Ett år efter krigsförklaringen mot mångkulturalism – var är vi?

För exakt ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om Olli Immonen med anledning av hans offentliga ed att bekämpa mångkulturalism. Inlägget bar rubriken ”Därför måste Olli Immonen avgå; därför kommer han att sitta kvar (om inte regeringen skärper sig)”.

Jag drog följande slutsats:

Olli Immonen kommer att fortsätta agera och uttala sig som den nationalist han är. Immonen har sagt att han inte har några politiska ambitioner, dvs. att han kommer inte att ”tona ner” retoriken för karriärens skull.

Soini kommer att fortsätta tiga för allt annat vore att öppna upp ett varigt sår i sidan på den sannfinländska kroppen.

Det enda sättet att få Juha Sipilä att tvinga Sannf till nån form av agerande är att se till att kritiken mot Immonen & co. kommer i vägen för Sipiläs no nonsense-attityd. De som tar avstånd från den typ av nationalism som Immonen företräder måste vara högljudda nog för att Sipilä inte ska kunna ignorera rasismen.

Ett år senare: Immonen sitter kvar; han har inte tonat ner sin nationalism; Soini teg då och han har fortsatt tiga om andra sannfinländska rasistiska uttalanden; regeringen har inte skärpt sig.

Apropå det sistnämnda: då Finsk ungdoms (Sannfnländarnas ungdomsförbund) ordförande Sebastian Tynkkynen på sitt kalkylerade sätt öser hat ur svallvågorna från terrorattackerna i Frankrike och Tyskland är det Ben Zyskowicz (Saml) som enda regeringsrepresentant som reagerar, sent om sider.

Samma Zyskowicz som tyckte att papperslösa ska ges respass hem, inte vård; samma Zyskowicz som tyckte att ålderstigna släktingar i behov av vård inte ska söka den av invandrare nyfinländare.

Vad har hänt under det gångna året? En sak är säker: debatten – den offentliga och den politiska – har flyttats högerut. För ett år sedan gav Immonens uppdatering upphov till massiva demonstrationer; då partikollegan Teuvo Hakkarainen ett år senare drar likhetstecken mellan muslimer och terrorister är det polisanmälan om hets mot folkgrupp som ger rubriker – folkets protester lyser med sin frånvaro.

Varför? Kanske för att Immonen har följts av grövre påhopp, levererade av andra partikollegor – som också omfamnats av andra partier: Antti Rinnes handgnuggande över Maria Tolppanens avhopp måste vara en bottennotering i den socialdemokratiska rörelsen, också med europeiska mått mätt (och då inkluderar jag Kari Rajamäkis sista spark nedåt mot de allra svagaste).

Immonen följdes av medborgargarden á la Soldiers of Odin, som skvalpar runt i samma dypöl som Suomen Sisu, som i sin tur är näringskälla för nämnda Immonen.

Från politiskt håll fanns från första början en märklig tafatt inställning. Statsminister Sipilä verkade tro att Soldiers of Odin handlar om folk som följer sina barn till skolan; dåvarande finansminister Alexander Stubb (Saml) antydde att frågan skulle ses över men det uttalandet kunde likväl ha exemplifierat ”läpparnas bekännelse”.

Jag hoppades för ett år sedan att rasismen skulle komma i vägen för Sipiläs no nonsense-attityd, med tillägget:

I förlängningen handlar det också om att visa att det öppna samhället inte är tjafs, utan nåt långt viktigare än strikt ekonomiska frågor. I den diskussionen har vi journalister en roll att spela.

Vad gäller den första meningen i det påståendet kan jag konstatera att vår statsminister, Juha Sipilä (C), med sin spridda fördömanden, svikna löften om att ge asylsökanden sitt hem, och ointresse för allt som heter politisk ideologi, har sin del i högerförskjutningen av debatten.

Efterlyses: en statsminister som bygger samhället nerifrån, som inkluderar alla och som inser att tal om ”produktionshopp” landar i en nietzscheansk avgrund om hoppet inte är ett hopp för mänskligheten.

Vad gäller den andra meningen, den om mig själv och mina kollegor: vi spelar rollen av påverkare dåligt eftersom vi spelar den rollen.

Vi måste inse två saker:

  1. Vi är inte resultatskyldiga för samhällsutvecklingen men vi är skyldiga inför de mål vi själva stipulerar och de ord vi skriver. Om världen barkar åt helvetet ska vi trots allt kunna säga att vi gav folk en förvarning om att det höll på att ske och att vi beskrev kraschen medan den pågick. Men vi får inte bidra till kraschen genom missvisande rubriker och brödtexter vars sanningshalt offrats på snabbhetens altare. Myndighetstilltro likt den polisen åtnjöt efter nyårsfirandet i Helsingfors är ett bra exempel på hur journalistik inte ska fungera. (Det finns motexempel, på bra journalistik.)
  2. Den andra insikten: den enda agendan är sanningen. Poängen med den globala flyktingvågen är att den är ett faktum som olika länders regeringar och folk måste ta ställning till och inte blunda för. I det helvete som krig, fattigdom och misär är för enskilda mänskor – och som den journalisten gör rätt i att lyfta fram men inte låta överskugga fakta – finns också en ansvarskedja som det är journalistens skyldighet att beskriva, varhelst hen befinner sig i relation till kedjan.

För finländsk del handlar det om de 32 000 asylsökande som nådde landet ifjol och de snart 4 000 som sökt asyl i år – och om hur Finland uppfyller sina egna och internationella lagar. I den relationen finns problem och möjligheter. Båda ska bevakas på det enda sätt som journalistik kan bedrivas – kritiskt.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Är detta början på slutet för Yle?

För två år sedan skrev jag om dagen då Yle blev politiskt beroende, det här eftersom riksdagen beslutit frysa det index som styr Yleskatten (som finansierar bolagets verksamhet).

Två år senare kan vi konstatera att Kommunikationsministeriet har tillsatt en parlamentarisk arbetsgrupp som har i uppdrag att se över Yles uppgift och finansiering.

Jag har länge trott att arbetet inte kommer att leda till några större förändringar än det som de upprepade frysningarna av indexet redan orsakat. Men nu börjar jag tänka att arbetsgruppen kan få till stånd bestående förändringar – till det sämre.

Skälet till att jag ändrat uppfattning är regeringens högskolepolitik. Snacka om att tvinga fram förändringar! Om Yle underkastas något liknande är jag inte förvånad.

Jag är den första att säga att Yles roll och finansiering ska diskuteras kritiskt. Rollen får gärna vara föremål för en pågående diskussion och förändring; finansiering kan man återkomma med jämna mellanrum, men ändå så att bolaget kan jobba långsiktigt.

Det jag däremot har svårt för är att bolaget blir kommersiella aktörers klagomur, främst på grund av att jag inte tror att den privata mediemarknadens problem löses av att finländsk public service blir sämre.

Det finns de som säger att public service inte är beroende av Yle, att andra kan sköta det lika bra. Jag hör gärna goda argument för hur det ska lösas på marknadens villkor.

Men det här är ett sidospår. Här är min egentliga poäng.

I mitt inlägg för två år sedan skrev jag, apropå att partierna var eniga men med olika argument, att ett ”gemensamt beslut kan vara ett sätt för olika krafter att försöka nå olika mål.”

I den parlamentariska arbetsgruppen sitter sannfinländaren Teuvo Hakkarainen. Förutom att läsa högt ur det manuskript som kommersiella krafter fortsätter skriva – ”vi måste spara men Yle bara växer” – tycker Hakkarainen också att Yles finansiering borde ingå i statsbudgeten och vara 150 miljoner euro mindre.

Den nuvarande programproduktionen kan bli mycket billigare, menar Sannfinländaren. Verkar som om praodagen på Yle X gav fel resultat.

Därtill – och nu kommer vi till pudelns kärna – tycker Hakkarainen att Svenska Yle får för mycket fyrk och att Yles lagstadgade uppgift att stöda tolerans och mångkulturalitet ska slopas.

Och – hast du mir gesehen! – i dag sluter partikamraterna och, ännu viktigare, medlemmarna i Yles förvaltningsråd Olli Immonen och Jari Ronkainen, upp bakom Hakkarainen.

De delar synen på Svenska Yle och menar att Yle agerar åsiktspolis och har en politiska agenda. Därför måste raden om mångkulturalitet strykas från Rundradiolagen, annars går skattebetalarnas pengar till en redaktörskår vars åsikter delas endast av en liten del av befolkningen som bor i en rödgrön bubbla (”… jonka toimittajakunnan ohjelmissa esittämien mielipiteiden nähdään edustavat vain pienen punavihreässä kuplassa elävän kansanosan näkemyksi..”).

Herrarna Immonen och Ronkainen är också illa berörda av att landets chefredaktörer häromveckan tog strid med lögnmedier som t ex rasistiska MV-lehti och antisemitiska Magneettimedia. Enligt dem är det chefredaktörernas arbetsgivare som gjort sig skyldiga till att förfalska information, förfölja och svartmåla politiska oliktänkare och vinkla nyhetsrapporteringen om invandring.

Det är den här dammluckan som regeringen Sipilä nu riskerar öppna i sitt ”värnande” om den finländska mediemarknaden.

Typer som de ovan nämnda vill inte montera ner Yle för att bolaget är ett hot mot privata medier. De vill begränsa bolagets möjlighet att göra sitt jobb eftersom Yle är en förlängning av det samhälle Finland är och (kanske) blir allt mer: inte homogent utan mosaiskt; inte isolerat utan medvetet om världen runtomkring; inte p g a en förvriden nationalism ständigt rädd för det som är främmande utan modigt välkomnande.

Det är skäl att föra den här diskussionen eftersom det inte handlar bara om Yle utan om det samhälleliga ideal som bolaget vuxit fram ur. Om bolaget låter sig påverkas av en retorik som går mot det idealet är det inte en intern fråga för Yle utan för alla finländare.

Dan Lolax, samhällsreporter vid ÅU

Är Yle som Nordkorea?

Public servicebolaget Yles ryggdunkande undersökning av sig själv irriterar utrikesminister Timo Soini. I sin Ploki (sista stycket) skriver Soini att siffrorna är ”nästan nordkoreanska”. Nittiotvå procent av dem som deltog i Taloustutkimus undersökning (beställd av Yle) sa att Yles nyheter är trovärdiga.

Soinis irritation är inte märklig givet att det finns många sannfinländare som tidigare kritiserat Yle för att ha en vinklad agenda. Av dem sitter den mest högljudda kritikern i bolagets förvaltningsråd: Olli Immonen drar sig inte för att citera antisemitiska bloggar då han kritiserar Yle.

Men har Soini en poäng här? Är det ”självgodhet som lyser genom” och är det i så fall ett problem?

Ett annat sätt att formulera frågan: Förutom Immonen & co är det få som ifrågasätter att Yles nyheter är tillförlitliga, men vad säger bolagets sätt att förmedla undersökningens resultat?

Klart är att den finska nyheten om finländarnas syn på Yle tar till pukor och trumpeter. Några plock:

  • ”Stormiga tider har fått folk att fundera på var de hittar den tillförlitligaste informationen.” (Ingress)
  • ”I dessa tider har människorna velat samlas framför tv:n för att följa nyheter som placerar saker i ett sammanhang.” (Atte Jääskeläinen)
  • ”Vi ifrågasätts och utmanas mycket hårdare än tidigare.” (Atte Jääskeläinen)

Det är det sista citatet som är nyckeln, tror jag. Yle är pressat av politiker, privata aktörer men också av konsumenternas krav. Av samma skäl som Taloustutkimus undersökning retar gallfeber på Timo Soini är den manna från himlen för Yleledningen: den ger sken av att Yle gör sitt jobb, den senaste tidens kritik till trots.

Borde Yle ha varit ödmjukare i hur man gick ut med sin förträfflighet? Tja, att man gjorde det så här visar att i vissa avseende är bolaget som en privat aktör i en konkurrensdriven bransch: Det lyfter sin egen svans.

Men vänta. ”Ger sken av”? Gör inte Yle sitt jobb? Jo men det krävs en nyansering. Om man frågade Yles ledning om bolagets nyheter är mer tillförlitliga i dag än de var i fjol skulle ledningen svara att Yles nyheter alltid varit tillförlitliga. Att säga att de är mer pålitliga nu vore att tillstå att de varit mindre pålitliga tidigare. Vilken nyhetsorganisation med självrespekt skulle erkänna det?

Det Taloustutkimus undersökning sätter siffror på är hur folk upplever Yles nyheter. Två saker kan sägas om upplevelser:

  1. Som måttstock på nyheters kvalitet är de inte utan problem. (”Så Yle har misslyckats med att skapa kritiska medborgare!” kommenterade kollegan Jean Lindén nyheten om undersökningen.)
  2. I just den här upplevelsen figurerar en rad andra faktorer – faktorer som är utanför Yles kontroll.

Vad gäller det senare: Främst handlar det om att ju mer splittrat mediefältet blir desto troligare är det att gammal är äldst. D.v.s. att folk litar en gammal bekanting – åtminstone fram till att en ny generation definierar vem den gamla bekantingen är. Här är det skäl att notera att Ilta-Sanomat och Iltalehti fortfarande är de två viktigaste nyhetskällorna på nätet.

Är Yle som Nordkorea? Nej för siffrorna avslöjar inte ett auktoritärt inflytande över undersåtar och inte heller allmänhetens vördnad för Yle. Det handlar om en upplevd pålitlighet i ett evigt nyhetslödder (ett fint alternativt ord till ”nyhetsflöde” som jag hörde Pia Maria Ahlbäck använda).

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Vad gjorde du på Sannfinländarnas presskonferens, Risto Uimonen?

Mycket har sagts om hur Sannfinländarna, som nu tycks existera i en parallell verklighet, i går försökte släta över fallet Olli Immonen genom att lista journalister, politiker och akademiker som ”förtalat” partiet.

Men några ord måste sägas om Risto Uimonen, före detta journalist och ordförande för Opinionsnämnden för massmedier.

Vad gjorde Uimonen på Sannfinländarnas presskonferens? Vilken var hans roll? (Risto Uimonens del i presskonferensen finns mellan cirkatiden 13-23 på videon bakom länken ovan.)

Allmänt taget verkar de flesta kommentatorer, förutom HBL:s Marianne Lydén, utgå att Risto Uimonen gav en objektiv och ibland mot Sannfinländarna kritisk beskrivning av händelserna efter Immonens Facebookuppdatering i slutet av juli.

Ja, Uimonen konstaterade att utan Facebookuppdateringen hade medierna inte agerat som de gjorde. Ja, han sa att Immonen och partiledningen borde ha förklarat och uttalat sig tidigare. Ja, han uppmanade partiledningen att fundera på vilka ord man använder  i flyktingdebatten. Ja, han kallade Matti Putkonens lista över Sannfinländarnas ovänner för smaklös (i Helsingin Sanomat efter presskonferensen).

Men det är inte allt som Risto Uimonen gjorde.

Han inledde sitt framförande genom att plocka upp Matti Putkonens uppmaning till journalistkåren: Is i magen. Sedan la Uimonen till: Det har jag haft hela tiden.

Det satte tonläget för Opinionsnämndens ordförande. Fallet Olli Immonen beskrivs flera gånger som ett mediarabalder (”mediakohu”) och då Uimonen ska plocka isär uppståndelsens anatomi gör han det genom att säga att medierna mal på tills ett nytt rabalder ersätter det gamla. Mediernas megafoneffekt, kallar ordförande Uimonen det.

Alltså: att fallet Immonen behandlats så ingående av medierna har inte att göra med vad det säger om Immonen själv, om hans parti, om Sannfinländarnas regeringspartner, om högerextrema rörelser i vårt land, om folkets motreaktion, om flyktingfrågan o.s.v.

Uimonen låter förstå att onsdagens presskonferens handlar om att medierna inte hittat annat att skriva om.

Efter detta tar Uimonen på sig rollen som konsult. Hur borde Olli Immonen ha agerat; hur borde partiledningen ha agerat? Att eftersläckningen (”jälkisammutus”) pågår tyder på att man inte agerat rätt.

Allt handlar om teknikaliteter för Risto Uimonen. Hans uppmaning till partiet om att välja orden i flyktingdebatten bättre handlar inte om vad de valde orden står för utan om att få slut på rabaldret.

Sedan säger Opinionsnämndens ordförande att problemet är att uppståndelsen fortgår. ”Röklukten ligger fortfarande i luften. På något sätt måste det här rabaldret få ett slut.”

Fråga: Vem är han att säga att rabaldret, om man vill kalla det så, måste få ett slut? Varför agerar Risto Uimonen eko till Matti Putkonen?

Så här är det: under onsdagens presskonferens tjänade Uimonen Sannfinländarnas intresse. Han placerade ett lätt tekniskt ansvar på Olli Immonen och partiet, men han förstärkte också den cyniska uppfattningen om en sensationslysten journalistkår – som man kan stilla genom att följa Uimonens råd.

Jag är den första att tala för hur viktigt mediekritik är. Den här bloggen är ett resultat av det. Men en ytlig mediekritik som fungerar som mellanspel till Matti Putkonens och Olli Immonens verklighetsfrånvända påståenden om journalistkåren är ingen mediekritik. Den är, medvetet eller inte, en del av ett propagandamaskineri.

Dan

Om varför Yle och Olli Immonen är på kollisionskurs

Så här skrev Olli Immonen, sannfinländsk medlem i Yles förvaltningsråd, på sin politiska Facebooksida i onsdags (12.8): ”Jouduin juuri estämään erään Yleisradion vasemmistoradikaalin toimittajan kirjoittelun tänne fb-sivulleni. Tämä sivu on Ylen aivopesusta vapaa alue.” (Alltså: ”Jag tvingades nyss hindra en vänsterradikal redaktör från Yle att skriva på min fb-sida. Den här sidan är ett område fritt från Yles hjärntvätt.”)

Den kommentaren, som gillades av många, finns i en diskussion som inleds med att Immonen citerar en ”mediekritisk” blogg vars mål är att avslöja Yles antieuropeiska och -finländska propaganda. I citatet heter det att Yle och HS koncentrerar sig på Immonens Facebookinlägg och uppmärksammar en rödgrön, marginell rörelse (Vi har en dröm-manifestationen), istället för att syna icke-europeiska inkräktare som våldtar finländska kvinnor.

Det är svårt att veta var man ska börja. Här har vi alltså en finländsk riksdagsman som sprider lögner om våldtäkter och som fungerar som dammlucka för rasismen.

Exempel: längre fram i diskussionen kommer Immonen med ett tillägg till påståendet att ett aktuellt våldtäktsfall utförts av icke-finländare: ”Asian selvittäminen kai vielä kesken.” Dvs: utredningen pågår ”väl” fortfarande. Till det här svarar en av Immonens anhängare att det är bra att extremhögern finns för den ska ta hand om mörkhyade [min omskrivning] som Hitler gjorde en gång i tiden.

Om nån hade förväntat sig att Olli Immonen skulle ta avstånd från sånt lär hen bli besviken. Immonen kommer att fortsätta vandra den här vägen. Därför blir hans roll som förvaltningsrådsmedlem i Yle extra intressant.

Immonens syn på Yle är utsprungen ur en paranoid övertygelse om en rödgrön konspiration. Han begriper inte att rundradiobolagets uppdrag och hans världssyn är motsatser, inte pga att bolaget har slagsida mot vänster medan Immonen själv slaskar omkring i dyigt högervatten utan pga att Immonen hyser anti-demokratiska åsikter och Yles uppdrag är demokratiskt (Lag om Rundradion, 7 §: ”stödja demokratin och enskildas möjlighet att påverka”; ”stödja tolerans och kulturell mångfald”; ”främja växelverkan mellan olika kulturer”).

Exempel: Den blockerade Ylejournalisten som hänvisades till i början hade frågat Olli Immonen om han litar på en blogg som kallar nynazister för ”oliktänkare”? Enligt den Ylekritiska bloggen är medierna ute på nazijakt, men egentligen förorsakades våldsamheterna i Jyväskylä knappt två veckor sedan av antifascister – inte av nynazisterna.

För att illustrera hur pass ”hjärntvättade” journalisterna på ”propagandabyrån” Yle är vänder sig Olli Immonen alltså till en blogg som tar nynazister i försvar.

Så vad vi har här är en riksdagsman och förvaltningsrådsmedlem som kommer att fortsätta som han gjort, eventuellt ännu mer frenetiskt. Vi har också ett rundradiobolag som, om det är sitt uppdrag troget, måste kalla Olli Immonens uttalanden för vad de är: ohederliga, grundade i okunskap om bolagets uppgift, och anti-demokratiska.

Det finländska flaggskeppets nyhetsredaktioner kan inte tassa runt hunom. Att tiga om Immonen vore att gå honom till mötes.

Nyhetsrapporteringen är en sak, Yles officiella respons en annan. Yles programarbetare har redan tidigare svarat Immonen då denna frågat efter partiböcker bland bolagets anställda. Frågan är om inte Lauri Kivinen och Marit af Björkesten borde säga att sannfinländaren kan ta sin retorik tillbaka till 1970-talet? (Kanske inte med de orden.)

Jag ser nämligen en tydlig koppling mellan villfarelser som Immonens och hot som riktas mot journalister.

Framför allt måste Sannfinländarnas partigrupp inse det ohållbara (även informationschefen Matti Putkonens senaste uttalande grusar den förhoppningen).

Det här har sedan länge slutat handla om Facebokkupddateringen i juli. Immonen kommer att fortsätta stå för sin världssyn. Frågan är bara om han ska få göra det som riksdagsman och medlem i Yles förvaltningsråd. Om partiet svarar ja på den frågan och låter honom fortsätta blir det intressant att se hur Immonen och förvaltningsrådet genomför det här uppdraget (enligt 6 § i redan nämnda lag):

Förvaltningsrådet ska dessutom årligen före utgången av april lämna riksdagen en berättelse om hur den allmännyttiga verksamheten enligt 7 § har genomförts…

Dan

Därför måste Olli Immonen avgå; därför kommer han att sitta kvar (om regeringen inte skärper sig)

Den sannfinländska riksdagsledamoten Olli Immonen, som också leder nationalistiska Suomen Sisu, lovar dyrt och heligt att han och hans stridskamrater ska slåss för en sann finsk nation.

(Skärmdump via Kainuun Sanomat.)

(Skärmdump via Kainuun Sanomat.)

Det här är vem Olli Immonen är. Mycket av det han sagt och gjort tidigare, inklusive gruppbilden med finländska nationalsocialister, slinker in som hand i handske med Facebookuppdateringen.

Det finns en Breivisk klang i orden, men Immonen har rätt att uttrycka dem. Frågan är snarare hur Immonens ord sammanfaller med hans uppdrag som medlem av Finlands riksdag, som medlem av Sannfinländarna – som i sin tur är ett regeringsparti.

Professor Kimmo Grönlund har rätt då han skriver att Immonens krigsed inte är förenlig med grundlagen:

Så hur kan en riksdagsledamot som inte tror på likhet inför lagen fortsätta vara ledamot? Sannfinländarna, genom gruppordförande Sampo Terho, gör det de oftast gör i såna här lägen – de gör skillnad mellan privatpersonen Olli Immonen och riksdagsledamoten Olli Immonen.

En liten grundkurs i logik till Sampo Terho & co: Om en person lovar att hen ska slåss mot multikulturalismen ”until the end” så begränsar hen knappast den kampen till efter jobbet.

Det är självklart att Olli Immonen använder den plattform han har i egenskap av folkvald politiker för att sprida sitt budskap. Det här vet partiordförande Timo Soini, som i skrivande stund ligger lågt.

Kommer Soini att agera i fallet Immonen? Knappast självmant. Det kan finnas två skäl till att tro det. Det första skälet kunde vara att Soini delar Olli Immonens hat mot det mångkulturella samhället. Men även om det finns beröringspunkter mellan deras världsåskådningar så är det inte troligt att Soini är en så fullfjädrad nationalist som Immonen är, åtminstone inte sett till hur Soini väljer att formulera sig i invandrings-, flykting- och minoritetsfrågor.

Det andra, mer troliga skälet är att Soini målat in sig i ett hörn. Soini har, då han pressats, tagit avstånd från åsikter som Sannf:s rasistiska falang uttryckt. Men han har inte tvingats svara på frågan om vad det är i Sannf som lockar till sig personer som Immonen och Jussi Halla-aho.

Att svara på den frågan skulle vara att erkänna rasismen inom partiet och tvingas agera mot den. Och det skulle i sin tur betyda att Immonen skulle göras sällskap av en rad andra sannfinländare på vägen ut.

Frågan blir nu: Hur tänker Samlingspartiet och Centern agera? Regeringsprogrammet är sparsamt vad gäller frågor om det mångkulturella samhälle som Finland allt mer blir, troligen på grund av Sannf:s regeringsmedverkan. I programmet finns en mening om att rasism inte är tillåtet, och om tolerans och mänskovärde.

Marianne Lydén skrev tidigare att ”förhandlarnas försäkran om att rasism inte accepteras är till intet förpliktande floskler, ungefär lika relevanta som en rasists försäkran om att hen inte är rasist, eftersom de följs av löften om ‘en oberoende utredning av invandringens kostnader och inverkan på samhället’ och liknande sannfinländsk fördomsskapande retorik.”

Helt rätt, och ändå lyckas Olli Immonen gå emot också floskler om rasism. Ska statsminister Juha Sipilä (C) acceptera det? På vårkanten i ett Slaget efter tolv-program sa jag att Sipilä framstår som en no nonsense-minister. Med det menade jag att han har en målsättning som främst rör ekonomiska frågor och vill inte att nåt kommer i vägen för regeringens arbete för att nå målet.

Det här betyder dels att det regeringens prioriteringar är ganska från skogen. Så kallade värdefrågor verkar behandlas som tjafs. Det betyder också att Sipilä prioriterar en funktionsduglig regering. Det har varit Sannf:s räddning så långt.

Då Timo Soini sms:ade FNB om att han motsätter sig den flyktingkvot som Finland redan bundit sig till, och sedan fegade ur, teg både Sipilä och Alexander Stubb (Saml). Saker och ting blir hanterbara då de tigs ihjäl.

Slutsats: Olli Immonen kommer att fortsätta agera och uttala sig som den nationalist han är. Immonen har sagt att han inte har några politiska ambitioner, dvs. att han kommer inte att ”tona ner” retoriken för karriärens skull.

Soini kommer att fortsätta tiga för allt annat vore att öppna upp ett varigt sår i sidan på den sannfinländska kroppen.

Det enda sättet att få Juha Sipilä att tvinga Sannf till nån form av agerande är att se till att kritiken mot Immonen & co. kommer i vägen för Sipiläs no nonsense-attityd. De som tar avstånd från den typ av nationalism som Immonen företräder måste vara högljudda nog för att Sipilä inte ska kunna ignorera rasismen.

I förlängningen handlar det också om att visa att det öppna samhället inte är tjafs, utan nåt långt viktigare än strikt ekonomiska frågor. I den diskussionen har vi journalister en roll att spela.

Dan