Utredde Hbl faktiskt? (Uppdaterad 29.1 – se längst ner)

Text: Jean Lindén, ÅU, som gör ett gästspel i Nyhetsbloggen:

”HBL utredde: De våldtar i Finland” är den anspråksfulla rubriken på en artikel på Hufvudstadsbladets webb där rutinerade reportern Stefan Lundberg kikat på våldtäktsstatistik, i flyktingdebattens sken.

Naturligtvis ett potentiellt eldfängt ämne som kan diskuteras på många sätt, men jag kikar (med undantag för en avslutande kommentar) kallhamrat på det statistiska fotarbetet.

Själva kontentan av analysen koncentreras i artikelns slutmening:

”Förhållandet finländska män : asylsökande : män med utländskt medborgarskap, kan visavi våldtäktsfrekvens förenklat beskrivas: 1:2:5.”

En mening som alla kanske inte skulle tillskriva epitetet ‘förenklat’ om man tänker på dess läsvänlighet.

Hursomhlest, Lundberg har analyserat våldtäktsstatistik med fokus på 21-40-åriga män under september-december 2015.

Den visar, enligt artikeln, att ”i Finland bosatta utlänningar” – i förhållande till deras andel av befolkningen – är misstänkta för nästan fem gånger fler våldtäkter än vad finländska män är.

Asylsökande ligger statistiskt mitt emellan: de misstänks, i förhållande till deras andel av befolkningen, för knappt två gånger fler våldtäkter än finländska män i åldersgruppen.

Det rätt uppenbara problemet med artikeln är att den sätter likhetstecken mellan att folk misstänks för brott och att de begått dem.

Så här kan det till exempel låta (mina fetningar):

”Enligt polisens statistik misstänks asylsökande för elva våldtäkter. Uträknat på asylsökande i åldern 21–40 år blir det cirka en våldtäkt per 2 300 män. Motsvarande grupp finska män gör sig skyldiga till en våldtäkt per 4 267 män, men gruppen ”utlänningar i Finland” skiljer sig från dessa, de begår en våldtäkt per 918 män.”

Skillnaden mellan misstanke och bevisat brott kan som sagt tyckas uppenbar – så uppenbar att artikelns glidning mellan orden är oproblematisk, kanske någon tänker sig. ”Läsaren fattar nog” osv.

Men varför överhuvudtaget göra denna glidning i ett så känsligt ämne?

Varför alls ta risken att en läsare inte är vaken och plötsligen tror sig läsa fakta om bevisade brott när det egentligen handlar om misstankar?

Varför ta risken att lösryckta citat ur texten kan börja leva sitt eget, grumliga liv?

Det finns visserligen en del förbehåll och självanalys i texten, bland annat här:

”Polisen använder begreppet ”misstänkt för brott” så länge en person inte har dömts. Det innebär att alla brottsmisstankarna knappast leder till fällande dom. Samtidigt betonar polisen att långt ifrån alla våldtäkter anmäls. Eftersom det gäller för alla befolkningsgrupper är de ändå jämförbara – även om det gäller att minnas att statistik av detta slag inte är en exakt vetenskap.”

Misstanke behöver alltså inte leda fällande dom. Alltså: ”vara misstänkt” är inte detsamma som ”har begått”. Men varför då göra den glidningen i texten?

En närmare förklaring av vad ”misstänkt för brott” juridiskt innebär skulle också vara på sin plats. Hur mycket krävs för att vara misstänkt?

Kika dessutom en gång till på de två sista meningarna i stycket:

”Samtidigt betonar polisen att långt ifrån alla våldtäkter anmäls. Eftersom det gäller för alla befolkningsgrupper är de ändå jämförbara – även om det gäller att minnas att statistik av detta slag inte är en exakt vetenskap”

Eftersom det finns ett mörkertal när det gäller våldtäkter, och mörkertal finns när det gäller alla befolkningsgrupper, så är grupperna ändå jämförbara, resonerar Lundberg.

Nej, det är de inte automatisk, hävdar jag. Siffrorna är direkt jämförbara endast om vi vet att mörkertalet – alltså benägenheten att inte anmäla – är detsamma för brott begångna av de olika grupperna.

Vet vi det? Vad säger forskningen om det? Är folk mer, eller mindre, benägna att anmäla en viss befolkningsgrupp än en annan? Är förhållandet mellan antalet misstankar och antalet fällande domar olika för de olika grupperna.

Ger man sig in på en statistisk ”utredning” tycker jag man bör kika också på sådana frågor. Och åtminstone konstatera, om det inte finns fakta, att det här är en dimension där osäkerhet smyger sig in. Att sådär i förbifarten konstatera att ”statistik av detta slag inte är en exakt vetenskap” räcker inte – i en artikel som drar alla växlar just på statistik.

Man kan också konstatera att antalet brott som asylsökande är misstänkta för är, ur ett statistiskt perspektiv, rätt litet. Små kast ger stora utslag. I (det något bristfälliga, konstaterar Lundberg) materialet finns elva fall där en asylsökande misstänks för våldtäkt. Om de varit fem färre hade de asylsökande ungefär varit på samma nivå som finländarna. Skillnader i exempelvis benägenhet att anmäla/icke anmäla kan lätt påverka mycket.

Det är, kan vi konstatera, en rätt siffertyngd artikel Lundberg levererar, och statistik i text är – vet varje journalist – inte lätt att handskas med. Det gäller att inte rådda bort sig själv då man skriver och inte rådda bort läsaren när hen läser.

Det förefaller – utgående från de siffror som finns i texten – som om Lundberg har koll på dividerandet, och man får förstås hoppas att inga fel smugit sig in på vägen. Men det finns till exempel en viss grumlighet i beskrivningen av grupperna: asylsökande och i Finland bosatta utlänningar verkar behandlas som åtskilda grupper i materialet, men bland annat i ingressen får man känslan att de asylsökande också räknas in i den större gruppen:

Asylsökande unga män begår i förhållande till sitt antal betydligt färre våldtäkter än den totala gruppen utlänningar som är bosatta i Finland.

Varför betonandet av totala om det handlar om två åtskilda grupper?

Nåja, det om statistiken.

Det finns ju också annat intressant – ja egentligen mycket mer intressant – att diskutera, som vad ”de” syftar på i rubriken ”HBL utredde: De våldtar i Finland”.

Det handlar ju inte om individer, så då återstår grupper. Utlänningar? Asylsökande? Finländare? Män?

P.s. På tal om frekvensen i början så är den egentligen, enligt artikelns siffror, närmare 1:1,9:4,6.

UPPDATERING 29.1: I dag tar Stefan Lundberg fasta på en del av kritiken i en ny artikel, med rubriken ”Endast var fjärde våldtäkt anmäls”. Som rubriken anger lyfter han fram den osäkerhet som finns i statistiken. Lundberg skriver bland annat:

En del läsare har frågat sig om förklaringen kan vara att offren är mer benägna att anmäla utländska förövare än landsmän. Några pålitliga undersökningar om detta finns inte.

Bra. Men fortfarande: man kan inte, som Lundberg resonerade i går, mena att eftersom osäkerhet finns i siffrorna för alla befolkningsgrupper så blir grupperna jämförbara. (Se resonemanget ovan, från i går).

Osäkerheten borde tvärtom få en att stå på bromsen, och kanske till och med fundera om det är själva osäkerheten är nyheten.

Lundberg skriver också, i dagens artikel:

Elva våldtäkter är elva våldtäkter för mycket, men i jämförelse med totalantalet är det en försvinnande liten siffra.

Perspektivet förändras om man ser på våldtäkter ”per capita”, det vill säga ställer dem i relation till gärningsmännens referensgrupp: etnisk tillhörighet, antal och ålder. I HBL:s artikel i går var slutsatsen att utländska män i åldersgruppen 21–40 begår fem gånger fler våldtäkter, i förhållande till sitt antal, än motsvarande finländska män.

De asylsökande igen begick cirka två gånger fler våldtäkter än de finländska männen, enligt samma beräkningsgrund.

Visst kan man tycka att ”perspektivet förändras”, men en viktig poäng är att just eftersom siffran är (rent statistiskt) ”försvinnande liten” så blir små kast stora när man översätter dem till en ”per capita”-siffra.

Lundberg diskuterar sedan andra utredningar om invandrares kriminalitet, och hur man i dem ”korrigerade resultaten med beaktande av centrala demografiska och sociala bakgrundsfaktorer såsom inkomst och ålder” osv.

Gott så, och det här för åtminstone indirekt in en viss komplexitet som saknades i går.

Men av nån anledning fortsätter Lundberg att glatt glida mellan ”misstänks för” och ”begick”. Ett exempel ur dagens text, som bygger på siffror över antalet misstänkta:

De asylsökande igen begick cirka två gånger fler våldtäkter än de finländska männen, enligt samma beräkningsgrund.

Varför denna märkliga glidning?

Hans Roslings uppgång är journalistikens fall

Det sociala medieflödet har den senaste månaden dominerats av en grånad professor som på kännspak engelska eller rapp svenska förklarar flyktingströmmen från Syrien med klossar och äpplen och täpper till käften på enfaldiga journalister.

Det finns mycket att beundra hos Hans Rosling. Inte minst är han en förebild för akademikerkåren. Påläst och orädd kavlar han upp ärmarna och tar sig an skitjobbet att göra världen begriplig. Att Rosling känns som en fräsch fläkt har delvis att göra med att han är en sällsynt art – en professor som inte går vilse i statistiken utan tyglar den för allmänhetens skull.

Samtidigt kan jag inte annat än tycka att Hans Roslings popularitet bygger på att journalistiken misslyckats – men också på att journalistikens villkor missförstås.

Jag stärktes i min åsikt då jag såg folk, bland dem journalister, glatt dela ett videoklipp där Rosling klämmer till en dansk redaktör. I programmet ryter professorn ilsket att dansken har fel och han rätt och det inte finns nåt att debattera. ”Där fick han, dansken”, var undertexten i de många Facebookuppdateringarna.

Journalistikens misslyckande består i att den inte lyckas göra det (ibland) svåra enkelt. Då Rosling plockar med äpplen för att visa hur många som flytt Syrien, var de befinner sig nu och hur få Europa tagit emot så går det upp ett ljus för tittaren: ”Det visste jag inte!”

Bara den som är svältfödd på såna lektioner reagerar så.

Nån kanske protesterar och säger att medier gör sånt hela tiden, med hjälp av datavisualisering och engagerade journalister. Må så vara, men om Rosling upplevs som den som verkligen förklarar världen – till den grad att flaggskepp som Rapport bjuder in honom för att… förklara – då går journalisternas budskap inte hem.

I veckan hotade försvarsminister Jussi Niinistö (Sannf) lämna en direktsänd tv-intervju då frågor om ett kanslichefsbyte blev för mycket för ministern. Det här tilltaget kritiserades med rätta av journalistkåren. Men då en professor säger åt en journalist att det inte finns nåt att debattera för att han har rätt hurrar många – också journalister.

Jag medger att jämförelsen haltar. Men jag gör den för att göra följande poäng: Niinistö representerar en makt som ska granskas. Hans agerande är ett tecken på att makten missbrukas.

Rosling och den danska redaktören däremot är ute i samma ärende: att förklara omvärlden. Men om professorns ”jag har rätt och du har fel” hyllas så tyder det på att professorn anses göra jobbet bättre. Eller kanske ännu värre: antagandet är att redaktören inte bara göra ett mindre bra jobb utan gör sig skyldig till att förvränga sanningen.

Att slentrianmässigt påstå att journalistiken förvränger sanningen bygger (i bästa fall) på ett missförstånd. Hans Rosling säger i det nämnda danska programmet att om man vill förstå världen ska man inte lyssna på journalister. Den kritiken kan tas på två sätt. Antingen så att journalister måste bli bättre på att förklara världen. Och det kan vi bli.

Eller så kan Roslings kritik tas som ett tecken på att han inte förstår eller ogillar hur journalister jobbar – också då vi gör ett bra jobb. Professorn tycker t ex att journalister fokuserar för mycket på det negativa som händer i världen. Han vill att ett demokratiskt val i Nigeria får lika mycket utrymme som Boko Haram; att medierna inte fokuserar på fattiga länder då så många tagit sig ur fattigdomen; att flickors och kvinnors allt bättre villkor inte överskuggas av dem som inte berörs av framstegen.

Kort sagt: Hans Rosling vill ha proportioner. Det kommer han inte att få. Åtminstone inte som han vill ha dem, typ: av tio nyheter är nio goda och en dålig för det är så världen ser ut på riktigt.

Rosling och andra ska kunna kräva att journalister är (nästan) lika pålästa som Rosling själv. Men det är ingen självklarhet att journalister omsätter den kunskapen som en professor skulle göra det.

Nyhetsjournalistik handlar inte om att avbilda omvärlden ett-i-ett. Nyhetsjournalistik handlar om att göra bedömningar om vilka typer av händelser som har störst relevans för dem som konsumerar nyheterna; om vad folk behöver veta o s v. Och medan den bedömningen alltid ska kunna granskas och kritiseras – t ex för att vara genomgående för negativ – så är det en ständigt pågående diskussion.

Rosling kommer med goda inlägg i den diskussionen, men det är inte sagt att han har rätt – och andra fel. Det kan, med andra ord, debatteras.

Dan

Journalister – sluta tro att eroakirkosta.fi är en neutral nyhetsbyrå

Sedan det blev en trend att lämna den egna församlingen av mer eller mindre begripliga skäl har nyhetsmedierna i allt större grad använt sajten eroakirkosta.fi som en neutral nyhetsbyrå.

eroakirkosta.fi, som alltså hjälper folk med själva lämnandet, förser medierna med statistik om hur många som under en given dag stuckit från kyrkan. Medierna kopplar sedan ihop statistiken med en aktuell händelse. Ofta behöver journalisterna inte ens anstränga sig. eroakirkosta.fi bistår också med sammanhanget och förklarar folks agerande.

Som i söndags, då vi kunde läsa att 196 personer klev ut ur Guds hus på lördag och att ”fler väntas lämna idag”. Kyrkoflykten tillskrivs ärkebiskopen Kari Mäkinens uttalande om att församlingarna ska upplåta sina lägergårdar till Migrationsverket och Röda korset för att hjälpa de flyktingar som kommer till Finland.

Den här informationen levererades av eroakirkosta.fi och användes som om föreningen vore FNB.

Föreningen listar själv skäl som angetts då folk plötsligt ansett att de inte längre kan höra till en evangelisk-luthersk församling. Ni kan läsa skälen själv här, men kort sagt handlar det om rätt trångsynta motiveringar.

Att folk lämnar kyrkan pga. främlingsfientliga, ibland rasistiska skäl  verkar inte störa eroakirkosta.fi Deras syfte är att underlätta för folk att göra så. Att skälen inte sammanfaller med de humanistiska värderingar som föreningen säger sig stå för hindrar den inte från att skylta med statistiken.

Strängt taget kunde man påstå att den här församlingsflykten gynnar kyrkan. För vilken kyrka vill ha medlemmar som inte ser människan i sin medmänniska?

En sån diskussion förs aldrig eftersom redaktionerna uppfattar eroakirkosta.fi som en neutral nyhetsbyrå som förser dem med intressant statistik. Och föreningen kan därför fortsätta med sitt jobb, aldrig ifrågasatt och krävd på nyanseringar utan snarare stödd i sitt arbete av icke-reflekterande journalister.

Här är mitt råd till alla journalister: Använd gärna eroakirkosta.fi:s statistik men kom alltid ihåg att föreningen bakom – VATA ry – har ett syfte. Den är inte en obunden part utan en aktiv aktör som är beroende av synlighet i medierna.

Ingen skugga ska falla över föreningen för att den gör vad den gör, men journalister ska kunna ställa följdfrågor om den statistik som levereras och om de kopplingar som görs. Annars springer de nåns ärenden. Och det vill de inte.

Dan

Mobbning och statistik

Tisdagens artikel om skolmobbning och programmet Kiva skola grundar sig bl.a. på statistik som det är skäl att återge.

  • Från Kiva skolas två första pilotår (2006-2008) noterades att mobbningen i årskurserna 4, 5 och 6 minskade med t.o.m. 40 procent.
  • För de lägre årskurserna och speciellt för åk 7-9 var resultaten inte lika positiva.
  • År 2009 var var 11 procent av de Kiva skola-anslutna skolornas elever mobbade; i år var den siffran 8 procent (57 procent av de tillfrågade svarade på årets enkät, vilket är mindre än i förra mätningen).
  • Den minskningen gäller elever överlag. Trenden för de högre årskurserna är inte lika bra. THL:s undersökning visar att 8 procent av eleverna i åk 8-9 mobbas en gång i veckan. Den siffran har inte minskat under de senaste åren, snarare tvärtom. Trenden i Egentliga Finland är positivare: 7 procent av eleverna i åk 8-9 mobbas en gång i veckan.
  • THL:s undersökning visar också att i 70 procent av mobbningsfallen ingrep ingen vuxen från skolan. Huruvida det är en ökning eller minskning vet vi inte då THL inte utrett den frågan tidigare.

Folkhälsans förbund presenterade i september en egen undersökning, genomförd 2011, där 52,5 procent av skolorna i Svenskfinland valde att delta. (På Folkhälsan är man nöjd med den deltagarprocenten.) Resultatet har inte ännu publicerats i sin helhet men av det som finns noteras bl.a. följande:

  • Majoriteten av skolorna – 43 procent – upplever att mobbningen varken ökat eller minskat.
  • 34 procent upplever att mobbningen minskat an aning och 9 procent att den minskat mycket. 7 procent kunde inte bedöma om den minskat eller ökat.
  • En trend som kan noteras är att andelen skolor som tycker att mobbningen minskat en aning ökat jämfört med år 2002 (då var de 28 procent) medan de som tycker att mobbningen minskat mycket var flera år 2002 (13 procent då).

Dan

Jämförelse-vis

Texten nedan är en förkortad version av en kolumn som publicerades i tidskriften Ikaros för ett par år sedan. Newsweeks jämförelse var aktuell då, men själva tankegången håller fortfarande streck. Glad självständighetsdag! – Dan

Finland. Foto: Jacques Descloitres.

Att jämföra kan vara knepigt. Skälen är många, här är ett: vad som i slutändan är ”jämförbart” med något annat är ingen självklarhet och med det följer att jämförelsen blir
föremål för diskussion.

Att vara oeniga är inte ett problem så länge man inser att diskussionens mål inte kan vara ett entydigt svar. Oenigheten är inte ett tecken på att man ifrågasätter något självklart, utan att jämförelsen i sig aldrig var självklar.

Jämfört med eldfängda debatter låter försöken till sober analys tråkiga. Jämförelser är spännande. När Finland drar fram resultatet från PISA-undersökningen och hänger det framför ögonen på EU-kollegorna, är det lite som när Crocodile Dundee (filmen, ni vet) inte låter sig skrämmas av rånarens stilett utan själv drar stål: ”Now,THAT’S a knife.”

Jämförelser skapar rubriker. Det visste tidningen Newsweek då den gav sig i kast med att finna det land som erbjuder de bästa förutsättningarna att leva ett säkert och framgångsrikt liv.

Tidningen stödde sig på etablerade måttstockar: TIMSS och PISA (utbildning), ginikoefficienten (ojämlikhet i inkomst), bruttonationalprodukt (BNP) och så vidare.

Det sistnämnda måttet mäter produktionen och konsumtionen av varor och tjänster och ska också säga något om ländernas tillstånd. Ett land med en god ekonomi kan
skapa bättre förutsättningar för sina medborgare, sant.

Men det finns inget som säger att det alltid är så, här finns ingen automatik. Att dra alltför långtgående slutsatser av jämförande statistik, är att ge mätbara aspekter av vardagen en för stor betydelse.

Försök placera BNP i ditt eget liv och tanken för dig bort från det måttet; frågan om ekonomi blir en fråga om ditt liv, hur du lever det. Newsweeks jämförande undersökning subtraherar bort individen. Finland toppar en lista som skapats av samlad statistik, men uttrycket ”världens bästa land” är betydligt mer mångfacetterat än så.

En människas liv kan ställas vid sidan av en annans. Bådas är säkert en väv av realiteter och drömmar, men ofta på ett så komplicerat sätt att jämförelsen måste göra halt.

Många skulle säkert säga att världens bästa land är landet de bor i. Inte tack vare BNP, eller PISA, eller något annat. Utan för att de bor just i det landet.

Det, att ha ett land man kallar hem, är inte jämförbart med något annat.

”Jo jo, men du vet vad jag menar”

De journalistiska vägarna är vindlande men mjuka.

Hjulspår uppstår snabbt, blir djupare och svåra att undvika. På vissa vägsträckor följer vi journalister varandra utan att vika en tum från hjulspåren.

Sedan lördag har ni läst olika variationer på formuleringen ”årets midsommarfirande har krävt åtminstone femton liv”. Den tragiska siffran har justerats men budskapet är detsamma: midsommarhelgens firande kräver.

Det är inte bara firandet som är traditionellt. Att berätta om det förlängda veckoslutets tragiska statistik är mediernas midsommarsnaps; helgens magiska förmåga att kräva liv är visan som föregår snapsen.

Jag är petnoga. Jag påstår att en på det hela taget godtyckligt avgränsad tidsperiod är just det, men ingen dödsvållande orsak. Jag påstår att det är slentrianmässigt, t o m respektlöst att sätta ”firandet” som gemensam nämnare för personers död under denna tidsperiod.

Nån vill säga ”jo jo, men du vet vad jag menar”. Och vidare: Ingen påstår att det finns en kausalt samband mellan alla dödsfall under gångna helg och själva firandet. Men alla vet att olycksfalls- och brottsstatistiken går i taket just vid denna tidpunkt.

Det ifrågasätter jag inte (även om jag f t inte är bekant med statistiken). Men den svepande gesten – som utgörs av att helgbemannade redaktioner samlar in rapporter från landet och buntar ihop dem enligt en färdigt gjord mall – vittnar i värsta fall om en mekanisk nyhetsrapportering som förutsätter att folk ”vet vad den menar”.

Dan