Etikettarkiv: nyhetsbevakning

Nyhetens behag

Postat av
Svara

En på en och samma gång onödig men väldigt avslöjande diskussion som pågår just nu är den om Twitter och OS.

Ett par idrottare har sänts hem från spelen p.g.a. rasistiska tweets; andra har hamnat i blåsväder då meddelanden i sociala forum missförståtts. Vilket fick bl.a. Huffington Post att fråga: Ska idrottare få använda sociala medier överhuvudtaget medan spelen pågår?

Den här diskussionen går i samma ledband som diskussioner om ”nya” medier överlag. Jag använder citattecknet eftersom den polariserade diskussionen förstås bäst om man förstår nyhetens (o)behag.

Vi har helt enkelt inte ännu kommit till rätta med de sociala medierna. Det betyder inte enbart att en del vill bränna dem på bål – som Olav S. Melin i en HBL-kolumn – utan också att andra inte kan sluta krama om de sociala medierna; tillskriva dem äran för den arabiska våren t.ex. (men tydligen inte den förlorade revolutionen).

Den kår jag själv representerar – journalisterna – har svårast med det nya. Hur annars förklara att 140 tecken (Twitter) eller slentrianmässigt skrivna statusuppdateringar (Facebook) blir nyheter?

Nu vill nån protestera: Men är det inte bra att dessa medier bevakas och att de som skriver märkligheter ställs till svars?

Absolut, säger jag. Men som läget är nu, är nyheten gjord då en tweet/statusuppdatering är skriven; inget annat verkar behövas. Det jag nu ser är moralpanik, inte journalistik.

Begripligt eventuellt, eftersom (moral)paniken – tack vare människans biologiska styrenhet – håller samma tempo som Twitter, medan journalistiken karaktäriseras av eftertänksamhet (vill jag tro).

Nån vill säga att de sociala medierna ger viktig information; uppslag värda en uppföljning. Jag håller helt med: Det handlar om verktyg som jag hellre har än är utan. Men helst då så, att jag har dem och inte tvärtom.

Nyhetens behag gör att vi ibland glömmer den tågordningen.

Dan

P.S. Kul att vara tillbaka från semestern, förresten.

 

Mannen som inte fanns

Postat av
2

Pekka Haavisto är Svenskfinlands man. Det menade åtminstone Svenska Yle nån vecka innan andra omgången.

Jag förbryllades av det här. Inte för att jag hade svårt att se finlandssvenskar rösta på Haavisto. Snarare var det grunden för påståendet ”om Svenskfinland fick rösta fram den nya presidenten skulle han troligen heta Pekka Haavisto” som fick mig förbryllad.

I enkäten fick Haavisto 46 procent av de säkra väljarnas stöd. Niinistö fick 34 procent bakom sig men hela 16 procent hade inte bestämt sig. Vilket betyder att Niinistö mycket väl kunde vara ”Svenskfinlands man”.

Och dröjer man vid det uttrycket, så kan man fråga sig ifall det var beskrivande: Ett underlag på 500 deltagare, utspritt över hela Svenskfinland, gör att enkäten inte snappar upp regionala skillnader.

Ifall en kandidat är stark i söder, men lider klara förluster längs med kusten – vilket enkäten inte uteslöt – är han då Svenskfinlands man?

Vi kan koppla ihop frågan med hur det sen gick.

Sauli Niinistö är vår nya president. Han har redan hunnit upprepa klichén om att han är hela Finlands president. Men han har också sagt – indirekt och direkt – att det här med att vara, för att parafrasera, ”hela Finlands man” är något som kräver en insats. Just därför att det finns en splittring och en politisk apati.

Enkäten ledde till viss debatt, och Svenska Yle motsatte sig säkert inte uppmärksamheten.

Jag tror att formuleringen, själva greppet – att utgående från en webbenkät klumpa ihop hela Svenskfinland bakom en kandidat – väckte irritation. Att vara en heterogen, språklig minoritets förkämpe kräver mera än vad en webbenkät mäktar fånga.

Enkätresultatet visade sig vara missvisande. Även om vi med säkerhet inte kan säga hur finlandssvenskarna röstade så vet vi att Haavisto inte segrade i någon svenskspråkig eller tvåspråkig kommun på fastlandet.

Forskaren Kjell Herberts säger till mig att han är överraskad och förklarar utfallet med att de osäkra valde Niinistö och att de som deltar i enkäter tenderar att vara opinionsbildare, ”men i övrigt representativa”. Enkäten kan också ha sammanfallit med ”Haavisto-hypens” topp, tror Herberts.

Vi behöver inte stirra oss blinda på resultatet men det vi journalister behöver göra är att behandla enkätresultat och opinionsmätningar ärligt. Och varför inte föra en grundlig diskussion om dem, så här i valets kölvatten.

Ifall nyheten görs i samma ögonblick som mätningen beställs, då är förutsättningarna för en nyanserad behandling av resultaten dåliga.

Men med insikten om att varje mätning inte kommer att leda till braskande rubriker minskar också risken för opinionsinflation – d.v.s ett spekulerande i överflöd som använder, i sig, objektiva mätinstrument för att smyga in slutsatser som sällan låter sig dras enkelt.

Dan

Valkampanjen är ett förstoringsglas

Postat av
Svara

Livet är det som händer medan presidentkandidaterna gör upp planer.

Valet är i fokus, och med det följer att en mängd frågor avhandlas. En del av dem har direkt att göra med presidents makt. Hit hör utrikespolitiken, Finlands agerande i världen.

Andra har att göra med presidentens opinionsbildande roll. Hit hör ”mjuka värden”, de som kommer på tal då frågan om vilket ”klimatet” i Finland är (och då handlar det inte om väder).

Kandidaternas ideologiska övertygelser måste diskuteras i nån utsträckning. Men det vore bra ifall de här diskussionerna fungerade som förstoringsglas, istället för att bli testfrågor som kan kryssas för – som om kandidaterna gav rätt eller fel svar.

”Förstoringsglas” i den meningen att diskussionerna ändå handlar om sånt som inte försvinner bara för att det är presidentval och all uppmärksamhet riktas mot kampanjen.

Även om de blir diskussionsämnen i valdebatten så fortsätter fattiga vara fattiga; de utslagna blir inte mindre utslagna; äldre fortsätter vara i behov av närhet och vård och de som hjälper fortsätter vara i behov av fler hjälpande händer.

Presidentvalet är en tävling, men spänningsmomentet ska inte dominera nyhetsrapporteringen.

För valet handlar inte om målgången utan om vad vinnaren gör efter målgång, vad han gör med det samhälle han säger sig bry sig om.