Lite stake nu, Yle!

Bloggaren Saku Timonen har fångat de centrala delarna i den härdsmälta som var programmet Aamu-TV:s intervju med representanter från Stäng gränserna-rörelsen, och de behöver knappast upprepas.

Överlag kan man fråga sig varför i hela friden Yle beslöt att ta den här intervjun i morgonsoffan. Problemet är inte att Stäng gränserna bjuds in. Problemet är att inramningen är ett lättfullt aktualitetsprogram som ska hålla tv-tittarens uppmärksamhet några minuter i morgonbestyret.

Problemet är att frågorna var därefter – oinformerade och inbjudande i stil med ”vem är ni?” (Svar: Vi representerar hela Finland.) och ”vad vill ni?” (Svar: Stoppa människor som inte hör hit.) Inga svar fick följdfrågor; inga påståenden ifrågasattes.

Inte ens då gästerna i morgonsoffan påstod att medierna mörkar verkligheten ruskades redaktören ur sin slummer. Istället satt han där och kryssade för de frågor som han ställt, redo att gå vidare till nästa. Som man gör i ett program där inget förväntas vara av större betydelse.

Men det finns en grej som upprör nästan ännu mera. Den här intervjun har förargat folk – med rätta. På Twitter och på Facebook har man begärt att de ansvariga förklarar sig. Varför går Yle in i den här intervjun som om det handlade om fjärdeklassare som samlar pengar inför lägerskolan? (Min formulering.)

Tror ni det kommit ett svar?

Från ansvarige nyhetschefen Atte Jääskeläinen – tystnad.

Från Ylechefen Lauri Kivinen – tystnad.

På Aamu-TV:s Twitterkonto – inget.

På Aamu-TV:s Facebooksida den här bilden:

FB_Katt

Det här är en del av problemet, att Yle som en döv cyklop bara förmår hantera det den har framför ögat och att den inte hör kritiken då det går åt helsike.

Alternativt vill Yle inte höra kritiken. Det är inte ovanligt för bolaget att försöka gå vidare genom att ignorera problemet. Men problemet – att högerextremism ges fotfäste då den stryks medhårs – försvinner inte. Därmed blir Yles feghet en aktiv del av problemet.

Det krävs stake (ursäkta uttrycket) att ställa kritiska frågor. Om man inte har det ska man inte sätta sig i en situation där stake behövs – för det krävs också stake att erkänna då något gick fel.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Det samlingspartistiska blogginlägget

Närhelst nån vill tvåla till en journalist eller medierna överlag ligger det verbala tillhygget ”journalister ljuger” nära tillhands.

Vi journalister är vanliga dödliga och det händer säkert att vi ljuger. Fast jag tror att misstanken om att lögnen är satt i system beror på att den förväxlas med det journalistiska greppet – det som inte förvränger sanningen, men som inte heller dokumenterar den.

Idag satt jag mig ner för att skriva ut en intervju och kom att tänka på den nu anmälda kolumnen av MTV3:s Mari Haavisto. Inte för att jag, som Haavisto, stött på ett nervöst intervjuoffer som jag hjälpt på traven. Tvärtom. Personen jag intervjuade var synnerligen välartikulerad och behövde ingen ”andra chans” – som Haavisto påstår att Susanna Koski (Saml) behövde.

Men liksom Mari Haavisto kommer jag (artikeln är inte klar än) att klippa och klistra. Utan att förvanska det som sades försöker jag, med läsaren i åtanke, hitta den mest intressanta ingången till intervjun. Det betyder bland annat att intervjun inte återges i kronlogisk ordning: vissa uttalanden passar bättre ihop med andra; andra stryks. Det handlar i viss mån om dramaturgi.

Det här har som sagt inget att göra med att intervjuoffrets tillkortakommanden. Men för att vara ärlig: jag, och många av mina kollegor, har varit i situationer lik den som Mari Haavisto påstår att hon befann sig i med Susanna Koski.

I det läget är två saker avgörande:

  1. Vem är den intervjuade och varför intervjuas hen? – Det är knappast relevant att låta, säg, en nationalekonoms media-oerfarenhet överskugga hens svar då varvsnedläggningar diskuteras. Omtagningar är okej. Men, säg, att näringsminister Jan Vapaavuori inte kan skilja på rederi och varv – då är det nog skäl att inte tillåta omtagning (helt hypotetiskt, för Vapaavuori har stenkoll.)
  2. Vilket är mediet? – TV och radio har den dokumenterande teknikens fördel. Ställ ett intervjuoffer framför kamera och mick och ställ frågan. Utgående från resonemanget ovan väljer journalisten hur hen handskas med materialet. Men för en skrivande journalist är utmaningen större, vill jag påstå. Vill journalisten kommunicera den intervjuades osäkerhet kräver det att journalisten är närvarande i texten på ett sätt som inte är typisk för (finländska) nyhetstexter.

Med detta sagt: kolumnen om Koski kommer inte att fällas i Opinionsnämnden om den tas upp. Min personliga uppfattning är att Mari Haavisto gjorde fel, inte nödvändigtvis då hon lät Koski ta om sina svar men nog då hon (Haavisto) inte kunde stå vid sitt val.

För som jag ser det är Haavistos kolumn en sorts efterklokhet hon inte har råd med. Hon tog ett beslut då hon intervjuade Koski. Att nu backa från det beslutet kastar en skugga på henne – inte på Saml:s ungdomsorganisations ordförande.

P.S. Inser nu att jag använder mig av en massa samlingspartister, men låt gå: kolla in den här pärlan med Ilkka Kanerva (Saml).

Genom begreppsvegetationen

Ambitionen att förstå och förklara är journalistens utgångspunkt. Tyvärr banar ambitionen inte väg för journalisten. Tvärtom försvinner vägen – förhoppningsvis bara för ett tag – och ersätts med tät begreppsvegetation som växer stadigt i byråkratimylla.

Tack och lov har journalisten förstånd att be experterna ”dumma ner” sina utläggningar. Och experterna är ofta tillmötesgående.

Ringde nyss en insatt tjänsteman för att diskutera integrationsfrågor. Inte världens enklaste ämne, visade det sig. Upptäckte att de egna anteckningarna började leva ett eget liv.

Och med den delade åsikten ”det här är ganska komplicerat” kom vi överens om en grundligare genomgång, med diagram och power point-presentationer.

Intervju bokad. Fortsättning följer.

Dan