Låt rasisterna analysera sina skämt

Det finns ett avsnitt av serien Seinfeld – jag glömmer vilket – där en person konverterar till judendomen för att kunna berätta vitsar om judar. En rabbi frågar Jerry (Seinfeld) om han känner sig förolämpad – som jude. Seinfeld svarar nej, inte som jude – men som komiker.

Varje gång nån idiot – oberoende om hen är förklädd till politiker eller inte – försöker försvara rasistiska påhopp eller nazistiska tendenser med humorkortet känner jag sorg för komiken.

Det är dags att återta humorn! Inte så, att den begränsas till ett fåtal – för humor är i grunden demokratisk och jämlik. Utan så, att de som påstår att nedsättande kommentarer och nazihälsningar är humoristiska också ges en offentlig plattform där de tvingas bryta ner skämten, analysera dem och förklara dem.

Kännetecknet för ett dåligt skämt är att det måste förklaras. Och har man, efter ett skämt, säg, fått en varning av riksdagens talesman, fot foten ur det egna partiet, åtalats för hets mot folkgrupp, då är det rimligt att inte bara beteendet förklaras (som ett skämt) utan också att själva skämtet förklaras.

Och det ska förklaras på en lika offentlig plattform som man valde att dra skämtet, men inte på egna villkor utan på villkor som – här kommer det – skämtkommittén väljer.

Just det. Eftersom humorkortet dras så ofta, låt oss ta det på allvar. Låt oss inrätta en nämnd likt pressens opinionsnämnd, där skämtarens ord tas på allvar: om det här var ett skämt, hur var det uppbyggt; vilken var poängen; hur skulle den poängen förmedlas etc?

Jag vet inte exakt hur den här nämnden skulle se ut och vem den skulle lyda under, men sänd mig förslag och jag lovar föra saken vidare.

Rapport från partidagen: Hur många skämt om Gamlakarleby manskör finns det?

Här är skåpmaten: Haglund valdes till ordförande för SFP med tydlig marginal; Svenska kvinnoförbundet menar att partiet inte är jämlikt; Wallin kliver ner från ministerposten och fortsätter streta i riksdagen och så vidare.

Vi behöver inte värma upp skåpmaten. Dessutom har jag redan avhandlat könsfrågan, långt innan partidagen. Läs här.

Partidagen då, hur summera den?

Överlag var det gemytligt. Det fanns rikt med utrymme för skämt, många av dem levererade av partidagens ordförande Stefan Wallin, och ordförandekampen hade ingen negativ inverkan på delegaternas humör. (Nej, jag är inte licensierad psykolog.)

Vilket var bra. Men lite tråkigt. Eller snarare: jag hade gärna sett mera friktion.

Nu tänker nån att det här är typiskt för journalister. Alltid ska vi snoka efter konflikter. Det är inte konflikter jag söker, det är meningsskiljaktigheter som betyder nåt.

Därför var det skönt att höra österbottningar stiga upp och opponera sig mot ordet ”liberal” i partidagens resolution och mot samkönade äktenskap.

Därför var det fantastiskt att höra Svensk ungdoms representanter stiga upp och opponera sig mot konservativa österbottningar.

Därför var det suveränt att höra högskolepolitik kontra regionpolitik debatteras i ett av utskotten.

Därför var det nedslående att i så mycket annat som sades notera frånvaron av ideologi.

Jag hörde frasen ”SFP är mer ideologiskt sammansvetsat nu än tidigare” ett antal gånger under partidagen.

Har partiet lyckats så väl med svetsjobbet att inga skarvar syns; att inga skrovliga ytor märks? Och är det målet för ett parti?

Mitt svar är nej. Men jag är å andra sidan bara en konfliktsökande journalist.

Lite om humorn.

Hälften av alla skämt på partidagen involverade Gamlakarleby manskör; alla skämt hade Karlebyanknytning. En del av dem var roliga. Till exempel (nedkortat):

”Tre män i sjönöd gör vad de kan. Larsmobon ber; Jakobstadsbon sjunger psalmer; Karlebybon tar kollekt.”

Vy från mitt hotellrum i Karleby

Den roligaste kommentaren jag hörde var inte ett skämt.

Under supén på lördag kväll läste Ulla-Maj Wideroos en fin dikt, som hon skrivit själv för Wallin.

Jag menar allvar, den var fin. Men den hade en dubbelbottnad inledning (ungefär): ”Du har varit som min broder/ibland har det känts som om jag varit din moder.”

När den frasen uttalades hörde jag någon bakom mig viska, lite för högt: ”Härriguud”.

I kväll har vi Ukraina-Sverige och Grekland-Tjeckien på dagordningen. Jag har tippat en tvåa i bägge matcher.

Korrigering: Grekland-Tjeckien är i morgon. Den första matchen i dag, England-Frankrike, har jag inte riktigt koll på hur jag tippat men tror det står en tvåa på kupongen.

Dan

Satir som piska

Jag är för ung för att i direktsändning ha sett Sveriges dåvarande statsminister Tage Erlander berätta skämtet om den skjutglada prästen. Men då jag senare såg just det avsnittet av Hylands hörna blev jag mäkta imponerad.

Att politiker kunde vara roliga hade jag ingen aning om.

Lika fascinerande var det att se Ronald Reagan skämta om kommunister och Michail Gorbatjov skämta om sig själv. (Ett av Gorbatjovs skämt handlade om sovjeter som köade för att ta livet av… Gorbatjov.)

Humor – i de här fallen – var avväpnande.

Men humor kan också användas på ett annat sätt. Humor kan förtydliga, avslöja och driva med den politiska makten.

Då handlar det om politisk satir, ett område på den finlandssvenska humorkartan som gapar tom efter Leif Sjöströms bortgång.

Det är en tomhet att ta på allvar och försöka göra något åt.

Politisk satir ska finnas vid nyhetsjournalistikens sida. Den ska komplettera journalistiken. Ofta kan den gå längre – säga det som objektiva journalister drar sig för att säga – och därmed också tjäna medborgarna bättre.

Jag påpekar att det finns en gräns mellan politisk satir och nyhetsjournalistik av följande skäl: Satiren ska också vara en piska på journalistens rygg.

Man kan inte driva med makten utan att driva med de medier som ska bevaka makten. Politisk satir är också mediekritik.

Magnus Londen intervjuade Leif Sjöström för branschtidningen Journalisten kallade Sjöström den finländska journalistiken för ensidig: ”[M]an kör med en sak och en åsikt åt gången. Se till exempel på nedmonteringen av välfärdssamhället, det har inte förekommit särskilt många kritiska röster, även om det var uppenbart vad nedskärningarna under 1990-talet skulle leda till.”

Den politiska satiren, och mediekritiken, och journalistiken i konsensuspolitikens Finland har sina utmaningar. Här gäller det att begripliggöra långsamma skeenden med långtgående konsekvenser.

Resultatet blir bäst då satirikern förstår politik och kan satir; då satirikern ser var medierna misslyckas; och då journalisterna förstår att ta sitt misslyckande på allvar.

Dan

P.S. SVT:s program Korrespondenterna sände nyligen ett avsnitt om politisk satir. Värt att kolla. Bäst just nu inom skrået är The Daily Show med Jon Stewart. Hans kollega Stephen Colbert är också en satiriker av mått. Kolla in det här talet, levererat framför president George W. Bush och den samlade pressen i Washington.