Sex människor mördas – strandlejonet partajar

Följande korta inlägg kommer av en del av er att klassas som gnäll; som att jag drar på för stora växlar p.g.a. av en petitess. Därför håller jag det kort.

Kolla in den här bilden:

Vilka tankar väcker den? Låt mig gissa: semester, värme, fest, testosteron, strandlejon osv.

Och man kan tycka vad man vill om macho(stereo)typen i mitten men associationerna går säkert till någon rätt harmlöst.

Här är artikeln som bilden användes i. Den berättar att sex människors mördats i Cancun i Mexico. (Tillägg: HBL:s webbproducent har meddelat mig att de tagit bort bilden. Se kommentar nedan.)

Jag antar att bilden kan motiveras med att Cancun är en semesterort, dit ”paketresor även från Finland” går. Men det jag ser, och det här handlar inte om att svartmåla HBL utan om att berätta om ett faktum i medievärlden, är att mycket av den seriositet och vikt som vi förknippar med nyhetsbegreppet är ämnat för bara en bråkdel av de nyheter vi konsumerar.

I Mexico, i Cancun, hade en dylik bildsättning varit omöjlig. Men på andra sidan jordklotet, i Finland, är det helt okej att klistra en foto av ett partajande strandlejon på en nyhet om ett massmord.

Här, i Finland, finns inget perspektiv på det som skedde, ingen koppling förutom ”paketresorna”, ingen kunskap om våldet i Mexico och ingen vilja att ta reda på.

Därför strandlejonet.

Dan

 

,

Vem bryr sig om mediekritik?

I Slaget efter tolv diskuterades kritiken mot journalister. Eftersom jag hör till kåren tyckte jag det var synnerligen intressant. Och jag tänkte att här finns en massa saker att bita i.

Till exempel kunde man diskutera begreppet ”mediekritik” och inse att kritik inte uteslutande innebär att ha en negativ inställning. Det innebär också analys, det vill säga att kritiken backas upp av argument; av viljan att diskutera.

Man kunde också diskutera journalistikens olika roller, främst skillnaden mellan nyhetsbevakningen och opinionsbildningen. Att rikta kritik mot den ena är inte detsamma som att kritisera den andra.

Jag funderade på de här frågorna och på andra och sen tänkte jag, Vem bryr sig? Handen på hjärtat: Vill nyhetskonsumenten verkligen ta del av en sån här diskussion? Är inte de här frågorna väldigt interna, främst för journalister själva att ställa?

Mitt eget svar på den frågan är nej. Men kanske är det förmätet av mig att tro att det finns en bred samhällelig vilja att med stor eftertanke nagelfara just min yrkeskår.

Kanske är det så, att konsumenten vill ha två saker: Den färdiga produkten (tidningen, teve- eller radioprogrammet) och rätten att utgående från den forma sin uppfattning om journalistkårens brister och behållning; rätten att döma eller hylla (eller inte bry sig om) journalister beroende på hur man ställer sig till det som de skrivit.

Jag vet alltså inte om intresset för nyhetsmedierna sträcker sig längre än den huvudsakliga produkten. Nån får gärna upplysa mig om den saken.

Satir som piska

Jag är för ung för att i direktsändning ha sett Sveriges dåvarande statsminister Tage Erlander berätta skämtet om den skjutglada prästen. Men då jag senare såg just det avsnittet av Hylands hörna blev jag mäkta imponerad.

Att politiker kunde vara roliga hade jag ingen aning om.

Lika fascinerande var det att se Ronald Reagan skämta om kommunister och Michail Gorbatjov skämta om sig själv. (Ett av Gorbatjovs skämt handlade om sovjeter som köade för att ta livet av… Gorbatjov.)

Humor – i de här fallen – var avväpnande.

Men humor kan också användas på ett annat sätt. Humor kan förtydliga, avslöja och driva med den politiska makten.

Då handlar det om politisk satir, ett område på den finlandssvenska humorkartan som gapar tom efter Leif Sjöströms bortgång.

Det är en tomhet att ta på allvar och försöka göra något åt.

Politisk satir ska finnas vid nyhetsjournalistikens sida. Den ska komplettera journalistiken. Ofta kan den gå längre – säga det som objektiva journalister drar sig för att säga – och därmed också tjäna medborgarna bättre.

Jag påpekar att det finns en gräns mellan politisk satir och nyhetsjournalistik av följande skäl: Satiren ska också vara en piska på journalistens rygg.

Man kan inte driva med makten utan att driva med de medier som ska bevaka makten. Politisk satir är också mediekritik.

Magnus Londen intervjuade Leif Sjöström för branschtidningen Journalisten kallade Sjöström den finländska journalistiken för ensidig: ”[M]an kör med en sak och en åsikt åt gången. Se till exempel på nedmonteringen av välfärdssamhället, det har inte förekommit särskilt många kritiska röster, även om det var uppenbart vad nedskärningarna under 1990-talet skulle leda till.”

Den politiska satiren, och mediekritiken, och journalistiken i konsensuspolitikens Finland har sina utmaningar. Här gäller det att begripliggöra långsamma skeenden med långtgående konsekvenser.

Resultatet blir bäst då satirikern förstår politik och kan satir; då satirikern ser var medierna misslyckas; och då journalisterna förstår att ta sitt misslyckande på allvar.

Dan

P.S. SVT:s program Korrespondenterna sände nyligen ett avsnitt om politisk satir. Värt att kolla. Bäst just nu inom skrået är The Daily Show med Jon Stewart. Hans kollega Stephen Colbert är också en satiriker av mått. Kolla in det här talet, levererat framför president George W. Bush och den samlade pressen i Washington.