden om vem som har rätt till vad, att bli medlemmar igen.

Även om folk i sin ilska inte kunde, som vår grundlag kan, hålla isär kyrka och stat kan vi anta att beslutet att lämna kyrkan hade ett syfte: att ta ställning, kanske t.o.m. att åstadkomma förändring.

Det är intellektuellt och etiskt ohederligt att inte låta den linan löpa fullt ut. Ärkebiskop Mäkinens uttalande är den linans slut.

Om vårt samhälle, i.o.m. fredagens omröstning, är inne i en definitiv förändring så måste kyrkan, genom Mäkinens ställningstagande och den medlemsflykt det uttalandet orsakade, vara en del av den förändringen.

Om man lämnat kyrkan och nämnt äktenskapslagen som en i någon form yttersta orsak, då fråntar man sitt beslut allt värde – degraderar det till en tom gest – om man inte nu överväger att bli medlem igen, och också sedan blir det.

Yle gör homosexuella idrottare en björntjänst

Simmaren Ari-Pekka Liukkonen har som första finländska manliga toppidrottare berättat om sin homosexualitet. Det här gjorde han för Yle Urheilu.

Det Liukkonen gjort är modigt och han ska ha beröm för sin öppenhet.

Samtidigt är det nedslående att sådana beskrivningar och uppskattningar är på sin plats. Det här är Finland 2014, som påstås vara ett av världens mest demokratiska, jämställda och trygga länder.

Ari-Pekka Liukkonens sexualitet borde egentligen inte vara ett diskussionsämne.

Men låt gå, nu är det offentligt. Hur hanterar Yle Urheilu det toppsimmaren valt att berätta genom redaktionen?

Svar: Som om ”det korrekta” i Liukkonens uttalande fortfarande är ett föremål för diskussion.

Fast egentligen inte ens en diskussion. Yle Urheilu vill att allmänheten ska ”delta” i homodiskussionen genom att svara ja eller nej på frågan ”Kan en idrottare vara öppet homosexuell?”

(Tillägg 3.2: Yle har avslutat diskussionen och ändrat rubriksättningen.)

Att ”delta” är alltså att klicka för ett av alternativen.

Men det är egentligen inte förvrängningen av vad det innebär att delta i en diskussion som är värst här. För vad Yle Urheilu gör med själva frågeställningen är att påskina att den här frågan på riktigt är något som allmänheten har rätt att avgöra.

Här fanns kanske goda intentioner men sportredaktionen drar mattan undan sin och framför allt Ari-Pekka Liukkonens budskap: idrottare är som vi finländarna i allmänhet – en heterogen grupp för att alla inte är hetero

Det här är ett faktum, inte en öppen fråga om rätt och fel.

Liukkonen själv vill se en diskussion om homosexualitet, bl.a. med tanke på OS i Sotji, och att diskussionen i något skede blir onödig.

Frågor formulerade som Yle Urheilus visar att vi har lång väg till det.

Fega Ilkka, Yles lyx och Alf Rehn-kloner

Nyhetsbloggen noterar tre frågeställningar som är värda att uppmärksammas. Egentligen är de värda långa enskilda, analyserande blogginlägg men eftersom jag är journalist buntar jag ihop, snuttifierar och skrapar på ytan. Ni kan läsa alla eller välja utgående från rubrik.

Nedriga Ilkka

Då tidningsgemenskapen Sunnuntaisuomalainen i midsommarnumret intervjuade homosexuella valde Pohjalainen och Ilkka att inte köra artikeln i sina respektive tidningar, skriver Journalisti. Ilkkas chefredaktör Satu Takala förklarar att man hållit tillbaka artiklarna p.g.a. att tidningen tidigare fått väldigt negativ respons av läsare som inte uppskattat artiklar om sexuella minoriteter. Att publicera ytterligare artiklar hade setts som en provokation, säger Takala.

Det är rätt så fegt av Ilkka (och eventuellt Pohjalainen: deras argument känner jag inte till) att göra så här. Vilket inte betyder att andra tidningar är modiga. En bakåtsträvande minoritets högljudda protester mot att finländsk äktenskapslagstiftning tar steget in i 2000-talet gör inte intervjuer med homosexuella till en bragd. Det är ”bara” god journalistik. Vilket också betyder att valet att inte publicera dem egentligen sjunker lägre än feghet: Ilkka hade faktiskt sett bättre ut om tidningen tagit den högljudda, trångsynta minoritetens sida. Nu framstår tidningen som ryggradslös.

Som ett etiskt-juridiskt dilemma är den könsneutrala äktenskapslagen en icke-fråga: det är klart att vi i ett demokratiskt samhälle inte kan diskriminera minoriteter. Frågan är ett motiverat nyhetsämne eftersom det finns en friktion mellan finländarnas värdegrund och lagen. Men det ska också sägas att publicistiska beslut tas varje dag på en redaktion och det är de outtalade besluten som är det stora problemet. Få frågor är lika tydliga som den redan nämnda, medan andra – de hemlösas situation, inställningen till de finländska romerna, samernas rättigheter – är sällan är i en position att ens väljas bort.

Min poäng: Ilkkas val är nedrigt men alla redaktioner har skäl att nagelfara sina publicistiska beslut.

Andra spar, Yle har

Statsminister Jyrki Katainen har noterat att Yle-reportrar är överrepresenterade på presskonferenser och tycker att bolaget ska spara då också andra sparar. Det betyder att det som en gång i tiden motiverade den indexbundna Yleskatten – att finansieringen inte ska styras av politiska beslut – nu enligt statsministern inte längre gäller. Vilket i sin tur betyder att han upprepar den kritik som de privata medieaktörerna riktade mot Yleskatten innan reformen trädde i kraft.

Den här diskussionen – om Yles ansvar som statsägd bolag att spara – är motiverad. Men det är viktigt att påpeka att den inte ska ha förhållandet till de privata aktörerna som utgångspunkt. Det är en helt annan diskussion som handlar om Yles inverkan på mediebranschen överlag. Nu pratar vi om rundradiobolagets roll i ett samhälle som enligt politikerna behöver göra ytterligare hål i svångremmen.

Att slopa indexet är onödigt. Däremot ska kraven på vad som görs med Yleskatten kunna skärpas och följas upp. Egentligen kunde man påstå att det här är en diskussion som borde vara ständigt aktuell – dåliga tider eller inte.

Alf Rehn-kloner

ÅU:s chefredaktör Torbjörn Kevin analyserade i torsdagens tidning det tal som statsminister Katainen höll i Joensuu. Den analysen behöver inget tillägg men jag tänkte dröja en stund vid statsministerns syn på auktoritet och medier (ett ämne han återkommer till sju gånger i talet).

Katainen säger att den samhälleliga förändringen syns i mediebranschen. I förändringens centrum står smarta mänskor [Katainen målar upp en mänskobild som för tankarna till ÅA-professorn Alf Rehn: högutbildad, nätverkande, internationell] som inte längre accepterar rollen som undersåte. Inte heller sväljer de den diskussionsagenda som samhällseliten slår fast tillsammans med de traditionella medierna.

Jag påstår att det är möjligt att se den strukturella, tekniska, ekonomiska förändringen inom medievärlden som frånskild ett kritiskt uppvaknande. Ett sådant kan ha fått ett starkare fotfäste – är inte det en aspekt av all utveckling? – men förändringen kan också betyda att oheliga allianser mellan eliter och medier byter skepnad. Vilket betyder att det Katainen påpekar är ständigt relevant, inte nödvändigtvis en bra skiljelinje mellan och nu.

Katainen säger också att gamla auktoriteter faller och det märks inom mediebranschen. Tidigare var dagstidningen normen för hushållets nyhetsintag, liksom övrig massmedia. Nu formar individen intaget efter det egna behovet och mediernas försök att parera den dåliga ekonomin har lett till att underhållande klickjournalistik växer på bekostnad av seriös journalistik – vilket i sin tur leder till att medierna [ytterligare?] förlorar sin auktoritativa ställning.

Det här är en version av evighetsdiskussion om mediernas innehållsmässiga dödsspiral. Frågan är om inte den agenda som samhällseliten och medierna enligt Katainen försöker köra ner i folks strupar är en värre sak än party-bilder på Tukiainen och Nykänen?

Själv köper jag inte argumentet att innehållet blivit sämre, men paketeringen har blivit mediehusens stora utmaning: hur nå ut med innehållet; till vem och till vilket pris?

Slutpoäng: Om vi som Katainen vill prata om auktoriteter i det här sammanhanget är det skäl att påminna sig om att fler medieaktörer, som rättar sig efter den moderna mänskans vardag, inte är synonymt med färre auktoriteter. Den typ av smarta mänskor som statsministern beskriver (och som globalt sett inte utgör någon majoritet) är inte i ett jämställt förhållande med medierna – och det förväntar de sig inte heller att vara: flödet har alltid en källa; man undviker desinformation genom att ha många källor men man står alltid i ett förhållande till dem.

En bild som är fel på tusen sätt

Om en bild säger mer tusen ord uppstår följande problem för den exakta nyhetsjournalistiken: vilka av de (mer än) tusen orden vill journalistiken poängtera och hur hittar man en bild som korrelerar med just de orden?

I många fall är det enkelt. Till exempel: reportern åker ut på ett uppdrag. Han träffar en människa på en viss plats där en viss händelse ägde rum. Han (eller fotografen) tar en bild av människan på den platsen. (Inser nu att den beskrivningen kommer farligt nära Dagens lokaltidningsbesvikelse, men låt gå.)

I andra fall är det knepigare. Gårdagens ord var ”hetsätning” med anledning av en bok som publicerades. Hur illustreras hetsätning på bild?

HBL valde en bild som, i mitt tycke, föreställer ett vanligt frukostbord. Svenska Yle hade först en bild av en mun som går åt en korv (den bilden togs senare bort). I den FNB-artikel som ÅU använde fanns en bild (av Lehtikuva) av en dam som hugger in i en donits.

Samtliga bilder kunde ha kopplats samman med en positiv nyhet – typ ”Finländare älskar frukost/korv/bakverk” – men de står inte i bjärt kontrast med nyheten om hetsätning.

Däremot kan man fråga sig vad draken Turun Sanomat tänkte då den valde att bildsätta en nyhet om hur USA:s scoutkårer diskriminerar homosexuella med den här bilden:

TS 30.1.2013

Den här bilden är fel på så många sätt att det är svårt att veta var man ska börja.

Men man kan ju konstatera att TS bildval kommer snubblande när det diskriminerande tankesätt som artikeln handlar om: homosexualitet handlar om sex; om en ständig sexlust som utmanar det som är normen (läs rätt).

TS kunde ha bildsatt den här artikeln på annat sätt – på webben avlägsnades bilden efter att läsare bl.a. kommenterat ”Miksi ihmeessä lehti on valinnut noin mauttoman kuvan juttunsa kuvitukseksi? On aika vastenmielistä leimata homous ja lesbous yliseksuaaliseksi. Herätkääs jo tähän päivään siellä toimituksessa!” – men troligen föreställde redaktionen sig att identifikationsfaktorn och genomslagskraften blir störst om man utgår från den mest förlegade synen på homosexualitet.

Kanske säger TS att det var ett olyckligt misstag; att redaktionen ”brast i sina rutiner”; att tidningen står för andra värderingar än den som bilden och texten tillsammans förmedlar. Men någon har valt den här bilden, någon har godkänt det valet och tidningen har gått i tryck.

De tusen orden berättar i det här fallet något om Turun Sanomat, och de är inte lätta att bortförklara.

Dan

P.S. Den som vill förkovra sig i bilders betydelse kan göra så på bloggen Genusfotografen.