Förutsättningarna för bra journalistik på svenska i Finland har aldrig varit så bra som nu

Det är egentligen en paradox att mediebranschen i Svenskfinland just nu är upptagen med att se sig själv krympa.

Egentligen borde det vara tvärtom. Eller åtminstone ett oförändrat läge – sett till behovet av journalister – och en ständig utveckling sett till hur tidningarna använder sig av ny teknologi.

Aldrig tidigare har det varit möjligt att nå så många, så snabbt (om nödvändigt), på så många olika sätt. Aldrig tidigare har förutsättningarna för att finlandssvenska journalister ska kunna tillgodose allmänhetens krav varit bättre.

Den kritiska massa som journalistutbildningar ska gallra bland och redaktionerna dra nytta av har knappast blivit mindre. Inte heller har utbildningarna blivit sämre på att gallra eller redaktionerna sämre på att förädla unga förmågor.

Trots det står vi journalister här, paralyserade av skräck, på en krympande bit mark medan kollega efter kollega driver ut på olönsamhetens hav och vattennivån stiger.

Från KSF Medias tidningsredaktioner försvinner 18 skrivande journalister. Bolagets ledning och styrelse får mycket stryk på sociala medier. Den kritiken får vi återkomma till, speciellt som ledningen meddelat att den uttalar sig tidigast den 2 september.

De som har resultatansvaret inskrivet i sin arbetsbeskrivning och lönespecifikation ska naturligtvis kunna svara på kritiska frågor. Men låt oss inte glömma den allmänhet som vänt den finlandssvenska journalistiken ryggen. Krympande annonsintäkter är ett stort problem men smällen skulle ha mildrats avsevärt om fler visade sin indignation mot tidningsslakten, inte genom att pika ”Kobbe” och ”Baba” på Facebook utan genom att teckna en prenumeration på den tidning som berörs.

Det finns en paradox döpt enligt en finlandssvensk politiker men då det gäller finlandssvenska läsare måste kanske den taxellska paradoxen uppgraderas: Inte ens enspråkiga lösningar räcker till om den svenskspråkiga allmänheten är ointresserad av lösningarna.

***

Det har konstaterats att vad som sker nu är att journalistisk erfarenhet, kunskap och kunnande går förlorat. Uppsagda journalister fortsätter kanske som frilansredaktörer eller inom någon näraliggande bransch.

Det är mycket möjligt att de som sägs upp nu är de sista som tar sig ut från ett kollapsande bygge. Och då menar jag inte enbart KSF Media utan alla kommersiella medieaktörer i Svenskfinland, inklusive min egen arbetsgivare.

Ungefär så här: Om mediehusen fortsätter urholka sig själva kommer det inte finnas något som bär upp deras hundraåriga strukturer. De rämnar under sin egen vikt då det finns för få journalister kvar att bära upp strukturerna – eller motivera deras existens.

Och kanske är lösningen inte att de redaktioner som nu blöder börjar rekrytera nytt folk. Kanske borde det inte ens vara målet. Kanske är tidningshusens nuvarande form dömd att gå under.

Kanske uppsägningsvågen lämnar oss med det här: ett journalistfält redo att börja hitta och skapa nya sätt att få ut god journalistik – på svenska och på båda språken, i skriven och annan form, långt och kort, dagligen och mindre frekvent.

Om etablerade varumärken inom tidningsbranschen är för tungrodda måste den moderna journalisten röra sig med lätt packning. Fokus ska vara på värvet – den kritiska, genomarbetade och relevanta journalistiken – som kan formas enligt teknisk plattform: till exempel webb, podd, YouTube, eller en kombination av dessa.

Jag tror det här är möjligt därför att det här sättet att jobba behöver så litet av vad som nu verkar vara ett måste. Här behövs inga mediehus, inga styrelser och operativa ledningar.

Vad som behövs är förstås ett journalistsamfund redo att jobba för dessa nya, lättare strukturer. Och här behövs – och här är det stora kruxet – en allmänhet villig att betala för god journalistik. Om den allmänheten inte finns kommer inget att resa sig ur askan.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

 

Irrelevanta tidningar dör

Journalisten Viveca Dahl jämförde i en debattartikel riktad till HSS Medias styrelse lokaltidningen med skolan: viktig för demokratin, för regionen, för den svenska minoriteten.

Jag håller med. Men jag är jävig. Som journalist kan jag inte tycka annat. Jag vill att jämförelsen ska hålla streck.

Dahl erkänner i samma andetag att jämförelsen haltar: utbildningen är mer grundläggande än journalistiken.

Kanske kan man uttrycka det så här: en bra skola är en förutsättning för ett välfungerande samhälle. Vi kan inte tänka bort skolan utan att rasera det vi förstår med ”samhälle”.

Journalistikens betydelse är en annan. Jag tänker så här: bra journalistik garanterar inte ett gott samhälle men skapar förutsättningar för ett sådant.

Och tvärtom: dålig journalistik skapar inte dåliga samhällen men korruption och maktmissbruk (etc.) har ett försprång i samhällen där censur råder.

I en nordisk demokrati – ett ”gott” samhälle – måste journalistiken ständigt påvisa sin relevans. Då vi journalister ska göra det mer utförligt drar vi ofta till med fina ord om ”den tredje statsmakten”, ”vakthunden”, ”demokrati”, ”öppenhet” osv.

Förstå mig rätt: det här är mera än fina ord. Men journalistikens syfte garanterar inte dess relevans.

Vilket för oss tillbaka till Dahls jämförelse – och hur den haltar.

Skolans förmåga att följa med sin tid är ett evigt diskussionsämne. Utbildningens relevans är en hjärtefråga för nationen, bl.a. eftersom det inte finns något alternativ. Den måste fungera.

Journalistikens relevans är också viktig, om än ingen hjärtefråga. Men om den lokala dagstidningen känns irrelevant så finns det alternativ, bl.a. att inte längre prenumerera på den.

Diskussionen om mediekrisen handlar väldigt mycket om att lösa lönsamhetsfrågan. Hur få folk att betala för journalistiken på nätet? Hur locka annonsörer? Etc.

Den här frågan dominerar eftersom tidningsägarna vill göra pengar på journalistiken och journalisterna vill att pengar ska trygga deras jobb.

Men diskussionen om journalistikens relevans då? Handlar uppsagda prenumerationer om att läsarnas ekonomiska smärtgräns kommit emot eller om att tidningen inte upplevs relevant längre?

Svaret är troligen: en kombination av båda.

Kanske är det så, att irrelevansen tydligast kommer fram genom den breda massans tystnad då det handlar om tidningarnas situation.

Vi ser inte politiker uttrycka sin oro över de många uppsägningarna inom mediebranschen, men vilken annan bransch som helst, som kan peka på liknande siffror, får nog politikerna på fötter.

Folk går inte man ur huse för att lokaltidningen är i knipa, men om byskolan finns på sparlistan… ja, ni fattar.

Så var landar vi? Tja, den tidning som är irrelevant överlever inte. Att lösa den ekonomiska frågan räcker inte eftersom relevansen är en oskiljbar del av den. Folk betalar bara för det de inte kan vara utan.

Fina ord om journalistikens betydelse väger lätt om slutprodukten upplevs som irrelevant.

Det är det här som testas nu. De finlandssvenska tidningar som går under gör det i slutändan för att folk kan undvara dem.

En avslutande klausul: jag hör till dem som inte tror på journalistiken som en vinstgivande affär. Dvs. att det måste finnas rent kommersiell verksamhet som stöder journalistiken. Men oaktat detta är journalistikens relevans avgörande, oavsett om man talar dess samhälleliga betydelse eller om att kränga den.

Den pinsammaste dagen i finlandssvensk journalistik

Jag hade tänkt hålla käft. Har trots allt skrivit om vikten av att göra just det.

Men Jens Bergs uppföljning Micaela Römans och Tommy Westerlunds sågning av Svenska Yles rapportering om papperstidningens prekära situation är en så pass pinsam historia att jag inte mäktar vara tyst.

Det pinsamma är inte den situation vi – just det: det gäller ÅU också – befinner oss i. Det pinsamma är att tre chefredaktörer reagerar som om Svenska Yle brutit mot ett tabu. Och sedan, i skrift, visar upp ett beteende som bara kan beskrivas som… barnsligt.

Ni kan läsa de tre inläggen själva men ett bärande argument är att reportaget var vinklat.

Westerlund: ”Alltför många osäkra faktorer finns med för att göra det trovärdigt. Att Yle sågar sina konkurrenter så lättvindigt förvånar.”

Röman: ”Vi tror inte att finlandssvenskarna och Svenskfinland har något att vinna på att vi i ankdammen försöker hitta någon som det går ännu sämre för.”

Berg: ”Alla kan ha en dålig dag på jobbet, men rapporteringen var så pass vinklad att man kan fråga sig vilken agendan egentligen var?”

Reality check 1: Osäkra faktorer är alltid en del av nyhetsrapporteringen. Om absolut säkerhet är ett krav görs inga nyheter. Det ska journalisterna uttrycka tydligt. I Yles rapportering kallades kalkylerna för ”grova uppskattningar”.

Reality check 2: Om vi på riktigt accepterar att finlandssvensk  nyhetsrapportering sker i en ”ankdam” där positiva nyheter ska regera – och där vissa organisationer inte får granskas –  är vi alla riktigt illa ute.

Reality check 3: Nyhetsrapportering har en agenda. I den positiva bemärkelsen: redaktionen vill lyfta fram viktiga frågor. De som blir föremål för rapporteringen kan mycket väl ifrågasätta agendan men det betyder inte att rapporteringen är vinklad på ett orättvist sätt – bara att ena parten själv helst hade sett en annan. Privatpersoner, företag och organisationer tänker den här tanken varje dag. Jens Berg är inget undantag.

Min korta poäng här: det strålkastarljus som svenska Yle vände mot de finlandssvenska tidningarna för halvannan vecka sedan var betydligt klarare än många av de flämtande stormlyktor som bolaget annars kommer dragande med. Berg, Röman och Westerlund borde vara smickrade.

Det var de inte. Istället – och nu blir det riktigt löjligt – kunde vi läsa:

Berg: ”För vilken tidning som helst skulle det vara en enkel match att plocka fram de dalande tittarsiffrorna för enskilda program på Yle Fem och koppla dem till kostnader för skattebetalarna.”

Röman: ”Vi kunde ha valt att fokusera på att 35 procent av det vi betalar går till annat än programproduktion. Vi kunde göra en lista över vilka program Yle producerar och be skattebetalaren stryka det den inte själv vill ha.”

Westerlund: ”Yle tog i veckans tema också upp frågan om snuttjobbare på tidningsredaktioner, det vill säga redaktörer som inte är fastanställda utan får nöja sig med visstids kontrakt, ibland många efter varandra. … Det är samtidigt ett system Yle tillämpade i stor skala under många år. Kanske fortfarande.”

Det vill säga: Berg och Röman berättar vilka nedrigheter de kunde ha kommit med, just genom att komma dragandes med dem. Westerlund går helt utanför ämnet och kommer med en anklagelse… som han inte vet om håller streck.

Vet ni vad? Nu skärper vi oss och beter oss som vuxna! Och koncentrerar oss på journalistik. Ok?