Öppen fråga till Svenska Yle: Lät ni Kaj-Gustaf Bergh styra frågorna i Obs debatt?

I torsdags i Svenska Yles debattprogram Obs debatt diskuterades den finlandssvenska dagspressen och mera specifikt KSF Medias tidningar.

Ämnet är inte nytt men just den här veckan har tonläget satts av reportagemagasinet Amos arv. Tidskriften innehåller bl a en lång intervju med Konstsamfundets vd och KSF Medias styrelseordförande Kaj-Gustaf Bergh.

I den intervjun sa Bergh bl a att tidningsverksamheten är ”gullig” och att han saknar visioner för den. Uttalandet har igen väckt frågan om hur den yttersta ansvariga ledningen för några av Svenskfinlands viktigaste tidningar ser på verksamheten. Att Bergh var inbjuden till Obs debatt kunde bara förstås som en följd av intervjun i Amos arv.

I programmet förekom inga frågor om uttalandet i Amos arv. Efteråt har information om vad som föregick sändningen framkommit, mycket tack vare programmet Eftersnack. Jag citerar:

”En stund innan direktsändningen började fick [Kaj-Gustaf Bergh] ett raseriutbrott och hotade med att gå hem om fel frågor ställdes: ‘Jag har inte kommit hit för att diskutera mina tidigare uttalanden’, och inget som står i den nya tidningen Amos arv, fräste han, och började slita bort mikrofonen.”

Jag är den första att ha förståelse för den svåra situation som uppstår i o m att en av gästerna hotar att lämna sändningen om vissa frågor ställs. Jag kan t o m förstå varför man låter en sändning styras av såna hot (även om jag inte tror det är vettigt att låta det ske).

Den som läst Amos arv vet att Kaj-Gustaf Bergh också efter intervjuerna för tidskriften försökt påverka både innehåll och källskydd. Journalisterna Annica Lindström och Lina Laurent har varit öppna om att så skedde.

Den öppenheten har inte Svenska Yle visat, åtminstone inte officiellt. Nu har vi alltså ett läge där Eftersnack – en frilansproduktion på Svenska Yle – kommer med en beskrivning som är mer än märklig.

Om det är sant att Kaj-Gustaf Bergh fick sätta agendan för Svenska Yles flaggskepp, direktsänd debatt på bästa sändningstid, då är förutom KSF Medias och Konstsamfundets också Svenska Yles trovärdighet i vågskålen.

En överdrift? Låt mig påminna om att Svenska Yle den senaste tiden ägnat väldigt mycket tid åt att bevaka den finlandssvenska tidningskrisen och i den bevakningen har KSF Medias tidningar fått mycket utrymme. Att så få den ytterst ansvariga på plats och låta honom styra diskussionen ogiltigförklarar den bevakningen. Det målar också en bild av en bräcklig finlandssvensk public service och av en stolt tidningstradition i nyckfulla händer.

152-åriga HBL och 90-åriga Yle förtjänar bättre.

Här finns säkert ett ord-mot-ord-situation. Bergh säger att han kommit överens om att diskutera vissa saker och hotat lämna studion ifall överenskommelsen inte följs. Obs debatt kan ha svårt att svart på vitt bevisa vad överenskommelsen gällt.

Men: Kaj-Gustaf Bergh har läst igenom och godkänt allt som står i intervjun med honom i Amos arv. Han är inte i position att förbjuda en redaktör att ställa honom frågor om offentlig information. Inte bara för att han godkänt intervjun i Amos arv, utan också för att han är styrelseordförande i en mediekoncern som värnar om god journalistik.

Nu verkar han verka mot denna goda journalistik.

Därför måste Svenska Yle nu bekräfta eller motbevisa de uppgifter som kommer fram i Eftersnack. De här påståendena kan inte bli hängande.

Det handlar inte om att peka finger mot Obs Debatt. Programmet har säkert dragit sina slutsatser. Viktigare, i det här skedet, är frågan om en eventuell munkavle. Att göra fel val i direktsändning är en sak; att inte erkänna efteråt att valet ändrade själva karaktären på sändningen och omintetgjorde det man satt sig ut för att göra – det är en annan sak.

Programmet Eftersnacks påståenden ger vid handen att Svenskfinlands största kommersiella mediekoncern representeras av en person som saknar respekt för koncernens kärnverksamhet – d v s journalistik – och att den respektlösheten fann sin väg in i skattefinansierad public service.

Alltså, Svenska Yle: Lät ni Kaj-Gustaf Bergh styra frågorna i Obs Debatt?

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Uppdatering 10.9.2016, klockan 17:07

Bettina Sågbom, producent för Obs debatt, skrev så här på Twitter:

Svenska Yle har nu också berört frågan officiellt, i form av denna nyhetsartikel. Svaret på den öppna frågan torde därmed vara: ja, Yle lät Kaj-Gustaf Bergh styra frågorna i Obs debatt.

Diskussionen om i hurdana händer en stor portion av den finlandssvenska journalistiken vilar är förhoppningsvis inte avslutad i och med det.

En första reaktion på att Barbro Teir lämnar KSF Media

I Yle Spotlights program från den första mars om situationen på KSF Media fick Kaj-Gustaf Bergh frågan om hur han ser på ledningens jobb. ”Det gör ett jättebra arbete”, svarade KSF Medias styrelseordförande.

I dag, knappt två månader senare, slutar Barbro Teir som vd för KSF Media. Hon har inte längre styrelsens förtroende.

Förtroende är något som man har tills man inte har det, bevisligen.

Varför sticker Teir nu, hon som för två år sedan blev den superchef – publishern – som skulle rädda KSF Media? En förlust på sju miljoner euro i fjol är en förklaring. En hjärnflykt av sällan skådat like inom finlandssvensk media en annan (även om Teir utåt sett tonat ner den).

Teir sa själv en intressant sak i Spotlights redan nämnda program. Ombedd att beskriva sin ledarstil sa hon att hon gillar rak kommunikation och snabba ryck. Det behövs i kristider, menade Teir.

Vilket är sant men också förutsätter att riktningen är den rätta. Teir åstadkom många förändringar under sina två år vid KSF Media men om upplagan sjunker tillsammans med annonsintäkterna och prenumeranterna inte söker sig till det digitala utbudet – då är hög fart inte längre en styrka.

Styrelsen har knappast ifrågasatt Teir accelerationsförmåga men nog hennes vägval. Att om två år finna sig ha valt fel väg i det läge som KSF Media nu befinner sig – ja det alternativet fanns knappast på kartan för styrelsen.

Nu signalerar nya vd:n Jens Berg att KSF Media har svåra beslut framför sig. Samtidigt betonar han och ansvariga utgivaren Susanna Ilmoni att journalistiken är bolagets hjärta och nav.

Vilka slutsatser ska man dra av det? Kanske att en del av de reformer som Teir genomförde nu ska börja fyllas med innehåll. KSF Medias budskap utåt under Teirs tid har haft inslag av kärran framför åsnan: det har snackats mer plattform än innehåll. Vilket inte är konstigt, givet att Teir anlitades för att genomföra sådana förändringar.

Fokus på innehåll betyder kanske att KSF Media kan stoppa murveltåget ur tidningarna, eventuellt att de som redan flytt ersätta med nya journalister. Men strukturförändringar kan kanske inte undvikas, och KSF Medias regiontidningar blir igen en del av diskussionen.

Slutsatsen är trots allt den här: liksom Svenskfinland behöver Svenska Yle så behöver regionen också ett starkt KSF Media. Det gagnar ingen att t ex HBL blir en tidning som lever på gamla meriter.

Jag fick för ett tag sedan frågan om hurdan tidning HBL är – en rikstidning eller en regionaltidning? Till min förvåning kunde jag inte riktigt svara på den frågan. Det säger kanske nåt om den identitet HBL och KSF Media måste vinna tillbaka – nu under Jens Bergs och Susanna Ilmonis ledning.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

”Kobbe” och ”Calle” är alarmklockor för finlandssvensk press

Det ligger något dubbelt sorgligt över Svenska Yles fredagsnedslag i ”mediedebatten”.

Den ena sorgligheten har att göra med vem man vänder sig till – Kaj-Gustaf Bergh och Carl Haglund. Så snäva känns kretsarna i mediesvenskfinland att man blir klaustrofobisk av att läsa.

Den andra sorgligheten har att göra med vad herrarna säger. Bergh rider en gammal käpphäst, Yles public service-uppdrag, och Haglund är givmild nog att kalla kraken (Berghs argument dvs) för en ”öppning i mediedebatten”.

Låt oss låtsas att det är en öppning. Bergh säger att då man definierat vad public service är så kan en annan part än Yle producera ett public service-innehåll.

Reality check 1: Om jag inte är totalt bakom flötet så produceras i dagsläget en hel del innehåll av andra än Yle – som Yle köper in och sänder, utgående från sitt public service-uppdrag.

Okej okej. Bergh menar förstås att om man definierar public service (bättre?) så skulle KSF Media kunna ta sig an att producera en del av innehållet – och åtnjuta en del av Yleskatten.

Reality check 2: Oavsett hur man ser på behovet av en definition av public service så tror jag de flesta kan gå med på att nyheter, barnprogram och program för språkliga minoriteter är centrala för begreppet. Nyheter producerar KSF Media redan, en definition hjälper föga där. Hur koncernens intresse för barnprogram och nyheter på samiska är vet jag inte, men klart är att alla dessa produkter kräver en infrastruktur som motsvarar ansvaret. Hur realistiskt är det att tro att noga synade skattemedel får gå till att bygga ett mini-Svenska Yle av KSF Media?

Det Bergh kan hoppas på är en fördelning av skattemedlen som låter KSF Media producera innehåll som köps av Yle. Att det är en lösning på nåndera partens problem – KSF Medias dåliga resultat och Yles inbesparingar – har jag svårt att se.

Över till Carl Haglund. ”Vi måste sätta oss ner och dryfta framtiden”, säger Haglund enligt Svenska Yle och med ”vi” avser han tidningsägarna och politikerna i Svenskfinland.

Alltså: Den makt som tidningarna ska granska ska alltså rädda den finlandssvenska pressen; den kunskap som krävs för detta har alltså hela tiden funnits bland våra politiker och, tydligen, bland tidningsägarna – bara lite djupare ner, kanske.

Haglunds oro för tidningarna är säkert genuin, och det är bra att han ser det världsfrånvända i Berghs tro att Yleskatten ska rädda tidningsbranschen. Men hans utspel borde om något vara en alarmklocka för tidningsägarna. Det är nu vi – och med ”vi” menar jag tidningsbranschen – måste söka lösningar som inte involverar politikerna.

Den finländska mediepolitiken (om vi hade en) ska skapa goda förutsättningar för de kommersiella medierna, men långsiktigt sett är det här något vi måste lösa själva. Lösningen är att vara relevanta. Relevanta för läsarna, relevanta för annonsörerna och relevanta i våra val av teknologi.

För detta krävs långsiktiga investeringar och, vare sig vi vill det eller inte, det samarbete mellan de finlandssvenska mediehusen som så långt föregåtts av mycket snack och väldigt lite verkstad.

Dan

HBL:s journalister gjorde debatten en björntjänst

Det ligger nåt paradoxalt över HBL:s fackklubbs förklaring till varför den uppmanade medlemmar att inte delta i Publicistförbundets debatt om den finlandssvenska journalistikens framtid.

Å ena sidan ser fackklubben KSF:s nedskärningar som ett hot mot det öppna, demokratiska samhället. Å andra sidan råder klubben sina medlemmar att sätta det egna jobbet före hotet mot demokratin – därav frånvaron i debatten.

Man kunde ha tänkt sig, att om KSF-tidningarnas reform rubbar det finlandssvenska samhället i grunden – jag kan mycket väl se hur reformen kan göra det – så är journalisternas högljudda medverkan än mer viktig.

Om journalisterna på HBL upplever sig hotade av bossarna Teir och Bergh, så är det inte en fråga separerad från det större hotet som beskrivs. En journalist som tiger i rädsla för att förlora sitt jobb är hotet mot demokrati förverkligat.

Om KSF:s nedskärningar är av allmänt intresse, är det inte allmänheten till gagn att debatten haltar. Mediehusets ledning kan visserligen grillas av utomstående – det allmänna intresset gör det möjligt – men husets folk vet mer än utomstående.

Okej, fackklubben på HBL ville få fram en poäng, närmare bestämt missnöjet med ledningen och tvivlet på reformen. Och eftersom uttalandet väckte viss uppståndelse tycks klubben också ha lyckats.

Men jag tror det är en illusorisk framgång. För när folk hör ”hot mot det fria ordet och demokratin” tänker de på Kim Jong-un eller Aleksandr Lukasjenko, inte på en f.d. förlagsdirektör från Vasa. Journalisternas drag riskerar framstå som en överdrift.

Det bästa sättet att förmedla poängen är alltid att ta debatten. Vilket för mig till min personliga käpphäst, mediekritiken i Svenskfinland. Den är synnerligen dålig (i Finland överlag också), och vi behöver en plattform – gärna i form av ett tv- och eller radioprogram – som kan följa med medieutvecklingen, ställa alla involverade kritiska frågor och fungera som förmedlare av kritiken.

Nu blev det fel, Konstsamfundet!

Man behöver inte ställa sig kritisk till Konstsamfundets byggnadsplaner i Helsingfors för att inse det märkliga i VD:n Kaj-Gustaf Berghs uttalande i TV-Nytt på onsdag kväll (cirka 18 minuter in i sändningen).

Det är klart att det är salt i såren för de anställda på KSF Medias tidningar att Konstsamfundet offentliggör storstilade museiplaner dagen efter meddelandet om nya samarbetsförhandlingar. Men eventuellt värre är Berghs uttalande om att pengar inte räddar tidningarna och om att strukturerna måste förändras.

Konstsamfundets VD tycker att samarbetsförhandlingarna är tråkiga men tillägger att det är sådant som pågår i mediebranschen just nu.
Visst, sådant pågår – för att mediehusens styrelser fattar beslut om att samarbetsförhandla. Det är ingen naturlag som sätter saker och ting i rörelse oberoende av hur mediehusen uppskattar tidningarna.

I det här sammanhanget betyder ”pengar” Konstsamfundets pengar. ”Strukturer” betyder att reagera med den snabbhet som är typisk kvartalsrapporternas tidevarv.
Även om det är sant att inget blir bättre av att ösa pengar i en bottenlös brunn så är det viktigt, också för KSF Medias tidningsprenumeranter, att aldrig förväxla ”strukturförändringar” med beslut om permitteringar.

På så sätt har Bergh fel: pengar kan rädda tidningarna eftersom strukturförändringar inte är synonymt med att spara. Strukturförändringar kan mycket väl vara kärnan i den härligt kapitalistiska devisen ”för att tjäna pengar måste man använda pengar”.

Notera också att KSF Medias VD Henrik Johansson enligt Yle (länken ovan) kommer med påståenden som går stick i stäv med Berghs kommentar. Johansson talar om kortsiktiga åtgärder:
”Osthyveln kan vi fortsättningsvis använda. Vi ser över vår produktion, papper, färgplåtar osv. Dessutom kommer vi att försöka minska personalkostnaderna. I klartext betyder det antagligen permitteringar, riktade och tidsbundna. Jag tror inte att de kommer att bli speciellt omfattande, det är väl det positiva budskap jag kan komma med nu.”

I bästa fall har KSF Media och Konstsamfundets ledning inte snackat ihop sig.
I värsta fall, och nu spekulerar jag, tyder Berghs uttalande, och kontrasten mellan det och vad som verkligen sker, på att tidningarna upplevs som en affärsmodell dömd att misslyckas.

Annars kunde man ju mycket väl kunna tänka sig att Konstsamfundet tog lån och sålde aktier för att ”strukturförändra” de egna tidningarna.