Vi måste prata om ”Vi måste prata om…”

Har ni noterat att det finns sjuhelsikes mycket som vi måste prata om?

Otaliga rubriker gör gällande att vi måste prata om pengar, människoliv, smärta, oskuldsnormer, Maria Kulles skånska i ”Bron”, hundar, Zlatan, våldet mot kvinnor, ensamkommande barn, ”Making a Murderer”, det organiserade rofferiet, näthat, hur man säger Auschwitz, hiv, cancer, föräldrars ansvar, vad flyktingar kostar, sjukskrivningar, könsroller, Bonniers, självmord osv osv.

En rad mer eller mindre viktiga frågor avhandlas utgående från det här sättet att rubricera. ”Vi måste prata om…” signalerar ett antal saker. Dels att ämnet som avhandlas i texten inte uppmärksammats tillräckligt mycket. Måstet i rubriker följs aldrig av en förklaring till varför vi diskuterar ett visst ämne, som om man egentligen menade ”därför pratar vi om…” Vilket är märkligt eftersom rätt många frågor som behandlas under dessa måste-rubriker är frågor som diskuteras hela tiden.

Dels signalerar rubriken textförfattarens förträffliga iakttagelseförmåga, som om hen sa ”ingen annan har noterat denna lucka i samhällsdebatten – förutom jag!” Måstet antyder författarens insyn i något som den övriga allmänheten missat eller inte vill se: ”ni får inte blunda för det här!”

Sen har vi förstås själva måstet, det som signalerar hur akut läget är. Vi måste prata om oskuldsnormer, näthat, Zlatan osv annars… Ja annars vadå? Vad händer om vi inte pratar om det som textförfattaren panikartat försöker uppmärksamma oss på?

Vi måste prata om-rubrikerna är i slutändan främst ett stilgrepp, om än ett fantasilöst sådant (med undantag av rubriken för detta inlägg förstås). Stilgreppet syns också i rubriker som påstår att ”du kan aldrig gissa vad som hände sedan”. Det handlar om rubriker som formats av den tuffa konkurrensen, den som uppstår då alla kräver konsumentens uppmärksamhet.

Vilket är rätt ironiskt. Vi måste prata om-rubrikerna är inte ett tecken på att saker inte diskuteras utan på att allt diskuteras – i större och mindre omfattning förstås, men trots det: ändlöst och hela tiden.

Vi har redan passerat inflationspunkten för dessa rubriker. Få tror på riktigt på det akuta som ”vi måste prata om” signalerar, för vi pratar redan om det. Och i nästa stund pratar vi om något annat som motiveras av ett måste som vi sedan länge slutat tro på.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Hänvisningarna ligger som döda fiskar på havsbottnen

Jag noterade i morse i en retsam pik att Ted Urho på Yle Huvudstadsregionen varit generös mot HBL i bildsättningen då han gjort ett inslag om grundskolan. Det ledde till betydligt vettigare tweets av kollegor på Yle – Antonia Berg, Jesper Alm och Christoffer Gröhn – om hur, när och varför medier borde hänvisa till varandra.

Det de diskuterade eller snuddade vid var:

  1. God journalistisk sed – om en konkurrent är först ute med en nyhet då hänvisar man till den konkurrenten.
  2. Om man inom mediebranschen borde uppmärksamma och haka på konkurrenters storsatsningar.
  3. Om man kan förvänta sig att kollegor har koll på vem som var först, d.v.s. kan man kräva att HS läser Svenska Yles webb?

Den första punkten är känslig och viktig men tämligen onödig ur nyhetskonsumentens synvinkel. Viktigare för konsumenten är vad medierna gör, enskilt eller tillsammans. Det betyder att hänvisningen till den som har scoopet är startpunkten: det är vad som sker sedan som är det viktiga.

Här kunde man ta med punkt 2. och hänvisa till exempel till fall som Ilkka Kanervas avgång från utrikesministerposten, Bensowstiftelsens barnhemsdebacle och registreringen av romer i Sverige.

Vi kan placera dem i viktighetsordning, visst, men poängen är att de är exempel på hur en nyhet brejkar för att sedan följas upp av andra medier. Ju mer medier har koll på varandra (punkt 3.) desto bättre förutsättningar för goda samspel mellan konkurrenter.

Det borde finnas mer av sånt i Finland. Mera ”drev” i positiv mening, d.v.s drev som breddar och fördjupar, inte drev som rusar blint och fantasilöst.

Det betyder att Berg och Gröhn har rätt då de tycker att (finskspråkiga) medier borde lusläsa Svenska Yles webb (och vice versa, förmodar jag) och ge cred då de plockar upp en nyhet.

Men Alm har också rätt då han som svar på det skriver det blir lite väl mycket med hänvisningarna till medierna – hur ofta inleds inte en rubrik med HS:, TS:, HBL:, Yle: o.s.v.?

Men problemet är inte att medier hänvisar till varandra utan varför de gör det. I nio fall av tio är hänvisningen ett tecken på att medierna börjat behandla varandra som nyhetsbyråer. Istället för att själv kolla upp hänvisar man (t.ex.) till Turun Sanomat som pratat med en tjänsteman på ett ministerium om ett lagförslag som om det lämnar skrivbordslådan kan betyda si eller så.

Ni får ursäkta metaforen, men: hänvisningen blir en catch and release-övning. Nyheten dras upp ur flödet, redaktionen synar den, räknar den som en liten fångst och slänger den tillbaks i vattnet: där sjunker den död till botten – ingen följer upp, ibland inte ens tidningen som var först ut med nyheten.

Jag upplever också att rubrikerna som inleds med en hänvisning till en konkurrent är problematiska. Inte för att de förekommer ofta utan för att de ofta är tecken på ett fattigt nyhetslandskap. De är inte början på något; de är ett tecken på en bransch som nöjer sig med mindre för att den upplever sig sakna resurser (ekonomiska och intellektuella).

Skärgården och telefonnätet – en fråga om maktlöshet

Språk är makt, heter det. I fallet med det bristfälliga telefonnätet ute i skärgården – som ni kan läsa om i ÅU i dag – kunde man eventuellt hänvisa till det påståendet.

Kommunikationsverkets svar till utskärsdelegationen – som ni hittar här – är svårbegripligt. Det medger verkets enhetschef Petri Makkonen.

Men i det här fallet handlar det kanske inte så mycket om att en myndighet utövar makt, som det handlar om en sorts maktlöshet.

Reglerna är egentligen ganska klara. Verkets uppgift är att utse en ansvarig teleoperatör i områden (läs glesbygden) där det inte finns ekonomiska förutsättningar för konkurrens.

Kommunikationsministeriets uppgift är att ställa krav på operatörerna då de tillåts tävla på kommunikationsmarknaden.

Kraven har bland annat att göra med hörbarhet. Det vill säga att operatörerna ska garantera sina fast bosatta kunder att de kan lita på sina anslutningar.

Men som minister Stefan Wallin säger i dagens ÅU: Kraven vägs mot lönsamheten.

Att alla har rätt till en anslutning – rätt till att kunna ringa ett nödnummer – garanterar inte att alla (läs bosatta i glesbygden) har samma möjlighet att göra så.

Det här eftersom staten bevisligen måste dra en gräns för vilka investeringar en teleoperatör kan förutsättas genomföra.

Kommunikationsmarknaden i Finland handlar till stora delar om lönsamhet. Både för kunder – som försöker pressa ner samtalskostnaderna – och för teleoperatörer som försöker vara tillmötesgående.

Frågan, ”Kan jag alltid ringa 112 med det här abonnemanget?” infinner sig aldrig.
Men det gör den på glesbygden. Problemet är att vinstintresset översätts svårligen till en säkerhetsfråga.

Myndigheterna – vare sig det är verk eller ministerium – vet det här. De gör vad de kan för glesbygden. Men vinstintresset måste de ta på allvar.

Därav maktlösheten.

Dan