Allt är hotat – hela tiden

Av alla rubrikord, tror jag utan att ha undersökt frågan vetenskapligt, är olika variationer av ”hot” är ett av de mest vanliga och, av journalistkåren, ett av de mest uppskattade. Ordet är nämligen en massa saker på en och samma gång. Det är kort, dramatiskt, antyder en berättelse med öppet slut, visar på ett förhållande mellan en svagare och en starkare o.s.v.

Plock bland nyhetsrubrikerna

Det kan handla om en flyglinje från Kalmar, en professur vid ÅA, minoriteter i EU-området: alla är de hotade (exemplen plockade ur färska nyhetsrubriker). Det kan också handla om hot som inte styrs av mänskliga faktorer: skyfall eller idrottsskador.

Strängt taget så är sammanhangen där ordet ”hot” är absolut rätt placerat lätträknade. En människa säger till en annan: ”Jag slår ihjäl dig om du inte…” Rätt så klart fall. Eller: ”Vi går i strejk om ni inte…” Också här är ordet ”hot” användbart även om det är viktigt att göra en skillnad jämfört med det första exemplet.

Den här glidningen visar att det är sammanhanget som ger ordet mening. Men vilken är ordets betydelse om vi (journalister) säger att en (t.ex) utbildning är hotad? Eller att ett nytt kärnkraftverk är hotat. Har vi, liksom i fallet med den hotade människan, uteslutit all diskussion om huruvida något är förkastligt eller inte? Tar vi ställning genom vårt ordval?

Jag påstår inte att svaret är givet. Det jag påstår är att ”hot” har blivit ett sätt att beskriva motsatta åsikter i en fråga, liksom ett sätt att dramatisera den motsättningen; låta den få två parter, den ena i underläge jämfört med den andra.

Jag är inte ordfascist men eventuellt kunde nyhetsrapporteringen må bra av att låta motsatta åsikter vara det ibland, liksom naturkatastrofer inte alltid behöver hysa personligt agg mot mänskligheten. Då kunde hot få vara hot – nåt som sker mellan människor och som inte kräver journalisternas dramatiska sinneslag.

Dan

Förenklingen är det farliga

På tal om artiklarna i tisdagens ÅU: Polisens samarbete med medierna är viktigt. Men det finns saker att beakta.

Det här är verkligheten: Brottsrapporteringen vilar – för de redaktioner som inte har kriminalreportrar – på poliskårens axlar. Notiser om rattfylleri, misshandel, stölder och andra brott grundar sig på dagliga polisrapporter.

I förlängningen handlar det om att nyhetsredaktionerna vet att allmänheten vill ta del av brottsrapporteringen.

Det ligger i polisens intresse att visa framfötterna; visa vad kåren gör, hoppas på förebyggande effekter och på bättre rekryteringsresultat.

Riskfaktorerna finns här:

  • En liten redaktion kan inte skärskåda rapporterna och en underbemannad poliskår ägnar inte rapporterna den omtänksamhet som känsligt material kräver: Förenklade redogörelser blir nyhetsstoff.
  • En medialt medveten poliskår kan försöka förstärka genomslagskraften av rapporteringen: Då polisens ordval börjar likna kvällstidningarnas kan budskapet överrösta alla försök till en mer försiktig – och mer verklighetsförankrad – beskrivning av t.ex. hur farlig stadstrafiken är.
  • En generös rapportering ger medier möjlighet att välja och vraka: Då polisen formar sin information efter mediernas intresse och medierna själva plockar russinen ur kakan, kan polisens goda avsikter resultera i vinklade nyheter.

Alla de här riskfaktorerna har det här gemensamt: Istället för att bidra till en nyanserad nyhetsrapportering bekräftar de en snedvriden övertygelse. På det här sättet blir samhället farligare, hoten blir fler, lösningarna enklare.

Det är den förenklingen som är det farliga.

Dan