Etikettarkiv: sfp

Rapport från partidagen: Hur många skämt om Gamlakarleby manskör finns det?

Postat av
Svara

Här är skåpmaten: Haglund valdes till ordförande för SFP med tydlig marginal; Svenska kvinnoförbundet menar att partiet inte är jämlikt; Wallin kliver ner från ministerposten och fortsätter streta i riksdagen och så vidare.

Vi behöver inte värma upp skåpmaten. Dessutom har jag redan avhandlat könsfrågan, långt innan partidagen. Läs här.

Partidagen då, hur summera den?

Överlag var det gemytligt. Det fanns rikt med utrymme för skämt, många av dem levererade av partidagens ordförande Stefan Wallin, och ordförandekampen hade ingen negativ inverkan på delegaternas humör. (Nej, jag är inte licensierad psykolog.)

Vilket var bra. Men lite tråkigt. Eller snarare: jag hade gärna sett mera friktion.

Nu tänker nån att det här är typiskt för journalister. Alltid ska vi snoka efter konflikter. Det är inte konflikter jag söker, det är meningsskiljaktigheter som betyder nåt.

Därför var det skönt att höra österbottningar stiga upp och opponera sig mot ordet ”liberal” i partidagens resolution och mot samkönade äktenskap.

Därför var det fantastiskt att höra Svensk ungdoms representanter stiga upp och opponera sig mot konservativa österbottningar.

Därför var det suveränt att höra högskolepolitik kontra regionpolitik debatteras i ett av utskotten.

Därför var det nedslående att i så mycket annat som sades notera frånvaron av ideologi.

Jag hörde frasen ”SFP är mer ideologiskt sammansvetsat nu än tidigare” ett antal gånger under partidagen.

Har partiet lyckats så väl med svetsjobbet att inga skarvar syns; att inga skrovliga ytor märks? Och är det målet för ett parti?

Mitt svar är nej. Men jag är å andra sidan bara en konfliktsökande journalist.

Lite om humorn.

Hälften av alla skämt på partidagen involverade Gamlakarleby manskör; alla skämt hade Karlebyanknytning. En del av dem var roliga. Till exempel (nedkortat):

”Tre män i sjönöd gör vad de kan. Larsmobon ber; Jakobstadsbon sjunger psalmer; Karlebybon tar kollekt.”

Vy från mitt hotellrum i Karleby

Den roligaste kommentaren jag hörde var inte ett skämt.

Under supén på lördag kväll läste Ulla-Maj Wideroos en fin dikt, som hon skrivit själv för Wallin.

Jag menar allvar, den var fin. Men den hade en dubbelbottnad inledning (ungefär): ”Du har varit som min broder/ibland har det känts som om jag varit din moder.”

När den frasen uttalades hörde jag någon bakom mig viska, lite för högt: ”Härriguud”.

I kväll har vi Ukraina-Sverige och Grekland-Tjeckien på dagordningen. Jag har tippat en tvåa i bägge matcher.

Korrigering: Grekland-Tjeckien är i morgon. Den första matchen i dag, England-Frankrike, har jag inte riktigt koll på hur jag tippat men tror det står en tvåa på kupongen.

Dan

Rapport från partidagen: Handlar allt om strategi?

Postat av
Svara

Tyst!, röt SFP:s partisekreterare Johan Johansson och mumlet i stadshussalen i Karleby la sig.

Det var halv tio på morgonen. Sedan dess har ingen rutit.

Stadsdirektör Antti Isotahus inledde partidagen med en utläggning om regionen som – och nu är jag vänlig – hade skyhög gäspfaktor.

Brit Stenman för SFP i Karleby värmde inte heller hon upp publiken och även om avgående ordförande Stefan Wallin rev upp både skratt och applåder ur bänkraderna, och en förutsägbar stående ovation på slutet, så kändes också hans tal, och mottagandet, dämpat.

Ok. Mikael Luther och Ulla-Maj Wideroos hade ljudligt olika åsikter om kommunreformen och lite roligt var det att Svensk ungdom ifrågasatte om seniorerna behöver ett förbund. Men annars har det varit väldigt gemytligt.

Av de två ordförandekandidaterna lyckades Anna-Maja Henriksson bäst i sitt tal. Carl Haglund verkade lite nervös, medan Henriksson lät övertygande i det hon sa (var en bedömning bland journalistkollegorna).

Ändå ser Henriksson ut att ligga efter Haglund. Det har bollats med siffror i dag: jag har inte hört en enda som skulle sätta ministern framför meppen även om många delegater, enligt initierade källor, inte hade bestämt sig innan dagens tal och utfrågning.

Utfrågningen, förresten, var av det snällare slaget eftersom den leddes av SFP:are.

En intressant grej ändå: På frågan om hur de två skiljer sig från Stefan Wallin ideologiskt sa både, ungefär, att partiets strategi, frammejslad av partistyrelsen, är det som i slutändan gäller.

Strategi framom ideologi, alltså.

Är det måhända så, att stödet för Haglund respektive Henriksson ser ut som det gör eftersom delegaterna tänker strategiskt: Vem av kandidaterna är den spjutspets som bäst kan nå sitt mål?

Hur som helst: I morgon avgörs ordförandekampen; om några minuter inleds spelet i ”dödens grupp”. Holland-Danmark har jag som en klar etta på tipskupongen.

(Om ni undrar vad bilden föreställer: Spegelbild av tält i Sundet som flyter genom centrala Karleby. Har absolut inget med partidagen att göra.)

Dan

Rapport från partidagen: SFP:s brev till tomten

Postat av
Svara

Överläggningarna inleddes redan innan bussen med SFP:s delegater passerat Åbos stadsgräns.

Resultat: en extra paus i Aura. Resultatet av det: bussen anlände 40 minuter försenad till Karleby.

Innan det hade vi hunnit ta del av det som ABC-kedjan kallar ”lunchbuffet” och fått en lektion i Karlebysvenska av Houtskärs starke man Christer Friis, den enda av åbolänningarna som stöder Anna-Maja Henriksson och ursprungligen från Karleby.

Det handlar alltså om SFP:s partidag i Karleby, staden som nästan kramades ihjäl av partiet för några år sedan då Centern prompt vill placera den i det finskspråkiga norr.

Fredag kväll bjöd på nåt som beskrevs som unikt av ”styrgruppen för Kasnäs 2.0″: partimedlemmarna på plats fick ge synpunkter på utkastet till SFP:s kommunalvalsprogram.

Programförslaget läser som ett brev till tomten i 44 punkter. Varje punkt börjar med ett ”Vi vill…” Till exempel:

”11. Vi vill att välfärden skall omfatta alla som bor i Finland. Vi betonar också människors ansvar för sig själv och sina medmänniskor.”

Man undrar vad 2.0 i ”Kasnäs 2.0″ syftar på? Har det krävts en arbetsgrupp att komma fram till såna här självklarheter? Eller vad sägs om:

”44. Vi vill att man skall kunna bo och leva i hela kommunen, såväl i tätort som i glesbygd.”

Inte en punkt att förringa. Men ring upp vilken politiker som helst klockan halv fyra på natten och fråga om hon också vill det här. Jag är rätt säker på att det blixtsnabba svaret är ja.

Som nån SFP:are sa under fredagskvällen: Vilja kan vem som helst men partiet måste slå fast vad det tänker göra.

På lördag öppnas partidagen officiellt och i skrivande stund leder Ryssland Tjeckien med 2-0. Står sig det resultatet har jag två rätt av två möjliga i ÅU:s EM-tippning.

Dan

Politisk rundgång

Postat av
Svara

Det finns en film som heter Jerry Maguire och i den filmen finns en av filmhistoriens smörigaste repliker: ”You complete me.” Översatt till svenska: Du fullbordar mig.

I kväll satt jag och lyssnade på Carl Haglund och Anna-Maja Henriksson diskutera sig fram mot SFP:s partidagar i Karleby. Jag kom att tänka på den citerade repliken.

För vad jag såg var två politiker som kompletterar varandra; som i ingen fråga – vad jag kunde förstå – var av annan åsikt än den andra, men gärna ville ”tillägga något” efter att motkandidaten sagt sitt.

Är det bara vi journalister som söker konfrontation eller kan enigheten på riktigt vara en nackdel?

Tja, SFP kan känna sig trygg i att partiet har två lysande politiker som kan stöda varandra oberoende av vem som väljs. Valet i Karleby kommer knappast att väcka ont blod

Men: Då kandidaterna är så eniga; då SFP i så ett tidigt skede signalerade (genom att annonsera nu pågående turné) att eventuella andra kandidater inte behöver bemöda sig; då kandidaterna verkar predika för de redan omvända (partipolitiskt aktiva utgjorde en stor del av åhörarna i Åbos stadsbibliotek i kväll); då kan den här politiska begåvningen se väldigt enkelspårig ut.

Torbjörn Kevin ställde den motiverade frågan om hur SFP ska ta till vara de förmågor som inte drillats i partiets ”kadettskola”, de som inte är typiska folkpartister. Bägge kandidater tyckte att SFP måste bli bättre på det. Men vad betyder det, inte bara för SFP utan för partier överlag?

Eventuellt ett risktagande. Ett parti som drömmer om ett större stöd – SFP har pratat om ett tioprocentigt stöd – måste tillåta lite gjutjärnsyta för att fånga upp nya väljare och partiaktiva. Risken består i att det här kan skrämma bort de som trivs bra där de glider omkring på teflonytan.

Justitieminister Henriksson sa en intressant sak i kväll, lite i förbigående: Partiet borde ordna tillställningar dit folk kan komma och diskutera utan att få SFP-stämpeln på sig.

Jag undrar, varför är ett parti som berömmer sig för hur brett och högt det har mellan väggar och till tak rädd för att lämna stämpelmärken på folk? Jag tror att det finns en medvetenhet om att SFP betraktas som ett likriktande parti; ett parti som med sitt liberala famntag gör väljarnas olikheter till sina och därmed suddar ut dem.

Är det så på riktigt? Ja vad ska man tro då Haglund och Henriksson utmålas som de absolut bästa kandidaterna – ”vem som än väljs får SFP en bra ordförande” – och då de samtidigt är eniga i allt?

Politisk rundgång i ett parti får inte bara potentiella väljare att slå dövörat till. Det riskerar också göra trogna anhängare döva.

Dan

Medier och måttstockar

Postat av
1

Finland är ett ojämlikt land. Löneklyftan mellan män och kvinnor är fortfarande påtaglig; i börsbolagens styrelser blir kvinnorna fler men jämlik är situationen inte; våld mot kvinnor är ett djupt rotat samhällsproblem men vi som jobbar inom mediebranschen är dåliga på att granska det här.

Det är mot bakgrund av den här typen av vetskap som Susanna Ginmans påstående om att ”kvinnor mäts med annan måttstock” är begriplig.

Just därför är det beklämmande att Ginman, HBL och majoriteten av oss som bevakar problem av det här slaget mäter med just denna andra måttstock.

HBL:s rubrik i går: ”Kvinnorna kan spela ut Anna-Maja Henriksson”. En braskande rubrik naturligtvis. Men vad förutsätter den? Jo att den norm som är ett problem – ”män röstar på män” – inte låter sig överföras på kvinnorna. Det kunde förstås vara en bra sak men HBL väljer att antyda ett taktiskt drag: justitieministern spelas ut.

Ok, men är det inte denna andra måttstock som Susanna Ginman vill komma åt med sitt inlägg? Eventuellt jo, men i så fall subtraherar hon bort en viktig komponent: den journalistiska bevakningen.

Ginman skriver om nyligen återvalda SDP-ordförande Jutta Urpilainen. Hon hade det inte lätt i början, hittade inte en naturlig ledarroll. Korrekt beskrivet, Ginman, men ett tillägg saknas: det här är väldigt mycket mediernas beskrivning av Urpilainen och den utgår från att hon är kvinna.

Det är viktigt att påpeka det här eftersom medierna är ständigt med och styr i diskussionen om könets betydelse. I fallet med valet av ny SFP-ordförande så kan det te sig naturligt att frågan om en ”kvinnlig ledare” avhandlas. En av kandidaterna är kvinna; partiet har aldrig haft en kvinna som ordförande.

”Naturligt” betyder också, tror jag, ”lätt”. Man gör en indelning enligt kön, kollar hur många delegater som kommer att sätta sin röst på ”sitt” kön, och så har man en ramberättelse som intresserar läsaren men som också kan fyllas med en liberal diskussion om jämlikhet.

Men varför inte låta bli? I det här fallet så handlar det om meriterade kandidater: en justitieminister och en europaparlamentariker. Kunde man tänka sig att det här, i kombination med deras ideologiska övertygelser, är så pass intressant att deras kön aldrig ens behöver bli en fråga?

Ojämlikheten i vårt land är en åthutning åt oss journalister. Vi måste skärpa vår bevakning av den.

Men vi riskerar göra försöken till en förändring en björntjänst ifall vi låter den reella problematiken kanaliseras genom varje tillfälle då en man och en kvinna tävlar om samma post; eller då en kvinna/man väljs till en post; eller inte väljs; eller fråntas en post.

Om hur saker ser ut och vad de är

Postat av
Svara

På onsdag kväll blev Björn Wahlroos ett diskussionsämne då Anna-Maja Henriksson och Carl Haglund inledde den turné som kulminerar i att en av dem blir ny ordförande för SFP.

Att Wahlroos leder partiets näringslivsråd är inte bra, tyckte båda. Henriksson tillade att diskussionen handlar om hur det ser ut, inte om vad det är.

Alltså: Eftersom det av Wahlroos ledda rådet inte har någon makt handlar diskussionen om affärsmannens människo- och samhällssyn och om hur den påverkar SFP:s image (negativt).

Den amerikanske författaren och journalisten Louis Menand har skrivit (fritt översatt) att ”saker och ting är inte alltid det de verkar vara, men det de verkar vara är alltid en del av det de är”. (Det hör till mina absoluta favoritcitat.)

Vi använder citatet i nämnda sammanhang: Wahlroos har en ordförandepost inom SFP men ordet han för bär inte långt. Det fortplantar sig inte i konkret politik. Wahlroos ställning i partiet är inte den som den verkar vara.

Men detta ”verkar vara” är en del av vad det är. Inom politiken är symboliken nästan lika konkret som handlingen. Därför satte Stefan Wallin Wahlroos på posten; därför är Wahlroos nu, efter att ha blivit en thatcherismens omslagsfarbror, oönskad.

Den som finns i det politiska rummet, vare sig personen har reell makt eller inte, kan inte förvandlas till en osynlig möbel i vrån bara genom att man signalerar hans maktlöshet.

Personen måste visas på dörren. Vem kan hålla upp dörren och tacka för besöket? Inte den som stod för inbjudan. Det vore taktlöst.

Men om festen får en ny värd då gäller inga sådana etiketter.