Öppen fråga till Svenska Yle: Lät ni Kaj-Gustaf Bergh styra frågorna i Obs debatt?

I torsdags i Svenska Yles debattprogram Obs debatt diskuterades den finlandssvenska dagspressen och mera specifikt KSF Medias tidningar.

Ämnet är inte nytt men just den här veckan har tonläget satts av reportagemagasinet Amos arv. Tidskriften innehåller bl a en lång intervju med Konstsamfundets vd och KSF Medias styrelseordförande Kaj-Gustaf Bergh.

I den intervjun sa Bergh bl a att tidningsverksamheten är ”gullig” och att han saknar visioner för den. Uttalandet har igen väckt frågan om hur den yttersta ansvariga ledningen för några av Svenskfinlands viktigaste tidningar ser på verksamheten. Att Bergh var inbjuden till Obs debatt kunde bara förstås som en följd av intervjun i Amos arv.

I programmet förekom inga frågor om uttalandet i Amos arv. Efteråt har information om vad som föregick sändningen framkommit, mycket tack vare programmet Eftersnack. Jag citerar:

”En stund innan direktsändningen började fick [Kaj-Gustaf Bergh] ett raseriutbrott och hotade med att gå hem om fel frågor ställdes: ‘Jag har inte kommit hit för att diskutera mina tidigare uttalanden’, och inget som står i den nya tidningen Amos arv, fräste han, och började slita bort mikrofonen.”

Jag är den första att ha förståelse för den svåra situation som uppstår i o m att en av gästerna hotar att lämna sändningen om vissa frågor ställs. Jag kan t o m förstå varför man låter en sändning styras av såna hot (även om jag inte tror det är vettigt att låta det ske).

Den som läst Amos arv vet att Kaj-Gustaf Bergh också efter intervjuerna för tidskriften försökt påverka både innehåll och källskydd. Journalisterna Annica Lindström och Lina Laurent har varit öppna om att så skedde.

Den öppenheten har inte Svenska Yle visat, åtminstone inte officiellt. Nu har vi alltså ett läge där Eftersnack – en frilansproduktion på Svenska Yle – kommer med en beskrivning som är mer än märklig.

Om det är sant att Kaj-Gustaf Bergh fick sätta agendan för Svenska Yles flaggskepp, direktsänd debatt på bästa sändningstid, då är förutom KSF Medias och Konstsamfundets också Svenska Yles trovärdighet i vågskålen.

En överdrift? Låt mig påminna om att Svenska Yle den senaste tiden ägnat väldigt mycket tid åt att bevaka den finlandssvenska tidningskrisen och i den bevakningen har KSF Medias tidningar fått mycket utrymme. Att så få den ytterst ansvariga på plats och låta honom styra diskussionen ogiltigförklarar den bevakningen. Det målar också en bild av en bräcklig finlandssvensk public service och av en stolt tidningstradition i nyckfulla händer.

152-åriga HBL och 90-åriga Yle förtjänar bättre.

Här finns säkert ett ord-mot-ord-situation. Bergh säger att han kommit överens om att diskutera vissa saker och hotat lämna studion ifall överenskommelsen inte följs. Obs debatt kan ha svårt att svart på vitt bevisa vad överenskommelsen gällt.

Men: Kaj-Gustaf Bergh har läst igenom och godkänt allt som står i intervjun med honom i Amos arv. Han är inte i position att förbjuda en redaktör att ställa honom frågor om offentlig information. Inte bara för att han godkänt intervjun i Amos arv, utan också för att han är styrelseordförande i en mediekoncern som värnar om god journalistik.

Nu verkar han verka mot denna goda journalistik.

Därför måste Svenska Yle nu bekräfta eller motbevisa de uppgifter som kommer fram i Eftersnack. De här påståendena kan inte bli hängande.

Det handlar inte om att peka finger mot Obs Debatt. Programmet har säkert dragit sina slutsatser. Viktigare, i det här skedet, är frågan om en eventuell munkavle. Att göra fel val i direktsändning är en sak; att inte erkänna efteråt att valet ändrade själva karaktären på sändningen och omintetgjorde det man satt sig ut för att göra – det är en annan sak.

Programmet Eftersnacks påståenden ger vid handen att Svenskfinlands största kommersiella mediekoncern representeras av en person som saknar respekt för koncernens kärnverksamhet – d v s journalistik – och att den respektlösheten fann sin väg in i skattefinansierad public service.

Alltså, Svenska Yle: Lät ni Kaj-Gustaf Bergh styra frågorna i Obs Debatt?

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Uppdatering 10.9.2016, klockan 17:07

Bettina Sågbom, producent för Obs debatt, skrev så här på Twitter:

Svenska Yle har nu också berört frågan officiellt, i form av denna nyhetsartikel. Svaret på den öppna frågan torde därmed vara: ja, Yle lät Kaj-Gustaf Bergh styra frågorna i Obs debatt.

Diskussionen om i hurdana händer en stor portion av den finlandssvenska journalistiken vilar är förhoppningsvis inte avslutad i och med det.

Förutsättningarna för bra journalistik på svenska i Finland har aldrig varit så bra som nu

Det är egentligen en paradox att mediebranschen i Svenskfinland just nu är upptagen med att se sig själv krympa.

Egentligen borde det vara tvärtom. Eller åtminstone ett oförändrat läge – sett till behovet av journalister – och en ständig utveckling sett till hur tidningarna använder sig av ny teknologi.

Aldrig tidigare har det varit möjligt att nå så många, så snabbt (om nödvändigt), på så många olika sätt. Aldrig tidigare har förutsättningarna för att finlandssvenska journalister ska kunna tillgodose allmänhetens krav varit bättre.

Den kritiska massa som journalistutbildningar ska gallra bland och redaktionerna dra nytta av har knappast blivit mindre. Inte heller har utbildningarna blivit sämre på att gallra eller redaktionerna sämre på att förädla unga förmågor.

Trots det står vi journalister här, paralyserade av skräck, på en krympande bit mark medan kollega efter kollega driver ut på olönsamhetens hav och vattennivån stiger.

Från KSF Medias tidningsredaktioner försvinner 18 skrivande journalister. Bolagets ledning och styrelse får mycket stryk på sociala medier. Den kritiken får vi återkomma till, speciellt som ledningen meddelat att den uttalar sig tidigast den 2 september.

De som har resultatansvaret inskrivet i sin arbetsbeskrivning och lönespecifikation ska naturligtvis kunna svara på kritiska frågor. Men låt oss inte glömma den allmänhet som vänt den finlandssvenska journalistiken ryggen. Krympande annonsintäkter är ett stort problem men smällen skulle ha mildrats avsevärt om fler visade sin indignation mot tidningsslakten, inte genom att pika ”Kobbe” och ”Baba” på Facebook utan genom att teckna en prenumeration på den tidning som berörs.

Det finns en paradox döpt enligt en finlandssvensk politiker men då det gäller finlandssvenska läsare måste kanske den taxellska paradoxen uppgraderas: Inte ens enspråkiga lösningar räcker till om den svenskspråkiga allmänheten är ointresserad av lösningarna.

***

Det har konstaterats att vad som sker nu är att journalistisk erfarenhet, kunskap och kunnande går förlorat. Uppsagda journalister fortsätter kanske som frilansredaktörer eller inom någon näraliggande bransch.

Det är mycket möjligt att de som sägs upp nu är de sista som tar sig ut från ett kollapsande bygge. Och då menar jag inte enbart KSF Media utan alla kommersiella medieaktörer i Svenskfinland, inklusive min egen arbetsgivare.

Ungefär så här: Om mediehusen fortsätter urholka sig själva kommer det inte finnas något som bär upp deras hundraåriga strukturer. De rämnar under sin egen vikt då det finns för få journalister kvar att bära upp strukturerna – eller motivera deras existens.

Och kanske är lösningen inte att de redaktioner som nu blöder börjar rekrytera nytt folk. Kanske borde det inte ens vara målet. Kanske är tidningshusens nuvarande form dömd att gå under.

Kanske uppsägningsvågen lämnar oss med det här: ett journalistfält redo att börja hitta och skapa nya sätt att få ut god journalistik – på svenska och på båda språken, i skriven och annan form, långt och kort, dagligen och mindre frekvent.

Om etablerade varumärken inom tidningsbranschen är för tungrodda måste den moderna journalisten röra sig med lätt packning. Fokus ska vara på värvet – den kritiska, genomarbetade och relevanta journalistiken – som kan formas enligt teknisk plattform: till exempel webb, podd, YouTube, eller en kombination av dessa.

Jag tror det här är möjligt därför att det här sättet att jobba behöver så litet av vad som nu verkar vara ett måste. Här behövs inga mediehus, inga styrelser och operativa ledningar.

Vad som behövs är förstås ett journalistsamfund redo att jobba för dessa nya, lättare strukturer. Och här behövs – och här är det stora kruxet – en allmänhet villig att betala för god journalistik. Om den allmänheten inte finns kommer inget att resa sig ur askan.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

 

En första reaktion på att Barbro Teir lämnar KSF Media

I Yle Spotlights program från den första mars om situationen på KSF Media fick Kaj-Gustaf Bergh frågan om hur han ser på ledningens jobb. ”Det gör ett jättebra arbete”, svarade KSF Medias styrelseordförande.

I dag, knappt två månader senare, slutar Barbro Teir som vd för KSF Media. Hon har inte längre styrelsens förtroende.

Förtroende är något som man har tills man inte har det, bevisligen.

Varför sticker Teir nu, hon som för två år sedan blev den superchef – publishern – som skulle rädda KSF Media? En förlust på sju miljoner euro i fjol är en förklaring. En hjärnflykt av sällan skådat like inom finlandssvensk media en annan (även om Teir utåt sett tonat ner den).

Teir sa själv en intressant sak i Spotlights redan nämnda program. Ombedd att beskriva sin ledarstil sa hon att hon gillar rak kommunikation och snabba ryck. Det behövs i kristider, menade Teir.

Vilket är sant men också förutsätter att riktningen är den rätta. Teir åstadkom många förändringar under sina två år vid KSF Media men om upplagan sjunker tillsammans med annonsintäkterna och prenumeranterna inte söker sig till det digitala utbudet – då är hög fart inte längre en styrka.

Styrelsen har knappast ifrågasatt Teir accelerationsförmåga men nog hennes vägval. Att om två år finna sig ha valt fel väg i det läge som KSF Media nu befinner sig – ja det alternativet fanns knappast på kartan för styrelsen.

Nu signalerar nya vd:n Jens Berg att KSF Media har svåra beslut framför sig. Samtidigt betonar han och ansvariga utgivaren Susanna Ilmoni att journalistiken är bolagets hjärta och nav.

Vilka slutsatser ska man dra av det? Kanske att en del av de reformer som Teir genomförde nu ska börja fyllas med innehåll. KSF Medias budskap utåt under Teirs tid har haft inslag av kärran framför åsnan: det har snackats mer plattform än innehåll. Vilket inte är konstigt, givet att Teir anlitades för att genomföra sådana förändringar.

Fokus på innehåll betyder kanske att KSF Media kan stoppa murveltåget ur tidningarna, eventuellt att de som redan flytt ersätta med nya journalister. Men strukturförändringar kan kanske inte undvikas, och KSF Medias regiontidningar blir igen en del av diskussionen.

Slutsatsen är trots allt den här: liksom Svenskfinland behöver Svenska Yle så behöver regionen också ett starkt KSF Media. Det gagnar ingen att t ex HBL blir en tidning som lever på gamla meriter.

Jag fick för ett tag sedan frågan om hurdan tidning HBL är – en rikstidning eller en regionaltidning? Till min förvåning kunde jag inte riktigt svara på den frågan. Det säger kanske nåt om den identitet HBL och KSF Media måste vinna tillbaka – nu under Jens Bergs och Susanna Ilmonis ledning.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Ett alternativt öppet brev till Timo Soini

Nån kanske tycker att jag klampar in på KSF Medias område då jag formulerar ett alternativt öppet brev till Timo Soini.
Men jag gör det inte för att kritisera Barbro Teirs brev, utan för att påpeka att diskussioner om journalisters förhållande till makten de bevakar kan föras på olika sätt, med olika betoningar och är allmängiltig.
Om Soini kan bojkotta KSF Medias tidningar kan han bojkotta vilken tidningen som helst. Det som följer gäller för alla i maktposition – och för alla journalister.

Till: Timo Soini, utrikesminister och partiordförande för Sannfinländarna
Du bojkottar KSF Medias tidningar och anger som skäl att kolumnister insinuerat att du är rasist. Efter uppmärksamheten som ditt utspel fick har du sagt att bojkotten inte varar för evigt. Du uppmanar KSF Media att fortsätta sända dig intervjuförfrågningar.

Låt oss börja där. En insinuation finns också i läsarens öga, i det här fallet ditt. Men det här handlar inte om dig personligen. Det är större än så. Det här handlar om ditt ansvar som utrikesminister och partiordförande.
Det finns inga insinuationer. Det finns dokumenterade övertramp, rasistiska uttalanden och personangrepp bland medlemmar i Sannfinländarna och det finns beskrivningar av hur du som partiordförande och minister hanterat dessa.

Vad du är eller inte är i egenskap av privatperson i dessa sammanhang är irrelevant. En journalists uppdrag är bland annat att bevaka makten och skriva om den. Det är i egenskap av ordförande och minister som du har den makten. Det är i relation till den makten – som den ter sig i ord och handling – som journalistiska texter ska förstås.

För att exemplifiera med dina egna ord: I augusti i år förvånades du över att Antti Rinne (SDP), Paavo Arhinmäki (VF) och Ville Niinistö (Gröna) inte fördömt en Facebooksida som av många sågs som ett hot mot Alexander Stubb (Saml). (Länken till ditt blogginlägg hittar du här.)
Jag utgår ifrån att du gjorde detta för att påkalla partiledarnas ansvar i värnandet om ett öppet samhälle, inte för att insinuera att de godkänner hot mot din regeringskollega och därmed är antidemokratiska.

Timo Soini, du säger att uppmärksamheten som din bojkott fått har sänt KSF Media ett budskap.
Vilket budskap är det?
Att du personligen är illa berörd? Men det har aldrig handlat om dig som person.
Att tidningen gör bot och bättring? Det vore att acceptera din beskrivning av något som du upplever att tidningen insinuerat om dig som person.

Timo Soini, du har tolkningsföreträde till din privata hållning i olika frågor. Ingen vettig journalist skulle komma på tanken att genskjuta dig där.
Men det du gör eller inte gör, säger eller inte säger, i egenskap av partiordförande och utrikesminister är föremål för granskningar och uttalanden – det måste det få vara.
Det vet du, det säger du att du vet, men det lever du i egenskap av anställd i det offentligas tjänst inte upp till just nu.

Timo Soini, en vägran att ge intervjuer är inte att tiga. Med din bojkott sänder du ut otaliga budskap. Problemet är bara att du inte har kontroll över dem.
De är som tomma papper, redo att fyllas i av mänskor som redan formulerat en uppfattning om dig.
handlar det om din person och du, inte kolumnisterna, har själv styrt diskussionen dit.

Dan Lolax, samhällsreporter på Åbo Underrättelser

Om varför Staffan Bruuns misstroende är ett problem för KSF Media

”Jag har just lämnat HBL för jag tycker att de gör det så jävla dåligt.”

beskriver journalisten Staffan Bruun Konstsamfundets förmåga att ge ut HBL och orsaken till varför han efter 36 år på tidningen valde att lämna den. Bruun tycker att KSF borde sälja papperstidningen HBL till kapitalstarka intressenter som varit i kontakt med honom, och låta KSF Media satsa på det digitala.

Just nu tar sig konstellationen papper-digitalt fram haltande, menar Bruun som tidigare på morgonen tillsammans med kollegan Jeanette Björkqvist redogjorde för läget på Husis – sett ur deras ögon.

Bruuns och Björkqvists poäng, om jag förstått den rätt, är att HBL:s digitala satsning sker på innehållets, journalistikens och journalisternas bekostnad.

Som alla vet är frågan om övergången från papper till digitalt en som delar åsikterna. I viss mån är det en generationsfråga, men inte uteslutande. Då Staffan Bruun säger att många som han talat med vill ha gårdagens viktigaste nyheter – politik, sport och kultur – samlade i en papperstidning så låter det förlegat om ens medievanor är uteslutande digitala.

Till saken hör, att förhållandevis få av dem som ännu bryr sig om nyheter i Svenskfinland har övergett pappret helt och hållet. Många av dem kommer att göra det, det tror jag personligen, men med vilken tidtabell är oklart.

Det är också en tidtabell som mediehusen – i det här fallet KSF Media – styr över. Ungefär som när man drar bort ett plåster: Man kan göra det långsamt eller med ett ryck; man kan lyckas göra det utan gråt och tandagnisslan – eller misslyckas kapitalt.

Då Staffan Bruun säger att det är KSF:s ansvar att ge ifrån sig ansvaret för HBL så är det klart att han – tidningens mest kända journalist – inte litar på ledningens förmåga att dra bort plåstret, eller om det ens är dags att dra bort det.

Jag tror att det här misstroendet är i dagsläget ett större problem för KSF Media, dess ledning och – för den delen – andra mediehus i samma situation.

Ett mediehus ska inte fyllas av ja-sägare utan av kritiska och analytiska mänskor – allt annat vore ett svek mot värvet. Det kan finnas olika åsikter om vägen framåt, också medan man går den: Det tvingar fram de goda argumenten som är ett tecken på att besluten står på en solid grund.

Om det här inte är på sin plats infinner sig misstroendet. Jag har inte insyn nog i KSF Medias organisation för att bedöma hur befogad Bruuns och Björkqvists kritik är, men jag vet det här: I allmänhetens ögon är de betrodde journalister som folk lyssnar på.

KSF Medias VD Barbro Teir ser inget konstigt i att folk lämnar HBL. Jag håller med. Att folk lämnar Husis är inte problemet, men hur de gör det kan visa sig vara ett större problem än övergången från papper till digitalt. I den övergången måste nämligen läsarnas förtroende följa med, och det följer med bara om journalisterna själva tror på att det är journalistiken som styr förändringen.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

”Kobbe” och ”Calle” är alarmklockor för finlandssvensk press

Det ligger något dubbelt sorgligt över Svenska Yles fredagsnedslag i ”mediedebatten”.

Den ena sorgligheten har att göra med vem man vänder sig till – Kaj-Gustaf Bergh och Carl Haglund. Så snäva känns kretsarna i mediesvenskfinland att man blir klaustrofobisk av att läsa.

Den andra sorgligheten har att göra med vad herrarna säger. Bergh rider en gammal käpphäst, Yles public service-uppdrag, och Haglund är givmild nog att kalla kraken (Berghs argument dvs) för en ”öppning i mediedebatten”.

Låt oss låtsas att det är en öppning. Bergh säger att då man definierat vad public service är så kan en annan part än Yle producera ett public service-innehåll.

Reality check 1: Om jag inte är totalt bakom flötet så produceras i dagsläget en hel del innehåll av andra än Yle – som Yle köper in och sänder, utgående från sitt public service-uppdrag.

Okej okej. Bergh menar förstås att om man definierar public service (bättre?) så skulle KSF Media kunna ta sig an att producera en del av innehållet – och åtnjuta en del av Yleskatten.

Reality check 2: Oavsett hur man ser på behovet av en definition av public service så tror jag de flesta kan gå med på att nyheter, barnprogram och program för språkliga minoriteter är centrala för begreppet. Nyheter producerar KSF Media redan, en definition hjälper föga där. Hur koncernens intresse för barnprogram och nyheter på samiska är vet jag inte, men klart är att alla dessa produkter kräver en infrastruktur som motsvarar ansvaret. Hur realistiskt är det att tro att noga synade skattemedel får gå till att bygga ett mini-Svenska Yle av KSF Media?

Det Bergh kan hoppas på är en fördelning av skattemedlen som låter KSF Media producera innehåll som köps av Yle. Att det är en lösning på nåndera partens problem – KSF Medias dåliga resultat och Yles inbesparingar – har jag svårt att se.

Över till Carl Haglund. ”Vi måste sätta oss ner och dryfta framtiden”, säger Haglund enligt Svenska Yle och med ”vi” avser han tidningsägarna och politikerna i Svenskfinland.

Alltså: Den makt som tidningarna ska granska ska alltså rädda den finlandssvenska pressen; den kunskap som krävs för detta har alltså hela tiden funnits bland våra politiker och, tydligen, bland tidningsägarna – bara lite djupare ner, kanske.

Haglunds oro för tidningarna är säkert genuin, och det är bra att han ser det världsfrånvända i Berghs tro att Yleskatten ska rädda tidningsbranschen. Men hans utspel borde om något vara en alarmklocka för tidningsägarna. Det är nu vi – och med ”vi” menar jag tidningsbranschen – måste söka lösningar som inte involverar politikerna.

Den finländska mediepolitiken (om vi hade en) ska skapa goda förutsättningar för de kommersiella medierna, men långsiktigt sett är det här något vi måste lösa själva. Lösningen är att vara relevanta. Relevanta för läsarna, relevanta för annonsörerna och relevanta i våra val av teknologi.

För detta krävs långsiktiga investeringar och, vare sig vi vill det eller inte, det samarbete mellan de finlandssvenska mediehusen som så långt föregåtts av mycket snack och väldigt lite verkstad.

Dan

HBL:s journalister gjorde debatten en björntjänst

Det ligger nåt paradoxalt över HBL:s fackklubbs förklaring till varför den uppmanade medlemmar att inte delta i Publicistförbundets debatt om den finlandssvenska journalistikens framtid.

Å ena sidan ser fackklubben KSF:s nedskärningar som ett hot mot det öppna, demokratiska samhället. Å andra sidan råder klubben sina medlemmar att sätta det egna jobbet före hotet mot demokratin – därav frånvaron i debatten.

Man kunde ha tänkt sig, att om KSF-tidningarnas reform rubbar det finlandssvenska samhället i grunden – jag kan mycket väl se hur reformen kan göra det – så är journalisternas högljudda medverkan än mer viktig.

Om journalisterna på HBL upplever sig hotade av bossarna Teir och Bergh, så är det inte en fråga separerad från det större hotet som beskrivs. En journalist som tiger i rädsla för att förlora sitt jobb är hotet mot demokrati förverkligat.

Om KSF:s nedskärningar är av allmänt intresse, är det inte allmänheten till gagn att debatten haltar. Mediehusets ledning kan visserligen grillas av utomstående – det allmänna intresset gör det möjligt – men husets folk vet mer än utomstående.

Okej, fackklubben på HBL ville få fram en poäng, närmare bestämt missnöjet med ledningen och tvivlet på reformen. Och eftersom uttalandet väckte viss uppståndelse tycks klubben också ha lyckats.

Men jag tror det är en illusorisk framgång. För när folk hör ”hot mot det fria ordet och demokratin” tänker de på Kim Jong-un eller Aleksandr Lukasjenko, inte på en f.d. förlagsdirektör från Vasa. Journalisternas drag riskerar framstå som en överdrift.

Det bästa sättet att förmedla poängen är alltid att ta debatten. Vilket för mig till min personliga käpphäst, mediekritiken i Svenskfinland. Den är synnerligen dålig (i Finland överlag också), och vi behöver en plattform – gärna i form av ett tv- och eller radioprogram – som kan följa med medieutvecklingen, ställa alla involverade kritiska frågor och fungera som förmedlare av kritiken.

I limbo görs ingen bra journalistik – Om KSF:s omläggning

Såg nyss KSF-Medias superchef Barbro Teir förklara samarbetsförhandlingarna vid koncernen, som kan leda till att 50 sägs upp, och den omläggning som är på gång.

Helt klart är det så, att KSF-tidningarna nu inleder det som Teir anställdes att få till stånd och som hon tidigare signalerat med ”antingen är man med eller så inte”-uttalanden.

Teir kallar det en räddningsoperation. Nu är det allvar. Men hur allvarligt är det för finlandssvensk journalistik? Några faktorer vrålar: JÄVLIGT ALLVARLIGT!

De går lite in i varandra men jag försöker lista dem:

  1. KSF-satsningarna HBL+ och framför allt HBL Kväll bekräftar det som alla vet: journalistiska satsningar ser krokiga ut vid sidan av ekonomiska måttstockar. De måtten känner bara det som har en tydlig, förutsägbar riktning. Kvalitetsjournalistik har ingen garanterad avkastning. Barbro Teir var som nyutnämnd chef rätt snabb med att ärligt konstatera att inte heller kvällstidningen bär sig ekonomiskt, även om den innehållsmässigt får godkänt.
  2. Teir säger (i TV-Nytt) att man inte kan ändra på konsumenternas beteende. De har vant sig med gratis innehåll till hög kvalitet. Alltså måste man hitta andra finansieringsmodeller för journalistiken. Att köra samma artiklar i alla KSF-tidningar, som HSS-tidningarna gör, är en sorts negativ finansieringsmodell eftersom man får, inte mera utan samma till ett lägre pris.
  3. Men också HBL:s Yamaha-sponsrade sommaräventyr ger en hint om vad som komma skall. Inget ont om det, men då Barbro Teir säger att läsaren – kom ihåg, läsaren som inte är villig att betala – kan skilja på seriös nyhetsjournalistik och lättare kvalitetsjournalistik så säger hon inget om vilken sorts journalistik som blir bärande: den som gör att KSF kan göra ett hyfsat resultat eller den som pga. sitt oberoende inte kan förlita sig på ”en bred ny finansieringsmodell bestående av fonder, sponsorer och tidningen” (Jens Berg).
  4. Teir ser Svenska Yles och HSS lösning, att inte knyta personer till program utan att låta folk göra olika saker, som en bra modell att ta efter. Notera att det här är ett tänk som går i cykler. Ibland är det multimediala ett ideal, ibland är spjutspetstänket inne. Den här diskussionen är ofta hängd på teknologikroken – på vad som antas vara tekniskt möjligt – inte på den enskilda journalisten kunskap, intresse och specialområde.

Okej okej. Allt löser sig säkert i slutändan. På nåt sätt. Men frågan är: vems är lösningen? Koncernens eller journalisternas?

Vilket för mig till den sista poängen: Teir säger i HBL-intervjun att alla ska delta i utvecklingsarbetet. Jag tror inte det finns en journalist i Finland som inte hört detsamma de senaste åren. Det låter fint. Som om man jobbade mot samma mål.

Men det är skäl att komma ihåg att journalister jobbar med journalistiskt innehåll, inte med finansieringsmodeller. Det är en bra sak, för få journalister har kunskap om en fråga som – ärligt talat – inte ens världens medieekonomer lyckats besvara.

Det är en bra sak, också för att journalister, då de använder sig av den kunskap de har genom de verktyg de har att tillgå, blir något annat om de börjar fråga sig hur det de gör omsätts i pengar.

De blir inte ekonomer, men de slutar vara journalister. Och i limbo görs ingen bra journalistik.

Nyhetsbloggen avslöjar: Hen är KSF:s nya medialedare

Så här är det: Då KSF Medias avgående vd Henrik Johansson säger att journalistisk oerfarenhet ligger bakom beslutet att söka ny vd, tidningschef och ansvarig utgivare för samtliga KSF-tidningar, så handlar det främst om att hitta en journalistisk legitimitet för åtgärder som kommer att vara ifrågasatta.

Fråga: Vad är det som nu gör att Johanssons avsaknad av journalistisk bakgrund är en nackdel? Tidigare, då osthyveln gått, har det argumentet förts fram av kritikerna, inte KSF:s ledning. (Signalen från ledningen har snarare varit att just oerfarenheten varit en dygd i hårda tider.)

Svar: Den omstrukturering av KSF:s medier som är på gång kommer för pessimisterna att framstå som en förändring av de journalistiska principerna i Svenskfinland. Förändringarna kan bara försvaras av en (f.d) journalist med journalistiska argument.

Då Aftonbladets Jan Helin blev vd, ansvarig utgivare och chefredaktör i maj 2012 skrev han: ”… att tro att redaktionell verksamhet är något som är helt frikopplat från ekonomiska realiteter är mer än lovligt naivt. I verkligheten kan journalistiken mycket väl stärkas av att beslut och budget sitter i samma skalle.”

Bara den journalistiskt erfarne Helin som (då) hade jobbat på Aftonbladet i 19 år kunde säga så.

Liksom bara världens (då) mesta anti-kommunist Richard Nixon kunde åka till Kina kan bara en journalist med utgivaransvar säga: Nu gäller det att utveckla för att sälja innehåll och göra ett resultat.

Vad är det som ska legitimeras journalistiskt? Tja, satsar man på webben – och gör det med begränsade resurser – måste det tas ur papperstidningen. I Östra Nyland utkommer två tidningar, BBL och ÖN. En av dem försvinner. Antalet utgivningsdagar minskar – det gäller också Västra Nyland. Osv.

Hur omstruktureringarna än ser ut kommer de att ske ovanför de respektive chefredaktörernas huvuden. KSF Media har knappast ett behov av att devalvera koncernens chefredaktörer, men nog att förändra deras roller i den pågående förändringen.

Det journalistiska tomrum som då uppstår måste fyllas med något. En vd, tidningschef och ansvarig utgivare med journalistisk bakgrund är detta något.

Vem är hen då? Min gissning: HBL:s nuvarande chefredaktör Jens Berg.

Nu blev det fel, Konstsamfundet!

Man behöver inte ställa sig kritisk till Konstsamfundets byggnadsplaner i Helsingfors för att inse det märkliga i VD:n Kaj-Gustaf Berghs uttalande i TV-Nytt på onsdag kväll (cirka 18 minuter in i sändningen).

Det är klart att det är salt i såren för de anställda på KSF Medias tidningar att Konstsamfundet offentliggör storstilade museiplaner dagen efter meddelandet om nya samarbetsförhandlingar. Men eventuellt värre är Berghs uttalande om att pengar inte räddar tidningarna och om att strukturerna måste förändras.

Konstsamfundets VD tycker att samarbetsförhandlingarna är tråkiga men tillägger att det är sådant som pågår i mediebranschen just nu.
Visst, sådant pågår – för att mediehusens styrelser fattar beslut om att samarbetsförhandla. Det är ingen naturlag som sätter saker och ting i rörelse oberoende av hur mediehusen uppskattar tidningarna.

I det här sammanhanget betyder ”pengar” Konstsamfundets pengar. ”Strukturer” betyder att reagera med den snabbhet som är typisk kvartalsrapporternas tidevarv.
Även om det är sant att inget blir bättre av att ösa pengar i en bottenlös brunn så är det viktigt, också för KSF Medias tidningsprenumeranter, att aldrig förväxla ”strukturförändringar” med beslut om permitteringar.

På så sätt har Bergh fel: pengar kan rädda tidningarna eftersom strukturförändringar inte är synonymt med att spara. Strukturförändringar kan mycket väl vara kärnan i den härligt kapitalistiska devisen ”för att tjäna pengar måste man använda pengar”.

Notera också att KSF Medias VD Henrik Johansson enligt Yle (länken ovan) kommer med påståenden som går stick i stäv med Berghs kommentar. Johansson talar om kortsiktiga åtgärder:
”Osthyveln kan vi fortsättningsvis använda. Vi ser över vår produktion, papper, färgplåtar osv. Dessutom kommer vi att försöka minska personalkostnaderna. I klartext betyder det antagligen permitteringar, riktade och tidsbundna. Jag tror inte att de kommer att bli speciellt omfattande, det är väl det positiva budskap jag kan komma med nu.”

I bästa fall har KSF Media och Konstsamfundets ledning inte snackat ihop sig.
I värsta fall, och nu spekulerar jag, tyder Berghs uttalande, och kontrasten mellan det och vad som verkligen sker, på att tidningarna upplevs som en affärsmodell dömd att misslyckas.

Annars kunde man ju mycket väl kunna tänka sig att Konstsamfundet tog lån och sålde aktier för att ”strukturförändra” de egna tidningarna.