Nej, det är inte synd om den finländska medelåldersmannen

Yles journalist Sanna Ukkola skriver ofta polemiska blogginlägg som utmanar en syn som fått stor uppmärksamhet i medierna. Friktionen brukar bli därefter.

Det är bra att vedertagna uppfattningar, också de som är dagsländor i mediebruset, utmanas. Men avgörande är att utmaningarna är fokuserade och på det klara med vad det är som utmanas.

I sitt senaste inlägg ”Naiskortteja ja kikkelitanssia” (ung. Kvinnokort och snoppdans) verkar Ukkola inte ha koll på vad det är hon ifrågasätter. Åtminstone glider hon väldans i sin argumentering.

Ukkolas centrala poäng är den här: då Elina Lepomäki (Saml) säger att hon behandlats annorlunda av medierna än de övriga kandidaterna till partiets ordförandepost – Stubb och Orpo – på grund av sitt kön, så drar hon kvinnokortet. Kvinnliga politiker ska inte behandlas med silkesvantar och det är absurt att det finns journalister som uttryckt stöd för Lepomäki. Dessutom har Stubb behandlats lika illa och före honom Esko Aho (C) och Jyrki Katainen (Saml).

Slutsatsen som Ukkola landar i är att det är de medelålders manliga politikerna som behandlas mest illa. Den slutsatsen har hyllats av Sannfinländarnas ordförande, utrikesminister Timo Soini.

Här är några punkter där Ukkola hamnar fel:

Hon tror att Lepomäkis mediekritik, som fått stöd av journalister, handlar om att Lepomäki vill bli behandlad annorlunda, ”med silkesvantar”. Poängen som Lepomäki och andra kvinnliga politiker gör, är inte att de vill undgå journalisters kritiska granskning utan att de vill granskas utgående från samma premisser som manliga kollegor.

Ukkola jämför med Stubb, som behandlats illa av medierna. Och medan det är sant att Stubb fått mycket skit för hur han är, så har hans kön – eller ålder för den delen – aldrig varit en egenskap utifrån vilka diskussionen inleds.

(Här ska också noteras att skiten mot Stubb kommit från olika håll av olika anledningar: hans utseende, tänderna till exempel, har aldrig varit del av en seriös politisk diskussion. Knappast har Jyrki Katainen heller fått sådana frågor i direktsändning. Däremot har nog Li Andersson fått frågan om hon dragit nytta av sitt utseende.)

Ukkola nämner en jämförelse mellan statsminister Sipilä och en penis som en kvinnlig journalist delat på Twitter. Eftersom hon inte är mer exakt är det svårt att bedöma sammanhanget utgående från vem som gjort listan, vem som delade den och vad syftet var. Däremot är Ukkola tydlig i sitt följande exempel: HÄR. (Liten brasklapp: jag är nästan säker på att det är denna bild hon menar.)

Teckningen är av Ville Ranta, en av våra mest kända och mest provocerande serieskapare. Ranta tecknar ofta utgående från aktuella politiska teman. Han är helt enkelt en röst i samhällsdebatten, precis som t ex Leif Sjöström var det. Ukkola verkar ha missat det totalt. Hon använder teckningen som ett bevis på att det är medelålders manliga politiker som är offren då det egentligen handlar om samhällssatir.

Europaparlamentarikern Merja Kyllönens släng om att Timo Soini är i behov av tantrasex är Ukkolas slutplädering: Ingen manlig politiker skulle ha kommit undan med ett sånt skämt.

Var landar vi? Jo i att Sanna Ukkola vill kvittera en diskussion om institutionaliserad ojämlikhet – inom politiken och medierna – med att en kvinnlig politiker skämtar om sex. Som om det vore det egentliga problem: ”Tässä maassa ketään ei kohdella niin huonosti kuin keski-ikäistä miespoliitikkoa.”

I det offentliga samtalet, där politiker, journalister och andra aktörer deltar, förekommer sånt som samtalet mycket väl klarar sig utan. Men i grunden är det fortfarande så, att normen för finländsk samhällsdebatt och politik utgår från mannen i medelåldern. För honom är könet och åldern aldrig egenskaper som måste förklaras eller ursäktas.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Heja Larsmo! Ner med jämställdhetsdeklarationen!

Handen på hjärtat bästa läsare – skulle ni, om inte Larsmo valt att inte skriva under den europeiska deklarationen om jämställdhet ha känt till att en sådan deklaration sänts till kommunerna?

Låt oss säga att ni kände till deklarationen. Skulle ni ha sett den som avgörande för att Finland blir ett jämställt land på riktigt?

Låt oss vidare anta att Larsmo skrivit under deklarationen, hade ni då utbrustit ”Se där en kommun som verkligen kämpar för jämställdheten!”?

Svaret på dessa frågor är för er flesta nej.

I det första fallet för att dylika deklarationer är markeringar (och i viss mån tips och praktiska verktyg) som sällan har någon relation till dem som inte är kommunala tjänstemän. Deras betydelse är symbolisk men i en strid ström av symbolik är deras praktiska värde nära noll.

I det andra fallet är svaret nej eftersom Finlands ofullbordade jämställdhet inte beror på frånvaron av godkända texter. Ni har säkert hört talats om grundlagen?

I det tredje fallet hade ni knappast sjungit Larsmos lov eftersom medierna inte hade rapporterat om att kommunen skrivit under deklarationen.

När jag lyssnar på Marita Björkström (KD), kommunstyrelsemedlem som inte ville underteckna, i A-17 (från 26:30 ungefär) tycker jag dels att hon överdriver deklarationens betydelse, men också att hon säger nåt som skär igenom skimret som omger dylika deklarationer: vi behöver dem inte; vi jobbar för jämställdhet hela tiden.

Någon vill säga att det här är en imageförlust för Larsmo. Om det är den enda betydelse vi tillskriver deklarationer om jämställdhet, då förtjänar de inte att skrivas under.

Att Kvinnoförbundet ratar Larsmos beslut är på ett sätt begripligt. Förbundet har egentligen inget annat alternativ. Men visst vore det kul om också det, och andra i framkanten, tog sig an att känna igen kejsarens nya kläder – och göra jämställdhetsdiskussionen rättvisa.

Medier och måttstockar

Finland är ett ojämlikt land. Löneklyftan mellan män och kvinnor är fortfarande påtaglig; i börsbolagens styrelser blir kvinnorna fler men jämlik är situationen inte; våld mot kvinnor är ett djupt rotat samhällsproblem men vi som jobbar inom mediebranschen är dåliga på att granska det här.

Det är mot bakgrund av den här typen av vetskap som Susanna Ginmans påstående om att ”kvinnor mäts med annan måttstock” är begriplig.

Just därför är det beklämmande att Ginman, HBL och majoriteten av oss som bevakar problem av det här slaget mäter med just denna andra måttstock.

HBL:s rubrik i går: ”Kvinnorna kan spela ut Anna-Maja Henriksson”. En braskande rubrik naturligtvis. Men vad förutsätter den? Jo att den norm som är ett problem – ”män röstar på män” – inte låter sig överföras på kvinnorna. Det kunde förstås vara en bra sak men HBL väljer att antyda ett taktiskt drag: justitieministern spelas ut.

Ok, men är det inte denna andra måttstock som Susanna Ginman vill komma åt med sitt inlägg? Eventuellt jo, men i så fall subtraherar hon bort en viktig komponent: den journalistiska bevakningen.

Ginman skriver om nyligen återvalda SDP-ordförande Jutta Urpilainen. Hon hade det inte lätt i början, hittade inte en naturlig ledarroll. Korrekt beskrivet, Ginman, men ett tillägg saknas: det här är väldigt mycket mediernas beskrivning av Urpilainen och den utgår från att hon är kvinna.

Det är viktigt att påpeka det här eftersom medierna är ständigt med och styr i diskussionen om könets betydelse. I fallet med valet av ny SFP-ordförande så kan det te sig naturligt att frågan om en ”kvinnlig ledare” avhandlas. En av kandidaterna är kvinna; partiet har aldrig haft en kvinna som ordförande.

”Naturligt” betyder också, tror jag, ”lätt”. Man gör en indelning enligt kön, kollar hur många delegater som kommer att sätta sin röst på ”sitt” kön, och så har man en ramberättelse som intresserar läsaren men som också kan fyllas med en liberal diskussion om jämlikhet.

Men varför inte låta bli? I det här fallet så handlar det om meriterade kandidater: en justitieminister och en europaparlamentariker. Kunde man tänka sig att det här, i kombination med deras ideologiska övertygelser, är så pass intressant att deras kön aldrig ens behöver bli en fråga?

Ojämlikheten i vårt land är en åthutning åt oss journalister. Vi måste skärpa vår bevakning av den.

Men vi riskerar göra försöken till en förändring en björntjänst ifall vi låter den reella problematiken kanaliseras genom varje tillfälle då en man och en kvinna tävlar om samma post; eller då en kvinna/man väljs till en post; eller inte väljs; eller fråntas en post.