Vänsterförbundets delikata situation

Dagen innan den nya stadsstyrelsen tar form i Åbo spekulerar draken Turun Sanomat om dess sammansättning. Samtidigt som allt är långt från klart – först den 28 januari slår  fullmäktige fast vem de tretton är – kan vi notera att Vänsterförbundets situation är delikat.

TS menar att det sannolika är att Pirjo Rinne fortsätter i stadsstyrelsen och eftersom VF har bara en plats i styrelsen – bl.a. därför står partiet utanför Åboavtalet – skulle det betyda att röstmagneten Li Andersson står utanför Åbopolitikens spjutspets.

Andersson kan mycket väl komma att leda VF:s fullmäktigegrupp men med tanke på valresultatet – och med tanke på att Raimo Huhtanen ser ut att få vice ordförandeposten i byggnadsnämnden trots att han föll ur fullmäktige – kan en sådan post te sig som en förlust.

En förlust för vem? Såklart handlar politik också om personliga intressen. Utan den personliga viljan ger man sig knappast in i politiken. Men kanske är det trots allt de 2 406 personer i Åbo som la sin röst på Li Andersson som vill ta till ordet ”förlust”.

Kanske tänker de då inte enbart på spelet mellan partierna utan också på det som pågår inom dem.

Eftersom Andersson la många politiska ringrävar och s.k. broilers bakom sig på valsöndagen var det många som talade om ett nytt Åbo. ”Det nya Åbo” har nu återkommit i form av det avtal som alla partier – förutom VF – ställt sig bakom, men steget från ord till handling har ännu ingen tagit (mer om det i ÅU imorgon).

Istället befarar många att de steg som tagits har varit i riktningen bakåt.

Men det här är spekulationer. Imorgon är vi klokare.

Dan

Ursäkten har ingen plats i homosex-debatten

Centern vill att Risto Räty ber om ursäkt offentligt för det ha sa under en valdebatt i S:t Olofsskolan i onsdags. Är det rimligt? Mitt svar är nej.

Kravet på en ursäkt i det här fallet är orimligt eftersom effekten av en ursäkt, på sin höjd, är kosmetisk. Också Centerns partiledning förstår att ursäkten inte ändrar på Rätys åsikt.

Inte heller kan den vara ett tecken på att han ändrat åsikt; inte heller får den vara ett tecken på att han ändrat åsikt.

Låt oss bena ut begreppen:

  • En åsikt kan inte förändras för att en partiledning kräver det: det skulle visa på en marionettliknande egenskap hos kandidater i ett parti vars drivkraft, liksom hos alla partier, måste vara viljestarka individer.
  • En ursäkt får inte vara ett tecken på en fejkad mental u-sväng: det skulle visa på ett osunt förhållande mellan partiledningen och kandidaten, ett förhållande där kandidaten mot sin vilja tar ledningens ord i sin mun.
  • En ursäkt bottnar i att den som begått ett fel inser felet och ser den som lidit av felet. Det är upp till var och en att begrunda hur stort utrymmet är för det är i ett fall där utgångspunkten, enligt den ena parten, är något avvikande och onaturligt.

Om vi värna om rätten till en åsikt kan de åsikter som – speciellt i en valrörelse – upplevs som kränkande inte mötas med kravet på en ursäkt.

Åsikter (alla har dem, om de mest vitt skilda saker) ska tas för vad de är. De ska bemötas för vad de är. De är förankrade i en världsåskådning och en människosyn som – om vi alls har någon tillit till människorasen – inte låter sig styras. (Att de låter sig påverkas, utvecklas är en annan sak.)

Centern är upprört för att Risto Räty skadat valrörelsen. Men vem ska Räty be om ursäkt? Det är en fråga som han själv – inte Centern, som accepterat honom som kandidat – måste avgöra.

Det är nämligen bara Risto Räty som kan erkänna att han är ursäkten skyldig; det är bara han som kan formulera skälen för varför han är skyldig någon en ursäkt.

Det allmänheten ska göra är att nu och i fortsättningen ta politiska kandidater på orden. Orden är allt kandidaterna har; tilliten är allt väljarna har. I det här förhållandet – mellan kandidater och väljare – kan ursäkten inte vara nåt allmängiltigt.

Ursäkten kan inte vara nåt som reparerar en taktisk skada; nåt som inkluderar alla och envar utan att rikta sig till den enskilda människa som har rätten att kräva en ursäkt men som på grund av ”sakfrågan” istället får samma urvattnade version som allmänheten.

Dan

Närdemokratin förtjänar mer än floskler

Kalla det medborgardemokrati, deliberativ demokrati eller samrådsdemokrati: på många sätt känns det som om begreppet ”närdemokrati” löper som en undertråd i diskussionen om kommunernas framtid.

Från närdemokratidiskussion i Nagu tidigare i år.

En infallsvinkel kan ni läsa om i ÅU i dag (28.9). Forskaren Staffan Himmelroos har noterat problem och fördelar i de diskussioner som medborgardemokratin tar sig uttryck i.

Ett annan infallsvinkel: i går kväll diskuterade och debatterade partifolk, kommunfolk och experter i Yles kommunalvalsdebatt. I ett skede bad programledarna alla utom experterna att skriva ned det de upplever att kännetecknar en stark kommun.

Service, ekonomi, näringsliv skrev alla – utom de De grönas Satu Hassi. Hon skrev närdemokrati.

En av experten – Jenni Airaksinen från Tammerfors universitet – konstaterade att majoriteten av parti- och kommunfolket tydligen uppfattar kommunen som statens instrument, som ska utföra uppgifter som staten lägger på dem i den form som är mest effektiv, medan Hassi, enligt Airaksinen, signalerar att det finns ett egenvärde i att den enskilda kommunen söker lösningar som ligger den nära.

Jag blir alltmer övertygad om att närdemokrati-frågan förtjänar mera än floskler.

Jag tror att i närdemokrati-frågan finns beskrivningar av och lösningar på problem som utgår från att avståndet mellan individen-beslutsfattaren-servicen är en fråga som är lika mycket värdering som den är pragmatik.

Värdefrågan och jakten på en fungerande lösning utesluter inte varandra.

Intressant i det hela är det här: diskussionen om närdemokrati har aktualiserats eftersom storkommuner ses som oundvikliga.

Men diskussionen borde vara den här: kan betonandet av närdemokrati – med allt vad det innebär av att hitta nya lösningar – vara ett argument mot storkommunernas påstådda oundviklighet?

(Vilka är de nya lösningarna?, undrar ni. Av diskussionen att igår kväll att döma kunde man anta att den har att göra hur den offentliga sektorn tar hjälp av den privata. Men det, å sin sida, föder nya problem. Vem påstod det var enkelt?)

Dan