Anneli Auer förnedrade sig inte i Björneborg – hon utnyttjade det som medierna skapat

Anneli Auers framträdande på SuomiAreena (Finlandsarenan) i Björneborg har fått kritik.

Aamulehti kallar det för sensationslysten voyeurism; icke namngivna kritiker påminner genom Yle att den en gång mordmisstänkta Auer dömts för grovt sexuellt utnyttjande av barn; Peter Buchert skriver i HBL att Auer förnedrar sig offentligt för att få publicitet för sin kommande bok om mordet på maken Jukka S. Lahti.

Jag menar att den här kritiken är kontextlös, i viss mån också skenhelig. Det Anneli Auer gjorde i Björneborg var att ta kontroll över något som medierna skapat.

Det är skäl att komma ihåg att det här rättshistoriska debaclet också involverar

  • polisen – som länge sökte efter en mördare utgående från DNA-spår som en polis slarvat dit; som inte kunde genomföra ett vetenskapligt hållbart lögndetektortest på Auer; och som genom okunskap eller illvilja verkar ha fått Auer att falskt erkänna mordet på Lahti
  • åklagarsidan – vars desperation tog vid där polisens fumlande slutade, efter att Auer två gånger friats i högre instans från morddomarna, och som bl a verkade tro att en kapellmästare var en trovärdigare källa än USA:s främsta ljudtekniska experter
  • domstolsväsendet – närmare bestämt tingsrätten i Björneborg, som två gånger fått skämmas då Vasa hovrätt rivit upp dömande domar, och Högsta domstolen, som gav åklagarsidan rätt att försöka få Auer dömd en andra gång trots att nya bevis saknades.

Utöver dessa har medierna varit en avgörande faktor i hur allmänheten kommit att förstå Ulvsbymordet. Genom medierna har finländare lurats att tro att hur en människa beter sig eller inte beter sig – vad hon säger eller inte säger – är tecken på skuld. Medierna dömde Auer långt innan tingsrätten i Björneborg gjorde det.

Peter Buchert skriver i HBL: ”Här görs underhållning på ett människoöde som – oberoende av om Auer har dömts oskyldig eller frikänts skyldig – borde lämnas därhän från allt vad offentlighet heter. I stället får vi i publiken likt den mest inkompetenta folkdomstol gissa sig till om hon trots allt mördade sin make.”

Jag påstår: underhållningselementet har funnits med under en lång period av Ulvsbymordets tioåriga historia och finländare har genom det inbjudits att agera folkdomstol. Skillnaden mellan det och Tuomas Enbuskes Auerintervju i Björneborg är att initiativet kom från Auer (och hennes förlag).

Tänk om det är så att Auer inte förnedrar sig utan i stället tar kontroll över det frosseri som medierna skapat? En obehaglig tanke, eftersom det tvingar medier att erkänna den egna rollen i det här haveriet.

Aamulehtis reaktion är att två sina händer. Men inte särskilt bra, för i samma tidning där Auerintervjun döms ut för voyeurism finns intervjun återgiven stort.

Obehaget som Peter Buchert säger att kittlade publiken i Björneborg fanns säkert där. Men det betyder inte att botten nåddes. Lågvattenmärket i historien om Ulvsbymordet passerades långt innan onsdagens intervju och många på plats på SuomiAreena hade del i det.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Ser journalister världen annorlunda än alla andra?

Stan Saanila, en offentlig person nog för att nämnas vid namn, frågade mig tidigare i dag på Twitter: ”Ser du inget problem i att du och andra journalister väljer att se och beskriva världen annorlunda än majoriteten?”

Upprinnelsen var nyheten om att häktade svenska miljöaktivister inte blivit informerade om sina rättigheter så som lagen kräver.

Niklas Evers, en av journalisterna bakom nyheten, kallade på Twitter artikeln för hans livs kanske mest missförstådda. Anledningen var att många som kommenterat tyckte att aktivisterna fick vad de förtjänade.

Då jag hörde nyheten på måndag morgon skrev jag:

Stan Saanila tycker att den tweeten – plus att jag senare skrev ”Arresterades rättigheter fastnar inte. Däremot nog ‘smutsiga kläder’ och ‘liten handduk’. Det framstår som gnäll. Tyvärr.” – är ett bevis för att jag väljer att se och beskriva världen på ett annorlunda sätt än majoriteten.

(I och för sig kunde man argumentera att jag faktiskt ser världen som ”majoriteten” – ta det måttet med en nypa salt förresten – eftersom aktivisternas berättelse har kallats gnäll.)

(En parentes till: som journalist blir man hellre kritiserad för den journalistik man producerar än för de åsikter man twittrar. Men jag låter det passera.)

Hursomhelst. Det här leder till arrogant journalistik, säger Saanila.

Det vore dumt att påstå att det inte finns arrogant journalistik och arroganta journalister. Men arrogant journalistik utmynnar oftast i undermålig journalistik – artiklar som är kopierade pressmeddelanden, dålig koll på det man skriver om o s v.

I det här aktuella fallet tror jag att rapporteringen om ett faktum förväxlas med journalisters åsikter. Då Niklas Evers säger att nyheten är missförstådd så menar han inte att ta aktivisterna i beskydd. Vad jag vet finns det inget som tyder på att aktivisterna häktades på felaktiga grunder.

Inte heller handlar det om att allmänheten har ”fel” åsikter om aktivisterna. Poängen i det här sammanhanget är att rapporteringen handlade om polismyndighetens skyldighet att agera som rättsstaten förpliktigar; om likheten inför lagen.

Likhet inför lagen är inget som journalister ”väljer att se och beskriva annorlunda än majoriteten”. Det är ett faktum. Att det finns de som tycker att vissa människor inte förtjänar en rättvis behandling – i enlighet med nationella och internationella lagar som Finland förbundit sig till – förändrar inte det.

Föreställ er att det var ett problem. Vad vore i så fall lösningen? Att forma journalistiken så att den till punkt och pricka sammanfaller med majoritetens åsikter? Visst, man kan producera texter enligt den modellen, på faktas bekostnad. Men de texterna ska inte kallas journalistik.

Poängen är det här: Journalister är i slutändan inte skyldiga inför majoriteten. De är inte heller skyldiga inför minoriteten. Journalister är i sina värv skyldiga att berätta sanningen. Det innebär ibland att man bekräftar allmänhetens världsbild, ibland att man går emot den. Men det kan aldrig vara på förhand bestämt.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Nu slirar seriösa mediers rapportering ordentligt

De sexuella trakasserierna och rånen under nyårsnatten i tyska Köln är en otroligt allvarlig sak.
Synd då att finländska medier inte förstår att behandla den så.
I stället dras likhetstecken mellan organiserad brottslighet och asylsökande och obekräftade uppgifter blir slående rubriker då MTV 3, Yle och andra seriösa medier fradgande springer gatlopp med MV-Lehti och dess läsare.

Vi ställer upp debaclet.
Den 31.12.2015 grips sex irakier på flyktingförläggningen Aavaranta i Kyrkslätt. De misstänks ha planerat brott mot ordning och säkerhet. Männen släpps två dagar senare.
Under nyårsnatten i Köln inträffar rån och sexuella övergrepp mot kvinnor. Förövarna verkar vara från Mellanöstern och Nordafrika, men polisen tillbakavisar att de skulle vara asylsökande. Snarare handlar det om organiserad brottslighet.
I går berättade MTV 3 att irakierna i Kyrkslätt misstänks ha planerat liknande brott som i Köln. Yle får liknande ”information” men polisens förundersökningsledare Thomas Elfgren säger att det inte finns några kopplingar till det som hände i Köln.
I dag publicerade Yle en nyhet där inrikesminister Petteri Orpo (Saml) påstås bekräfta att det finns en koppling mellan Köln och Kyrkslätt. FNB upprepar nyheten – som visar sig vara felaktig. Orpo bekräftade bara att han kände till misstankarna som ledde fram till gripandet i Kyrkslätt.
I dag har en rad medier också gått ut med polisens uppgift om att ”tusen asylsökande irakier” fanns i stationstunneln vid Helsingfors järnvägsstation under nyårsaftonen. Polisen gjorde några ingripanden – om det gällde asylsökande framgår inte i rapporteringen.

Ser ni vad som händer här?
Vi går från:

  • Misstankar mot sex irakier – misstankar som fortfarande utreds, som polisen inte förtydligat och som självfallet ingen dömts för
  • Till övergrepp och rån i Köln som är kopplat till organiserad brottslighet, inte asylsökande
  • till ”uppgifter” om att de asylsökande irakierna skulle ha planerat liknande – nåt som polisen inte bekräftar
  • Till en groda om att Petteri Orpo bekräftar de uppgifterna
  • Till rubriker om tusen asylsökande i stationstunneln och obestämda uppgifter om polisingripanden.

I det här nyhetsflödet gör det inget att det som hände i Köln var organiserad brottslighet – de var utlänningar, precis som asylsökande.

I det här nyhetsflödet gör det inget att det handlar om misstankar som utreds – de riktas mot utlänningar som planerade nåt inför nyår – precis som i Köln.

I det här nyhetsflödet gör det inget att folk vanligtvis samlas i stora skaror under högtider – de var irakier, de var många, som i Köln, och polisen grep några – läsaren får anta att det handlar om ”dem”.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

När blir medierna terrorns medlöpare?

Den tjugotvååring som greps i Boliden i Sverige i torsdags har släppts och är inte längre misstänkt för förberedelse till terrorbrott. Det som hänt är inget mindre än ett fiasko för svenska Säpo, men är också mediebevakningen av jakten på den misstänkte ett fiasko?

Som så ofta då det visat sig att medierna gått ut med falska uppgifter efterlyses en mediekritisk diskussion. Cynikern i mig säger att även om den diskussionen förs så kommer medierna inte att agera annorlunda nästa gång. Aftonbladets Lena Mellins förklaring till varför hon anser att publiceringen var rätt styrker det antagandet.

Mellin menar att publiceringen av namn och bild bidrog till att mannen kunde uteslutas ur utredningen. Det stämmer bara om utgår från Säpos inkompetens. Mycket tyder på att Säpo kunde ha uteslutit mannen utan mediernas hjälp om de agerat som förväntas av en säkerhetspolis. Det här innebär också att medierna förhöll sig okritiskt till Säpos information.

Men efterklokhet hjälper föga. Snarare handlar det om att blicka framåt utgående från följande formulering i ett pressmeddelande från Säpo: ”Med hänsyn till det osäkra läge som råder är det sannolikt att Europa får anpassa sig till den här typen av händelser.”

Det är en tidsfråga innan ett snarlikt händelseförlopp utspelar sig i Finland. Frågan är: Hur kommer Skypo att agera och hur kommer medierna att hantera den information de får av skyddspolisen?

I början av november höll Skypo en presskonferens om säkerhetsläget och berättade luddigt att situationen i Finland är säker men inte lika säker som tidigare och att flyktingströmmen blir en kanal för extrema åsikter.

Det fick Ilta-Lehti att gå ut med följande löpsida:

I-L 7.11

Här kopplas alltså invandringen till Finland samman med jihadister på ett sätt som man förväntar sig av MV-lehti men som måste räknas som ett bottennapp av Ilta-Lehti. Vad kommer tidningen och andra medier att göra den dag då Skypo meddelar att man jagar en terrormisstänkt i Finland?

Det har pratats mycket om rädsla efter attentaten i Paris. Rädslan är en faktor också i den här diskussionen.

Närmare bestämt: vågar medierna göra sitt jobb och vara besvärliga också då myndigheterna säger att det är skarpt läge eller är rädslan för att stämplas som dissident och förlora läsarnas gunst för stark?

För att vara övertydlig: att vara besvärlig handlar inte om att komma till en annan slutsats än myndigheterna. Det handlar om att ha tillräckligt på fötterna; det handlar om att vara tydlig med hur långt informationen sträcker sig; det handlar om att inte låta braskande rubriker göra misstanke till konstaterande o.s.v.

Vare sig man gillar det eller inte är detta ett faktum: att gå ut med felaktig information, skapa rädsla och stämpla oskyldiga sammanfaller väl med terroristernas syfte. Det är ”den typen av händelser” de vill att mänskor ska anpassa sig till.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Segregation är allas angelägenhet

ÅU:s reportage 15.3 och de uppföljande artiklarna om kritiken mot polis- och migrationsmyndigheterna fick polischefen Tapio Huttunen att föreslå att jag bekantar mig närmare med polisens vardag.

Artiklarna i dagens ÅU – läs dem här och här – är resultatet av hans invit.

Jag är tacksam för att konstaplarna Vesa Jauhiainen och Hanna Santavuori tog sig tid att berätta om sitt jobb och ge en inblick i sin vardag.
Av det jag såg, och främst av lärarnas beskrivningar och elevernas sätt att prata med Jauhiainen och Santavuori, är det tydligt att jobbet de gör är viktigt.

Jag vill göra två poänger.
För det första: att understryka polisens roll i Kråkkärret är inte att peka ut stadsdelen som ett problemområde. Det är inte heller att peka finger mot invandringen till Finland.
Som biträdande rektor Satu Kekki säger: eleverna i Turun normaalikoulu är finländare, punkt slut.
Så borde vi förstå det. Orden ”invandrare” och ”invandrarbakgrund” har blivit en genvägar i många debatter – som om de stod för något alla intuitivt begriper.

Segregering är inte ett invandrarproblem. Det är ett finländskt problem, en angelägenhet som rör oss alla.
I den mån segregering handlar om att någon inte gör tillräckligt så är vi alla skyldiga att göra mer.
Den uppgift som samhället litar på att polisen löser har sin upprinnelse i en mångfald av orsaker, men vilka dessa än är så finns de i vår gemenskap.
En vi och dem-inledning gagnar ingen.

Poäng nummer två: artiklarna ska inte läsas som en motsats till de övriga ÅU publicerat under våren. Den ska läsas vid sidan av dessa.
Att säga att poliser som Jauhiainen och Santavuori gör ett ovärderligt jobb är inte att säga att myndighetskritik obefogad.
Journalisters jobb är stadd i en mångfasetterad verklighet.
ÅU återkommer till frågan.

Läs också:

Biskop Kalliala: Kritiken överensstämmer med det jag hört

Polisledningen avfärdar kritiken i ÅU: ”Bara rykten”

Om misshandeln på bussen och svenskan som krok

Det första påståendet om journalistik som jag hörde medan jag ännu stod och borstade skorna i farstun till branschen var: Folk lyssnar, läser och tittar på nyheter för att försäkra sig om att världen finns kvar.

Lite omskrivet: Folk tar till sig nyheter för att bekräfta en redan etablerad världsbild.

I dag rapporterade Ilta-Lehti om att en kvinna misshandlats för att hon pratat svenska på bussen. Yle följde upp med ett ögonvittne, HBL refererade och nyanserade något genom att sätta ett frågetecken bakom det påstådda motivet i HBL Kväll (”Språk eller inte bakom bussbråk?”).

Det här fallet är å ena sidan glasklart. Misshandel är misshandel. Det finns inte mycket att orda om.

Däremot är motivet anledning till ord – många ord. Skälet till att vissa brott genererar mer än några rader är att det antagna motivet blir en krok att hänga upp en större diskussion på.

Nu blev överfallet i mångas ögon ett bevis på svenskhatet i Finland. Svenska Yle sällade sig till dem genom rubriken ”Svenskhat på bussen…”

Kan vi veta att så är fallet? Ögonvittnesskildringen ger rum för den tolkningen. Men om antaganden ska vägas mot varandra skulle jag styra diskussionen åt ett annat håll.

Den diskussionen skulle ta fasta på hur mannen, enligt ögonvittnet, agerade, i kombination med polisens uttalande till HBL Kväll. Först: ”Han var i ett sådant tillstånd att han kunnat ge sig på vem som helst.” Och sedan: ”Han greps, men är försatt på fri fot.”

Den diskussionen skulle handla om hur den öppna vården i Finland fungerar, hur polisen agerar i fall där personer med psykiska problem måste gripas.

Är den här kroken bättre än den andra? Kan jag inte påstå. Är den här kroken en del av min etablerade världsbild? Helt säkert.

Problemet med krokarna uppstår då en enskild händelse ska betraktas som värd lite längre tid på ytan i nyhetsflödet för att den antas vara något mer än en enskild händelse.

Jag skriver ”problem”, inte för att förringa det som den misshandlade råkade ut för utan för att påstå följande: händelser av det här slaget kan bli något annat då de skopas upp av medierna och ges till allmänheten.

Vad exakt det blir beror på nyhetskonsumentens egna antaganden. Av kommentarerna att döma har det här misshandelsfallet en plats i diskussionen om svenskan – för både språkhetsare och de som tycker sig känna av ett hårdare språkklimat.

Och medierna har fingertoppskänsla nog att veta det här då vinkeln på storyn väljs och kroken etableras.

Dan

”Du smutskastar våra myndigheter”

AnonymtBrevLördagens långa reportage i ÅU har fått bra spridning också på webben där det publicerades i söndags.
Det gläder. Dels för att det visar att långa texter inte är lika med höga hinder.
Dels för att själva ämnet – laglig och illegal invandring, myndighetstro och -kritik, det formella och det medmänskliga – är viktigt.

Reportaget har fått en del tummar på Facebook, uppskattande ord i sociala medier och IRL, men det längsta responsen i textform kom per post i morse.
Jag vet inte vem som sänt mig brevet, men kritiken i det tycker jag behöver mötas. Jag kan bara hoppas att personen som skrev brevet också läser denna blogg.

Brevet har fyra kritiska invändningar mot reportaget och mitt val att göra det. Jag tar dem i tur och ordning.

1. Ingen i Finland behöver vara rädd för polisen om man har rent mjöl i påsen och följer lagar och föreskrifter för immigration.
Majoriteten av dem som finns i Finland, finländare eller inte, är inte rädda för polisen. Majoriteten av dem som är, kanske inte alltid rädda men som har skäl att hålla sig undan polisen gör så av en orsak. Den orsaken är inte alltid en kriminell handling, även om det enligt gällande lagar och föreskrifter ser ut som ett brott.
Det måste vi kunna skriva om och diskutera utan att beskyllas för att underminera rättssamhället eller ta brottslingar i försvar.

2. Personerna i reportaget har sysslat med mänskosmuggling och brutit mot sitt lands traditioner. Därmed är deras förtroende förbrukat.
En av personerna smugglades ur sitt hemland, på flykt undan den egna familjen. Att välja den vägen är en akt av desperation.  Det är inte att ”syssla med människosmuggling” (citat). Hade personen i fråga kunnat hade hon rest till Finland som en fri människa. Det var hon inte. Att bryta mot traditioner var i detta fall att bryta sig fri.
Jag påstår att det ingjuter, inte förbrukar förtroende.

3. Reportaget är ansvarslös marknadsföring för hur man tar sig illegalt in i Finland. Reportaget är smutskastning av främst polisen, som inte kan munhuggas med redaktörer.
Inga detaljer om hur personen i fråga tog sig in i landet finns i reportaget. Givet det som personens val ledde till har jag svårt att se det som marknadsföring. Reportaget ger en bild av personens situation och av dem som den närmast berör. Reportaget tar också upp myndighetskritik som initierade källor stått för under intervjuer.
Polisen och andra myndigheter ger sin syn på situationen. Längdmässigt upptar den biten hälften av reportaget. Jag kallar inte det smutskastning utan balanserad rapportering.

4. Illegala mänskoströmmar är ett allvarligt problem. Det är allas vår uppgift att undvika spridning av enkla populistiska problemlösningar.
Instämmer med det första. De här mänskoströmmarna innebär ofta en otrolig misär och ett oumbärligt lidande. Mänskor flyr av olika anledningar, ibland för att överleva; ibland för skäl som inte är försvarbara (d.v.s. de flyr inte alltid). Jag tror inte att alla som kommer till Finland har goda grunder att stanna. Jag tror heller inte att alla poliser är onda.
Däremot tror jag att det finns brister i vårt asylsystem. De som presenteras i reportaget och deras eventuella lösningar – resurser så att minoritetsombudsmannen kan utföra sin lagliga plikt t.ex –är inte populistiska.

”Tänk nu två gånger före du gör följande reportage!” avslutar den anonyma brevskribenten.
Låt mig intyga att jag tänkte två gånger många gånger då jag skrev lördagens reportage. Och att jag kommer att göra det på nytt då jag skriver nästa.

Dan

Förenklingen är det farliga

På tal om artiklarna i tisdagens ÅU: Polisens samarbete med medierna är viktigt. Men det finns saker att beakta.

Det här är verkligheten: Brottsrapporteringen vilar – för de redaktioner som inte har kriminalreportrar – på poliskårens axlar. Notiser om rattfylleri, misshandel, stölder och andra brott grundar sig på dagliga polisrapporter.

I förlängningen handlar det om att nyhetsredaktionerna vet att allmänheten vill ta del av brottsrapporteringen.

Det ligger i polisens intresse att visa framfötterna; visa vad kåren gör, hoppas på förebyggande effekter och på bättre rekryteringsresultat.

Riskfaktorerna finns här:

  • En liten redaktion kan inte skärskåda rapporterna och en underbemannad poliskår ägnar inte rapporterna den omtänksamhet som känsligt material kräver: Förenklade redogörelser blir nyhetsstoff.
  • En medialt medveten poliskår kan försöka förstärka genomslagskraften av rapporteringen: Då polisens ordval börjar likna kvällstidningarnas kan budskapet överrösta alla försök till en mer försiktig – och mer verklighetsförankrad – beskrivning av t.ex. hur farlig stadstrafiken är.
  • En generös rapportering ger medier möjlighet att välja och vraka: Då polisen formar sin information efter mediernas intresse och medierna själva plockar russinen ur kakan, kan polisens goda avsikter resultera i vinklade nyheter.

Alla de här riskfaktorerna har det här gemensamt: Istället för att bidra till en nyanserad nyhetsrapportering bekräftar de en snedvriden övertygelse. På det här sättet blir samhället farligare, hoten blir fler, lösningarna enklare.

Det är den förenklingen som är det farliga.

Dan