Artiklarna om hemvården i torsdagens ÅU visar bl.a. att kommunernas förtroende för den privata vården är stor. Beslutet om servicesedeln bygger på det förtroendet.

Servicesedeln ska ge vårdtagaren fler alternativ. Lägg till att sedeln är frivillig – d.v.s. att kommunen är skyldig att stå för en motsvarande vård ifall patienten så vill – och systemet låter som en klok lösning.

Det är också en lösning där patienten är kund. Vårdförhållandet ställs under konsumenträtten. ”Kunden betalar för sin valfrihet!” heter det i LPY:s presentation (LPY är paraplyorganisationen för vårdföretag i Finland).

Patienten blir en ekonomisk varelse – homo economicus kallar nationalekonomer henne – som förutsätts vilja välja och vraka bland vårdproducenter. Hon tänker rationellt, kostnadseffektivt, på nyttomaximering.

Hon är kunden som köper produkten (vården). Klagomål ska hon rikta till säljaren. Tvister  går hon till konsumentrådgivaren med och, om nödvändigt, till konsumenttvistenämnden.

Servicesedeln är inte bara ett alternativ. Den är också en strategi. Sedeln är ett sätt att omfördela ansvaret för den offentliga vården, med hjälp av privata vårdföretag.

Frågan vi har skäl att ställa oss – och den vi får återkomma till – är: Sker det på den offentliga vårdens bekostnad?

Ingen skugga ska falla över de privata vårdföretagen, sedeln tas i bruk först i maj. Men det är skäl att påminna om att kommunerna är skyldiga att erbjuda egna alternativ.

Det gäller för beslutsfattarna att garantera att den kommunala vården också är ett riktigt alternativ som kan jämföras med den privata vården. Annars finns inget verkligt val.

 Dan