Afrikaner, feminister och krigsveteraner – hur Ilta-Sanomat definierar sann fosterländskhet

Kvällstidningen Ilta-Sanomat lyckas i dag, med en kort och dåligt förverkligad artikel, visa Finlands hundraårsjubileums sämsta sida.

Redan i rubriken informeras läsaren om vad som ställs mot vad: en kodningsbuss (”koodaribussi”) i Afrika har fått 30 000 euro i statligt jubileumsstöd; en minnesfest för marskalk Mannerheims riddare har fått 0 euro.

I klartext: det mest ofinländska man kan tänka sig – afrikaner (eller nåt som har att göra med Afrika) – har fått pengar medan det mest finländska – krigsveteraner – har nekats stöd.

Dessutom, upplyser Ilta-Sanomat oss, har en feministisk festival och asylsökandes företagsidéer fått pengar. Allt medan minnesfesten i Masku för Mannerheimkorsets riddare fick ordnas med talkokrafter.

De här exemplen är valda med eftertanke och troligen är artikelns journalistiska tillkortakommanden resultatet av lika medvetna val.

Problemet med texten är inte att den lyfter fram vem som fått stöd eller inte fått (det finns säkert goda argument för att stöda minnesfesten i Masku).

Problemet är hur den gör det, och vad den vill säga genom att låta det mesta vara osagt.

Tidningen menar att en kodningsbuss i Afrika, en feministisk fest och asylsökandes företagsidéer inte har en uppenbar koppling till firandet (”yhteys Suomen itsenäisyyden juhlintaan ei välttämättä ole aivan ilmeinen”).

Vem står för den definitionen och vari består oklarheten? Det får vi aldrig veta, för Ilta-Sanomat bemödar sig inte att berätta mera om dessa projekt.

Om tidningen på riktigt vore intresserad av det här –  ni vet, som vi vanligtvis tänker oss att journalister är intresserade – skulle den ha utrett den biten. I stället ägnas utrymmet åt Mannerheim och president P.E. Svinhufvud (ett annat fosterländskt projekt som inte stöddes).

Dessutom får en intervjuad från stiftelsen bakom Mannerheimkorsets riddare antyda att stödet uteblivit på grund av att rapparen Paleface, som kritiserat C. G. E. Mannerheim, sitter i styrelsen för Finland 100-kommittén.

En annan styrelsemedlem, professor Martti Häikiö, tycker det verkar som att (”vaikuttaa siltä”) att Finlands historia inte uppmärksammas tillräckligt i det program som stöds. Professorns tyckande ställs inte mot någon statistik, som kunde bekräfta eller omkullkasta påståendet.

Varför inte? För att Ilta-Sanomat inte är intresserat av att ta redan på, enbart av att stapla ytterligare fördomar på redan existerande om vad som är finländskt och vad som inte är det.

Afrikaner, feminister och asylsökande med företagsidéer hör enligt tidningen till den senare kategorin – och till den grad att projekten inte behöver utredas. Det räcker att nämna dem för att Ilta-Sanomats läsare ska fatta galoppen.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU