Måste man vara dum för att vara värdekonservativ, Timo Soini?

Om det finns nåt som jag som medborgare kräver av folkvalda politiker så är det att de är välinformerade. Det här gäller dubbelt upp för politiker med extra stort ansvar, till exempel partiledare och ministrar. Det är deras skyldighet att veta innan de uttalar sig.

Notera: Utgående från fakta kan olika slutsatser dras. Jag kräver inte att politiker ska dra samma slutsatser som jag själv, men jag kräver att slutsatserna är dragna ur fakta och inte ur hatten.

Vilket för mig till Timo Soini, Sannfinländarnas partiordförande och Finlands utrikesminister.

I sitt senaste blogginlägg ”Pojat on poikia” (Pojkar är pojkar) basunerar Soini ut att Sannfinländarnas kall är att vara det sunda förnuftets röst. Adressat är Utbildningsstyrelsen, vars nya direktiv Soini kallar för ”humbug”.

Vilka direktiv? Jo att i skolan får pojkar inte längre kallas pojkar och flickor inte längre för flickor.

Du har rätt, herr utrikesminister! Det låter galet – om man bara läser nyhetsrubriker.

Om utrikesminister Soini bekymrat sig med att läsa lite mera, till exempel den artikel som idag fått Utbildningsstyrelsens mejl-korg att svämma över (för tydligen har många föräldrar lika nedsatt läsförmåga som Timo Soini, så hade han insett att det handlar om att bemöta elever respektfullt som individer, inte om att radera könsskillnader.

Det handlar om att vara medveten om könsindelningar och medföljande strukturer som står i vägen för en jämlik behandling av pojkar och flickor, inte om att förbjuda lärare att säga det ena eller det andra.

Det handlar, i korthet, om lagen om jämställdhet och om diskrimineringslagen, som läroinrättningarna och undervisningsplanen lyder under.

Det handlar inte om humbug utan om ett demokratiskt samhälles ständiga strävan att bli lite mer rättvist och jämställt.

Det hade Timo Soini förstått om han bara gjort det som alla förväntar sig att han ska göra innan han uttalar sig, det vill säga läsa på.

Men han gjorde inte det och, gissar jag, det var medvetet. För det är lättare att förkasta något som humbug om man inte sätter sig in i det. Det är lättare att påskina den egna värdekonservatismens triumfer om man inte bryr sig om den andra sidans argument. Det är lättare att på 600 tecken, eller 78 ord (inläggets längd), avfärda en instans som bär ett enormt ansvar för finländska barns undervisning om man låter braskande rubriker vägleda en (då det passar ens syfte).

En sådan taktik förväntar man sig kanske av nättroll, men knappast av en utrikesminister. Fast det är kanske lättare att vara värdekonservativ om man är dum, Timo Soini?

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Nej, det är inte synd om den finländska medelåldersmannen

Yles journalist Sanna Ukkola skriver ofta polemiska blogginlägg som utmanar en syn som fått stor uppmärksamhet i medierna. Friktionen brukar bli därefter.

Det är bra att vedertagna uppfattningar, också de som är dagsländor i mediebruset, utmanas. Men avgörande är att utmaningarna är fokuserade och på det klara med vad det är som utmanas.

I sitt senaste inlägg ”Naiskortteja ja kikkelitanssia” (ung. Kvinnokort och snoppdans) verkar Ukkola inte ha koll på vad det är hon ifrågasätter. Åtminstone glider hon väldans i sin argumentering.

Ukkolas centrala poäng är den här: då Elina Lepomäki (Saml) säger att hon behandlats annorlunda av medierna än de övriga kandidaterna till partiets ordförandepost – Stubb och Orpo – på grund av sitt kön, så drar hon kvinnokortet. Kvinnliga politiker ska inte behandlas med silkesvantar och det är absurt att det finns journalister som uttryckt stöd för Lepomäki. Dessutom har Stubb behandlats lika illa och före honom Esko Aho (C) och Jyrki Katainen (Saml).

Slutsatsen som Ukkola landar i är att det är de medelålders manliga politikerna som behandlas mest illa. Den slutsatsen har hyllats av Sannfinländarnas ordförande, utrikesminister Timo Soini.

Här är några punkter där Ukkola hamnar fel:

Hon tror att Lepomäkis mediekritik, som fått stöd av journalister, handlar om att Lepomäki vill bli behandlad annorlunda, ”med silkesvantar”. Poängen som Lepomäki och andra kvinnliga politiker gör, är inte att de vill undgå journalisters kritiska granskning utan att de vill granskas utgående från samma premisser som manliga kollegor.

Ukkola jämför med Stubb, som behandlats illa av medierna. Och medan det är sant att Stubb fått mycket skit för hur han är, så har hans kön – eller ålder för den delen – aldrig varit en egenskap utifrån vilka diskussionen inleds.

(Här ska också noteras att skiten mot Stubb kommit från olika håll av olika anledningar: hans utseende, tänderna till exempel, har aldrig varit del av en seriös politisk diskussion. Knappast har Jyrki Katainen heller fått sådana frågor i direktsändning. Däremot har nog Li Andersson fått frågan om hon dragit nytta av sitt utseende.)

Ukkola nämner en jämförelse mellan statsminister Sipilä och en penis som en kvinnlig journalist delat på Twitter. Eftersom hon inte är mer exakt är det svårt att bedöma sammanhanget utgående från vem som gjort listan, vem som delade den och vad syftet var. Däremot är Ukkola tydlig i sitt följande exempel: HÄR. (Liten brasklapp: jag är nästan säker på att det är denna bild hon menar.)

Teckningen är av Ville Ranta, en av våra mest kända och mest provocerande serieskapare. Ranta tecknar ofta utgående från aktuella politiska teman. Han är helt enkelt en röst i samhällsdebatten, precis som t ex Leif Sjöström var det. Ukkola verkar ha missat det totalt. Hon använder teckningen som ett bevis på att det är medelålders manliga politiker som är offren då det egentligen handlar om samhällssatir.

Europaparlamentarikern Merja Kyllönens släng om att Timo Soini är i behov av tantrasex är Ukkolas slutplädering: Ingen manlig politiker skulle ha kommit undan med ett sånt skämt.

Var landar vi? Jo i att Sanna Ukkola vill kvittera en diskussion om institutionaliserad ojämlikhet – inom politiken och medierna – med att en kvinnlig politiker skämtar om sex. Som om det vore det egentliga problem: ”Tässä maassa ketään ei kohdella niin huonosti kuin keski-ikäistä miespoliitikkoa.”

I det offentliga samtalet, där politiker, journalister och andra aktörer deltar, förekommer sånt som samtalet mycket väl klarar sig utan. Men i grunden är det fortfarande så, att normen för finländsk samhällsdebatt och politik utgår från mannen i medelåldern. För honom är könet och åldern aldrig egenskaper som måste förklaras eller ursäktas.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU