Måste vi prata om Olavi, Odin och de som vill stänga våra gränser?

På måndag förmiddag ser jag i flödet en statusuppdatering av Li Andersson (VF) om att Olavi Mäenpää – fullmäktigeledamot för Blåvita fronten, nyligen dömd till fem månader villkorligt fängelse, och tidigare dömd för hets mot folkgrupp och förtal – skyltat med Soldiers of Odins emblem då fullmäktigegruppernas ordföranden mötts i Åbo.

Jag noterar det inträffade, men tillskriver det inte större nyhetsvärde. Mäenpää har nämligen öppet patrullerat med medborgargardet sedan några veckor tillbaka. Fotografier på Facebook är bevis för detta. Givet hans bakgrund, och att han också talat på Rajat kiinnis demonstrationer, känns måndagens klädval inte överraskande.

En stund senare ser jag att Niina Ratilainen (Gröna) också reagerat. Jag bestämmer mig för att skriva en notis. Medan jag gör det publicerar Turkulainen en kort text om Mäenpää och lite längre fram sänder Lauri Kattelus (Saml) ut ett fördömande pressmeddelande. Yle, svenska och finska, och Turun Sanomat hänger på.

Jag ringer upp Mäenpää (artikeln kräver prenumeration) och ställer några frågor. Han ondgör sig över att viktiga politiska frågor i Åbo nu kommit i skymundan av hans munkjacka, men samtidigt märker jag att han gillar uppmärksamheten. Det understryks senare på kvällen då fullmäktige möts. Utanför stadshuset står Rajat kiinni-demonstranter för n:te gången och ropar; inne i fullmäktigesalen bänkar sig medlemmar från Soldiers of Odin och Mäenpää bär en skjorta med medborgargardets emblem.

En sak är fullständigt klar: varken Mäenpää, medborgargardet eller Rajat kiinni-demonstranterna har i de sammanhang som uppmärksammas här gjort sig skyldiga till några brott, inte på långt när. Fullmäktiges ordförande Seppo Lehtinen (SDP), som jag pratade med i dag, sa att han inte kan ingripa i något som är ett moralisk, men inte ett juridiskt övertramp.

Samtidigt är det lika klart att här finns en diskussion att föra. De Åbopolitiker som reagerat på Mäenpääs kupp kallar Soldiers of Odin för en rasistisk rörelse och påpekar att Mäenpää skrivit under ett avståndstagande från rasism.

(En parentes i sammanhanget: Jag tycker det är mer överraskande att Mäenpää skrivit under nämnda avståndstagande, och att Åbopolitikerna tror att det betyder något för honom, än att han allierar sig med främlingsfientliga nationalister.)

Frågan är: Hur ska medierna agera? Det finns också de som tycker att en diskussion ger Mäenpää & co den uppmärksamhet de suktar efter.

Allmänt taget tror jag så här: I den stund som journalister börjar uppleva sitt jobb som att ”ge uppmärksamhet” har de helt eller delvis subtraherat bort sig själva som en aktiv del av nyhetsbevakningen. Om journalistik är att ge uppmärksamhet är journalistik inget annat än ett podium som agitatorer kan skrika ut sitt budskap från.

En aktiv journalistik sväljer inte allt som kommer i dess väg. Hur medier bevakar t ex främlingsfientliga personer och rasistiska rörelser är förhoppningsvis ett resultat av det här.

Att så alltid inte är fallet vet alla. Jag träffade för ett tag sedan en Joensuubo. På basis av medierapporteringen – som utmålat Joensuu som ett starkt fäste för Soldiers of Odin – frågade jag hur ofta han stött på medborgargardet. Han svarade att han aldrig sett dem, förutom i medierna. ”Det är som om journalisterna gräver fram dem och har dem att patrullera.”

Då just den här Joensuubon själv varit aktiv i stadens ungdomsarbete på 90-talet – som präglades av nynazistiska skinheads – tog jag hans ord på allvar.

Orden avslöjar mediernas förstoringsglaseffekt, en effekt som ingen journalist ska glömma. Det betyder att journalister ska bevaka också sådant och sådana i vars intresse det ligger att bli bevakade, men att bevakningen alltid sker på journalistikens villkor.

I den bästa av världar innebär de villkoren att journalister aldrig ”ger uppmärksamhet” utan att de istället gör sitt jobb – vilket också kan betyda att inte bevaka.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Nyhetsbloggen spår 2016

Bästa läsare. Innan jag tar itu med Nyhetsbloggens slumpmässigt utvalda spådomar vill jag önska er ett gott nytt år.
Under året har bloggen lästs av 25 000 unika besökare, vilket ger ett hyfsat snitt åt de 27 inläggen.
Mest läst var Därför måste Olli Immonen avgå; därför kommer han att sitta kvar (om inte regeringen skärper sig) med över 4 100 läsare.
Men över till spådomarna.

Attackerna mot de asylsökande och flyktingförläggningarna kommer allt tätare och blir allt våldsammare. Frågan är om beslutsfattarna och polismyndigheterna kommer att ägna frågan det allvar den kräver innan människoliv skördas?
Nyhetsbloggen förutspår: Det kommer att krävas en tragedi av någon form för att de som är ansvariga och har förmågan att ingripa ska göra det.

Det här betyder inte att rasismen rinner åt sidan. Extrema föreningar som Suomen Sisu, nätverk som Stäng gränserna! och nyuppsprungna partier som Suomidemokraatit får skarpare konturer och vinner mark – på nätet och IRL.
Nyhetsbloggen förutspår: Den politiska topografin i Finland får ett bestående högerextremt inslag som samlar kraft inför kommunalvalet 2017.

Under senvåren börjar de första asylbesluten komma. Finland fortsätter stämma av säkerhetsläget i Afrika och Mellanöstern för att se till att kunna utvisa så många som möjligt. De negativa beskeden leder till utdragna rättsprocesser.
Nyhetsbloggen förutspår: Församlingar som hjälper asylsökande överbelastas, liksom kliniker som hjälper papperslösa. På längre sikt blir de så kallade returneringscentralerna ett mångfasetterat problem. Hur länge de som ska utvisas måste stanna där är oklart; om deras hemländer tar emot dem är oklart; sysslolösheten på centralerna blir ett problem, liksom kostnaderna för att upprätthålla centralerna.

En del högskolor och universitet avslutar sina samarbetsförhandlingar, andra inleder nya. Resultaten är alltid de samma: tiotals, ibland hundratals anställda sägs upp och få av dem hittar jobb på arbetsmarknaden som motsvarar deras utbildning.
Nyhetsbloggen förutspår: Hjärnflykten från Finland blir allt tydligare, och strömmen in utifrån till universiteten och högskolorna kan inte balansera upp den. Regeringen backar inte sina sparkrav men också regeringspartierna börjar signalera att följande mandatperiod måste innebära en lättnad för utbildningssektorn. Om nån tror på dem är en annan fråga.

Den finländska ekonomin stampar på stället och regeringens tvångslagar hänger som ett damoklessvärd över landet. Huruvida lagarna är grundlagsenliga blir vårens hetaste fråga, men regeringens omedgörlighet tvingar fram lösningar.
Nyhetsbloggen förutspår: Nästa år läggs grunden för de lokala avtalen. De förutspås ge en välkommen flexibilitet till arbetsmarknaden men kommer att testas först 2017.

2016 blir ett lite lugnare år för medierna i Finland, om än inte utan förändringar. Debatten om Yle fortsätter men i slutändan leder utredningar och rapporter till inget mer än att Yle får klara sig med mindre – och de kommersiella aktörerna får klara sig själva.
Nyhetsbloggen förutspår: Året går inte utan samarbetsförhandlingar, de sker mest på finskspråkigt håll. Förskjutningen till det digitala tilltar. Det verkar ge uppstickare som Nya Östis vind i seglen men bara tillfälligt. Den finlandssvenska pressen håller sina nuvarande samarbeten men inleder också ett språköverskridande trevande.

Nyhetens behag

En på en och samma gång onödig men väldigt avslöjande diskussion som pågår just nu är den om Twitter och OS.

Ett par idrottare har sänts hem från spelen p.g.a. rasistiska tweets; andra har hamnat i blåsväder då meddelanden i sociala forum missförståtts. Vilket fick bl.a. Huffington Post att fråga: Ska idrottare få använda sociala medier överhuvudtaget medan spelen pågår?

Den här diskussionen går i samma ledband som diskussioner om ”nya” medier överlag. Jag använder citattecknet eftersom den polariserade diskussionen förstås bäst om man förstår nyhetens (o)behag.

Vi har helt enkelt inte ännu kommit till rätta med de sociala medierna. Det betyder inte enbart att en del vill bränna dem på bål – som Olav S. Melin i en HBL-kolumn – utan också att andra inte kan sluta krama om de sociala medierna; tillskriva dem äran för den arabiska våren t.ex. (men tydligen inte den förlorade revolutionen).

Den kår jag själv representerar – journalisterna – har svårast med det nya. Hur annars förklara att 140 tecken (Twitter) eller slentrianmässigt skrivna statusuppdateringar (Facebook) blir nyheter?

Nu vill nån protestera: Men är det inte bra att dessa medier bevakas och att de som skriver märkligheter ställs till svars?

Absolut, säger jag. Men som läget är nu, är nyheten gjord då en tweet/statusuppdatering är skriven; inget annat verkar behövas. Det jag nu ser är moralpanik, inte journalistik.

Begripligt eventuellt, eftersom (moral)paniken – tack vare människans biologiska styrenhet – håller samma tempo som Twitter, medan journalistiken karaktäriseras av eftertänksamhet (vill jag tro).

Nån vill säga att de sociala medierna ger viktig information; uppslag värda en uppföljning. Jag håller helt med: Det handlar om verktyg som jag hellre har än är utan. Men helst då så, att jag har dem och inte tvärtom.

Nyhetens behag gör att vi ibland glömmer den tågordningen.

Dan

P.S. Kul att vara tillbaka från semestern, förresten.

 

Mannen som inte fanns

Pekka Haavisto är Svenskfinlands man. Det menade åtminstone Svenska Yle nån vecka innan andra omgången.

Jag förbryllades av det här. Inte för att jag hade svårt att se finlandssvenskar rösta på Haavisto. Snarare var det grunden för påståendet ”om Svenskfinland fick rösta fram den nya presidenten skulle han troligen heta Pekka Haavisto” som fick mig förbryllad.

I enkäten fick Haavisto 46 procent av de säkra väljarnas stöd. Niinistö fick 34 procent bakom sig men hela 16 procent hade inte bestämt sig. Vilket betyder att Niinistö mycket väl kunde vara ”Svenskfinlands man”.

Och dröjer man vid det uttrycket, så kan man fråga sig ifall det var beskrivande: Ett underlag på 500 deltagare, utspritt över hela Svenskfinland, gör att enkäten inte snappar upp regionala skillnader.

Ifall en kandidat är stark i söder, men lider klara förluster längs med kusten – vilket enkäten inte uteslöt – är han då Svenskfinlands man?

Vi kan koppla ihop frågan med hur det sen gick.

Sauli Niinistö är vår nya president. Han har redan hunnit upprepa klichén om att han är hela Finlands president. Men han har också sagt – indirekt och direkt – att det här med att vara, för att parafrasera, ”hela Finlands man” är något som kräver en insats. Just därför att det finns en splittring och en politisk apati.

Enkäten ledde till viss debatt, och Svenska Yle motsatte sig säkert inte uppmärksamheten.

Jag tror att formuleringen, själva greppet – att utgående från en webbenkät klumpa ihop hela Svenskfinland bakom en kandidat – väckte irritation. Att vara en heterogen, språklig minoritets förkämpe kräver mera än vad en webbenkät mäktar fånga.

Enkätresultatet visade sig vara missvisande. Även om vi med säkerhet inte kan säga hur finlandssvenskarna röstade så vet vi att Haavisto inte segrade i någon svenskspråkig eller tvåspråkig kommun på fastlandet.

Forskaren Kjell Herberts säger till mig att han är överraskad och förklarar utfallet med att de osäkra valde Niinistö och att de som deltar i enkäter tenderar att vara opinionsbildare, ”men i övrigt representativa”. Enkäten kan också ha sammanfallit med ”Haavisto-hypens” topp, tror Herberts.

Vi behöver inte stirra oss blinda på resultatet men det vi journalister behöver göra är att behandla enkätresultat och opinionsmätningar ärligt. Och varför inte föra en grundlig diskussion om dem, så här i valets kölvatten.

Ifall nyheten görs i samma ögonblick som mätningen beställs, då är förutsättningarna för en nyanserad behandling av resultaten dåliga.

Men med insikten om att varje mätning inte kommer att leda till braskande rubriker minskar också risken för opinionsinflation – d.v.s ett spekulerande i överflöd som använder, i sig, objektiva mätinstrument för att smyga in slutsatser som sällan låter sig dras enkelt.

Dan

Valkampanjen är ett förstoringsglas

Livet är det som händer medan presidentkandidaterna gör upp planer.

Valet är i fokus, och med det följer att en mängd frågor avhandlas. En del av dem har direkt att göra med presidents makt. Hit hör utrikespolitiken, Finlands agerande i världen.

Andra har att göra med presidentens opinionsbildande roll. Hit hör ”mjuka värden”, de som kommer på tal då frågan om vilket ”klimatet” i Finland är (och då handlar det inte om väder).

Kandidaternas ideologiska övertygelser måste diskuteras i nån utsträckning. Men det vore bra ifall de här diskussionerna fungerade som förstoringsglas, istället för att bli testfrågor som kan kryssas för – som om kandidaterna gav rätt eller fel svar.

”Förstoringsglas” i den meningen att diskussionerna ändå handlar om sånt som inte försvinner bara för att det är presidentval och all uppmärksamhet riktas mot kampanjen.

Även om de blir diskussionsämnen i valdebatten så fortsätter fattiga vara fattiga; de utslagna blir inte mindre utslagna; äldre fortsätter vara i behov av närhet och vård och de som hjälper fortsätter vara i behov av fler hjälpande händer.

Presidentvalet är en tävling, men spänningsmomentet ska inte dominera nyhetsrapporteringen.

För valet handlar inte om målgången utan om vad vinnaren gör efter målgång, vad han gör med det samhälle han säger sig bry sig om.