”Ingen vill vara rasist på riktigt” – vad sa Ritva Elomaa egentligen?

Antti Kaikkonen, ordförande för Centerns riksdagsgrupp, kräver ett slut på sannfinändska politikers rasistiska uttalanden. I Helsingin Sanomat försvarar Ritva Elomaa, vice ordförande för Sannfinländarnas riksdagsgrupp, sina partikollegor. Hennes försvar är något svårtytt. Nyhetsbloggen erbjuder tolkningshjälp.

Ritva Elomaa: Ei pitäisi olla niin herkkähipiäinen. Itse kunkin pitäisi myös sietää asioita. Ei varmasti kenelläkään ole tarkoitus olla oikeasti rasistinen. (Var inte så känslig, alla måste tåla saker, ingen har för avsikt att vara rasist på riktigt.)

Det RE vill säga: Normaliseringen av främlingsfientliga påhopp bromsas av att folk påpekar påhoppen. Finländska politiker måste fatta att hatet inte riktas mot dem, utan mot icke-finländare och såna som inte är finländare på riktigt. Att politiker som står upp för dessa blir mordhotade tyder på att de står för nära icke-finländare. Bara att ta ett steg bort så löser sig problemet. De som säger rasistiska saker vill inte bli kallade rasister. De ska få fortsätta säga rasistiska saker utan att bli kallade rasister.

RE: Jos Kaikkonen on linjan ottanut, että jutellaan, niin sen kun vaan. On hyvä asia, että avoimesti asioista puhutaan. Juttelun puutteen takia varmasti tällaisiin rajatapauksiin on kirjoittelussa jouduttu. (Om Kaikkonen vill prata om det här är det bara att prata, en öppen diskussion är en bra sak, avsaknaden av den har orsakat dessa skrivelser.)

Det RE vill säga: Sannfinländarna vill helst av allt att debatten om invandring dominerar. Då alla andra vallöften svikits för att få sitta i regeringen är det det minsta man kan begära, eller hur? Varför beter sig Hakkarainen, Tynkkynen & co som de gör? För att de och hatretoriken kring invandringen marginaliserats. Ge dem och debatten mer utrymme så blir allt bra. För Sannfinländarna.

RE: Sitä en siedä, että puolueemme kansanedustajia ryhdytään arvostelemaan. Minusta puolueen kansanedustajat ovat käyttäytyneet suhtkoht moitteettomasti ja olemme tehneet niska limassa hommia.(Jag tål inte att våra folkvalda kritiseras, de har skött sig relativt bra under stor arbetsbörda.)

Det RE vill säga: Då andra får kritik och reagerar är de överkänsliga; då sannfinländska politiker kritiseras är det orättvis behandling. Kom ihåg att inte alla sannfinländska politiker har proklamerat krig mot mångkulturalismen, sagt att alla muslimer är terrorister, offentligt häcklat invandrarbarn osv. Bara några har gjort det.

RE: Rajan veto kirjoittelulle on vaikeaa, kun totuus on, että koko ajan ihmisiä kuolee. Perussuomalaiset ovat tuoneet esille, mistä tekijöiden juuret ovat. Täytyy olla rehellinen. Pitää vaikuttaa asioihin niin, että yhtään lisää tällaisia tapahtumia ei enää tulisi. (Svårt att säga var gränsen går för skrivelserna då folk dör, Sannf har lyft fram terroristernas rötter, man måste vara ärlig och motverka terrorismen.)

Det RE vill säga: Handen på hjärtat, vad gör det om oskyldiga utmålas som terrorister då IS utför attentat i Europa? Terroristerna har rötterna i islam. Just det, rötterna! Att vara ärlig innebär att man rullar tillbaka problemet till dess rötter. Rötterna ligger utanför Europa – för att inte tala om Finland. Avlägsna rötternas förgreningar så löser man problemet. Sannfinländarna tar hand om de finländska rötterna.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Ett år efter krigsförklaringen mot mångkulturalism – var är vi?

För exakt ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om Olli Immonen med anledning av hans offentliga ed att bekämpa mångkulturalism. Inlägget bar rubriken ”Därför måste Olli Immonen avgå; därför kommer han att sitta kvar (om inte regeringen skärper sig)”.

Jag drog följande slutsats:

Olli Immonen kommer att fortsätta agera och uttala sig som den nationalist han är. Immonen har sagt att han inte har några politiska ambitioner, dvs. att han kommer inte att ”tona ner” retoriken för karriärens skull.

Soini kommer att fortsätta tiga för allt annat vore att öppna upp ett varigt sår i sidan på den sannfinländska kroppen.

Det enda sättet att få Juha Sipilä att tvinga Sannf till nån form av agerande är att se till att kritiken mot Immonen & co. kommer i vägen för Sipiläs no nonsense-attityd. De som tar avstånd från den typ av nationalism som Immonen företräder måste vara högljudda nog för att Sipilä inte ska kunna ignorera rasismen.

Ett år senare: Immonen sitter kvar; han har inte tonat ner sin nationalism; Soini teg då och han har fortsatt tiga om andra sannfinländska rasistiska uttalanden; regeringen har inte skärpt sig.

Apropå det sistnämnda: då Finsk ungdoms (Sannfnländarnas ungdomsförbund) ordförande Sebastian Tynkkynen på sitt kalkylerade sätt öser hat ur svallvågorna från terrorattackerna i Frankrike och Tyskland är det Ben Zyskowicz (Saml) som enda regeringsrepresentant som reagerar, sent om sider.

Samma Zyskowicz som tyckte att papperslösa ska ges respass hem, inte vård; samma Zyskowicz som tyckte att ålderstigna släktingar i behov av vård inte ska söka den av invandrare nyfinländare.

Vad har hänt under det gångna året? En sak är säker: debatten – den offentliga och den politiska – har flyttats högerut. För ett år sedan gav Immonens uppdatering upphov till massiva demonstrationer; då partikollegan Teuvo Hakkarainen ett år senare drar likhetstecken mellan muslimer och terrorister är det polisanmälan om hets mot folkgrupp som ger rubriker – folkets protester lyser med sin frånvaro.

Varför? Kanske för att Immonen har följts av grövre påhopp, levererade av andra partikollegor – som också omfamnats av andra partier: Antti Rinnes handgnuggande över Maria Tolppanens avhopp måste vara en bottennotering i den socialdemokratiska rörelsen, också med europeiska mått mätt (och då inkluderar jag Kari Rajamäkis sista spark nedåt mot de allra svagaste).

Immonen följdes av medborgargarden á la Soldiers of Odin, som skvalpar runt i samma dypöl som Suomen Sisu, som i sin tur är näringskälla för nämnda Immonen.

Från politiskt håll fanns från första början en märklig tafatt inställning. Statsminister Sipilä verkade tro att Soldiers of Odin handlar om folk som följer sina barn till skolan; dåvarande finansminister Alexander Stubb (Saml) antydde att frågan skulle ses över men det uttalandet kunde likväl ha exemplifierat ”läpparnas bekännelse”.

Jag hoppades för ett år sedan att rasismen skulle komma i vägen för Sipiläs no nonsense-attityd, med tillägget:

I förlängningen handlar det också om att visa att det öppna samhället inte är tjafs, utan nåt långt viktigare än strikt ekonomiska frågor. I den diskussionen har vi journalister en roll att spela.

Vad gäller den första meningen i det påståendet kan jag konstatera att vår statsminister, Juha Sipilä (C), med sin spridda fördömanden, svikna löften om att ge asylsökanden sitt hem, och ointresse för allt som heter politisk ideologi, har sin del i högerförskjutningen av debatten.

Efterlyses: en statsminister som bygger samhället nerifrån, som inkluderar alla och som inser att tal om ”produktionshopp” landar i en nietzscheansk avgrund om hoppet inte är ett hopp för mänskligheten.

Vad gäller den andra meningen, den om mig själv och mina kollegor: vi spelar rollen av påverkare dåligt eftersom vi spelar den rollen.

Vi måste inse två saker:

  1. Vi är inte resultatskyldiga för samhällsutvecklingen men vi är skyldiga inför de mål vi själva stipulerar och de ord vi skriver. Om världen barkar åt helvetet ska vi trots allt kunna säga att vi gav folk en förvarning om att det höll på att ske och att vi beskrev kraschen medan den pågick. Men vi får inte bidra till kraschen genom missvisande rubriker och brödtexter vars sanningshalt offrats på snabbhetens altare. Myndighetstilltro likt den polisen åtnjöt efter nyårsfirandet i Helsingfors är ett bra exempel på hur journalistik inte ska fungera. (Det finns motexempel, på bra journalistik.)
  2. Den andra insikten: den enda agendan är sanningen. Poängen med den globala flyktingvågen är att den är ett faktum som olika länders regeringar och folk måste ta ställning till och inte blunda för. I det helvete som krig, fattigdom och misär är för enskilda mänskor – och som den journalisten gör rätt i att lyfta fram men inte låta överskugga fakta – finns också en ansvarskedja som det är journalistens skyldighet att beskriva, varhelst hen befinner sig i relation till kedjan.

För finländsk del handlar det om de 32 000 asylsökande som nådde landet ifjol och de snart 4 000 som sökt asyl i år – och om hur Finland uppfyller sina egna och internationella lagar. I den relationen finns problem och möjligheter. Båda ska bevakas på det enda sätt som journalistik kan bedrivas – kritiskt.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Måste vi prata om Olavi, Odin och de som vill stänga våra gränser?

På måndag förmiddag ser jag i flödet en statusuppdatering av Li Andersson (VF) om att Olavi Mäenpää – fullmäktigeledamot för Blåvita fronten, nyligen dömd till fem månader villkorligt fängelse, och tidigare dömd för hets mot folkgrupp och förtal – skyltat med Soldiers of Odins emblem då fullmäktigegruppernas ordföranden mötts i Åbo.

Jag noterar det inträffade, men tillskriver det inte större nyhetsvärde. Mäenpää har nämligen öppet patrullerat med medborgargardet sedan några veckor tillbaka. Fotografier på Facebook är bevis för detta. Givet hans bakgrund, och att han också talat på Rajat kiinnis demonstrationer, känns måndagens klädval inte överraskande.

En stund senare ser jag att Niina Ratilainen (Gröna) också reagerat. Jag bestämmer mig för att skriva en notis. Medan jag gör det publicerar Turkulainen en kort text om Mäenpää och lite längre fram sänder Lauri Kattelus (Saml) ut ett fördömande pressmeddelande. Yle, svenska och finska, och Turun Sanomat hänger på.

Jag ringer upp Mäenpää (artikeln kräver prenumeration) och ställer några frågor. Han ondgör sig över att viktiga politiska frågor i Åbo nu kommit i skymundan av hans munkjacka, men samtidigt märker jag att han gillar uppmärksamheten. Det understryks senare på kvällen då fullmäktige möts. Utanför stadshuset står Rajat kiinni-demonstranter för n:te gången och ropar; inne i fullmäktigesalen bänkar sig medlemmar från Soldiers of Odin och Mäenpää bär en skjorta med medborgargardets emblem.

En sak är fullständigt klar: varken Mäenpää, medborgargardet eller Rajat kiinni-demonstranterna har i de sammanhang som uppmärksammas här gjort sig skyldiga till några brott, inte på långt när. Fullmäktiges ordförande Seppo Lehtinen (SDP), som jag pratade med i dag, sa att han inte kan ingripa i något som är ett moralisk, men inte ett juridiskt övertramp.

Samtidigt är det lika klart att här finns en diskussion att föra. De Åbopolitiker som reagerat på Mäenpääs kupp kallar Soldiers of Odin för en rasistisk rörelse och påpekar att Mäenpää skrivit under ett avståndstagande från rasism.

(En parentes i sammanhanget: Jag tycker det är mer överraskande att Mäenpää skrivit under nämnda avståndstagande, och att Åbopolitikerna tror att det betyder något för honom, än att han allierar sig med främlingsfientliga nationalister.)

Frågan är: Hur ska medierna agera? Det finns också de som tycker att en diskussion ger Mäenpää & co den uppmärksamhet de suktar efter.

Allmänt taget tror jag så här: I den stund som journalister börjar uppleva sitt jobb som att ”ge uppmärksamhet” har de helt eller delvis subtraherat bort sig själva som en aktiv del av nyhetsbevakningen. Om journalistik är att ge uppmärksamhet är journalistik inget annat än ett podium som agitatorer kan skrika ut sitt budskap från.

En aktiv journalistik sväljer inte allt som kommer i dess väg. Hur medier bevakar t ex främlingsfientliga personer och rasistiska rörelser är förhoppningsvis ett resultat av det här.

Att så alltid inte är fallet vet alla. Jag träffade för ett tag sedan en Joensuubo. På basis av medierapporteringen – som utmålat Joensuu som ett starkt fäste för Soldiers of Odin – frågade jag hur ofta han stött på medborgargardet. Han svarade att han aldrig sett dem, förutom i medierna. ”Det är som om journalisterna gräver fram dem och har dem att patrullera.”

Då just den här Joensuubon själv varit aktiv i stadens ungdomsarbete på 90-talet – som präglades av nynazistiska skinheads – tog jag hans ord på allvar.

Orden avslöjar mediernas förstoringsglaseffekt, en effekt som ingen journalist ska glömma. Det betyder att journalister ska bevaka också sådant och sådana i vars intresse det ligger att bli bevakade, men att bevakningen alltid sker på journalistikens villkor.

I den bästa av världar innebär de villkoren att journalister aldrig ”ger uppmärksamhet” utan att de istället gör sitt jobb – vilket också kan betyda att inte bevaka.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Att regeringen tar avstånd från Ku Klux Klan förklarar inget

Det är först då flyende barnfamiljer möts av slagord och raketer och då stenar kastas av typer i Ku Klux Klan-dräkt mot Röda Korsanställda som regeringen tycker det är dags att fördöma rasisterna.

Före det har budskapet varit ett om förståelse för dem som utan att blinka avfärdar asylsökande som lyckosökare, brottslingar och desertörer.

Om man riktigt anstränger sig – men jag medger att det är svårt – kan regeringens beröringsskräck för rasismens fula tryne ha att göra med att man vill låta trynet grina i det tysta och på så sätt täppa till det. Jag kan också tycka att det är problematiskt att rasisterna tillåts överskugga de många fler som ställer upp för asylsökande.

Men i slutändan är det ändå så här: den politiska ledningen måste våga diskutera landet som den leder – med vårtor och allt. Just nu verkar ledningen vara rädd att vårtorna sprickor om man petar i dem – kanske pga. att de också finns på regeringens rygg.

Inrikesminister Petteri Orpos konststycke i absurdism då han försökte förklara att Finland är för en fördelning av kvotflyktingar men trots det röstade mot förslaget visar hur schizofren vår regering är.

Philip Teir förklarade den splittrade Finlandsbilden på ett bra sätt i Dagens Nyheter häromdagen, och Anu Koivunen är inne på samma fråga i en kolumn i HBL då hon skriver att dubbelspelet föranleds av inrikespolitik.

Dubbelspelet orsakas inte enbart av Sannfinländarna, men visst skulle regeringens linje i flyktingfrågan vara lättare att läsa om Sannf inte byggt sin makt på, i bästa fall, en restriktiv invandringspolitik och, i värsta fall, ren och skär främlingsfientlighet.

Så sent som i går sa Sannf:s Europaparlamentariker Jussi Halla-aho att asylsökande borde interneras vid den finsk-svenska-gränsen i en enda stor barackby. Flyktingarna skulle inte få något stöd och levnadsförhållandena skulle vara så enkla som möjligt.

Om denna politiker skrev utrikesminister Timo Soini (20.9.) i sin ”Ploki”: Minua, EU-politiikasta ja Jussi Halla-ahoa maahanmuuttopolitiikasta, on arvosteltu rajusti. Vääriksi väitteitämme ei ole todistettu. Alltså: Ingen har bevisat Halla-aho fel i hans syn på invandringspolitiken.

Det är därför som regeringens fördömande inte förklarar något av värde. Ta regeringens utspel ordagrant. Så här står det i pressmeddelandet:

På svenska: Finland är ett internationellt, öppet och tolerant land, där de allra flesta godkänner migrationen.

På finska: Suomi on kansainvälinen, avoin ja suvaitsevainen maa, jonka suuri enemmistö hyväksyy maahanmuuttajat.

Jämför det sista ledet i meningen med några plock i Timo Soinis ”Ploki”:

(20.9) Perussuomalaiset ovat vuosia varoittaneet sekä moraalittomasta europolitiikasta  ja löperöstä maahanmuuttopolitiikasta Euroopassa, myös Suomessa.

(3.9) Olemme olleet oikeassa sekä  eurokriisissä että pakolaispolitiikassa. Tulokset ovat kaikkien nähtävissä. Kun ei ajoissa uskota, kalliiksi käy.

(18.12.2014) Jytky tehtiin kovalla sitoutumisella. Lautakasat, puoluerajoituskorruptio, EU-kriisi, maahanmuuttopolitiikka ja monet uudet kasvot loivat voitolle olosuhteet.

Alltså: Sannf har, enligt Soini, haft rätt i sin kritik mot EU:s och Finlands omoraliska och slappa invandringspolitik och partiets framgång bygger bland annat på att man bundit sig till att ändra på detta.

Man frågar sig: Gäller ”de allra flesta” också regeringen? Det vill säga: Godkänner inte hela regeringen migrationen?

Otydligheter som det här gör att det krävs mer än ett fördömande av uppenbar främlingsfientlighet.

Dan

 

 

 

 

Därför måste Olli Immonen avgå; därför kommer han att sitta kvar (om regeringen inte skärper sig)

Den sannfinländska riksdagsledamoten Olli Immonen, som också leder nationalistiska Suomen Sisu, lovar dyrt och heligt att han och hans stridskamrater ska slåss för en sann finsk nation.

(Skärmdump via Kainuun Sanomat.)

(Skärmdump via Kainuun Sanomat.)

Det här är vem Olli Immonen är. Mycket av det han sagt och gjort tidigare, inklusive gruppbilden med finländska nationalsocialister, slinker in som hand i handske med Facebookuppdateringen.

Det finns en Breivisk klang i orden, men Immonen har rätt att uttrycka dem. Frågan är snarare hur Immonens ord sammanfaller med hans uppdrag som medlem av Finlands riksdag, som medlem av Sannfinländarna – som i sin tur är ett regeringsparti.

Professor Kimmo Grönlund har rätt då han skriver att Immonens krigsed inte är förenlig med grundlagen:

Så hur kan en riksdagsledamot som inte tror på likhet inför lagen fortsätta vara ledamot? Sannfinländarna, genom gruppordförande Sampo Terho, gör det de oftast gör i såna här lägen – de gör skillnad mellan privatpersonen Olli Immonen och riksdagsledamoten Olli Immonen.

En liten grundkurs i logik till Sampo Terho & co: Om en person lovar att hen ska slåss mot multikulturalismen ”until the end” så begränsar hen knappast den kampen till efter jobbet.

Det är självklart att Olli Immonen använder den plattform han har i egenskap av folkvald politiker för att sprida sitt budskap. Det här vet partiordförande Timo Soini, som i skrivande stund ligger lågt.

Kommer Soini att agera i fallet Immonen? Knappast självmant. Det kan finnas två skäl till att tro det. Det första skälet kunde vara att Soini delar Olli Immonens hat mot det mångkulturella samhället. Men även om det finns beröringspunkter mellan deras världsåskådningar så är det inte troligt att Soini är en så fullfjädrad nationalist som Immonen är, åtminstone inte sett till hur Soini väljer att formulera sig i invandrings-, flykting- och minoritetsfrågor.

Det andra, mer troliga skälet är att Soini målat in sig i ett hörn. Soini har, då han pressats, tagit avstånd från åsikter som Sannf:s rasistiska falang uttryckt. Men han har inte tvingats svara på frågan om vad det är i Sannf som lockar till sig personer som Immonen och Jussi Halla-aho.

Att svara på den frågan skulle vara att erkänna rasismen inom partiet och tvingas agera mot den. Och det skulle i sin tur betyda att Immonen skulle göras sällskap av en rad andra sannfinländare på vägen ut.

Frågan blir nu: Hur tänker Samlingspartiet och Centern agera? Regeringsprogrammet är sparsamt vad gäller frågor om det mångkulturella samhälle som Finland allt mer blir, troligen på grund av Sannf:s regeringsmedverkan. I programmet finns en mening om att rasism inte är tillåtet, och om tolerans och mänskovärde.

Marianne Lydén skrev tidigare att ”förhandlarnas försäkran om att rasism inte accepteras är till intet förpliktande floskler, ungefär lika relevanta som en rasists försäkran om att hen inte är rasist, eftersom de följs av löften om ‘en oberoende utredning av invandringens kostnader och inverkan på samhället’ och liknande sannfinländsk fördomsskapande retorik.”

Helt rätt, och ändå lyckas Olli Immonen gå emot också floskler om rasism. Ska statsminister Juha Sipilä (C) acceptera det? På vårkanten i ett Slaget efter tolv-program sa jag att Sipilä framstår som en no nonsense-minister. Med det menade jag att han har en målsättning som främst rör ekonomiska frågor och vill inte att nåt kommer i vägen för regeringens arbete för att nå målet.

Det här betyder dels att det regeringens prioriteringar är ganska från skogen. Så kallade värdefrågor verkar behandlas som tjafs. Det betyder också att Sipilä prioriterar en funktionsduglig regering. Det har varit Sannf:s räddning så långt.

Då Timo Soini sms:ade FNB om att han motsätter sig den flyktingkvot som Finland redan bundit sig till, och sedan fegade ur, teg både Sipilä och Alexander Stubb (Saml). Saker och ting blir hanterbara då de tigs ihjäl.

Slutsats: Olli Immonen kommer att fortsätta agera och uttala sig som den nationalist han är. Immonen har sagt att han inte har några politiska ambitioner, dvs. att han kommer inte att ”tona ner” retoriken för karriärens skull.

Soini kommer att fortsätta tiga för allt annat vore att öppna upp ett varigt sår i sidan på den sannfinländska kroppen.

Det enda sättet att få Juha Sipilä att tvinga Sannf till nån form av agerande är att se till att kritiken mot Immonen & co. kommer i vägen för Sipiläs no nonsense-attityd. De som tar avstånd från den typ av nationalism som Immonen företräder måste vara högljudda nog för att Sipilä inte ska kunna ignorera rasismen.

I förlängningen handlar det också om att visa att det öppna samhället inte är tjafs, utan nåt långt viktigare än strikt ekonomiska frågor. I den diskussionen har vi journalister en roll att spela.

Dan

 

Sannfinländarna visar sitt människoförakt

Inför regeringsförhandlingarna ställde Juha Sipilä (C) partierna 15 frågor. En av dem rörde vår immigrationspolitik: ”Har er riksdagsgrupp några konkreta krav på ändringar i den nuvarande immigrationspolitiken eller till den lagstiftning som berör den?”

Alla partiers svar – inte bara på den här frågan utan också på de övriga – ska nagelfaras. Men det är motiverat att rikta uppmärksamheten speciellt mot Sannfinländarna eftersom partiet är uttalat invandrarkritiskt, i viss mån invandrarfientligt, och ibland rasistiskt.

Bl a så här svarar partiet på Centerns fråga:

Turvapaikkamenettely on tarkoitettu henkilöille, jotka kokevat kotimaassaan vainoa. Jos humanitaarisin perustein oleskeluluvan ja myöhemmin mahdollisesti kaksoiskansalaisuuden saanut henkilö lomailee kotimaassaan tai lähettää sinne lapsiaan ”kulttuuria oppimaan”, voidaan katsoa, että lähtömaa ei turvapaikanhakijan itsensä mielestä ole enää liian vaarallinen. Tällaisessa tapauksessa suojeluntarpeen voidaan katsoa päättyneen, jolloin oleskelulupa tulee peruuttaa. Näin tulee toimia myös niiden henkilöiden kohdalla, jotka päättävät lähteä sotatoimiin kriisialueille.

Kort på svenska: En person som på humanitära grunder beviljats uppehållstillstånd och senare fått finländskt (dubbelt) medborgarskap ska kunna berövas sin rätt att bo i Finland om hen åker till sitt hemland på semester eller sänder sitt barn dit för att (citat) ”lära sig kulturen”. Det här eftersom behovet av asyl då kan anses vara upphävt.

Vi kan tänka oss följande scenario om Sannfinländarna får som de vill:

En asylsökande beviljas uppehållstillstånd i Finland. Hen blir en del av det finländska samhället; får jobb; gifter sig; bildar familj; lär sig språket och får finländskt medborgarskap.

Omständigheterna som tvingade hen att fly sitt hemland ändrar. Men familjen är rotad i Finland. Hen är gift med en finländare; barnen är finländare; hen känner sig som en finländare. Att flytta tillbaka är inte ett alternativ.

Men att åka till hemlandet på semester, att visa barnen var hen kommer ifrån, var deras rötter finns – det är möjligt.

Inte för Sannfinländarna. För Sannfinländarna är en utböling alltid en utböling. Hen är aldrig finländare. Hen är alltid ett undantagsfall som ska redas ut. Att skilja en mamma eller pappa från sina barn är inget problem. Hens plats var ju egentligen aldrig i Finland ändå, eller hur?

Sannfinländarna visar sitt människoförakt med det här svaret.

Juha Sipilä har ställt partierna 15 frågor. Nu ska vi ställa Juha Sipilä en fråga: I vilket skede insåg du att Sannfinländarna inte är regeringsdugliga?

PS. Min kollega Annina Suominen uppmärksammar mig på paragraf 9 i grundlagen:

Finska medborgare får inte hindras att resa in i landet, landsförvisas eller mot sin vilja utlämnas eller föras till ett annat land. Genom lag kan dock föreskrivas att finska medborgare får utlämnas eller föras till ett land där deras mänskliga rättigheter och rättssäkerhet kan garanteras, när åtgärden vidtas med anledning av brott eller när syftet med den är rättegång eller verkställighet av ett beslut som gäller vårdnad om eller vård av barn.

Sannfinländarna vill alltså ändra på grundlagen så att finländska medborgare ska kunna utvisas – inte utlämnas för att svara för brott, utan utvisas för att de åkt på semester.

Dan

Därför ska Yle säga upp kontraktet med Juha Malinen

RoPS-tränaren Juha Malinen har ingen visat hur okej han tycker det är att skilja på folk och folk.

Tidigare i dag twittrade Malinen följande:

 

Det här är inte första gången som Juha Malinen gör sin mänskosyn känd.

I fjol i april konstaterade han stolt att RoPS är det mest finska laget i fotbollsligan. Den tid då Rovaniemis ligalag hade svarta män i leden är förbi, pöste Malinen.

Bollförbundet har tagit avstånd från Juha Malinens synsätt. Det är det minsta man kan begära av förbundet: den här sortens beteende, speciellt då det upprepas, borde kanske straffas hårdare.

Bollförbundets svängrum är troligen inte stort. Men Yle, som använder Juha Malinen som expertkommentator, kan agera.

Till Yle försöker Malinen förklara att hans tweet ska läsas som en hyllning till invandrare. De presterar bättre än infödda finländare (”kantasuomalaiset”), säger Malinen som med sitt utspel ville ”lyfta invandrarnas värde”.

Bara en som inte har några som helst problem med att klassificera mänskor utgående från namn och hudfärg tycker att det är något berömvärt. Om man spelar i det finländska landslaget, vari ligger då värdet som ska lyftas genom att påpeka att man egentligen inte är finländare?

I en diskussionstråd kallades Juha Malinen slarvrasist: han har inte tänkt igenom saker och ting.

Det är mycket möjligt. Jag tycker att Yle ska ge Malinen tid att reflektera genom att inte anlita honom som expert längre.

Signalen skulle vara den här: Vi tar fotboll på så stort allvar att uttalanden om ras och tillhörighet inte kan passera opåtalade – speciellt inte då de upprepas.

Mediers maktlöshet mot nedrigheten i det lilla

En mamma till ett adoptivbarn publicerar ett blogginlägg om rasistiska påhopp på den femåriga pojken på en badstrand i Vasa.

Inlägget får genomslagskraft – det görs nyheter på händelsen, det skrivs ledare.

Förutom de rasistiska glåporden, som två tonårstjejer riktat mot femåringen, är badfolkets ovilja att ingripa det som upprör.

Folk vände bort blicken då tjejerna tyckte att det kvittar om pojken drunknar eftersom han är mörkhyad.

Men när händelsen blir först ett blogginlägg och sedan nyhetsstoff, då händer något annat.

Då är det många som vill tycka till – i den grad att mamman raderar blogginlägget. Hon ”säger att uppståndelsen blev för mycket för familjen”, skriver Svenska Yle.

Vad är det som händer här?

Hur går vi från att ingen vill ingripa till att så många vill ha en åsikt att de som utsattes upplever sig utsatta igen?

Jag tror det beror på att i vår mellanmänskliga tillvaro finns situationer som kräver att vi agerar. Det finns lite eller inget utrymme för tyckande eller åsiktsodling då vi ser en medmänniska förnedras eller skadas.

Vi vänder bort blicken för att skapa ett avstånd mellan oss och det som sker.

Det avståndet förser mediernas oss med. Kravet att agera finns inte längre, men utrymme att tycka till finns det gott om.

Det lilla barnets rädsla, mammans förtvivlan, tjejernas rasistiska påhopp är nu något för oss att ha en åsikt om, att teoretisera kring.

Vi argumenterar och dömer ut andras argument; vi synar de direkt involverade och betygsätter dem. För oss är de inte medmänniskor, de är exempel på något som vi tror oss behöva namnge på korrekt sätt.

Men vad det är, är en nedrighet i det lilla. Och medier, sociala eller inte, är dåliga verktyg då det handlar om att komma åt denna nedrighet.

För medierna ger oss chansen att behandla den på armslängds avstånd, som om vi själva var fria från nedrigheten; som om vi själva inte var små på det sättet.

Det betyder inte att journalister ska sluta skriva om rasism, eller att vi ska sluta läsa om rasism.

Det betyder snarare att vi ska förstå vad rasism innebär för dem som utsätts för det.

Det betyder att vi ska förstå vad medier kan göra och inte kan göra i den här fråga, och sedan förstå hur vårt ansvar tar vid detta ”inte kan göra” – genom att göra det människorna på badstranden i Vasa inte gjorde.

Dan

Låt rasisterna analysera sina skämt

Det finns ett avsnitt av serien Seinfeld – jag glömmer vilket – där en person konverterar till judendomen för att kunna berätta vitsar om judar. En rabbi frågar Jerry (Seinfeld) om han känner sig förolämpad – som jude. Seinfeld svarar nej, inte som jude – men som komiker.

Varje gång nån idiot – oberoende om hen är förklädd till politiker eller inte – försöker försvara rasistiska påhopp eller nazistiska tendenser med humorkortet känner jag sorg för komiken.

Det är dags att återta humorn! Inte så, att den begränsas till ett fåtal – för humor är i grunden demokratisk och jämlik. Utan så, att de som påstår att nedsättande kommentarer och nazihälsningar är humoristiska också ges en offentlig plattform där de tvingas bryta ner skämten, analysera dem och förklara dem.

Kännetecknet för ett dåligt skämt är att det måste förklaras. Och har man, efter ett skämt, säg, fått en varning av riksdagens talesman, fot foten ur det egna partiet, åtalats för hets mot folkgrupp, då är det rimligt att inte bara beteendet förklaras (som ett skämt) utan också att själva skämtet förklaras.

Och det ska förklaras på en lika offentlig plattform som man valde att dra skämtet, men inte på egna villkor utan på villkor som – här kommer det – skämtkommittén väljer.

Just det. Eftersom humorkortet dras så ofta, låt oss ta det på allvar. Låt oss inrätta en nämnd likt pressens opinionsnämnd, där skämtarens ord tas på allvar: om det här var ett skämt, hur var det uppbyggt; vilken var poängen; hur skulle den poängen förmedlas etc?

Jag vet inte exakt hur den här nämnden skulle se ut och vem den skulle lyda under, men sänd mig förslag och jag lovar föra saken vidare.

Jag är inte rasist för jag delade Khemiris öppna brev

Författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Sveriges justitieminister Beatrice Ask slår rekord.

Facebook- och Twitterflödet igår handlade väldigt mycket om Khemiris text. Delningarna följde med kommentarer om att frågan är viktig och att texten är välskriven.

Inget att invända där. Khemiris brev handlar om den rasism som han och hundratusentals andra i Sverige möter dagligen. Det finns knappast någon som tror att det är annorlunda i Finland. (ÅU skrev om det här på ledarplats för ett tag sedan.)

Ingen kan heller påstå att brevet inte är välskrivet. Khemiri har tidigare revolutionerat det svenska språket. I brevet till Ask skriver han så det känns.

Den som anar ett men på väg anar rätt.

En (ibland outtalad) tanke med brevets enorma spridning är att vi ser en anti-rasism i rörelse, som vore delningarna en enorm flock fåglar som svänger höger och vänster, dyker och stiger genom luften, kollektivt och på känsla, utan ledare.

Jag tror inte på det. Jag tror att brevets genomslagskraft i hög grad är beroende av hyckleri.

Jag undrar, hur många personer som delat Khemiris brev har gjort så för att de inser att de själva gjort sig skyldiga till den rasism han beskriver? Om jag själv får svara: Försvinnande få, kanske ingen.

Jag tror att vi kan förklara de många delningarna med Jonas Hassen Khemiris egna ord:

För det är precis så rasismen funkar. Den är aldrig en del av vår skuld, vår historia, vår dna. Den finns alltid någon annanstans, aldrig här, i mig, i oss.

”Rasism” är inte begrepp som tillåter konkreta siffror. Vi kan svårligen säga att det bor si-och-så många rasister i vårt land (det handlar ju inte uteslutande om hur många som dömts för hatbrott, hur många som hör till rasistiska organisationer etc.).

Vilket är Khemiris poäng: det jävliga med rasism är att den inte håller sig till stereotypa rasister. Den finns i vardagen, vår vardag, och vi gör oss skyldiga till den.

De flesta som delat Khemiris brev är en aktiv del av det problem han beskriver. Men de flesta som delat brevet har inte gjort det med den insikten.

Om jag får gissa, och jag medger att jag spekulerar, skulle jag säga att det finns ett självbedrägeri i rörelse här som, paradoxalt nog, upprätthålls av Khemiris fantastiska språk.

Vi rörs av berättelsen, men vi blir inte berörda av verkligheten.

Nån vill säga: allt det här kvittar så länge problemet blir ett samtalsämne. Om så bara ett fåtal, och förhoppningsvis de politiker som behöver påverkas, kommer till insikt är allt som det ska, är tanken.

Jag håller med. Och för att så ska ske krävs att den där delningen föregås av ärlighet. Även om konsekvensen kanske är att man blir den där långsamma fågeln i flocken som inte hänger med.

Dan