Måste man vara dum för att vara värdekonservativ, Timo Soini?

Om det finns nåt som jag som medborgare kräver av folkvalda politiker så är det att de är välinformerade. Det här gäller dubbelt upp för politiker med extra stort ansvar, till exempel partiledare och ministrar. Det är deras skyldighet att veta innan de uttalar sig.

Notera: Utgående från fakta kan olika slutsatser dras. Jag kräver inte att politiker ska dra samma slutsatser som jag själv, men jag kräver att slutsatserna är dragna ur fakta och inte ur hatten.

Vilket för mig till Timo Soini, Sannfinländarnas partiordförande och Finlands utrikesminister.

I sitt senaste blogginlägg ”Pojat on poikia” (Pojkar är pojkar) basunerar Soini ut att Sannfinländarnas kall är att vara det sunda förnuftets röst. Adressat är Utbildningsstyrelsen, vars nya direktiv Soini kallar för ”humbug”.

Vilka direktiv? Jo att i skolan får pojkar inte längre kallas pojkar och flickor inte längre för flickor.

Du har rätt, herr utrikesminister! Det låter galet – om man bara läser nyhetsrubriker.

Om utrikesminister Soini bekymrat sig med att läsa lite mera, till exempel den artikel som idag fått Utbildningsstyrelsens mejl-korg att svämma över (för tydligen har många föräldrar lika nedsatt läsförmåga som Timo Soini, så hade han insett att det handlar om att bemöta elever respektfullt som individer, inte om att radera könsskillnader.

Det handlar om att vara medveten om könsindelningar och medföljande strukturer som står i vägen för en jämlik behandling av pojkar och flickor, inte om att förbjuda lärare att säga det ena eller det andra.

Det handlar, i korthet, om lagen om jämställdhet och om diskrimineringslagen, som läroinrättningarna och undervisningsplanen lyder under.

Det handlar inte om humbug utan om ett demokratiskt samhälles ständiga strävan att bli lite mer rättvist och jämställt.

Det hade Timo Soini förstått om han bara gjort det som alla förväntar sig att han ska göra innan han uttalar sig, det vill säga läsa på.

Men han gjorde inte det och, gissar jag, det var medvetet. För det är lättare att förkasta något som humbug om man inte sätter sig in i det. Det är lättare att påskina den egna värdekonservatismens triumfer om man inte bryr sig om den andra sidans argument. Det är lättare att på 600 tecken, eller 78 ord (inläggets längd), avfärda en instans som bär ett enormt ansvar för finländska barns undervisning om man låter braskande rubriker vägleda en (då det passar ens syfte).

En sådan taktik förväntar man sig kanske av nättroll, men knappast av en utrikesminister. Fast det är kanske lättare att vara värdekonservativ om man är dum, Timo Soini?

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Ja, rubriken var missvisande

Eftersom NTM-centralen tycker att Nordanå-Lövböleplanen är för liten frågade ÅU enhetschefen Anna-Leena Seppälä om det betyder att centralen inte kan försvara planen.

Enhetschefen svarade:
– I det här avseendet tycker vi inte att planen är bra och det kan leda till oklara situationer i kommunen om bygglov söks innanför vindkraftverkens bullerområde men utanför planområdet. I det här skedet börjar jag inte spekulera i våra möjliga vidare åtgärder i ärendet.

Det här svaret ledde till rubriken ”NTM-centralen gillar inte planen”. (Läs artikeln med en korrigerad underrubrik här.)

Enhetschef Seppälä har sedan sagt att rubriken är missvisande (läs mera här). NTM-centralens synpunkt är att planen i övrigt är bra gjord och förverkligar landskapsplanen.

Rätt ska vara rätt.

Artikeln i lördagens ÅU håller streck men rubriken borde ha återspeglat att NTM-centralen inte gillar delar av planen men godkänner den som helhet.
Nu blev rubriken missvisande, och för det ber jag om ursäkt.

Dan Lolax

Allt är hotat – hela tiden

Av alla rubrikord, tror jag utan att ha undersökt frågan vetenskapligt, är olika variationer av ”hot” är ett av de mest vanliga och, av journalistkåren, ett av de mest uppskattade. Ordet är nämligen en massa saker på en och samma gång. Det är kort, dramatiskt, antyder en berättelse med öppet slut, visar på ett förhållande mellan en svagare och en starkare o.s.v.

Plock bland nyhetsrubrikerna

Det kan handla om en flyglinje från Kalmar, en professur vid ÅA, minoriteter i EU-området: alla är de hotade (exemplen plockade ur färska nyhetsrubriker). Det kan också handla om hot som inte styrs av mänskliga faktorer: skyfall eller idrottsskador.

Strängt taget så är sammanhangen där ordet ”hot” är absolut rätt placerat lätträknade. En människa säger till en annan: ”Jag slår ihjäl dig om du inte…” Rätt så klart fall. Eller: ”Vi går i strejk om ni inte…” Också här är ordet ”hot” användbart även om det är viktigt att göra en skillnad jämfört med det första exemplet.

Den här glidningen visar att det är sammanhanget som ger ordet mening. Men vilken är ordets betydelse om vi (journalister) säger att en (t.ex) utbildning är hotad? Eller att ett nytt kärnkraftverk är hotat. Har vi, liksom i fallet med den hotade människan, uteslutit all diskussion om huruvida något är förkastligt eller inte? Tar vi ställning genom vårt ordval?

Jag påstår inte att svaret är givet. Det jag påstår är att ”hot” har blivit ett sätt att beskriva motsatta åsikter i en fråga, liksom ett sätt att dramatisera den motsättningen; låta den få två parter, den ena i underläge jämfört med den andra.

Jag är inte ordfascist men eventuellt kunde nyhetsrapporteringen må bra av att låta motsatta åsikter vara det ibland, liksom naturkatastrofer inte alltid behöver hysa personligt agg mot mänskligheten. Då kunde hot få vara hot – nåt som sker mellan människor och som inte kräver journalisternas dramatiska sinneslag.

Dan