Tror Alexander Stubb på ett ”fiksu kansa”?

Såg återigen minister Alexander Stubb i Yles tv-nyheter bestrida att det finns nåt konstigt med att han tävlar om partiordförandeposten för Samlingspartiet (och därmed uppdraget som statsminister) och samtidigt är röstmagnet i EU-valet.

Stubbs svar på frågan var, i korthet att finländarna är ett smart folk (fiksu kansa); att uppdraget som parlamentariker är detsamma han skulle ha som statsminister i ministerrådet; att han, återigen, går dit fosterlandet kallar (det sista har han nu upprepat in absurdum).

Alexander Stubb har rätt att ställa upp i vilka val han än väljer, liksom det är fritt fram för folk att rösta på honom eller låta bli. Men att strunta i att det finns en konflikt mellan hans genuina intresse att leda Samlingspartiet och det mandat 148 000 väljare gav honom i söndags är inte rakryggat.

Varför? Tja för att:

  1. mandatet Stubb beviljades i söndags ger honom ett uppdrag i EU i fem år; statsministerjobbet håller honom sysselsatt fram till nästa riksdagsval – efter det är Stubb kanske inte längre minister.
  2. det ger en rätt märklig bild av hur EU fungerar om man till sina väljare säger att bara man är inne, så är det ingen skillnad vad man gör – som om parlamentet, ministerrådet och kommissionen stod på samma linje.
  3. i söndags var det 148 000 medborgare som bar Stubb till Europaparlamentet; då ordförandekampen avgörs är det en intern samlingspartistisk uppgörelse – inte en folkvilja som avspeglas.

Ett fiksu kansa borde känna till den konflikten. Och Stubb borde veta att folket borde känna till det.

Såvida han inte tror att han inte har att göra med ett fiksu kansa, utan med ett som ställer sig i okritisk givakt så fort det hör orden ”fosterlandet kallar”.

Dan

Är Katainen stöveln som lämnar ett dike med lera?

Jag lyssnade på statsminister Jyrki Katainens (Saml) utläggningar i Radio Suomis intervjutimme idag. Inte helt koncentrerat ska sägas, för svärfar stekte köttbullar och köksfläkten brummade.

Vår avgående statsminister kommenterade två saker som är intressanta. Intressanta för de säger nåt om politikens dubbelnatur – en natur som alla involverade (politiker, politiska journalister och väljare) ibland har svårt att hantera.

Intressanta, också, för att Katainens sätt att artikulera sin politiska övertygelse återigen bubblar upp till ytan.

Katainen sa dels, som svar på frågan om regeringens funktionsduglighet, att Finlands nuvarande politik är ett resultat av partiernas förhandlingar. Statsministerns poäng är alltså att det inte är enskilda personer som sitter i regeringen utan partier.

Han har rätt i att ingen är oersättlig. Men det är också väldigt typiskt för Katainen att framhävda att en överenskommen politik (sakfrågor) ska drivas även om laguppsättningen ändras.

Det är också ett sätt för Katainen att mota kritik om fanflykt i grind. Det hänger inte på honom personligen, helt enkelt.

(I det här resonemanget får han stöd av finansministern Jutta Urpilainen (SDP).)

Katainen fick också frågan om hur socialdemokraternas ordförande-race och Samlingspartiets dito påverkar regeringens arbete. Statsministerns svar var en sorts förlängning av det ovan: överenskommelser mellan partier är en sak, vem som leder de enskilda partierna en annan, intern sak.

Man blir nästan rörd av hur Jyrki Katainen gång på gång betonar att politik är för vuxna, ansvarsfulla mänskor (han gör det i plenisalen då Soini orerar, han gör det inför pressen då regeringen karvar i den offentliga sektorn, han gjorde det idag igen).

Han tänker sig alltså, att eftersom partierna förhandlat sig fram till det regeringsprogram som nu styr Finland så kommer det inte att vara ett samtalsämne då enskilda personer – Virkkunen, Vapaavuori, Orpo, Stubb (Saml) och Rinne, Urpilainen (SDP) – kämpar om ordförandeposten.

Som om regeringspolitik och partiideologisk politik existerar i två skilda världar, åtskilda av vattentäta skott som upprätthålls av vuxna, ansvarsfulla politiker.

Men det är ju klart som korvspad att då Rinne och Urpilainen på allvar börjar slåss om att leda sitt parti, så kommer Urpilainen att distansera sig själv från regeringsprogrammet.

Varför? För att den vision som en partiordförande förväntas visa upp för delegaterna rimmar dåligt med den kompromissvilja som sexpackregeringen krävt. Och Urpilainen, men troligen också i viss mån Katainens potentiella efterträdare, måste visa sig vara visionären som kan leda partiet i den riktning fotfolket vill. Samma vilja som många, säkert också inom Samlingspartiet, upplever att kompromissats i regeringssammanhang.

Det här lämnar inte regeringsarbetet ostört.

Jyrki Katainen kanske tror att han lämnar ett tomrum som fylls på samma sätt som leran i ett dike rinner till då man drar stöveln ur det. Men så fungerar inte politik. Tack och lov.

Dan

Det samlingspartistiska blogginlägget

Närhelst nån vill tvåla till en journalist eller medierna överlag ligger det verbala tillhygget ”journalister ljuger” nära tillhands.

Vi journalister är vanliga dödliga och det händer säkert att vi ljuger. Fast jag tror att misstanken om att lögnen är satt i system beror på att den förväxlas med det journalistiska greppet – det som inte förvränger sanningen, men som inte heller dokumenterar den.

Idag satt jag mig ner för att skriva ut en intervju och kom att tänka på den nu anmälda kolumnen av MTV3:s Mari Haavisto. Inte för att jag, som Haavisto, stött på ett nervöst intervjuoffer som jag hjälpt på traven. Tvärtom. Personen jag intervjuade var synnerligen välartikulerad och behövde ingen ”andra chans” – som Haavisto påstår att Susanna Koski (Saml) behövde.

Men liksom Mari Haavisto kommer jag (artikeln är inte klar än) att klippa och klistra. Utan att förvanska det som sades försöker jag, med läsaren i åtanke, hitta den mest intressanta ingången till intervjun. Det betyder bland annat att intervjun inte återges i kronlogisk ordning: vissa uttalanden passar bättre ihop med andra; andra stryks. Det handlar i viss mån om dramaturgi.

Det här har som sagt inget att göra med att intervjuoffrets tillkortakommanden. Men för att vara ärlig: jag, och många av mina kollegor, har varit i situationer lik den som Mari Haavisto påstår att hon befann sig i med Susanna Koski.

I det läget är två saker avgörande:

  1. Vem är den intervjuade och varför intervjuas hen? – Det är knappast relevant att låta, säg, en nationalekonoms media-oerfarenhet överskugga hens svar då varvsnedläggningar diskuteras. Omtagningar är okej. Men, säg, att näringsminister Jan Vapaavuori inte kan skilja på rederi och varv – då är det nog skäl att inte tillåta omtagning (helt hypotetiskt, för Vapaavuori har stenkoll.)
  2. Vilket är mediet? – TV och radio har den dokumenterande teknikens fördel. Ställ ett intervjuoffer framför kamera och mick och ställ frågan. Utgående från resonemanget ovan väljer journalisten hur hen handskas med materialet. Men för en skrivande journalist är utmaningen större, vill jag påstå. Vill journalisten kommunicera den intervjuades osäkerhet kräver det att journalisten är närvarande i texten på ett sätt som inte är typisk för (finländska) nyhetstexter.

Med detta sagt: kolumnen om Koski kommer inte att fällas i Opinionsnämnden om den tas upp. Min personliga uppfattning är att Mari Haavisto gjorde fel, inte nödvändigtvis då hon lät Koski ta om sina svar men nog då hon (Haavisto) inte kunde stå vid sitt val.

För som jag ser det är Haavistos kolumn en sorts efterklokhet hon inte har råd med. Hon tog ett beslut då hon intervjuade Koski. Att nu backa från det beslutet kastar en skugga på henne – inte på Saml:s ungdomsorganisations ordförande.

P.S. Inser nu att jag använder mig av en massa samlingspartister, men låt gå: kolla in den här pärlan med Ilkka Kanerva (Saml).

Hur gick diskussionen inom Samlingspartiet?

Dagen innan stadsfullmäktige ska ta ställning till huruvida domen mot Åbopolitikern Ilkka Kanerva inverkar på hans arbete som folkvald, väljer Kanerva att avgå från fullmäktige.

Tidpunkten för hans beslut kommer att väcka frågor. Hurudan diskussion inom Samlingspartiet har föregått Kanervas besked?

Kanerva säger själv, enligt FNB, att han inte vill att vissa stadsfullmäktigemedlemmar gör ”politisk rättegång” av ärendet. Han säger också att han ställer upp i höstens kommunalval.

Valet att avgå å ena sidan och, å andra sidan, den sturska attityden går inte ihop. Här är varför:

  • Kanerva tror att vissa fullmäktigemedlemmar skulle utnyttja tillfället politiskt. Eventuellt ja, men ifall de tänkt begränsa sig till måndagskvällens fullmäktigemöte gör de sig en björntjänst: Hade de velat göra politik av domen, borde de ha börjat redan.
  • ”Vissa” implicerar att majoriteten inte tänkte gå hårt åt Ilkka Kanerva. Så skulle utfallet också ha varit. Garvad politiker som Kanerva är, borde han inse att en isolerad, högljudd grupp i en i övrigt timid fullmäktigesal lätt framstår som mobbande busar. De skulle ha ”gjort politik” av ärendet; Kanerva hade fått sympatipoäng.
  • Om Kanerva vill undvika en politisk rättegång, varför binder han sig nu till att ställa upp i höstens kommunalval? Han har överklagat domen till hovrätten och frågan kommer inte att vara utredd till hösten. Med den hängande över sig, tror han verkligen att den inte kommer att följa med in i valkampanjen; tror han inte att motståndarna kommer att utnyttja den på hösten mer frenetiskt än de hade utnyttjat den i morgon?

Ilkka Kanerva bygger sina skäl att avgå på antaganden om hur hans motståndare skulle ha agerat.

Men frågan är om inte det egna lägrets åsikter var tungan på vågen: Hur gick diskussionen inom Samlingspartiet fram till i kväll?

Dan