Om Carl Haglunds beslut: Ingen vinn-vinn-situation för politiken

Spekulationerna visade sig vara sanna. I dag meddelade Carl Haglund att han blir vice vd för Sunshine Kaidi New Energy Group med ansvar för bolagets europeiska investeringsstrategi.

Gissningarna om vilken bransch Haglund var på väg till tog vid då han meddelade att han inte fortsätter som partiordförande efter partidagen i Åbo. Vilken bransch var förstås öppet, och under partidagen förekom halvhjärtade försök att övertyga alla om att Haglund inte var på väg nånstans.

”Vi tänker inte släppa dig”, sades det och flera gånger nämndes nästa presidentval – skämtsamt men ändå förhoppningsfullt.

Den förhoppningen kommer inte att omvandlas till kritik nu. Eventuellt erkänner SFP:arna att man förlorat en viktig röstmagnet, men det erkännandet följs säkert av lyckönskningar till det nya jobbet. Liknande reaktioner är att vänta från partier som ligger nära SFP på den politiska kartan.

Kritik, i den mån den kommer, är att vänta från vänsterhåll och från ärkerivalen Sannfinländarna. Och förstås från politiska förståsigpåare.

I valet 2015 fick Haglund 21 468 röster. Det mandatet struntar han nu i. Tidigare har han uppgett en besvikelse på politiken och mera tid för familjen som skäl till varför han slutade som ordförande och inte ställer upp i kommunalvalet. Det beredde vägen för dagens meddelande.

Haglunds försvarare kommer att ta fasta på det som han själv lyfter upp i ett pressmeddelande: glädjen över möjligheten ”att främja tillväxten och uppkomsten av nya jobb i Finland.”

Gränsen mellan den politiska sfären och näringslivet suddas ut, verkar det som. Alla jobbar för samma sak: att ge finländarna jobb och staten skattepengar.

De som inte vill förhålla sig kritiskt till Haglunds avhopp tänker sig att riksdagsmannen Haglund gör lika mycket nytta för Finland som vice vd:n Haglund, speciellt som den förra tappat lusten för politiken men har en nyfunnen gnista för näringslivet. En vinn-vinn-situation med andra ord.

Men det är inte entydigt positivt. Säga vad man vill om Haglunds karriärbyte men överraskande och nytt är det inte. Snarare cementerar det ett redan existerande mönster: högt uppsatta folkvalda får tack vare folkets mandat kontakter som kan utnyttjas efter avslutad politisk karriär, eller mitt i den.

För de som ser ett symbiotiskt förhållande mellan politik och näringsliv – ett förhållande som till och med gynnar det allmänna goda – är det här mönstret oproblematiskt. I de haglundska leden finns många med den uppfattningen.

För dem som ser ett avstånd mellan vanliga medborgare och beslutsfattare är mönstret problematiskt, för i praktiken innebär det att banden mellan politiken och näringslivet knyts hårdare medan banden mellan medborgarna och politikerna tänjs ut och brister.

För den cyniskt lagda kan politiken då framstå som en pinne på karriärstegen. Den sortens cynism finns det gott om i dag. Därför är dagens besked långt ifrån en vinn-vinn-situation för politiken.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Dags att lägga ”den taxellska paradoxen” i malpåse

På en rödvinsstänkt fest under studietidens första år kom filosofistuderande Lolax att diskutera svenskan i Finland med någon vars identitet han i skrivande stund inte erinrar sig. Ett argument slängdes fram av motparten: ”Den taxellska paradoxen håller streck!”

Lolax frös till is. På lektionerna hade Zenons paradoxer diskuterats. Men den taxellska paradoxen? Vilken är den? Och hur relaterar den sig till svenskan i Finland. Är den taxellska paradoxen lik Schrödingers katt – handlar den om ett både-och-tillstånd?

Jag har sedermera lärt mig vad den taxellska paradoxen är. Jag har också, på ett fantasilöst och för journalister brukligt sätt, frågat Christoffer Taxell om paradoxen – för det är ju det man gör då man intervjuar karl’n.

Den taxellska paradoxen lever kvar i den finlandssvenska debatten, Alexander Stubbs kliniska bedömning av paradoxens hälsotillstånd och den efterföljande debatten är bevis för detta. (Läs t ex Susanna Ginman och Jan-Erik Andelin.)

Men frågan är om paradoxen – ett tvåspråkigt land kräver enspråkiga lösningar – stjälper mer än den hjälper.

Märk väl: nu pratar jag inte om diskussionen om t ex tvåspråkiga skolor. Jag menar själva begreppet ”den taxellska paradoxen”.

Paradoxen hänger kvar för att:

  1. den antas hålla streck.
  2. den antas höra till allmänbildningen i (Svensk)Finland.
  3. den sammanfattar komplexa frågor – något politiker och journalister gillar.

Men kan det vara så, att begreppet gör diskussionen en björntjänst genom att syfta på en tidigare partiledare för SFP, och därmed gör sig sårbar för kritik om ett dammigt, borgerligt patriarkat vars språkpolitik också tjänar ett egenintresse?

Kan det vara så, att paradox-delen i begreppet, oavsiktligt eller inte, ger sken av att vilja slå fast en oföränderlig världsbild – som om vi hade att göra med något vetenskapligt – och därmed gör sig sårbar för kritik om att blunda för en föränderlig verkligheten?

Kan det vara så, att det bland journalister och politiker finns en övertro på hur etablerat detta begrepp är, också bland yngre människor, och att man genom att använda det omedvetet ger diskussionen ett bäst före-datum som för länge sedan passerats?

Om de här frågetecknen är motiverade är det illa för diskussionen om tvåspråkiga lösningar i det här landet.

Månne det är möjligt för alla berörda att föra den diskussionen utan att hänvisa till den nämnda paradoxen? Själv tänker jag försöka. Från och med NU!

Dan

Behandla inte Donner med silkeshandskar

Det går inte att ta miste på att Jörn Donner är med i EU-valet för att vinna.”, skriver Svenska Yles Magnus Hertzberg med anledning av att Donner i dag offentliggjort sin kandidatur.

Går inte att ta miste? Verkligen?

Låt mig fråga: Om någon annan kandidat har krävt två månaders övertalning, sedan sagt att hen inte har någon valstrategi (men fotarbete är åtminstone uteslutet), och att det inte är givet att hen åker till Bryssel även om väljarna skulle vilja det – om nån annan kandidat sagt så, hade viljan att vinna fortfarande varit lika påtaglig?

(På Facebook undrade också en av Donners medkandidater om han (Donner) skulle ta emot mandatet, skulle det bli hans, men den kommentaren raderades sedan.)

Ni vet svaret. Det är nej.

Från min sida handlar det här inte om Donners ålder, 81, eller om att han inte skulle vara en kvalificerad kandidat – om han så vill. Frågan är snarare: tas han på allvar – av journalisterna, av väljarkåren, av SFP?

Partiet tar honom troligen på ett sorts allvar. Annars hade inte Carl Haglund hängt på Donner i två månader istället för att, säg, vända sig till nån som verkligen vill jobba för rösterna. Det är ett strategiskt allvar – Jörn Donner generar röster bara genom att finnas.

Frågan är om väljarna kommer att se genom det och om (de finlandssvenska) journalisterna förmår göra det genom att testa kandidaturen.

Jag hoppas det. För jag tror att Donner skyr silkeshandskar.

Dan

Ska SFP tas på orden?

I dagens ÅU (7.11) ingår artiklar om hur SFP hanterar flyktingfrågan på lokal nivå i Kimitoön och Pargas (kortversion här). Kommentaren nedan finns i anslutning till de artiklarna.

Det är motiverat att lyfta fram SFP då det handlar om flyktingfrågan i Åboland. Inte för att SFP allena bär ansvaret utan för att partiet är tongivande i Pargas och Kimitoön och förknippat med öppenhet och tolerans.
Att det i de åboländska kommunerna finns en verklighet som avviker och ibland skär sig med partitoppens budskap är i sig inget unikt. Det gäller alla partier att retoriken på riksnivå blir genomskinlig i den kommunala verklighetens kranka sken.

Att granska SFP:s budskap om ett rikare Finland ur åboländsk synvinkel handlar därför inte inte om att moralisera utan snarare om att problematisera; om att bedöma partiets uttalade mål.
Räcker det att målet finns som en motkraft till en inåtvänd och ibland rasistisk hållning? Eller måste det finnas en rörelse mot målet?
Stefan Wallin skrev som SFP-ordförande att partiet är beredd ”att bära ansvar och förtroende på politikens alla nivåer.” (Medborgarbladet 2/2011). Hur har det ansvaret, till exempel i flyktingfrågan i Åboland, omsatts i praktiken?

Att ställa de här frågorna är inte att underskatta att många folkvalda i Pargas och på Kimitoön ifrågasätter om de klarar av att ta emot flyktingar. Det är att ta SFP på orden: ”Vi… välkomnar en lyckad integration – inte för att det är lätt utan för att vi vill” (från Framtidsmanifestet).
Partiets politik kan inte definieras enbart utgående från vad det inte är (exkluderande, inåtvänd), utan från vad politiken åstadkommer – bland annat i Pargas och Kimitoön.
Också på kommunal nivå ska ett invandrarvänligt parti kunna granskas som om valteserna togs på allvar och förväntningarna var motiverade.

Om förväntningarna är motiverade, vad är då SFP:s flyktingpolitik i Åboland så långt? Knappast ett misslyckande men nog ett tecken på att partiets inkluderande politik inte förbehållslöst omfattas av alla.
Om förväntningarna ska dämpas, hur ska vi förstå SFP:s politik? Som alltid anpassad, ibland förverkligad men aldrig en som formar omständigheterna?
I så fall måste Framtidsmanifestets viljeyttring om en lyckad integration omvärderas.

Rapport från partidagen: Hur många skämt om Gamlakarleby manskör finns det?

Här är skåpmaten: Haglund valdes till ordförande för SFP med tydlig marginal; Svenska kvinnoförbundet menar att partiet inte är jämlikt; Wallin kliver ner från ministerposten och fortsätter streta i riksdagen och så vidare.

Vi behöver inte värma upp skåpmaten. Dessutom har jag redan avhandlat könsfrågan, långt innan partidagen. Läs här.

Partidagen då, hur summera den?

Överlag var det gemytligt. Det fanns rikt med utrymme för skämt, många av dem levererade av partidagens ordförande Stefan Wallin, och ordförandekampen hade ingen negativ inverkan på delegaternas humör. (Nej, jag är inte licensierad psykolog.)

Vilket var bra. Men lite tråkigt. Eller snarare: jag hade gärna sett mera friktion.

Nu tänker nån att det här är typiskt för journalister. Alltid ska vi snoka efter konflikter. Det är inte konflikter jag söker, det är meningsskiljaktigheter som betyder nåt.

Därför var det skönt att höra österbottningar stiga upp och opponera sig mot ordet ”liberal” i partidagens resolution och mot samkönade äktenskap.

Därför var det fantastiskt att höra Svensk ungdoms representanter stiga upp och opponera sig mot konservativa österbottningar.

Därför var det suveränt att höra högskolepolitik kontra regionpolitik debatteras i ett av utskotten.

Därför var det nedslående att i så mycket annat som sades notera frånvaron av ideologi.

Jag hörde frasen ”SFP är mer ideologiskt sammansvetsat nu än tidigare” ett antal gånger under partidagen.

Har partiet lyckats så väl med svetsjobbet att inga skarvar syns; att inga skrovliga ytor märks? Och är det målet för ett parti?

Mitt svar är nej. Men jag är å andra sidan bara en konfliktsökande journalist.

Lite om humorn.

Hälften av alla skämt på partidagen involverade Gamlakarleby manskör; alla skämt hade Karlebyanknytning. En del av dem var roliga. Till exempel (nedkortat):

”Tre män i sjönöd gör vad de kan. Larsmobon ber; Jakobstadsbon sjunger psalmer; Karlebybon tar kollekt.”

Vy från mitt hotellrum i Karleby

Den roligaste kommentaren jag hörde var inte ett skämt.

Under supén på lördag kväll läste Ulla-Maj Wideroos en fin dikt, som hon skrivit själv för Wallin.

Jag menar allvar, den var fin. Men den hade en dubbelbottnad inledning (ungefär): ”Du har varit som min broder/ibland har det känts som om jag varit din moder.”

När den frasen uttalades hörde jag någon bakom mig viska, lite för högt: ”Härriguud”.

I kväll har vi Ukraina-Sverige och Grekland-Tjeckien på dagordningen. Jag har tippat en tvåa i bägge matcher.

Korrigering: Grekland-Tjeckien är i morgon. Den första matchen i dag, England-Frankrike, har jag inte riktigt koll på hur jag tippat men tror det står en tvåa på kupongen.

Dan

Rapport från partidagen: Handlar allt om strategi?

Tyst!, röt SFP:s partisekreterare Johan Johansson och mumlet i stadshussalen i Karleby la sig.

Det var halv tio på morgonen. Sedan dess har ingen rutit.

Stadsdirektör Antti Isotahus inledde partidagen med en utläggning om regionen som – och nu är jag vänlig – hade skyhög gäspfaktor.

Brit Stenman för SFP i Karleby värmde inte heller hon upp publiken och även om avgående ordförande Stefan Wallin rev upp både skratt och applåder ur bänkraderna, och en förutsägbar stående ovation på slutet, så kändes också hans tal, och mottagandet, dämpat.

Ok. Mikael Luther och Ulla-Maj Wideroos hade ljudligt olika åsikter om kommunreformen och lite roligt var det att Svensk ungdom ifrågasatte om seniorerna behöver ett förbund. Men annars har det varit väldigt gemytligt.

Av de två ordförandekandidaterna lyckades Anna-Maja Henriksson bäst i sitt tal. Carl Haglund verkade lite nervös, medan Henriksson lät övertygande i det hon sa (var en bedömning bland journalistkollegorna).

Ändå ser Henriksson ut att ligga efter Haglund. Det har bollats med siffror i dag: jag har inte hört en enda som skulle sätta ministern framför meppen även om många delegater, enligt initierade källor, inte hade bestämt sig innan dagens tal och utfrågning.

Utfrågningen, förresten, var av det snällare slaget eftersom den leddes av SFP:are.

En intressant grej ändå: På frågan om hur de två skiljer sig från Stefan Wallin ideologiskt sa både, ungefär, att partiets strategi, frammejslad av partistyrelsen, är det som i slutändan gäller.

Strategi framom ideologi, alltså.

Är det måhända så, att stödet för Haglund respektive Henriksson ser ut som det gör eftersom delegaterna tänker strategiskt: Vem av kandidaterna är den spjutspets som bäst kan nå sitt mål?

Hur som helst: I morgon avgörs ordförandekampen; om några minuter inleds spelet i ”dödens grupp”. Holland-Danmark har jag som en klar etta på tipskupongen.

(Om ni undrar vad bilden föreställer: Spegelbild av tält i Sundet som flyter genom centrala Karleby. Har absolut inget med partidagen att göra.)

Dan

Rapport från partidagen: SFP:s brev till tomten

Överläggningarna inleddes redan innan bussen med SFP:s delegater passerat Åbos stadsgräns.

Resultat: en extra paus i Aura. Resultatet av det: bussen anlände 40 minuter försenad till Karleby.

Innan det hade vi hunnit ta del av det som ABC-kedjan kallar ”lunchbuffet” och fått en lektion i Karlebysvenska av Houtskärs starke man Christer Friis, den enda av åbolänningarna som stöder Anna-Maja Henriksson och ursprungligen från Karleby.

Det handlar alltså om SFP:s partidag i Karleby, staden som nästan kramades ihjäl av partiet för några år sedan då Centern prompt vill placera den i det finskspråkiga norr.

Fredag kväll bjöd på nåt som beskrevs som unikt av ”styrgruppen för Kasnäs 2.0”: partimedlemmarna på plats fick ge synpunkter på utkastet till SFP:s kommunalvalsprogram.

Programförslaget läser som ett brev till tomten i 44 punkter. Varje punkt börjar med ett ”Vi vill…” Till exempel:

”11. Vi vill att välfärden skall omfatta alla som bor i Finland. Vi betonar också människors ansvar för sig själv och sina medmänniskor.”

Man undrar vad 2.0 i ”Kasnäs 2.0” syftar på? Har det krävts en arbetsgrupp att komma fram till såna här självklarheter? Eller vad sägs om:

”44. Vi vill att man skall kunna bo och leva i hela kommunen, såväl i tätort som i glesbygd.”

Inte en punkt att förringa. Men ring upp vilken politiker som helst klockan halv fyra på natten och fråga om hon också vill det här. Jag är rätt säker på att det blixtsnabba svaret är ja.

Som nån SFP:are sa under fredagskvällen: Vilja kan vem som helst men partiet måste slå fast vad det tänker göra.

På lördag öppnas partidagen officiellt och i skrivande stund leder Ryssland Tjeckien med 2-0. Står sig det resultatet har jag två rätt av två möjliga i ÅU:s EM-tippning.

Dan

Politisk rundgång

Det finns en film som heter Jerry Maguire och i den filmen finns en av filmhistoriens smörigaste repliker: ”You complete me.” Översatt till svenska: Du fullbordar mig.

I kväll satt jag och lyssnade på Carl Haglund och Anna-Maja Henriksson diskutera sig fram mot SFP:s partidagar i Karleby. Jag kom att tänka på den citerade repliken.

För vad jag såg var två politiker som kompletterar varandra; som i ingen fråga – vad jag kunde förstå – var av annan åsikt än den andra, men gärna ville ”tillägga något” efter att motkandidaten sagt sitt.

Är det bara vi journalister som söker konfrontation eller kan enigheten på riktigt vara en nackdel?

Tja, SFP kan känna sig trygg i att partiet har två lysande politiker som kan stöda varandra oberoende av vem som väljs. Valet i Karleby kommer knappast att väcka ont blod

Men: Då kandidaterna är så eniga; då SFP i så ett tidigt skede signalerade (genom att annonsera nu pågående turné) att eventuella andra kandidater inte behöver bemöda sig; då kandidaterna verkar predika för de redan omvända (partipolitiskt aktiva utgjorde en stor del av åhörarna i Åbos stadsbibliotek i kväll); kan den här politiska begåvningen se väldigt enkelspårig ut.

Torbjörn Kevin ställde den motiverade frågan om hur SFP ska ta till vara de förmågor som inte drillats i partiets ”kadettskola”, de som inte är typiska folkpartister. Bägge kandidater tyckte att SFP måste bli bättre på det. Men vad betyder det, inte bara för SFP utan för partier överlag?

Eventuellt ett risktagande. Ett parti som drömmer om ett större stöd – SFP har pratat om ett tioprocentigt stöd – måste tillåta lite gjutjärnsyta för att fånga upp nya väljare och partiaktiva. Risken består i att det här kan skrämma bort de som trivs bra där de glider omkring på teflonytan.

Justitieminister Henriksson sa en intressant sak i kväll, lite i förbigående: Partiet borde ordna tillställningar dit folk kan komma och diskutera utan att få SFP-stämpeln på sig.

Jag undrar, varför är ett parti som berömmer sig för hur brett och högt det har mellan väggar och till tak rädd för att lämna stämpelmärken på folk? Jag tror att det finns en medvetenhet om att SFP betraktas som ett likriktande parti; ett parti som med sitt liberala famntag gör väljarnas olikheter till sina och därmed suddar ut dem.

Är det så på riktigt? Ja vad ska man tro då Haglund och Henriksson utmålas som de absolut bästa kandidaterna – ”vem som än väljs får SFP en bra ordförande” – och då de samtidigt är eniga i allt?

Politisk rundgång i ett parti får inte bara potentiella väljare att slå dövörat till. Det riskerar också göra trogna anhängare döva.

Dan

Medier och måttstockar

Finland är ett ojämlikt land. Löneklyftan mellan män och kvinnor är fortfarande påtaglig; i börsbolagens styrelser blir kvinnorna fler men jämlik är situationen inte; våld mot kvinnor är ett djupt rotat samhällsproblem men vi som jobbar inom mediebranschen är dåliga på att granska det här.

Det är mot bakgrund av den här typen av vetskap som Susanna Ginmans påstående om att ”kvinnor mäts med annan måttstock” är begriplig.

Just därför är det beklämmande att Ginman, HBL och majoriteten av oss som bevakar problem av det här slaget mäter med just denna andra måttstock.

HBL:s rubrik i går: ”Kvinnorna kan spela ut Anna-Maja Henriksson”. En braskande rubrik naturligtvis. Men vad förutsätter den? Jo att den norm som är ett problem – ”män röstar på män” – inte låter sig överföras på kvinnorna. Det kunde förstås vara en bra sak men HBL väljer att antyda ett taktiskt drag: justitieministern spelas ut.

Ok, men är det inte denna andra måttstock som Susanna Ginman vill komma åt med sitt inlägg? Eventuellt jo, men i så fall subtraherar hon bort en viktig komponent: den journalistiska bevakningen.

Ginman skriver om nyligen återvalda SDP-ordförande Jutta Urpilainen. Hon hade det inte lätt i början, hittade inte en naturlig ledarroll. Korrekt beskrivet, Ginman, men ett tillägg saknas: det här är väldigt mycket mediernas beskrivning av Urpilainen och den utgår från att hon är kvinna.

Det är viktigt att påpeka det här eftersom medierna är ständigt med och styr i diskussionen om könets betydelse. I fallet med valet av ny SFP-ordförande så kan det te sig naturligt att frågan om en ”kvinnlig ledare” avhandlas. En av kandidaterna är kvinna; partiet har aldrig haft en kvinna som ordförande.

”Naturligt” betyder också, tror jag, ”lätt”. Man gör en indelning enligt kön, kollar hur många delegater som kommer att sätta sin röst på ”sitt” kön, och så har man en ramberättelse som intresserar läsaren men som också kan fyllas med en liberal diskussion om jämlikhet.

Men varför inte låta bli? I det här fallet så handlar det om meriterade kandidater: en justitieminister och en europaparlamentariker. Kunde man tänka sig att det här, i kombination med deras ideologiska övertygelser, är så pass intressant att deras kön aldrig ens behöver bli en fråga?

Ojämlikheten i vårt land är en åthutning åt oss journalister. Vi måste skärpa vår bevakning av den.

Men vi riskerar göra försöken till en förändring en björntjänst ifall vi låter den reella problematiken kanaliseras genom varje tillfälle då en man och en kvinna tävlar om samma post; eller då en kvinna/man väljs till en post; eller inte väljs; eller fråntas en post.

Om hur saker ser ut och vad de är

På onsdag kväll blev Björn Wahlroos ett diskussionsämne då Anna-Maja Henriksson och Carl Haglund inledde den turné som kulminerar i att en av dem blir ny ordförande för SFP.

Att Wahlroos leder partiets näringslivsråd är inte bra, tyckte båda. Henriksson tillade att diskussionen handlar om hur det ser ut, inte om vad det är.

Alltså: Eftersom det av Wahlroos ledda rådet inte har någon makt handlar diskussionen om affärsmannens människo- och samhällssyn och om hur den påverkar SFP:s image (negativt).

Den amerikanske författaren och journalisten Louis Menand har skrivit (fritt översatt) att ”saker och ting är inte alltid det de verkar vara, men det de verkar vara är alltid en del av det de är”. (Det hör till mina absoluta favoritcitat.)

Vi använder citatet i nämnda sammanhang: Wahlroos har en ordförandepost inom SFP men ordet han för bär inte långt. Det fortplantar sig inte i konkret politik. Wahlroos ställning i partiet är inte den som den verkar vara.

Men detta ”verkar vara” är en del av vad det är. Inom politiken är symboliken nästan lika konkret som handlingen. Därför satte Stefan Wallin Wahlroos på posten; därför är Wahlroos nu, efter att ha blivit en thatcherismens omslagsfarbror, oönskad.

Den som finns i det politiska rummet, vare sig personen har reell makt eller inte, kan inte förvandlas till en osynlig möbel i vrån bara genom att man signalerar hans maktlöshet.

Personen måste visas på dörren. Vem kan hålla upp dörren och tacka för besöket? Inte den som stod för inbjudan. Det vore taktlöst.

Men om festen får en ny värd då gäller inga sådana etiketter.