I domen mot Axl Smith förstärker tingsrätten nidbilden av nyhetsmedierna

För trettio fall av olovlig observation, fyra fall av ärekränkning och två fall spridande av kränkande information fick programledaren Axl Smith ett år och två månader villkorligt fängelse av Helsingfors tingsrätt.

I korthet: Smith hade filmat när han hade sex med kvinnor.

Det intressanta, men inte ovanliga, är att domen lindrades på grund av den negativa publicitet som rättsprocessen inneburit för honom. Dan Frände, professor i straffrätt, ger en bra sammanfattning här.

För en journalist framstår tingsrättens hänvisning till negativ publicitet ytterst märklig. Den iklär nyhetsmedierna en roll som de aldrig ska eftersträva – och som de ska kritiseras för om de medvetet axlar – och förstärker samtidigt en nidbild som är farlig inte bara för medierna utan också för rättsuppfattningen överlag.

Rollen, och nidbilden, är en där medierna själva agerar åklagare och domare. Men frågan är: om en välkänd person med inflytande – må det sedan vara en artist, politiker eller en tjänsteman – missbrukar sin status och inflytande på ett misstänkt kriminellt sätt, hur ska medierna bevaka detta och undvika ”negativ publicitet”?

Svar: de ska inte göra det, för negativ publicitet är inte nyhetsmediernas syfte utan en konsekvens för den misstänkta och – i det här fallet – dömda brottslingen.

Också tingsrätten borde förstå att alternativet – att inte skriva om utredningen av och rättsprocessen mot Smith – inte är reell.

Därmed kunde tingsrätten lika gärna, då den mildrar domen på grund av negativ publicitet, säga att straffet mildras på grund av själva rättsprocessen.

Nu vill någon kanske inflika att nyhetsmedierna faktiskt skrev negativt, i motsats till, säg, objektivt, om Axl Smith. Men som Dan Frände säger: det går inte att göra en objektiv bedömning av det i relation till rättegången. Jag skulle vilja tillägga: … om man inte samtidigt anklagar medierna för att ha gjort fel.

Och eftersom nyhetsmedierna inte omfattades av den rättsliga processen så ska tingsrätten inte ens försöka göra den bedömningen.

Samhällets rättsuppfattning skadas av dylika bedömningar eftersom folk kan ledas att tro att nyhetsmediernas bevakning oundvikligen är en del av den juridiska processen, men inte på rättsväsendets begäran och till den anklagades förutsägbara nackdel.

Därmed förstärks den felaktiga uppfattningen att nyhetsmedierna dömer innan domstolen gör det.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Nyhetsbloggen spår 2016

Bästa läsare. Innan jag tar itu med Nyhetsbloggens slumpmässigt utvalda spådomar vill jag önska er ett gott nytt år.
Under året har bloggen lästs av 25 000 unika besökare, vilket ger ett hyfsat snitt åt de 27 inläggen.
Mest läst var Därför måste Olli Immonen avgå; därför kommer han att sitta kvar (om inte regeringen skärper sig) med över 4 100 läsare.
Men över till spådomarna.

Attackerna mot de asylsökande och flyktingförläggningarna kommer allt tätare och blir allt våldsammare. Frågan är om beslutsfattarna och polismyndigheterna kommer att ägna frågan det allvar den kräver innan människoliv skördas?
Nyhetsbloggen förutspår: Det kommer att krävas en tragedi av någon form för att de som är ansvariga och har förmågan att ingripa ska göra det.

Det här betyder inte att rasismen rinner åt sidan. Extrema föreningar som Suomen Sisu, nätverk som Stäng gränserna! och nyuppsprungna partier som Suomidemokraatit får skarpare konturer och vinner mark – på nätet och IRL.
Nyhetsbloggen förutspår: Den politiska topografin i Finland får ett bestående högerextremt inslag som samlar kraft inför kommunalvalet 2017.

Under senvåren börjar de första asylbesluten komma. Finland fortsätter stämma av säkerhetsläget i Afrika och Mellanöstern för att se till att kunna utvisa så många som möjligt. De negativa beskeden leder till utdragna rättsprocesser.
Nyhetsbloggen förutspår: Församlingar som hjälper asylsökande överbelastas, liksom kliniker som hjälper papperslösa. På längre sikt blir de så kallade returneringscentralerna ett mångfasetterat problem. Hur länge de som ska utvisas måste stanna där är oklart; om deras hemländer tar emot dem är oklart; sysslolösheten på centralerna blir ett problem, liksom kostnaderna för att upprätthålla centralerna.

En del högskolor och universitet avslutar sina samarbetsförhandlingar, andra inleder nya. Resultaten är alltid de samma: tiotals, ibland hundratals anställda sägs upp och få av dem hittar jobb på arbetsmarknaden som motsvarar deras utbildning.
Nyhetsbloggen förutspår: Hjärnflykten från Finland blir allt tydligare, och strömmen in utifrån till universiteten och högskolorna kan inte balansera upp den. Regeringen backar inte sina sparkrav men också regeringspartierna börjar signalera att följande mandatperiod måste innebära en lättnad för utbildningssektorn. Om nån tror på dem är en annan fråga.

Den finländska ekonomin stampar på stället och regeringens tvångslagar hänger som ett damoklessvärd över landet. Huruvida lagarna är grundlagsenliga blir vårens hetaste fråga, men regeringens omedgörlighet tvingar fram lösningar.
Nyhetsbloggen förutspår: Nästa år läggs grunden för de lokala avtalen. De förutspås ge en välkommen flexibilitet till arbetsmarknaden men kommer att testas först 2017.

2016 blir ett lite lugnare år för medierna i Finland, om än inte utan förändringar. Debatten om Yle fortsätter men i slutändan leder utredningar och rapporter till inget mer än att Yle får klara sig med mindre – och de kommersiella aktörerna får klara sig själva.
Nyhetsbloggen förutspår: Året går inte utan samarbetsförhandlingar, de sker mest på finskspråkigt håll. Förskjutningen till det digitala tilltar. Det verkar ge uppstickare som Nya Östis vind i seglen men bara tillfälligt. Den finlandssvenska pressen håller sina nuvarande samarbeten men inleder också ett språköverskridande trevande.

Om män och kvinnor bakom ratten

I måndags kanade en bil ner i Aura å i Åbo. Föraren, en kvinna, klarade sig oskadd, liksom andra i olyckans närhet.

I ingressen till notisen på ÅU:s webb nämndes bilistens kön – ”Den kvinnliga föraren…” – vilket i sin tur ledde till en kommentar på vår Facebook: Skulle det inte ha räckt med ”bilist”?

Den kommentaren fick många tummar. Den ledde också till en intern diskussion på redaktionen. Vi tar våra läsares kommentarer på allvar.

Så här ser jag på det hela: För det första är det inte så att kvinnor behandlas orättvist då det handlar om trafikolyckor eller -förseelser.

En snabb koll i vårt arkiv – då handlar det om rattfylleri – visar att könet på bilisten nämns oavsett om det är en man eller en kvinna. (Männen är i klar majoritet bland rattfyllona.)

Den mer övergripande diskussionen handlar om det här: Förstärker vi stereotyper genom formuleringar som ”den kvinnliga bilisten”? De som reagerar på formuleringen svarar troligen ja.

Kanske de tänker så här: Om en tidning som ÅU är snabbt ute med att etablera könet låter den förstå, om än indirekt, att könet har något med olyckan att göra.

Jag svarar nej. Vi ska alltid fundera på formuleringar, och ”kvinnlig” har problematiska konnotationer. Men medierna kan inte anklagas för att hänga ut kvinnor som sämre bilister om det är fastslaget att bilisten var en kvinna.

Att rapportera om en händelse är inte att fälla ett påstående.

Fakta är motsatsen till fördomar. Om vi börjar försöka föregå eller undvika diskussioner om ”kvinnliga och manliga bilister” genom att undanhålla fakta drar vi undan mattan för oss själva.

Det här kommer vi inte ifrån: Nyheter förstärker ofta människors världsbild. Om det i nån stackares världsbild ingår en idé om att kvinnor är av naturen sämre bilister är det inte mycket vi journalister kan göra åt det.

Men det vi aldrig ska göra är att låta fördomar styra förutsättningarna för hur vi gör nyheter.

Jag önskar alla en god jul!

Dan

Därför borde Radio Helsinki kunna be om bidrag

Polisen har säkert rätt då den säger att lagen förhindrar Radio Helsinki från att ta emot pengar som donerats frivilligt på kanalens begäran. Det kommersiella sätter käppar i hjulet.

Därför är det lagen som borde ändras (jag tänker inte ge mig i kast med teknikaliteter om hur, men ändras bör den).

Jo det finns sätt att gå runt problemet. Vi har t.ex. hårklyveriet att Radio Helsinki får ta emot donationer men inte be om pengar.

Likaså har vi den juridiskt viktiga men (troligen) innehållsmässigt fattiga teknikalitet att radiokanalen gör den planerade frivilliga avgiften till något som mera liknar ett regelrätt köp (som Kaleva rapporterar).

Men det finns nåt avgörande med att kunna säga ”Om ni gillar oss, donera si-och-så mycket i månaden för att underlätta jobbet vi gör för er”.

Poängen är den: kommersiella medier jobbar under ett enormt tryck just nu. Upplagorna faller, distributionskostnaderna stiger, annonsörerna är försiktiga, övergången till det digitala är en utmaning – inte omöjlig, men ingen söndagspromenad heller – osv. (Ja ja, det här handlar inte längre om radio…)

I den här situationen måste trösklarna göras så låga som möjligt (sänkt moms på digitala utgåvor är ett steg) och livlinorna så många som möjligt. Att kunna be om donationer vore en livlina i en bransch som, tror jag, allt mer måste jobba enligt en ”många bäckar små”-principen.

Men det handlar inte bara om ett skapa ett ekonomiskt förhållande till lyssnarna, tv-tittarna och läsarna.

Det handlar om ett skapa ett mer intimt förhållande till dem än vad, säg, Yleskatten nånsin kommer att mäkta med. Det handlar om att uttalat erbjuda dem möjligheten att visa sin uppskattning och vilja att stöda ett specifikt innehåll.

Podsändningen Filmspotting, som jag klassar som det bästa radioprogrammet om film, drivs i stor utsträckning med hjälp av donationer (det finns otaliga andra exempel i USA, se bara på NPR).

Filmspotting viker några minuter av varje program till att tacka dem som donerat. En monetär transaktion som är uppskattning, kvalitetsstämpel och praktiskt hjälpmedel i ett.

Dan

Passionen kräver resurser

Finlandssvenska journalister har sagt en hel del om finlandssvensk journalistik den här veckan och jag är övertygad om att många (som inte är journalister) har fått nog.

Ändå är jag dum nog att fortsätta på just den tråden.

Chefredaktören Micaela Röman skriver i Borgåbladet & Östra Nyland att ”passion kräver inte mera resurser” och menar att dålig journalistik inte ska ursäktas med resursbrist.

Det är sant att journalisten inte ska be om ursäkt för undermålig journalistik. Ursäkter är ett måste om direkta fel förekommit, om misstag gjorts. Men ifall en journalist känner att en produkt är undermålig, så är nåt mer drastiskt än en ursäkt på sin plats.

Det är bra att man känner nåt för sitt yrke, oberoende vad man jobbar med. Den känslan yttrar sig i viljan att göra ett så bra jobb som möjligt. Det målet nås om man har de medel som jobbet kräver.

Alltså: passion är också att kräva mera resurser, ifall det är resurser som krävs.

Micaela Röman vill hellre se att passionen yttrar sig i en dialog mellan tidningen och dess läsare; hon vill leda ”en tidning som på riktigt berättar om det liv vi lever, i det samhälle där vi verkar.”

Och? Finns det dagstidningar som existerar i en fantasivärld?

Röman formulerar snarare en självklar utgångspunkt för alla dagstidningar. Nästa fråga blir, Vad vill läsarna ha av sin tidning?

Jag gissar att läsarna vill ha en tidning som följer nyhetstips då det är möjligt – vilket det, handen på hjärtat, inte alltid är – men också en tidning som överraskar; som rör om och kanske till och med upprör.

Jag tror inte att läsarna vill ha en tidning som stryker sina prenumeranter medhårs.
För medan nyhetstips, debattinlägg och läsarrespons är en självklarhet, så är förhållandet läsare-tidning inte ett talkoarbete.

Det är snarare en förväntning, ett krav på att tidningen gör det den satt sig ut för att göra. Med eller utan läsarens hjälp.

Dan