Suomen Uutisets försök att rentvå Teuvo Hakkarainen är tragiskt

Som bekant har den sannfinländska riksdagsledamoten Teuvo Hakkarainen åtalats för hets mot folkgrupp efter att han på Facebook skrivit att ”alla terrorister är muslimer”.

Det är skäl att påpeka att Hakkarainens skuld är en öppen fråga, och jag tänker inte ta ställning till om hans skrivelser är hets mot folkgrupp eller inte.

Däremot måste något sägas om Sannfinländarnas webbtidning Suomen Uutiset som i dag försöker rentvå Hakkarainen genom att visa att hans exakta ordval fanns i en Helsingin Sanomat-artikel i januari i fjol.

Hakkarainen skrev alltså följande: ”Hyssyttelyn on loputtava. Muslimit pois tästä maasta! Kaikki muslimit eivät ole terroristeja, mutta kaikki terroristit ovat muslimeja.”

I nämnde HS-artikel stod: ”Yleisesti käytetyn lausahduksen mukaan kaikki muslimit eivät ole terroristeja, mutta kaikki terroristit ovat muslimeja.”

En person med ens en rudimentär förståelse om hur språk fungerar ser att tidningstexten beskriver en åsikt medan Hakkarainen, i sin Facebookuppdatering, står för den.

Tidningstexten tar sig an att undersöka påståendet att alla terrorister är muslimer. Hakkarainen slår fast att så är fallet.

I Suomen Uutisets värld är en menings betydelse det samma som ordföljden i meningen, inte det som avsågs med den. Enligt den logiken är jag lika misstänkt för hets mot folkgrupp som Hakkarainen då jag citerar honom.

Är Suomen Uutisets redaktion så urbota dum? Förstås inte. För lite längre fram i texten heter det att Hakkarainens ordval kan ha varit misslyckat men förankrat i verkligheten.

Vilken verklighet? Jo misstankarna om att terrormilisen IS infiltrerat flyktingströmmen till Europa.

Hängde ni med? Det Hakkarainen egentligen, enligt Suomen Uutiset, ville ha sagt var att alla militanta islamistiska terrorister är terrorister. Ja men då så.

Det Suomen Uutiset sysslar med här är inte journalistik utan ett försök att nära misstanken att det finns en dubbelstandard som sannfinländska politiker faller offer för. Det här skulle bevisas av att HS använder ”samma ord” som Hakkarainen men utan de konsekvenser som sannfinländaren nu genomlider.

Att partitidningar drar hemåt är att vänta. Men att Suomen Uutiset lämnar alla journalistiska måttstockar därhän då den gör det är mest av allt tragiskt.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Måste man vara dum för att vara värdekonservativ, Timo Soini?

Om det finns nåt som jag som medborgare kräver av folkvalda politiker så är det att de är välinformerade. Det här gäller dubbelt upp för politiker med extra stort ansvar, till exempel partiledare och ministrar. Det är deras skyldighet att veta innan de uttalar sig.

Notera: Utgående från fakta kan olika slutsatser dras. Jag kräver inte att politiker ska dra samma slutsatser som jag själv, men jag kräver att slutsatserna är dragna ur fakta och inte ur hatten.

Vilket för mig till Timo Soini, Sannfinländarnas partiordförande och Finlands utrikesminister.

I sitt senaste blogginlägg ”Pojat on poikia” (Pojkar är pojkar) basunerar Soini ut att Sannfinländarnas kall är att vara det sunda förnuftets röst. Adressat är Utbildningsstyrelsen, vars nya direktiv Soini kallar för ”humbug”.

Vilka direktiv? Jo att i skolan får pojkar inte längre kallas pojkar och flickor inte längre för flickor.

Du har rätt, herr utrikesminister! Det låter galet – om man bara läser nyhetsrubriker.

Om utrikesminister Soini bekymrat sig med att läsa lite mera, till exempel den artikel som idag fått Utbildningsstyrelsens mejl-korg att svämma över (för tydligen har många föräldrar lika nedsatt läsförmåga som Timo Soini, så hade han insett att det handlar om att bemöta elever respektfullt som individer, inte om att radera könsskillnader.

Det handlar om att vara medveten om könsindelningar och medföljande strukturer som står i vägen för en jämlik behandling av pojkar och flickor, inte om att förbjuda lärare att säga det ena eller det andra.

Det handlar, i korthet, om lagen om jämställdhet och om diskrimineringslagen, som läroinrättningarna och undervisningsplanen lyder under.

Det handlar inte om humbug utan om ett demokratiskt samhälles ständiga strävan att bli lite mer rättvist och jämställt.

Det hade Timo Soini förstått om han bara gjort det som alla förväntar sig att han ska göra innan han uttalar sig, det vill säga läsa på.

Men han gjorde inte det och, gissar jag, det var medvetet. För det är lättare att förkasta något som humbug om man inte sätter sig in i det. Det är lättare att påskina den egna värdekonservatismens triumfer om man inte bryr sig om den andra sidans argument. Det är lättare att på 600 tecken, eller 78 ord (inläggets längd), avfärda en instans som bär ett enormt ansvar för finländska barns undervisning om man låter braskande rubriker vägleda en (då det passar ens syfte).

En sådan taktik förväntar man sig kanske av nättroll, men knappast av en utrikesminister. Fast det är kanske lättare att vara värdekonservativ om man är dum, Timo Soini?

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

”Ingen vill vara rasist på riktigt” – vad sa Ritva Elomaa egentligen?

Antti Kaikkonen, ordförande för Centerns riksdagsgrupp, kräver ett slut på sannfinändska politikers rasistiska uttalanden. I Helsingin Sanomat försvarar Ritva Elomaa, vice ordförande för Sannfinländarnas riksdagsgrupp, sina partikollegor. Hennes försvar är något svårtytt. Nyhetsbloggen erbjuder tolkningshjälp.

Ritva Elomaa: Ei pitäisi olla niin herkkähipiäinen. Itse kunkin pitäisi myös sietää asioita. Ei varmasti kenelläkään ole tarkoitus olla oikeasti rasistinen. (Var inte så känslig, alla måste tåla saker, ingen har för avsikt att vara rasist på riktigt.)

Det RE vill säga: Normaliseringen av främlingsfientliga påhopp bromsas av att folk påpekar påhoppen. Finländska politiker måste fatta att hatet inte riktas mot dem, utan mot icke-finländare och såna som inte är finländare på riktigt. Att politiker som står upp för dessa blir mordhotade tyder på att de står för nära icke-finländare. Bara att ta ett steg bort så löser sig problemet. De som säger rasistiska saker vill inte bli kallade rasister. De ska få fortsätta säga rasistiska saker utan att bli kallade rasister.

RE: Jos Kaikkonen on linjan ottanut, että jutellaan, niin sen kun vaan. On hyvä asia, että avoimesti asioista puhutaan. Juttelun puutteen takia varmasti tällaisiin rajatapauksiin on kirjoittelussa jouduttu. (Om Kaikkonen vill prata om det här är det bara att prata, en öppen diskussion är en bra sak, avsaknaden av den har orsakat dessa skrivelser.)

Det RE vill säga: Sannfinländarna vill helst av allt att debatten om invandring dominerar. Då alla andra vallöften svikits för att få sitta i regeringen är det det minsta man kan begära, eller hur? Varför beter sig Hakkarainen, Tynkkynen & co som de gör? För att de och hatretoriken kring invandringen marginaliserats. Ge dem och debatten mer utrymme så blir allt bra. För Sannfinländarna.

RE: Sitä en siedä, että puolueemme kansanedustajia ryhdytään arvostelemaan. Minusta puolueen kansanedustajat ovat käyttäytyneet suhtkoht moitteettomasti ja olemme tehneet niska limassa hommia.(Jag tål inte att våra folkvalda kritiseras, de har skött sig relativt bra under stor arbetsbörda.)

Det RE vill säga: Då andra får kritik och reagerar är de överkänsliga; då sannfinländska politiker kritiseras är det orättvis behandling. Kom ihåg att inte alla sannfinländska politiker har proklamerat krig mot mångkulturalismen, sagt att alla muslimer är terrorister, offentligt häcklat invandrarbarn osv. Bara några har gjort det.

RE: Rajan veto kirjoittelulle on vaikeaa, kun totuus on, että koko ajan ihmisiä kuolee. Perussuomalaiset ovat tuoneet esille, mistä tekijöiden juuret ovat. Täytyy olla rehellinen. Pitää vaikuttaa asioihin niin, että yhtään lisää tällaisia tapahtumia ei enää tulisi. (Svårt att säga var gränsen går för skrivelserna då folk dör, Sannf har lyft fram terroristernas rötter, man måste vara ärlig och motverka terrorismen.)

Det RE vill säga: Handen på hjärtat, vad gör det om oskyldiga utmålas som terrorister då IS utför attentat i Europa? Terroristerna har rötterna i islam. Just det, rötterna! Att vara ärlig innebär att man rullar tillbaka problemet till dess rötter. Rötterna ligger utanför Europa – för att inte tala om Finland. Avlägsna rötternas förgreningar så löser man problemet. Sannfinländarna tar hand om de finländska rötterna.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Ett år efter krigsförklaringen mot mångkulturalism – var är vi?

För exakt ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om Olli Immonen med anledning av hans offentliga ed att bekämpa mångkulturalism. Inlägget bar rubriken ”Därför måste Olli Immonen avgå; därför kommer han att sitta kvar (om inte regeringen skärper sig)”.

Jag drog följande slutsats:

Olli Immonen kommer att fortsätta agera och uttala sig som den nationalist han är. Immonen har sagt att han inte har några politiska ambitioner, dvs. att han kommer inte att ”tona ner” retoriken för karriärens skull.

Soini kommer att fortsätta tiga för allt annat vore att öppna upp ett varigt sår i sidan på den sannfinländska kroppen.

Det enda sättet att få Juha Sipilä att tvinga Sannf till nån form av agerande är att se till att kritiken mot Immonen & co. kommer i vägen för Sipiläs no nonsense-attityd. De som tar avstånd från den typ av nationalism som Immonen företräder måste vara högljudda nog för att Sipilä inte ska kunna ignorera rasismen.

Ett år senare: Immonen sitter kvar; han har inte tonat ner sin nationalism; Soini teg då och han har fortsatt tiga om andra sannfinländska rasistiska uttalanden; regeringen har inte skärpt sig.

Apropå det sistnämnda: då Finsk ungdoms (Sannfnländarnas ungdomsförbund) ordförande Sebastian Tynkkynen på sitt kalkylerade sätt öser hat ur svallvågorna från terrorattackerna i Frankrike och Tyskland är det Ben Zyskowicz (Saml) som enda regeringsrepresentant som reagerar, sent om sider.

Samma Zyskowicz som tyckte att papperslösa ska ges respass hem, inte vård; samma Zyskowicz som tyckte att ålderstigna släktingar i behov av vård inte ska söka den av invandrare nyfinländare.

Vad har hänt under det gångna året? En sak är säker: debatten – den offentliga och den politiska – har flyttats högerut. För ett år sedan gav Immonens uppdatering upphov till massiva demonstrationer; då partikollegan Teuvo Hakkarainen ett år senare drar likhetstecken mellan muslimer och terrorister är det polisanmälan om hets mot folkgrupp som ger rubriker – folkets protester lyser med sin frånvaro.

Varför? Kanske för att Immonen har följts av grövre påhopp, levererade av andra partikollegor – som också omfamnats av andra partier: Antti Rinnes handgnuggande över Maria Tolppanens avhopp måste vara en bottennotering i den socialdemokratiska rörelsen, också med europeiska mått mätt (och då inkluderar jag Kari Rajamäkis sista spark nedåt mot de allra svagaste).

Immonen följdes av medborgargarden á la Soldiers of Odin, som skvalpar runt i samma dypöl som Suomen Sisu, som i sin tur är näringskälla för nämnda Immonen.

Från politiskt håll fanns från första början en märklig tafatt inställning. Statsminister Sipilä verkade tro att Soldiers of Odin handlar om folk som följer sina barn till skolan; dåvarande finansminister Alexander Stubb (Saml) antydde att frågan skulle ses över men det uttalandet kunde likväl ha exemplifierat ”läpparnas bekännelse”.

Jag hoppades för ett år sedan att rasismen skulle komma i vägen för Sipiläs no nonsense-attityd, med tillägget:

I förlängningen handlar det också om att visa att det öppna samhället inte är tjafs, utan nåt långt viktigare än strikt ekonomiska frågor. I den diskussionen har vi journalister en roll att spela.

Vad gäller den första meningen i det påståendet kan jag konstatera att vår statsminister, Juha Sipilä (C), med sin spridda fördömanden, svikna löften om att ge asylsökanden sitt hem, och ointresse för allt som heter politisk ideologi, har sin del i högerförskjutningen av debatten.

Efterlyses: en statsminister som bygger samhället nerifrån, som inkluderar alla och som inser att tal om ”produktionshopp” landar i en nietzscheansk avgrund om hoppet inte är ett hopp för mänskligheten.

Vad gäller den andra meningen, den om mig själv och mina kollegor: vi spelar rollen av påverkare dåligt eftersom vi spelar den rollen.

Vi måste inse två saker:

  1. Vi är inte resultatskyldiga för samhällsutvecklingen men vi är skyldiga inför de mål vi själva stipulerar och de ord vi skriver. Om världen barkar åt helvetet ska vi trots allt kunna säga att vi gav folk en förvarning om att det höll på att ske och att vi beskrev kraschen medan den pågick. Men vi får inte bidra till kraschen genom missvisande rubriker och brödtexter vars sanningshalt offrats på snabbhetens altare. Myndighetstilltro likt den polisen åtnjöt efter nyårsfirandet i Helsingfors är ett bra exempel på hur journalistik inte ska fungera. (Det finns motexempel, på bra journalistik.)
  2. Den andra insikten: den enda agendan är sanningen. Poängen med den globala flyktingvågen är att den är ett faktum som olika länders regeringar och folk måste ta ställning till och inte blunda för. I det helvete som krig, fattigdom och misär är för enskilda mänskor – och som den journalisten gör rätt i att lyfta fram men inte låta överskugga fakta – finns också en ansvarskedja som det är journalistens skyldighet att beskriva, varhelst hen befinner sig i relation till kedjan.

För finländsk del handlar det om de 32 000 asylsökande som nådde landet ifjol och de snart 4 000 som sökt asyl i år – och om hur Finland uppfyller sina egna och internationella lagar. I den relationen finns problem och möjligheter. Båda ska bevakas på det enda sätt som journalistik kan bedrivas – kritiskt.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Är detta början på slutet för Yle?

För två år sedan skrev jag om dagen då Yle blev politiskt beroende, det här eftersom riksdagen beslutit frysa det index som styr Yleskatten (som finansierar bolagets verksamhet).

Två år senare kan vi konstatera att Kommunikationsministeriet har tillsatt en parlamentarisk arbetsgrupp som har i uppdrag att se över Yles uppgift och finansiering.

Jag har länge trott att arbetet inte kommer att leda till några större förändringar än det som de upprepade frysningarna av indexet redan orsakat. Men nu börjar jag tänka att arbetsgruppen kan få till stånd bestående förändringar – till det sämre.

Skälet till att jag ändrat uppfattning är regeringens högskolepolitik. Snacka om att tvinga fram förändringar! Om Yle underkastas något liknande är jag inte förvånad.

Jag är den första att säga att Yles roll och finansiering ska diskuteras kritiskt. Rollen får gärna vara föremål för en pågående diskussion och förändring; finansiering kan man återkomma med jämna mellanrum, men ändå så att bolaget kan jobba långsiktigt.

Det jag däremot har svårt för är att bolaget blir kommersiella aktörers klagomur, främst på grund av att jag inte tror att den privata mediemarknadens problem löses av att finländsk public service blir sämre.

Det finns de som säger att public service inte är beroende av Yle, att andra kan sköta det lika bra. Jag hör gärna goda argument för hur det ska lösas på marknadens villkor.

Men det här är ett sidospår. Här är min egentliga poäng.

I mitt inlägg för två år sedan skrev jag, apropå att partierna var eniga men med olika argument, att ett ”gemensamt beslut kan vara ett sätt för olika krafter att försöka nå olika mål.”

I den parlamentariska arbetsgruppen sitter sannfinländaren Teuvo Hakkarainen. Förutom att läsa högt ur det manuskript som kommersiella krafter fortsätter skriva – ”vi måste spara men Yle bara växer” – tycker Hakkarainen också att Yles finansiering borde ingå i statsbudgeten och vara 150 miljoner euro mindre.

Den nuvarande programproduktionen kan bli mycket billigare, menar Sannfinländaren. Verkar som om praodagen på Yle X gav fel resultat.

Därtill – och nu kommer vi till pudelns kärna – tycker Hakkarainen att Svenska Yle får för mycket fyrk och att Yles lagstadgade uppgift att stöda tolerans och mångkulturalitet ska slopas.

Och – hast du mir gesehen! – i dag sluter partikamraterna och, ännu viktigare, medlemmarna i Yles förvaltningsråd Olli Immonen och Jari Ronkainen, upp bakom Hakkarainen.

De delar synen på Svenska Yle och menar att Yle agerar åsiktspolis och har en politiska agenda. Därför måste raden om mångkulturalitet strykas från Rundradiolagen, annars går skattebetalarnas pengar till en redaktörskår vars åsikter delas endast av en liten del av befolkningen som bor i en rödgrön bubbla (”… jonka toimittajakunnan ohjelmissa esittämien mielipiteiden nähdään edustavat vain pienen punavihreässä kuplassa elävän kansanosan näkemyksi..”).

Herrarna Immonen och Ronkainen är också illa berörda av att landets chefredaktörer häromveckan tog strid med lögnmedier som t ex rasistiska MV-lehti och antisemitiska Magneettimedia. Enligt dem är det chefredaktörernas arbetsgivare som gjort sig skyldiga till att förfalska information, förfölja och svartmåla politiska oliktänkare och vinkla nyhetsrapporteringen om invandring.

Det är den här dammluckan som regeringen Sipilä nu riskerar öppna i sitt ”värnande” om den finländska mediemarknaden.

Typer som de ovan nämnda vill inte montera ner Yle för att bolaget är ett hot mot privata medier. De vill begränsa bolagets möjlighet att göra sitt jobb eftersom Yle är en förlängning av det samhälle Finland är och (kanske) blir allt mer: inte homogent utan mosaiskt; inte isolerat utan medvetet om världen runtomkring; inte p g a en förvriden nationalism ständigt rädd för det som är främmande utan modigt välkomnande.

Det är skäl att föra den här diskussionen eftersom det inte handlar bara om Yle utan om det samhälleliga ideal som bolaget vuxit fram ur. Om bolaget låter sig påverkas av en retorik som går mot det idealet är det inte en intern fråga för Yle utan för alla finländare.

Dan Lolax, samhällsreporter vid ÅU

På grund av Jussi Niinistö (Sannf) är det nu ok att häva ur sig vad som helst

Det får bli ett kort inlägg i dag, som en epilog på gårdagens. (Tack för kommentarerna till det förresten.)

Många är oroade över hur lättvindigt vanligt folk sprider rasistiska rykten och faller för dem. Det förklaras ibland med okunskap, sociala mediers kraft, socio-ekonomisk bakgrund och så vidare.
Men hur ska man förstå att Finlands försvarsminister Jussi Niinistö utnyttjar polismyndigheternas rådd och mediernas tjänstefel i rapporteringen om vad som skedde under nyårsaftonen i Helsingfors?
Ett svar är att Niinistö är lika mycket bakom flötet som den som vägrar tänka ett steg till; som vägrar invänta resultaten av polisens utredning och som känner att det är okej att strunta i det som är en hörnsten i rättstaten Finland – att ingen är skyldig förrän dömd, och att ingen grupp döms för individers handlingar.

Ett annat svar är att Niinistö är sannfinländare och inte sen att föra fram partiets främlingsfientliga mål och inte heller skyr några medel då han gör så.

I sitt senaste blogginlägg –  ”Ei Tahririn aukioita Suomeen” (ung. Inga Tahrirtorg till Finland) – drar Niinistö kurvorna ännu rakare än vad många medier gör då de rapporterar om ”kopplingar” mellan brottsvågen i Köln under nyårsnatten och det som påstås ha hänt i Helsingfors.
Men försvarsministern börjar inte i Köln. Han börjar på Tahrirtorget i Kairo, Egypten.
Under folkresningen där våldtogs kvinnor. Det som hände på torget i Kairo och i Köln kunde ha hänt i Helsingfors, skriver Niinistö (”Tahriri ja Köln olisivat voineet tapahtua myös Suomessa.”)

Jussi Niinistö drar alltså en rak linje mellan brott som begicks under en revolution i Egypten och organiserad brottslighet i Köln och rykten och obekräftade misstankar om något som inte ens polisen är överens om.

Men det struntar försvarsministern i. I hans värld har 1 000 irakiska män planerat att våldta kvinnor i stationstunneln i Helsingfors och det här har polisen förhindrat.
Det vi vet i dagsläget är att många asylsökande, precis som många finländare, samlats i Helsingfors för att fira nyår. Polisen känner till tre fall där kvinnor antastats, inga av dem har inträffat i stationstunneln. (Läs Annakaisa Sunis utmärkta intervju för mer information om detta: ”Mitä asematunnelissa todella tapahtui? – Ei ilmoituksia ahdistelusta”)
Men det struntar försvarsministern i. För allt handlar om att basunera ut Sannfinländarnas credo: De som söker asyl är välfärdssurfande våldtäktsmän och ett hot mot det finländska sättet att leva.

Jussi Niinistö har inte bara sänkt ribban för vad en regeringsrepresentant får häva ur sig. Han har avlägsnat den helt och hållet.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Ett alternativt öppet brev till Timo Soini

Nån kanske tycker att jag klampar in på KSF Medias område då jag formulerar ett alternativt öppet brev till Timo Soini.
Men jag gör det inte för att kritisera Barbro Teirs brev, utan för att påpeka att diskussioner om journalisters förhållande till makten de bevakar kan föras på olika sätt, med olika betoningar och är allmängiltig.
Om Soini kan bojkotta KSF Medias tidningar kan han bojkotta vilken tidningen som helst. Det som följer gäller för alla i maktposition – och för alla journalister.

Till: Timo Soini, utrikesminister och partiordförande för Sannfinländarna
Du bojkottar KSF Medias tidningar och anger som skäl att kolumnister insinuerat att du är rasist. Efter uppmärksamheten som ditt utspel fick har du sagt att bojkotten inte varar för evigt. Du uppmanar KSF Media att fortsätta sända dig intervjuförfrågningar.

Låt oss börja där. En insinuation finns också i läsarens öga, i det här fallet ditt. Men det här handlar inte om dig personligen. Det är större än så. Det här handlar om ditt ansvar som utrikesminister och partiordförande.
Det finns inga insinuationer. Det finns dokumenterade övertramp, rasistiska uttalanden och personangrepp bland medlemmar i Sannfinländarna och det finns beskrivningar av hur du som partiordförande och minister hanterat dessa.

Vad du är eller inte är i egenskap av privatperson i dessa sammanhang är irrelevant. En journalists uppdrag är bland annat att bevaka makten och skriva om den. Det är i egenskap av ordförande och minister som du har den makten. Det är i relation till den makten – som den ter sig i ord och handling – som journalistiska texter ska förstås.

För att exemplifiera med dina egna ord: I augusti i år förvånades du över att Antti Rinne (SDP), Paavo Arhinmäki (VF) och Ville Niinistö (Gröna) inte fördömt en Facebooksida som av många sågs som ett hot mot Alexander Stubb (Saml). (Länken till ditt blogginlägg hittar du här.)
Jag utgår ifrån att du gjorde detta för att påkalla partiledarnas ansvar i värnandet om ett öppet samhälle, inte för att insinuera att de godkänner hot mot din regeringskollega och därmed är antidemokratiska.

Timo Soini, du säger att uppmärksamheten som din bojkott fått har sänt KSF Media ett budskap.
Vilket budskap är det?
Att du personligen är illa berörd? Men det har aldrig handlat om dig som person.
Att tidningen gör bot och bättring? Det vore att acceptera din beskrivning av något som du upplever att tidningen insinuerat om dig som person.

Timo Soini, du har tolkningsföreträde till din privata hållning i olika frågor. Ingen vettig journalist skulle komma på tanken att genskjuta dig där.
Men det du gör eller inte gör, säger eller inte säger, i egenskap av partiordförande och utrikesminister är föremål för granskningar och uttalanden – det måste det få vara.
Det vet du, det säger du att du vet, men det lever du i egenskap av anställd i det offentligas tjänst inte upp till just nu.

Timo Soini, en vägran att ge intervjuer är inte att tiga. Med din bojkott sänder du ut otaliga budskap. Problemet är bara att du inte har kontroll över dem.
De är som tomma papper, redo att fyllas i av mänskor som redan formulerat en uppfattning om dig.
handlar det om din person och du, inte kolumnisterna, har själv styrt diskussionen dit.

Dan Lolax, samhällsreporter på Åbo Underrättelser

Vad gjorde du på Sannfinländarnas presskonferens, Risto Uimonen?

Mycket har sagts om hur Sannfinländarna, som nu tycks existera i en parallell verklighet, i går försökte släta över fallet Olli Immonen genom att lista journalister, politiker och akademiker som ”förtalat” partiet.

Men några ord måste sägas om Risto Uimonen, före detta journalist och ordförande för Opinionsnämnden för massmedier.

Vad gjorde Uimonen på Sannfinländarnas presskonferens? Vilken var hans roll? (Risto Uimonens del i presskonferensen finns mellan cirkatiden 13-23 på videon bakom länken ovan.)

Allmänt taget verkar de flesta kommentatorer, förutom HBL:s Marianne Lydén, utgå att Risto Uimonen gav en objektiv och ibland mot Sannfinländarna kritisk beskrivning av händelserna efter Immonens Facebookuppdatering i slutet av juli.

Ja, Uimonen konstaterade att utan Facebookuppdateringen hade medierna inte agerat som de gjorde. Ja, han sa att Immonen och partiledningen borde ha förklarat och uttalat sig tidigare. Ja, han uppmanade partiledningen att fundera på vilka ord man använder  i flyktingdebatten. Ja, han kallade Matti Putkonens lista över Sannfinländarnas ovänner för smaklös (i Helsingin Sanomat efter presskonferensen).

Men det är inte allt som Risto Uimonen gjorde.

Han inledde sitt framförande genom att plocka upp Matti Putkonens uppmaning till journalistkåren: Is i magen. Sedan la Uimonen till: Det har jag haft hela tiden.

Det satte tonläget för Opinionsnämndens ordförande. Fallet Olli Immonen beskrivs flera gånger som ett mediarabalder (”mediakohu”) och då Uimonen ska plocka isär uppståndelsens anatomi gör han det genom att säga att medierna mal på tills ett nytt rabalder ersätter det gamla. Mediernas megafoneffekt, kallar ordförande Uimonen det.

Alltså: att fallet Immonen behandlats så ingående av medierna har inte att göra med vad det säger om Immonen själv, om hans parti, om Sannfinländarnas regeringspartner, om högerextrema rörelser i vårt land, om folkets motreaktion, om flyktingfrågan o.s.v.

Uimonen låter förstå att onsdagens presskonferens handlar om att medierna inte hittat annat att skriva om.

Efter detta tar Uimonen på sig rollen som konsult. Hur borde Olli Immonen ha agerat; hur borde partiledningen ha agerat? Att eftersläckningen (”jälkisammutus”) pågår tyder på att man inte agerat rätt.

Allt handlar om teknikaliteter för Risto Uimonen. Hans uppmaning till partiet om att välja orden i flyktingdebatten bättre handlar inte om vad de valde orden står för utan om att få slut på rabaldret.

Sedan säger Opinionsnämndens ordförande att problemet är att uppståndelsen fortgår. ”Röklukten ligger fortfarande i luften. På något sätt måste det här rabaldret få ett slut.”

Fråga: Vem är han att säga att rabaldret, om man vill kalla det så, måste få ett slut? Varför agerar Risto Uimonen eko till Matti Putkonen?

Så här är det: under onsdagens presskonferens tjänade Uimonen Sannfinländarnas intresse. Han placerade ett lätt tekniskt ansvar på Olli Immonen och partiet, men han förstärkte också den cyniska uppfattningen om en sensationslysten journalistkår – som man kan stilla genom att följa Uimonens råd.

Jag är den första att tala för hur viktigt mediekritik är. Den här bloggen är ett resultat av det. Men en ytlig mediekritik som fungerar som mellanspel till Matti Putkonens och Olli Immonens verklighetsfrånvända påståenden om journalistkåren är ingen mediekritik. Den är, medvetet eller inte, en del av ett propagandamaskineri.

Dan

Om varför Yle och Olli Immonen är på kollisionskurs

Så här skrev Olli Immonen, sannfinländsk medlem i Yles förvaltningsråd, på sin politiska Facebooksida i onsdags (12.8): ”Jouduin juuri estämään erään Yleisradion vasemmistoradikaalin toimittajan kirjoittelun tänne fb-sivulleni. Tämä sivu on Ylen aivopesusta vapaa alue.” (Alltså: ”Jag tvingades nyss hindra en vänsterradikal redaktör från Yle att skriva på min fb-sida. Den här sidan är ett område fritt från Yles hjärntvätt.”)

Den kommentaren, som gillades av många, finns i en diskussion som inleds med att Immonen citerar en ”mediekritisk” blogg vars mål är att avslöja Yles antieuropeiska och -finländska propaganda. I citatet heter det att Yle och HS koncentrerar sig på Immonens Facebookinlägg och uppmärksammar en rödgrön, marginell rörelse (Vi har en dröm-manifestationen), istället för att syna icke-europeiska inkräktare som våldtar finländska kvinnor.

Det är svårt att veta var man ska börja. Här har vi alltså en finländsk riksdagsman som sprider lögner om våldtäkter och som fungerar som dammlucka för rasismen.

Exempel: längre fram i diskussionen kommer Immonen med ett tillägg till påståendet att ett aktuellt våldtäktsfall utförts av icke-finländare: ”Asian selvittäminen kai vielä kesken.” Dvs: utredningen pågår ”väl” fortfarande. Till det här svarar en av Immonens anhängare att det är bra att extremhögern finns för den ska ta hand om mörkhyade [min omskrivning] som Hitler gjorde en gång i tiden.

Om nån hade förväntat sig att Olli Immonen skulle ta avstånd från sånt lär hen bli besviken. Immonen kommer att fortsätta vandra den här vägen. Därför blir hans roll som förvaltningsrådsmedlem i Yle extra intressant.

Immonens syn på Yle är utsprungen ur en paranoid övertygelse om en rödgrön konspiration. Han begriper inte att rundradiobolagets uppdrag och hans världssyn är motsatser, inte pga att bolaget har slagsida mot vänster medan Immonen själv slaskar omkring i dyigt högervatten utan pga att Immonen hyser anti-demokratiska åsikter och Yles uppdrag är demokratiskt (Lag om Rundradion, 7 §: ”stödja demokratin och enskildas möjlighet att påverka”; ”stödja tolerans och kulturell mångfald”; ”främja växelverkan mellan olika kulturer”).

Exempel: Den blockerade Ylejournalisten som hänvisades till i början hade frågat Olli Immonen om han litar på en blogg som kallar nynazister för ”oliktänkare”? Enligt den Ylekritiska bloggen är medierna ute på nazijakt, men egentligen förorsakades våldsamheterna i Jyväskylä knappt två veckor sedan av antifascister – inte av nynazisterna.

För att illustrera hur pass ”hjärntvättade” journalisterna på ”propagandabyrån” Yle är vänder sig Olli Immonen alltså till en blogg som tar nynazister i försvar.

Så vad vi har här är en riksdagsman och förvaltningsrådsmedlem som kommer att fortsätta som han gjort, eventuellt ännu mer frenetiskt. Vi har också ett rundradiobolag som, om det är sitt uppdrag troget, måste kalla Olli Immonens uttalanden för vad de är: ohederliga, grundade i okunskap om bolagets uppgift, och anti-demokratiska.

Det finländska flaggskeppets nyhetsredaktioner kan inte tassa runt hunom. Att tiga om Immonen vore att gå honom till mötes.

Nyhetsrapporteringen är en sak, Yles officiella respons en annan. Yles programarbetare har redan tidigare svarat Immonen då denna frågat efter partiböcker bland bolagets anställda. Frågan är om inte Lauri Kivinen och Marit af Björkesten borde säga att sannfinländaren kan ta sin retorik tillbaka till 1970-talet? (Kanske inte med de orden.)

Jag ser nämligen en tydlig koppling mellan villfarelser som Immonens och hot som riktas mot journalister.

Framför allt måste Sannfinländarnas partigrupp inse det ohållbara (även informationschefen Matti Putkonens senaste uttalande grusar den förhoppningen).

Det här har sedan länge slutat handla om Facebokkupddateringen i juli. Immonen kommer att fortsätta stå för sin världssyn. Frågan är bara om han ska få göra det som riksdagsman och medlem i Yles förvaltningsråd. Om partiet svarar ja på den frågan och låter honom fortsätta blir det intressant att se hur Immonen och förvaltningsrådet genomför det här uppdraget (enligt 6 § i redan nämnda lag):

Förvaltningsrådet ska dessutom årligen före utgången av april lämna riksdagen en berättelse om hur den allmännyttiga verksamheten enligt 7 § har genomförts…

Dan

Vilken är mediernas roll om Jussi Niinistö sänder Ryssland en signal?

”Åland ockuperas”, ”grönklädda män”, ”Krim”, ”Ryssland”.

Nordens förhållande till Ryssland är nu sånt att medier går från 0 till 100 på två röda då sluga dykare insinuerar u-båtsfynd och då Finlands försvarsminister Jussi Niinistö (Sannf) ser Åland ”i fel händer” som en laddad pistol mot Sveriges tinning.

Klart är, att det är bättre att ha en försvarsminister som talar än en som tiger. Och eftersom jag är obevandrad i försvarsfrågor skulle det aldrig falla mig in att börja dissekera Ålands strategiska betydelse.

Men just tack vare att jag å ena sidan läser torsdagens toppnyhet som vanlig nyhetskonsument och, å andra sidan, gillar att dissekera journalistik, gör jag följande iakttagelser.

Då Lännen Media gick ut med Niinistös uttalande måste nyhetsredaktionerna, åtminstone på finlandssvenskt håll, ha kablat ut sina versioner i ett yrvaket tillstånd. I ett skede hette det att det var Finland som var berett att ockupera Åland.

Det här ändrades sedan till att Finland var berett på att Åland ockuperas, alternativt på att försvara Åland. (På riktigt?! Försvara Åland?! Vem hade trott det?! Obs. ironi.)

Men hur var det med den beredskapen? Var det inte den som, enligt Niinistö, inte finns; som försvaret måste se över? Mycket av Niinistös uttalande verkar gå ut på att säga en sak – och sedan ta lite av det tillbaka.

Läser man Svenska Yles återgivning heter det bl a så här:

  • ”[D]et… är skäl att se över försvaret av Åland. … [F]örsvarsmakten har ändå inte inlett några nya förberedelser eller diskussioner… om försvaret av Åland.
  • ”Militär expertis bedömer att Ryssland i händelse av en väpnad konflikt i Baltikum eller Östersjön skulle försöka ockupera Åland och Gotland. Försvarsminister Niinistö anser ändå inte att risken för en konflikt har ökat.”
  • ”[I] en krissituation kan vi inte lita på [internationell rätt] till hundra procent. … Det måste vi beakta i planeringen, sammanfattar Niinistö. Vad försvarsplanerna går ut på kan Försvarsmakten av naturliga orsaker inte berätta.”
  • ”Åland är legitimt en del av Finlands område och på grund av områdets försvarsdoktrin som vi har så har Försvarsmakten naturligtvis i uppgift att förbereda att försvara också Åland, såsom vilket område som helst (säger flottiljamiral Juha Vauhkonen).”

Alltså. Det är skäl att göra si-och-så – men det har försvaret inte gjort. Det finns ett scenario framtaget av anonyma experter, men Niinistö tror inte att scenariot är troligt. Finland planerar, men planerna är hemliga. Och i slutändan finns inget exceptionellt med Åland. (Det tycks också vara förra försvarsministern Carl Haglunds åsikt.)

Så vad var det som hände i torsdags, förutom att medierna fick tassa kring Rysslandsfrågan med febrig nervositet?

Professor Pami Aalto säger att en rysk ockupation av Åland är mycket osannolik. Men han tycker det är bra att Jussi Niinistö säger något, bryter tystnaden och visar ryssen att Finland är alert.

Det finns ett par slutsatser att dra av det här. Den ena är att vad vår försvarsminister säger inte är så viktigt, bara han säger nåt överhuvudtaget. Tanken är att det sänder en signal till Ryssland – you bet.

Den tanken styrks av överstelöjtnant Aki Huttunens uttalande för FNB: Motivet bakom uttalandet vill han inte spekulera i men det handlar om en ”medveten strategisk kommunikation” och ett ”budskap på hög nivå”.

Tydligen är nivån så pass hög att budskapet blir otydligt.

Är det inte märkligt egentligen, att vår försvarsminister uttalar sig och efteråt är det oklart vad han sa och varför han sa det? Experter tolkar Jussi Niinistös ord som om han vore försvarsminister för en främmande makt.

Och förutsätter inte en sån kommunikation följsamma medier? Ni vet, såna som sparar följdfrågorna till experterna, låter antydningar förbli vaga, låter det spända läget i Östersjön bära budskapet då det inte är starkt nog att bära sig självt.

Är det här vad som hände, att Niinistö inte sa så mycket men sände en signal med hjälp av medierna? Hur skiljer sig i så fall finländska medier från, säg, ryska?

En annan slutsats: Sannfinländarna har en enorm partipolitisk fördel genom försvarsministerposten.

Vem bryr sig om Olli Immonen då grönklädda gubbar eventuellt möjligen intar en del av Finland som vi på ett naturligt sätt kanske är beredda/oförberedda att försvara?

Dan