Svenska Yle och KAJ – vilket slags förhållande har de egentligen?

Följande inlägg hamnar i skuggan av nästan allt annat som mediekritik kan tänkas handla om. Men jag vågar påstå att det är lite intressant trots det. Och det är definitivt finlandssvenskt.

Det finns en humorgrupp som kommer från Vörå i Österbotten och som heter KAJ. Gruppen består av Kevin Holmström, Axel Åhman och Jakob Norrgård. De producerar musik och sketcher i form av CD-skivor, videor och scenframträdanden.

Det är onödigt att jag berättar detta eftersom hela Svenskfinland känner till KAJ. Och det är här det blir intressant. Gruppens produktion är en sak – välgjord musikalisk humor i min mening – men hur den når en så stor publik är en annan.

Jag vågar nämligen påstå, att varje video/singel som KAJ släppt har uppmärksammats av främst Svenska Yle och HSS Medias tidningar och, i viss grad, av KSF Medias tidningar. Också ÅU har uppmärksammat gruppen men mer sporadiskt och i samband med besök i regionen.

De redaktioner som verkligen riktar strålkastarljuset på KAJ gör det inte enbart i samband med singelsläpp. Det blir också reportage om hur videon gjordes, eller om turnén, eller om annat som kan kopplas till tre begåvade ynglingar som skojar på dialekt.

Få finlandssvenska artister får den här typen av uppmärksamhet. Få finlandssvenska artister har den genomslagskraft KAJ har men, jag upprepar, få finlandssvenska artister får den här typen av uppmärksamhet.

Kulturbevakningen har aldrig varit rättvis och alltid omdebatterad. Redaktionerna gör så gott de kan men tvingas prioritera och redaktionella beslut ska respekteras. Det ska också sägas att VBL och ÖT, vars nära relation till KAJ på ett sätt är begriplig, också uppmärksammar annan lokal humor och/eller musik.

Svenska Yle är ett annat kapitel. Svenska Yle, tänker jag, ser annorlunda på begrepp som ”jämlikhet” och ”kommersiella intressen” än vad privata medieaktörer gör. Inte för att mediemarknaden per automatik är enögd och pengahungrig utan för att skattefinansierade Yles uppdrag är ett annat.

Så är det motiverat att Svenska Yle följer KAJ:s produktion på ett sätt som ingen annan artist belönas med? Och hur mycket bidrar den här bevakningen till KAJ:s popularitet – som Svenska Yle i sin tur använder som argument för bevakningen?

I vilken utsträckning leder bevakningen till att KAJ säljer tygkassar, t-skjortor och skivor?

Frågor som är svåra att svara på, och orättvisa kanske någon tycker.

Men Yles etiska regler slår fast att ”Vi försäkrar oss om att kommersiella intressen inte styr vårt journalistiska innehåll. Också i övrigt förhåller vi oss kritiskt till material som är kopplat till kommersiella intressen.”

Eftersom Svenska Yles och KAJ:s relation är luddig är det skäl att ställa de här frågorna.

Är det till exempel Svenska Yle som beställt den här videon? Som artikelskribent under videon står Axel Åhman, en av medlemmarna. Han frilansar för Svenska Yle. En annan medlem, Jakob Norrgård, är anställd på bolaget och jobbar med X3M:s morgonprogram.

Gränsen mellan rollen som Yle-redaktör och kommersiell artist tycks mig något flytande.

Så vad borde Svenska Yle göra? Aldrig uppmärksamma KAJ?

Förstås inte, men det känns aningen märkligt att a) fokuset på just denna grupp är så starkt och att b) just denna grupps medlemmar glider in och ut ur olika roller – utan att någon på Svenska Yle noterar det och förklarar var gränserna går.

Ta detta inlägg som en efterlysning på en sådan förklaring, inte som en kritik mot KAJ.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Ändrat kl 15:25: Videon bakom länken är inte KAJ:s senaste, som det felaktigt stod först, utan en som gjordes inför valet 2015.

Statsminister Sipilä är inte längre trovärdig som mediekritiker

Statsminister Juha Sipilä (C) kom på kollisionskurs med Yle och journalisten Salla Vuorikoski – som nu lämnat bolaget – för att han upplevde att Yle inte gav honom tillräckligt med tid att kommentera en eventuell jävsproblematik i anslutning till det statliga stödet till Terrafame.

Ett par timmars varsel per e-post räcker inte, sa Sipilä och vägrade, efter att Yle publicerat nyheten och använt citat som statsministern gett till Kansan Uutiset dagen innan, att ge de kommentarer Vuorikoski hade bett om. Skadan var redan skedd, motiverade en sårad Sipilä.

På det hela taget agerade Yle rätt. En nyhetsredaktion måste kunna publicera, speciellt om man sökt den berörda parten och i väntan på hans kommentarer använder mindre än ett dygn gamla uttalanden om samma fråga.

Samtidigt är det begripligt varför vissa haft förståelse för Sipiläs ilska. Jävsproblematik har kopplingar till personen, inte bara ministerämbetet, och då är det skäligt att den som berörs uttalar sig, även om det skulle handla om att upprepa en ståndpunkt.

Men i dag slängde statsminister Sipilä sin trovärdighet som mediekritiker överbord. I en intervju för Helsingin Sanomat säger justitiekansler Jaakko Jonkka att Sipiläs regering struntar i lagförslags grundlagsenlighet och hänvisar till en ”politisk tidtabell” för att inte behöva testa förslagen mot grundlagen.

Det justitiekanslern säger går alltså till själva rättsstatens kärna och får mången annan kritik mot statsministern att blekna, jävsproblematiken i all ära.

Så vad gör Sipilä? Gör han sig tillgänglig för medierna för att diskutera Jonkkas kritik (som de flesta tagit del av under söndagsmorgonen) på samma sätt som han sade sig ha velat diskutera en eventuell jävsproblematik kring Terrafame?

Nej. ”FNB bad om kommentarer av både Sipilä och [justitieminister Jari] Lindström, men båda tackade nej.”

Justitiekanslern ger alltså en intervju som av många läses som en varning om att rättsstaten håller på att urholkas och Sipilä tackar nej till att kommentera detta för nyhetsmedierna.

I stället väljer han att skriva ett blogginläggsom om envägskommunikation av Finlands ytterst ansvariga politiker är det som lugnar situationen då ordet ”diktatur” redan förekommer i diskussionen.

Nästa vecka ger förhoppningsvis mer insyn i sakfrågan men ett är säkert: statsminister Sipilä står inte längre i en position att kritisera medier för bristande omdöme.

Han har, med sitt e-postbombardemang mot journalisten Salla Vuorikoski, med sitt val att inte kommentera Terrafame för Yle och, nu, med sitt val att göra sig otillgänglig för följdfrågor och i stället försöka styra grundlagsdiskussionen enligt egna önskemål, visat sig vara en politisk anakronism då det handlar om öppenhet och tillgänglighet.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Diskussionen om Yle är inte avslutad – det är nu den börjar på riktigt

Diskussionen som följde på släkten Sipiläs kopplingar till Terrafame och statsministerns ilska mot främst Yle för såna påståenden har jag följt med intresse men inte bidragit till av den enkla anledning att många redan sagt sånt som jag håller med om.

Men det har funnits ett inslag i diskussionen som irriterat mig. Då statsministern bombarderat journalisten Salla Vuorikoski med medborgarnas e-postmeddelanden, och Yle-chefen Atte Jääskeläinen skrinlagt alla inslag om Sipiläs jävsproblematik, fick en rad redaktörer för sig att berätta om hur de själva körts över av Centerledaren eller tystats av Yleledningen.

(Motsatsen, alltså positiva berättelser om Yles ledning, förekom också.)

Bättre sent än aldrig, säger nån kanske. Men problemet är att då såna här saker återges långt efter att de skett, likväl med motiveringen att det är viktigt att berätta om dem, då framstår de mera som anekdotiska än som vittnesmål om upprepade försök att komma åt pressfriheten.

Med andra ord: redaktörerna upplevs ha berättat om något som lämpar sig väl för rådande omständigheter men som inte var betydande nog att avslöja då det begav sig. Inte så konstigt då att Yles förvaltningsråds ordförande Kimmo Kivelä (Sannf) pratar om att ”sköta smutstvätten hemma”.

För många ter sig säkert hela Terrafame-Sipilä-Yle-härvan som om felet med Yle är att det inte funnits rättning i leden. Sipiläs arga meddelanden blev som så många andra nyheter ett tomtebloss med kort livslängd. Att Yleredaktörer gjorde sig till en del av den nyheten verkar enligt förvaltningsrådet tyda på att bolaget saknat den ”process” som cheferna nu utlovat för att ”rensa luften”.

Här kunde diskussionen om Yle ha slutat. Men i dag har nyhetschefen Jussi Eronen och journalisten Salla Vuorikoski sagt upp sig.

Båda hänvisar till att de inte kan jobba enligt de riktlinjer som Yles ledning dragit upp. Eronen säger att hans syn på yttrandefrihet är oförenlig med Atte Jääskeläinens, och att ”det är svårt att andas under en järnsko”. Vuorikoski säger att Yle har ett grundläggande problem med det journalistiska oberoendet.

Eronens och Vuorikoskis beslut gör att Yles problem inte kan göras till en smutstvätt som sköts hemma. Deras val att säga upp sig nu kan inte reduceras till anekdotisk bevisföring.

Klart är att det på finska Yle finns ett problem med hur hierarkin inom nyhetsorganisationen ställs mot enskilda journalisters uppfattning om hur press- och yttrandefriheten förverkligas på bästa sätt. Hierarkin i sig är inte nödvändigtvis en dålig sak: så länge det finns ett behov av att koordinera och ett ansvarigt utgivarskap måste någon form av hierarki finnas.

Men det betyder också att den ständigt måste prövas, och prövas offentligt, inte ”hemma”. Det handlar trots allt om samhälleligt avgörande friheter och om Yle, som är alla finländares.

Diskussionen om Yle har också visat hur trängande behovet av en riktigt bra mediekritik är i Finland. Det är kanske önsketänkande att tro att Eronens och Vuorikoskis beslut att lämna Yle leder till en sådan mediekritik, men klart är att diskussionen om Yle lägger i en ny växel.

I dessa tider talas det mycket om ”falska nyheter” (som egentligen borde kallas propaganda) som sprids av sajter som kallar sig nyhetsmedier men är det inte, och som kokas ihop av personer som utger sig för att vara journalister men som är troll. De som aktivt bidrar till dessa lögner och öser ur dem för att tjäna sina egna ideologiska syften kommer att kunna utnyttja situationen på Yle om bolaget inte blir genomskinligare.

För om saker sker bakom lykta dörrar är det mycket enklare att hitta på vad som sker. Yles utmaning är inte bara att stå emot politiska påtryckningar, den är också att rasera lögner om att sådana är allmänt förekommande och framgångsrika. Det rivningsjobbet kräver öppenhet.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU 

Varför tiger finska medier om ÖT:s och VBL:s scoop?

VBL och ÖT scoopar i dag med att berätta att lagförslaget om jour, som berövar Vasa centralsjukhus en fullskalig jour, innehåller en medveten feltolkning av grundlagsutskottets utlåtande om svenskans ställning.

Rätt tolkat skulle utlåtandet stöda en fullskalig jour i Vasa, men regeringen väljer att tolka till Seinäjokis fördel.

Professor Olli Mäenpää har ”aldrig stött på något liknande fel”. Han tror att felet är avsiktligt. Professor Markku Suksi pratar om regeringskris.

Med alla mått mätt är bara misstanken om att lagberedningen innehåller medvetet fusk, understödd av två sakkunniga, allvarlig. Inte bara för att den handlar om svenskan, vården och den största reformen i Finland nånsin, utan också för att sånt helt enkelt bara inte får hända i en rättsstat.

Så VBL och ÖT skriver om detta. Svenska Yle hakar på liksom övriga svenska dagstidningar genom FNB. Från FNB får också österbottniska Pohjalainen och Ilkka nyheten. Deras publikation är naturlig eftersom Pohjalainen tagit ställning i frågan med VBL och Ilkka utgår från Seinäjoki.

I övrigt är det tyst på finskt håll. Finska Yle har inte nämnt vad som kan vara ett mixtrande med grundlagsfrågor. Samma gäller HS, Lännen Medias tidningar och andra drakar med tyngd, en tyngd som man nog i andra fall gärna placerar mot statsmakten.

Å ena sidan är det inte uteslutet att ärendet förekommer i finska medier i framtiden. Å andra sidan: adderar man mediernas reaktionsförmåga i vanliga fall och frågans allvar borde resultatet ha varit åtminstone ett omnämnande under dagens lopp.

Att det inte är det, inte ens hos finska Yle som är lika viktig i Österbotten som den svenska sidan, är ett bevis på att svenska medier i Finland inte får något gratis. Snarare har de ett motlut som finska medier, som inte är sparar på hänvisningarna sinsemellan, sällan upplever.

Men det handlar också om något potentiellt allvarligare, nämligen den outtalade tanken att frågor som rör den språkliga minoriteten är de svenska mediernas bevakningsområde. Kanske är det nyhetsredaktionernas avstånd till det svenska, kanske är det själva ämnets medieosexighet, men konsekvensen är densamma: i frågor som rör den tvåspråkiga rättsstaten har finska medier en kvävande effekt då de egentligen borde agera blåsbälgar.

Så mycket för den tredje statsmakten.

Dan Lolax, samhällsjournalist på ÅU

Tillägg 18:30: Helsingin Sanomat publicerade på tisdag kväll en artikel om språk- och vårdfrågan.

Suomen Uutisets försök att rentvå Teuvo Hakkarainen är tragiskt

Som bekant har den sannfinländska riksdagsledamoten Teuvo Hakkarainen åtalats för hets mot folkgrupp efter att han på Facebook skrivit att ”alla terrorister är muslimer”.

Det är skäl att påpeka att Hakkarainens skuld är en öppen fråga, och jag tänker inte ta ställning till om hans skrivelser är hets mot folkgrupp eller inte.

Däremot måste något sägas om Sannfinländarnas webbtidning Suomen Uutiset som i dag försöker rentvå Hakkarainen genom att visa att hans exakta ordval fanns i en Helsingin Sanomat-artikel i januari i fjol.

Hakkarainen skrev alltså följande: ”Hyssyttelyn on loputtava. Muslimit pois tästä maasta! Kaikki muslimit eivät ole terroristeja, mutta kaikki terroristit ovat muslimeja.”

I nämnde HS-artikel stod: ”Yleisesti käytetyn lausahduksen mukaan kaikki muslimit eivät ole terroristeja, mutta kaikki terroristit ovat muslimeja.”

En person med ens en rudimentär förståelse om hur språk fungerar ser att tidningstexten beskriver en åsikt medan Hakkarainen, i sin Facebookuppdatering, står för den.

Tidningstexten tar sig an att undersöka påståendet att alla terrorister är muslimer. Hakkarainen slår fast att så är fallet.

I Suomen Uutisets värld är en menings betydelse det samma som ordföljden i meningen, inte det som avsågs med den. Enligt den logiken är jag lika misstänkt för hets mot folkgrupp som Hakkarainen då jag citerar honom.

Är Suomen Uutisets redaktion så urbota dum? Förstås inte. För lite längre fram i texten heter det att Hakkarainens ordval kan ha varit misslyckat men förankrat i verkligheten.

Vilken verklighet? Jo misstankarna om att terrormilisen IS infiltrerat flyktingströmmen till Europa.

Hängde ni med? Det Hakkarainen egentligen, enligt Suomen Uutiset, ville ha sagt var att alla militanta islamistiska terrorister är terrorister. Ja men då så.

Det Suomen Uutiset sysslar med här är inte journalistik utan ett försök att nära misstanken att det finns en dubbelstandard som sannfinländska politiker faller offer för. Det här skulle bevisas av att HS använder ”samma ord” som Hakkarainen men utan de konsekvenser som sannfinländaren nu genomlider.

Att partitidningar drar hemåt är att vänta. Men att Suomen Uutiset lämnar alla journalistiska måttstockar därhän då den gör det är mest av allt tragiskt.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Så här kan en tidning göra för att nära främlingsfientlighet och skapa misstro

Kubanerna kunde spela i ett finländskt lag under fängelsetiden” rubricerar Åbodraken Turun Sanomat på webben i dag (tisdag).

”Kubanerna” är de volleybollspelare som gjort sig skyldiga till våldtäkt.

Det här låter sjukt. Utländska idrottsmän kommer till Finland, våldtar, döms till fängelse – och erbjuds speltid i finländska klubbar!

Inte undra på att de som kommenterat artikeln är upprörda, eller hur? Några exempel:

”Ei ole totta! Ensimmäisenä ollaan suunnittelemassa raiskaajille vapaa-ajan huvituksia!! Saattaa olla, että pelaajien turvallisuutta ei voitaisi taata peleissä…” (Det kan inte vara sant! Det första man gör är att ordna fritidsaktiviteter för vådtäktsmän!! Kan vara att man inte kan garantera spelarnas säkerhet…)

”Kylläpä on hieno esimerkki nuorisolle, kun otetaan raiskarit korisseurojen keulakuviksi!” (Vilket fint föredöme för ungdomen, då man tar våldtäktsmän som galjonsfigurer för basketklubbar [sic].)

”Tämäkö on sitä suvaitsevaisuutta. Suomalainen nainen raiskataan ja raiskaajille ollaan jo hankkimassa pelipaikkaa lentopalloseurasta ja turvapaikkakin on jo valmiina odottamassa. Suomi on sairas maa, oksettaa koko uutinen.” (Det här är då tolerans. En finsk kvinna våldtas och redan håller man på att ge plats åt våldtäktsmannen i ett volleybollag och asyl väntar redan. Finland är ett sjukt land, nyheten gör en spyfärdig.)

Och så vidare. Den som vill kan läsa vidare genom kommentarsfältet och notera att de flesta verkar inte ha läst ”nyheten”.

Men vad är nyheten?

Att de våldtäktsdömda spelarna kunde spela finländsk herrvolley? – Nej, knappast inte ens i teorin, för volleybollförbundets tävlingsregler omöjliggör det.

Men det nämner Turun Sanomat först i slutet av artikeln. Innan det har man råddat sig igenom att förstagångsförbrytare i regel bara sitter halva straffet och, om från utlandet, kan återvända hem om det inte finns skäl att hålla dem i Finland – vilket det knappast finns i detta fall.

Undrar ni varifrån de som kommenterat fått det här med att asyl väntar kubanerna? Turun Sanomat skriver att kubanerna i princip – ett ofta använt ord i artikeln – kan söka asyl (doh, såklart – asylrätt har vi fortfarande trots allt) men knappast räkna med att den socialistiska diktaturen på Kuba berättigar till uppehållstillstånd.

Tidningen jämför sedan med fall från Sovjettiden(!), de flyktingarna sändes alltid tillbaka, men konstaterar sedan att utlänningspolitiken förändrats sedan dess.

Sedan ännu ett tvärt kast: å andra sidan har förhållandena på Kuba förbättrats under de senaste åren, skriver Turun Sanomat.

Hängde ni med? Vad handlade den här artikeln om? Om att dömda brottslingar enligt lag kan söka arbetstillstånd? Det nämns förbigående, utan hänvisning till hur ofta såna tillstånd söks och beviljas.

Och rubrikens ”kunde” är otroligt svajigt i och med att volleybollförbundet aldrig skulle tillåta spel. Undrar hur många som ens läste ända fram till den punkteringen?

Av kommentarsfältet att döma är det bestående intrycket detta: här i Finland ger vi utländska våldtäktsmän plats i folkkära lagsporter och sedan asyl.

Det är inte Turun Sanomats fel att läsare är slarviga. Men det är uttryckligen tidningens fel att man förklär, i bästa fall, slarv till en nyhet.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Vi måste också hitta fall där Migrationsverket hade rätt (eller fel på ett annat sätt)

Jag satt i dag på Migrationsverkets enhet i Reso och lyssnade på verkets tjänstemän förklara asylprocessen och de många avvisningarna med grafer och siffror och lagparagrafer. Sen cyklade jag tillbaka till redaktionen och skrev en artikel (betala 1 euro om du vill läsa). Men jag är inte nöjd. Långt ifrån. Det är något med den samlade kårens bevakning av Finlands asylpolitik och dess konsekvenser som stör mig. Jag ska försöka återge det här.

Det är en utmaning för en vanlig mänska att få hjärnan runt Migrationsverkets resonemang i dessa frågor. Eller snarare är det utlänningslagen som förbryllar. I korthet: en asylsökande kan få uppehållstillstånd om kriterierna som fastställs utgående från paragraferna 87 och 88 i utlänningslagen uppfylls (förföljelse, hot om dödsstraff etc). Men även om dessa uppfylls beaktar Migrationsverket möjligheten till internt flyktingskap. Typ: en irakier som svävar i livsfara i Bagdad kan leva relativt säkert i södra Irak.

Det är relationen till det här som Migrationsverkets tjänstemän, utgående från intervjuer med asylsökande och bedömningen om säkerhetsläget i den flyendes land, försöker se om personens upplevda rädsla också kan säkerställas objektivt. Det är efter såna bedömningar som vi får fall som jag själv rapporterat om: en irakisk journalist strök nästan med då någon sprängde hans bil i luften men Migrationsverket, som inte betvivlar attentatet, ser inga bevis på att bomben var riktad mot journalisten. ”Din rädsla är inte objektivt befogad.”

Puh. Det är såna här fall – ologiska, omänskliga t o m – som medier rapporterar om och som folk rasar mot. Allt det här är på sin plats, för det är mediernas uppgift att förklara konsekvenserna av finländsk asylpolitik och det är folkets rätt att anpassa reaktionen enligt egen bedömning av situationen.

Men. Är den mediala bilden skev? Säger vi att Migrationsverkets alla nekande beslut är fel? Säger vi att alla beviljade uppehållstillstånd är korrekta?

Här är det förstås viktigt att nyansera vi:et. Jag utesluter personer som vill stänga Finlands gränser eller som inte känner sig obekväm med en vi-och-dem-indelning, där ”dem” kanske inte ens tillskrivs mänskliga attribut.

I vi:et inkluderar jag folk som har nån sorts förmåga att analysera och tänka kritiskt, också om hur den egna åsikten. Men framför allt inkluderar jag mig själv och mitt eget skrå.

Det heter att journalister ska vara konsekvensneutrala, dvs inte undra över vilka följder journalistiken får utan enbart vara sanna i rapporteringen. Det här är en devis jag tror på. Men jag tror också att journalister måste utmana sin konsekvensneutralitet för att försäkra sig om att den inte rullar runt i gamla hjulspår.

Då jag var grön journalist på Yle Åboland hörde jag nån fiffig person säga att man ska ”vända på biffen”. Dvs att om man har ett upplägg till en nyhet ska man alltid tänka ”tänk om det är tvärtom”.

I den journalistiska bevakningen av flyktingfrågan skulle den tanken inte översättas till ”tänk om avvisningen av detta offer för mänskohandel är en bra sak” utan snarare till det här: bland de 8 963 nekande beslut som Migrationsverket fattade mellan 1.1.2015-30.8.2016 måste det finnas korrekta bedömningar och bland de 6 158 beviljade uppehållstillstånd måste det finnas felaktiga beslut.

Det fanns en gång en vetenskapsfilosof som hette Karl Popper som menade att vetenskapsmän borde ägna mer tid åt att försöka falsifiera sina teorier – hitta fel med dem – än få dem bekräftade. På så sätt undviker man luddiga generaliseringar och löper mindre risk att selektivt välja ut sån information som styrker egna uppfattningar.

Låter det inte som nåt som gäller journalister också?

Min slutkläm: Vi journalister måste bli bättre på att uppmärksamma fall där Migrationsverkets avvisningsbeslut var korrekt eller där ett beviljat uppehållstillstånd kan ifrågasättas. Inte för att skapa nån falsk balans – typ: för orättvist beslut måste vi rapportera om ett rättvist – utan för att själva journalistiken lider om bevakningen av asylpolitiken blir ensidig.

Om nyanserna inte finns där börjar rapporteringen framstå som allt annat än konsekvensneutral; som en generalisering tänkt att styrka förutfattade meningar. Än värre, den kanske inte bara framstår som en sådan. Rapporteringen blir en sådan generalisering.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Anneli Auer förnedrade sig inte i Björneborg – hon utnyttjade det som medierna skapat

Anneli Auers framträdande på SuomiAreena (Finlandsarenan) i Björneborg har fått kritik.

Aamulehti kallar det för sensationslysten voyeurism; icke namngivna kritiker påminner genom Yle att den en gång mordmisstänkta Auer dömts för grovt sexuellt utnyttjande av barn; Peter Buchert skriver i HBL att Auer förnedrar sig offentligt för att få publicitet för sin kommande bok om mordet på maken Jukka S. Lahti.

Jag menar att den här kritiken är kontextlös, i viss mån också skenhelig. Det Anneli Auer gjorde i Björneborg var att ta kontroll över något som medierna skapat.

Det är skäl att komma ihåg att det här rättshistoriska debaclet också involverar

  • polisen – som länge sökte efter en mördare utgående från DNA-spår som en polis slarvat dit; som inte kunde genomföra ett vetenskapligt hållbart lögndetektortest på Auer; och som genom okunskap eller illvilja verkar ha fått Auer att falskt erkänna mordet på Lahti
  • åklagarsidan – vars desperation tog vid där polisens fumlande slutade, efter att Auer två gånger friats i högre instans från morddomarna, och som bl a verkade tro att en kapellmästare var en trovärdigare källa än USA:s främsta ljudtekniska experter
  • domstolsväsendet – närmare bestämt tingsrätten i Björneborg, som två gånger fått skämmas då Vasa hovrätt rivit upp dömande domar, och Högsta domstolen, som gav åklagarsidan rätt att försöka få Auer dömd en andra gång trots att nya bevis saknades.

Utöver dessa har medierna varit en avgörande faktor i hur allmänheten kommit att förstå Ulvsbymordet. Genom medierna har finländare lurats att tro att hur en människa beter sig eller inte beter sig – vad hon säger eller inte säger – är tecken på skuld. Medierna dömde Auer långt innan tingsrätten i Björneborg gjorde det.

Peter Buchert skriver i HBL: ”Här görs underhållning på ett människoöde som – oberoende av om Auer har dömts oskyldig eller frikänts skyldig – borde lämnas därhän från allt vad offentlighet heter. I stället får vi i publiken likt den mest inkompetenta folkdomstol gissa sig till om hon trots allt mördade sin make.”

Jag påstår: underhållningselementet har funnits med under en lång period av Ulvsbymordets tioåriga historia och finländare har genom det inbjudits att agera folkdomstol. Skillnaden mellan det och Tuomas Enbuskes Auerintervju i Björneborg är att initiativet kom från Auer (och hennes förlag).

Tänk om det är så att Auer inte förnedrar sig utan i stället tar kontroll över det frosseri som medierna skapat? En obehaglig tanke, eftersom det tvingar medier att erkänna den egna rollen i det här haveriet.

Aamulehtis reaktion är att två sina händer. Men inte särskilt bra, för i samma tidning där Auerintervjun döms ut för voyeurism finns intervjun återgiven stort.

Obehaget som Peter Buchert säger att kittlade publiken i Björneborg fanns säkert där. Men det betyder inte att botten nåddes. Lågvattenmärket i historien om Ulvsbymordet passerades långt innan onsdagens intervju och många på plats på SuomiAreena hade del i det.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Nej, det är inte synd om den finländska medelåldersmannen

Yles journalist Sanna Ukkola skriver ofta polemiska blogginlägg som utmanar en syn som fått stor uppmärksamhet i medierna. Friktionen brukar bli därefter.

Det är bra att vedertagna uppfattningar, också de som är dagsländor i mediebruset, utmanas. Men avgörande är att utmaningarna är fokuserade och på det klara med vad det är som utmanas.

I sitt senaste inlägg ”Naiskortteja ja kikkelitanssia” (ung. Kvinnokort och snoppdans) verkar Ukkola inte ha koll på vad det är hon ifrågasätter. Åtminstone glider hon väldans i sin argumentering.

Ukkolas centrala poäng är den här: då Elina Lepomäki (Saml) säger att hon behandlats annorlunda av medierna än de övriga kandidaterna till partiets ordförandepost – Stubb och Orpo – på grund av sitt kön, så drar hon kvinnokortet. Kvinnliga politiker ska inte behandlas med silkesvantar och det är absurt att det finns journalister som uttryckt stöd för Lepomäki. Dessutom har Stubb behandlats lika illa och före honom Esko Aho (C) och Jyrki Katainen (Saml).

Slutsatsen som Ukkola landar i är att det är de medelålders manliga politikerna som behandlas mest illa. Den slutsatsen har hyllats av Sannfinländarnas ordförande, utrikesminister Timo Soini.

Här är några punkter där Ukkola hamnar fel:

Hon tror att Lepomäkis mediekritik, som fått stöd av journalister, handlar om att Lepomäki vill bli behandlad annorlunda, ”med silkesvantar”. Poängen som Lepomäki och andra kvinnliga politiker gör, är inte att de vill undgå journalisters kritiska granskning utan att de vill granskas utgående från samma premisser som manliga kollegor.

Ukkola jämför med Stubb, som behandlats illa av medierna. Och medan det är sant att Stubb fått mycket skit för hur han är, så har hans kön – eller ålder för den delen – aldrig varit en egenskap utifrån vilka diskussionen inleds.

(Här ska också noteras att skiten mot Stubb kommit från olika håll av olika anledningar: hans utseende, tänderna till exempel, har aldrig varit del av en seriös politisk diskussion. Knappast har Jyrki Katainen heller fått sådana frågor i direktsändning. Däremot har nog Li Andersson fått frågan om hon dragit nytta av sitt utseende.)

Ukkola nämner en jämförelse mellan statsminister Sipilä och en penis som en kvinnlig journalist delat på Twitter. Eftersom hon inte är mer exakt är det svårt att bedöma sammanhanget utgående från vem som gjort listan, vem som delade den och vad syftet var. Däremot är Ukkola tydlig i sitt följande exempel: HÄR. (Liten brasklapp: jag är nästan säker på att det är denna bild hon menar.)

Teckningen är av Ville Ranta, en av våra mest kända och mest provocerande serieskapare. Ranta tecknar ofta utgående från aktuella politiska teman. Han är helt enkelt en röst i samhällsdebatten, precis som t ex Leif Sjöström var det. Ukkola verkar ha missat det totalt. Hon använder teckningen som ett bevis på att det är medelålders manliga politiker som är offren då det egentligen handlar om samhällssatir.

Europaparlamentarikern Merja Kyllönens släng om att Timo Soini är i behov av tantrasex är Ukkolas slutplädering: Ingen manlig politiker skulle ha kommit undan med ett sånt skämt.

Var landar vi? Jo i att Sanna Ukkola vill kvittera en diskussion om institutionaliserad ojämlikhet – inom politiken och medierna – med att en kvinnlig politiker skämtar om sex. Som om det vore det egentliga problem: ”Tässä maassa ketään ei kohdella niin huonosti kuin keski-ikäistä miespoliitikkoa.”

I det offentliga samtalet, där politiker, journalister och andra aktörer deltar, förekommer sånt som samtalet mycket väl klarar sig utan. Men i grunden är det fortfarande så, att normen för finländsk samhällsdebatt och politik utgår från mannen i medelåldern. För honom är könet och åldern aldrig egenskaper som måste förklaras eller ursäktas.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Ser journalister världen annorlunda än alla andra?

Stan Saanila, en offentlig person nog för att nämnas vid namn, frågade mig tidigare i dag på Twitter: ”Ser du inget problem i att du och andra journalister väljer att se och beskriva världen annorlunda än majoriteten?”

Upprinnelsen var nyheten om att häktade svenska miljöaktivister inte blivit informerade om sina rättigheter så som lagen kräver.

Niklas Evers, en av journalisterna bakom nyheten, kallade på Twitter artikeln för hans livs kanske mest missförstådda. Anledningen var att många som kommenterat tyckte att aktivisterna fick vad de förtjänade.

Då jag hörde nyheten på måndag morgon skrev jag:

Stan Saanila tycker att den tweeten – plus att jag senare skrev ”Arresterades rättigheter fastnar inte. Däremot nog ‘smutsiga kläder’ och ‘liten handduk’. Det framstår som gnäll. Tyvärr.” – är ett bevis för att jag väljer att se och beskriva världen på ett annorlunda sätt än majoriteten.

(I och för sig kunde man argumentera att jag faktiskt ser världen som ”majoriteten” – ta det måttet med en nypa salt förresten – eftersom aktivisternas berättelse har kallats gnäll.)

(En parentes till: som journalist blir man hellre kritiserad för den journalistik man producerar än för de åsikter man twittrar. Men jag låter det passera.)

Hursomhelst. Det här leder till arrogant journalistik, säger Saanila.

Det vore dumt att påstå att det inte finns arrogant journalistik och arroganta journalister. Men arrogant journalistik utmynnar oftast i undermålig journalistik – artiklar som är kopierade pressmeddelanden, dålig koll på det man skriver om o s v.

I det här aktuella fallet tror jag att rapporteringen om ett faktum förväxlas med journalisters åsikter. Då Niklas Evers säger att nyheten är missförstådd så menar han inte att ta aktivisterna i beskydd. Vad jag vet finns det inget som tyder på att aktivisterna häktades på felaktiga grunder.

Inte heller handlar det om att allmänheten har ”fel” åsikter om aktivisterna. Poängen i det här sammanhanget är att rapporteringen handlade om polismyndighetens skyldighet att agera som rättsstaten förpliktigar; om likheten inför lagen.

Likhet inför lagen är inget som journalister ”väljer att se och beskriva annorlunda än majoriteten”. Det är ett faktum. Att det finns de som tycker att vissa människor inte förtjänar en rättvis behandling – i enlighet med nationella och internationella lagar som Finland förbundit sig till – förändrar inte det.

Föreställ er att det var ett problem. Vad vore i så fall lösningen? Att forma journalistiken så att den till punkt och pricka sammanfaller med majoritetens åsikter? Visst, man kan producera texter enligt den modellen, på faktas bekostnad. Men de texterna ska inte kallas journalistik.

Poängen är det här: Journalister är i slutändan inte skyldiga inför majoriteten. De är inte heller skyldiga inför minoriteten. Journalister är i sina värv skyldiga att berätta sanningen. Det innebär ibland att man bekräftar allmänhetens världsbild, ibland att man går emot den. Men det kan aldrig vara på förhand bestämt.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU