Svenska Yle och KAJ – vilket slags förhållande har de egentligen?

Följande inlägg hamnar i skuggan av nästan allt annat som mediekritik kan tänkas handla om. Men jag vågar påstå att det är lite intressant trots det. Och det är definitivt finlandssvenskt.

Det finns en humorgrupp som kommer från Vörå i Österbotten och som heter KAJ. Gruppen består av Kevin Holmström, Axel Åhman och Jakob Norrgård. De producerar musik och sketcher i form av CD-skivor, videor och scenframträdanden.

Det är onödigt att jag berättar detta eftersom hela Svenskfinland känner till KAJ. Och det är här det blir intressant. Gruppens produktion är en sak – välgjord musikalisk humor i min mening – men hur den når en så stor publik är en annan.

Jag vågar nämligen påstå, att varje video/singel som KAJ släppt har uppmärksammats av främst Svenska Yle och HSS Medias tidningar och, i viss grad, av KSF Medias tidningar. Också ÅU har uppmärksammat gruppen men mer sporadiskt och i samband med besök i regionen.

De redaktioner som verkligen riktar strålkastarljuset på KAJ gör det inte enbart i samband med singelsläpp. Det blir också reportage om hur videon gjordes, eller om turnén, eller om annat som kan kopplas till tre begåvade ynglingar som skojar på dialekt.

Få finlandssvenska artister får den här typen av uppmärksamhet. Få finlandssvenska artister har den genomslagskraft KAJ har men, jag upprepar, få finlandssvenska artister får den här typen av uppmärksamhet.

Kulturbevakningen har aldrig varit rättvis och alltid omdebatterad. Redaktionerna gör så gott de kan men tvingas prioritera och redaktionella beslut ska respekteras. Det ska också sägas att VBL och ÖT, vars nära relation till KAJ på ett sätt är begriplig, också uppmärksammar annan lokal humor och/eller musik.

Svenska Yle är ett annat kapitel. Svenska Yle, tänker jag, ser annorlunda på begrepp som ”jämlikhet” och ”kommersiella intressen” än vad privata medieaktörer gör. Inte för att mediemarknaden per automatik är enögd och pengahungrig utan för att skattefinansierade Yles uppdrag är ett annat.

Så är det motiverat att Svenska Yle följer KAJ:s produktion på ett sätt som ingen annan artist belönas med? Och hur mycket bidrar den här bevakningen till KAJ:s popularitet – som Svenska Yle i sin tur använder som argument för bevakningen?

I vilken utsträckning leder bevakningen till att KAJ säljer tygkassar, t-skjortor och skivor?

Frågor som är svåra att svara på, och orättvisa kanske någon tycker.

Men Yles etiska regler slår fast att ”Vi försäkrar oss om att kommersiella intressen inte styr vårt journalistiska innehåll. Också i övrigt förhåller vi oss kritiskt till material som är kopplat till kommersiella intressen.”

Eftersom Svenska Yles och KAJ:s relation är luddig är det skäl att ställa de här frågorna.

Är det till exempel Svenska Yle som beställt den här videon? Som artikelskribent under videon står Axel Åhman, en av medlemmarna. Han frilansar för Svenska Yle. En annan medlem, Jakob Norrgård, är anställd på bolaget och jobbar med X3M:s morgonprogram.

Gränsen mellan rollen som Yle-redaktör och kommersiell artist tycks mig något flytande.

Så vad borde Svenska Yle göra? Aldrig uppmärksamma KAJ?

Förstås inte, men det känns aningen märkligt att a) fokuset på just denna grupp är så starkt och att b) just denna grupps medlemmar glider in och ut ur olika roller – utan att någon på Svenska Yle noterar det och förklarar var gränserna går.

Ta detta inlägg som en efterlysning på en sådan förklaring, inte som en kritik mot KAJ.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Ändrat kl 15:25: Videon bakom länken är inte KAJ:s senaste, som det felaktigt stod först, utan en som gjordes inför valet 2015.

Futtigt och fantasilöst – om slopandet av regionernas ingångssidor på webben

I dag kunde ÅU berätta att Svenska Yle gör som bolagets finska sida och skippar regionernas självständiga ingångssidor på webben (kräver prenumeration). Exakt hur förändringen förverkligas är oklart i det här skedet men klart är att regioner som Yle Åboland från och med årsskiftet inte längre har en redigerad ingångssida.

Man kan tycka att det här är en smal sak. Regionernas nyheter försvinner ingenstans, läsaren måste bara komma till dem en annan väg än tidigare.

På ett sätt är det just det här som är det tragiska, att förändringen är så futtig och fantasilös och så långt ifrån det som är journalistikens kärna – relevans, kvalitet och tillgång.

Slopandet av de regionala nyhetssidorna var ett initiativ som Yle tog, en kompromiss för att undvika mer förödande åtgärder då Arto Satonens (Saml) parlamentariska arbetsgrupp slog sig ner för att sammanställa sin utredning.

Arbetsgruppen betonar den regionala journalistikens betydelse men tycker samtidigt det är ”motiverat” att de regionala nyhetssidorna tonas ner. Så tänker politiker som inte har en susning om hur eller ens om det finländska mediefältet ska plöjas.

Utan att känna till detaljerna är det möjligt att Yle ser kompromissen som en pareringsseger, men sett till det strikt journalistiska är lösningen ett nederlag. Inte ett avgörande nederlag men nog ett förödmjukande, också därför att det inte finns någon segrare på den kommersiella sidan.

Förstå mig rätt. Lokala tidningar som ÅU tackar och bockar då Yle gör sitt innehåll svårtillgängligare för läsare i regionen. Men någon bestående lösning är det här inte. Inte på de kommersiella mediernas problem och inte på Yles situation, en situation som känns allt mer instabil.

En samlande ingångssida på Svenska Yle kommer att bli något av en flaskhals. Allt kommer inte att kunna vara högst upp. Troligen kommer bolaget att vila en större del av sin tyngd på de sociala medierna och deras mer direkta tilltal. Frågan är sedan om det – att ett statsägt public service-bolag blir mer beroende av kommersiella plattformar – är odelat bra.

Det tidningarna behöver är sänkt moms, gynnsamma distributionslösningar och temporära eller permanenta stöd. Det Yle behöver är mindre velande och fler klara beslut om hur och vilket innehåll bolaget ska producera för skattemedlen. Att gömma undan innehållet gynnar ingen, allra minst skattebetalarna.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Ser journalister världen annorlunda än alla andra?

Stan Saanila, en offentlig person nog för att nämnas vid namn, frågade mig tidigare i dag på Twitter: ”Ser du inget problem i att du och andra journalister väljer att se och beskriva världen annorlunda än majoriteten?”

Upprinnelsen var nyheten om att häktade svenska miljöaktivister inte blivit informerade om sina rättigheter så som lagen kräver.

Niklas Evers, en av journalisterna bakom nyheten, kallade på Twitter artikeln för hans livs kanske mest missförstådda. Anledningen var att många som kommenterat tyckte att aktivisterna fick vad de förtjänade.

Då jag hörde nyheten på måndag morgon skrev jag:

Stan Saanila tycker att den tweeten – plus att jag senare skrev ”Arresterades rättigheter fastnar inte. Däremot nog ‘smutsiga kläder’ och ‘liten handduk’. Det framstår som gnäll. Tyvärr.” – är ett bevis för att jag väljer att se och beskriva världen på ett annorlunda sätt än majoriteten.

(I och för sig kunde man argumentera att jag faktiskt ser världen som ”majoriteten” – ta det måttet med en nypa salt förresten – eftersom aktivisternas berättelse har kallats gnäll.)

(En parentes till: som journalist blir man hellre kritiserad för den journalistik man producerar än för de åsikter man twittrar. Men jag låter det passera.)

Hursomhelst. Det här leder till arrogant journalistik, säger Saanila.

Det vore dumt att påstå att det inte finns arrogant journalistik och arroganta journalister. Men arrogant journalistik utmynnar oftast i undermålig journalistik – artiklar som är kopierade pressmeddelanden, dålig koll på det man skriver om o s v.

I det här aktuella fallet tror jag att rapporteringen om ett faktum förväxlas med journalisters åsikter. Då Niklas Evers säger att nyheten är missförstådd så menar han inte att ta aktivisterna i beskydd. Vad jag vet finns det inget som tyder på att aktivisterna häktades på felaktiga grunder.

Inte heller handlar det om att allmänheten har ”fel” åsikter om aktivisterna. Poängen i det här sammanhanget är att rapporteringen handlade om polismyndighetens skyldighet att agera som rättsstaten förpliktigar; om likheten inför lagen.

Likhet inför lagen är inget som journalister ”väljer att se och beskriva annorlunda än majoriteten”. Det är ett faktum. Att det finns de som tycker att vissa människor inte förtjänar en rättvis behandling – i enlighet med nationella och internationella lagar som Finland förbundit sig till – förändrar inte det.

Föreställ er att det var ett problem. Vad vore i så fall lösningen? Att forma journalistiken så att den till punkt och pricka sammanfaller med majoritetens åsikter? Visst, man kan producera texter enligt den modellen, på faktas bekostnad. Men de texterna ska inte kallas journalistik.

Poängen är det här: Journalister är i slutändan inte skyldiga inför majoriteten. De är inte heller skyldiga inför minoriteten. Journalister är i sina värv skyldiga att berätta sanningen. Det innebär ibland att man bekräftar allmänhetens världsbild, ibland att man går emot den. Men det kan aldrig vara på förhand bestämt.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Är detta början på slutet för Yle?

För två år sedan skrev jag om dagen då Yle blev politiskt beroende, det här eftersom riksdagen beslutit frysa det index som styr Yleskatten (som finansierar bolagets verksamhet).

Två år senare kan vi konstatera att Kommunikationsministeriet har tillsatt en parlamentarisk arbetsgrupp som har i uppdrag att se över Yles uppgift och finansiering.

Jag har länge trott att arbetet inte kommer att leda till några större förändringar än det som de upprepade frysningarna av indexet redan orsakat. Men nu börjar jag tänka att arbetsgruppen kan få till stånd bestående förändringar – till det sämre.

Skälet till att jag ändrat uppfattning är regeringens högskolepolitik. Snacka om att tvinga fram förändringar! Om Yle underkastas något liknande är jag inte förvånad.

Jag är den första att säga att Yles roll och finansiering ska diskuteras kritiskt. Rollen får gärna vara föremål för en pågående diskussion och förändring; finansiering kan man återkomma med jämna mellanrum, men ändå så att bolaget kan jobba långsiktigt.

Det jag däremot har svårt för är att bolaget blir kommersiella aktörers klagomur, främst på grund av att jag inte tror att den privata mediemarknadens problem löses av att finländsk public service blir sämre.

Det finns de som säger att public service inte är beroende av Yle, att andra kan sköta det lika bra. Jag hör gärna goda argument för hur det ska lösas på marknadens villkor.

Men det här är ett sidospår. Här är min egentliga poäng.

I mitt inlägg för två år sedan skrev jag, apropå att partierna var eniga men med olika argument, att ett ”gemensamt beslut kan vara ett sätt för olika krafter att försöka nå olika mål.”

I den parlamentariska arbetsgruppen sitter sannfinländaren Teuvo Hakkarainen. Förutom att läsa högt ur det manuskript som kommersiella krafter fortsätter skriva – ”vi måste spara men Yle bara växer” – tycker Hakkarainen också att Yles finansiering borde ingå i statsbudgeten och vara 150 miljoner euro mindre.

Den nuvarande programproduktionen kan bli mycket billigare, menar Sannfinländaren. Verkar som om praodagen på Yle X gav fel resultat.

Därtill – och nu kommer vi till pudelns kärna – tycker Hakkarainen att Svenska Yle får för mycket fyrk och att Yles lagstadgade uppgift att stöda tolerans och mångkulturalitet ska slopas.

Och – hast du mir gesehen! – i dag sluter partikamraterna och, ännu viktigare, medlemmarna i Yles förvaltningsråd Olli Immonen och Jari Ronkainen, upp bakom Hakkarainen.

De delar synen på Svenska Yle och menar att Yle agerar åsiktspolis och har en politiska agenda. Därför måste raden om mångkulturalitet strykas från Rundradiolagen, annars går skattebetalarnas pengar till en redaktörskår vars åsikter delas endast av en liten del av befolkningen som bor i en rödgrön bubbla (”… jonka toimittajakunnan ohjelmissa esittämien mielipiteiden nähdään edustavat vain pienen punavihreässä kuplassa elävän kansanosan näkemyksi..”).

Herrarna Immonen och Ronkainen är också illa berörda av att landets chefredaktörer häromveckan tog strid med lögnmedier som t ex rasistiska MV-lehti och antisemitiska Magneettimedia. Enligt dem är det chefredaktörernas arbetsgivare som gjort sig skyldiga till att förfalska information, förfölja och svartmåla politiska oliktänkare och vinkla nyhetsrapporteringen om invandring.

Det är den här dammluckan som regeringen Sipilä nu riskerar öppna i sitt ”värnande” om den finländska mediemarknaden.

Typer som de ovan nämnda vill inte montera ner Yle för att bolaget är ett hot mot privata medier. De vill begränsa bolagets möjlighet att göra sitt jobb eftersom Yle är en förlängning av det samhälle Finland är och (kanske) blir allt mer: inte homogent utan mosaiskt; inte isolerat utan medvetet om världen runtomkring; inte p g a en förvriden nationalism ständigt rädd för det som är främmande utan modigt välkomnande.

Det är skäl att föra den här diskussionen eftersom det inte handlar bara om Yle utan om det samhälleliga ideal som bolaget vuxit fram ur. Om bolaget låter sig påverkas av en retorik som går mot det idealet är det inte en intern fråga för Yle utan för alla finländare.

Dan Lolax, samhällsreporter vid ÅU

Nyheten om vanvård på Kårkulla – det handlar om tillit

Under Yle Åbolands nyhet om att vanvård förekommer på någon av Kårkulla samkommuns enheter i Pargas har en diskussion om de anonyma källorna uppstått.

Många (anonyma) läsare har inga problem med att Yle hänvisar till källskyddet då vårdarnas identiteter hålls hemliga men det finns också de som tycker motsatsen.

Det finns de som tycker att Yle sysslar med sensationsjournalistik; att Yle svartmålar hela samkommunen då man inte säger vilken enhet det handlar om; att motiven för avslöjandet inte är vanvård utan något annat.

Så här skrev Journalistförbundet, Mediernas Centralförbund och Opinionsnämnden i ett ställningstagande med anledning av att en ny underrättelselag bereds:

Källskyddet är en fundamental del av yttrandefriheten som är en grundlagsenlig rättighet. Yttrandefriheten skyddas också av den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Möjligheten att i medierna anonymt få lyfta fram samhälleliga problem och orättvisor, också idéer, är en grundläggande förutsättning för ett öppet samhället och för demokratin. För medborgaren utgör källskyddet en del av yttrandefriheten. Att få information om samhället utgör också en viktig grund för att medborgaren ska kunna bilda sig en egen uppfattning om samhällets aktörer och om maktutövning.

Anonymitet är ett måste i såna här fall. Det är en icke-fråga.

Den egentliga diskussionen handlar om tillit. Litar folk på medierna? Litar folk på Kårkulla samkommun. Utgår man från kommentarsfältet under nämnda nyhet är det den senare som har ett förtroendeproblem.

Det finns de som tycker att vårdarna borde ha gått till samkommunens ledning med problemen och inte via medierna. Men även om man kan tycka att det kontraproduktivt, t.o.m. destruktivt att tala om vanvård utan att vara specifik så är det här inget som Yle har att göra med.

Mediernas ansvar är inte att fixa saker (trots att just Svenska Yle kört fixa-kampanjer). Mediernas ansvar är att skapa förutsättningar för att det som är sönder fixas, men medierna har inget resultatansvar vad gäller själva fixandet. Mediernas ansvar har att göra sanningen. Här kommer tilliten in.

Källskyddet är heligt och därför testas nyhetskonsumentens tillit till att, i det här fallet Yle Åboland, har verifierat anklagelserna; har uteslutit att andra motiv än att berätta sanningen; har satt sig in i organisationens praxis och så vidare.

Tillit förtjänas och förbrukas. Samkommunen har i mångas ögon förbrukat sitt, inte kanske p.g.a. anklagelserna i Pargas utan mera p.g.a. vad som tidigare de facto kunnat bevisas vara vanvård.

Tilliten till Yle Åboland är för var och en att avgöra men notera att då medier bedöms är det skäl att titta längre bak i tiden än den aktuella nyhet.

D.v.s. att frågan måste vara: Hur har den här nyhetsredaktionen levt upp till sitt ansvar så långt och vad säger det om den rapportering den gör just nu?

Dan

”Kobbe” och ”Calle” är alarmklockor för finlandssvensk press

Det ligger något dubbelt sorgligt över Svenska Yles fredagsnedslag i ”mediedebatten”.

Den ena sorgligheten har att göra med vem man vänder sig till – Kaj-Gustaf Bergh och Carl Haglund. Så snäva känns kretsarna i mediesvenskfinland att man blir klaustrofobisk av att läsa.

Den andra sorgligheten har att göra med vad herrarna säger. Bergh rider en gammal käpphäst, Yles public service-uppdrag, och Haglund är givmild nog att kalla kraken (Berghs argument dvs) för en ”öppning i mediedebatten”.

Låt oss låtsas att det är en öppning. Bergh säger att då man definierat vad public service är så kan en annan part än Yle producera ett public service-innehåll.

Reality check 1: Om jag inte är totalt bakom flötet så produceras i dagsläget en hel del innehåll av andra än Yle – som Yle köper in och sänder, utgående från sitt public service-uppdrag.

Okej okej. Bergh menar förstås att om man definierar public service (bättre?) så skulle KSF Media kunna ta sig an att producera en del av innehållet – och åtnjuta en del av Yleskatten.

Reality check 2: Oavsett hur man ser på behovet av en definition av public service så tror jag de flesta kan gå med på att nyheter, barnprogram och program för språkliga minoriteter är centrala för begreppet. Nyheter producerar KSF Media redan, en definition hjälper föga där. Hur koncernens intresse för barnprogram och nyheter på samiska är vet jag inte, men klart är att alla dessa produkter kräver en infrastruktur som motsvarar ansvaret. Hur realistiskt är det att tro att noga synade skattemedel får gå till att bygga ett mini-Svenska Yle av KSF Media?

Det Bergh kan hoppas på är en fördelning av skattemedlen som låter KSF Media producera innehåll som köps av Yle. Att det är en lösning på nåndera partens problem – KSF Medias dåliga resultat och Yles inbesparingar – har jag svårt att se.

Över till Carl Haglund. ”Vi måste sätta oss ner och dryfta framtiden”, säger Haglund enligt Svenska Yle och med ”vi” avser han tidningsägarna och politikerna i Svenskfinland.

Alltså: Den makt som tidningarna ska granska ska alltså rädda den finlandssvenska pressen; den kunskap som krävs för detta har alltså hela tiden funnits bland våra politiker och, tydligen, bland tidningsägarna – bara lite djupare ner, kanske.

Haglunds oro för tidningarna är säkert genuin, och det är bra att han ser det världsfrånvända i Berghs tro att Yleskatten ska rädda tidningsbranschen. Men hans utspel borde om något vara en alarmklocka för tidningsägarna. Det är nu vi – och med ”vi” menar jag tidningsbranschen – måste söka lösningar som inte involverar politikerna.

Den finländska mediepolitiken (om vi hade en) ska skapa goda förutsättningar för de kommersiella medierna, men långsiktigt sett är det här något vi måste lösa själva. Lösningen är att vara relevanta. Relevanta för läsarna, relevanta för annonsörerna och relevanta i våra val av teknologi.

För detta krävs långsiktiga investeringar och, vare sig vi vill det eller inte, det samarbete mellan de finlandssvenska mediehusen som så långt föregåtts av mycket snack och väldigt lite verkstad.

Dan

Svenska Yle pratar i skägget om sociala medier och ansvar

Jag gillar Stefan Winiger och Svenska Yle men nu måste jag läxa upp dem båda.

Inte enbart för att jag tycker att de gör en grej bakvänt, utan för att jag tror att de inte är ensamma om att göra det bakvänt.

Och för att jag tror att det bakvända är symptomatiskt för hur vi journalister försöker balansera fakta och ”snackisar” – och för att vi tror att vi klarar av det. Eller ännu värre: att vi tror att det är eftersträvansvärt att vi klarar av det.

Under temat ”debatt” dammar Svenska Yle av en snart tre månader gammal loppukevennys om hur skägg är som bajs.

Det märkliga är, att Svenska Yles artikel landar i en sågning, signerad Der Spiegel, av den amerikanska radiostationen KOAT:s ovetenskapliga undersökning av en ”handfull” skägg.

Den sågningen borde rimligtvis ha avstyrt Svenska Yle från att försöka göra det här till en ”debatt”.

I ett skede intar artikelskribenten Winiger ett sorts metaperspektiv och skriver att KOAT:s ”undersökning” har ”delats och kommenterats vida på hela planeten och visar tydligt på de sociala mediernas makt – helt oavsett om det som skrivs är sant eller inte.”

Men att bajsskägget bevisligen är en myt hindrar inte att Svenska Yle försöker skapa debatt av myten. För då man inte har fakta på sin sida kan man alltid, som Svenska Yle gör, fråga ”Tror du att skägg är en bakteriespridare?”

Tror? Är det inte folks ogrundade tyckande som är bränslet i de sociala mediernas makt? Är det inte vad folk tror, i motsats till vad som verkligen gäller, som kommer i vägen för en informerad debatt? Är det inte övertygelser av det här slaget – ”Skägg är snuskiga!” – som gör att rykten och vaga påståenden fortsätter leva kvar långt efter att de bevisats vara felaktiga?

Det Svenska Yle säger är ungefär det här:

Här är ett påstående. Vi vet att det inte stämmer. Men det är en snackis. Så ni får säga vad ni tror om det här som vi vet att inte stämmer. Och, by the way, vi vet att det här med låta snackisar köra över fakta är en avigsida av sociala medier. Så vi publicerar det här under ”debatt”.

Det här är ett tillkortakommande symptomatiskt för medierna och för oss journalister. Den här gången handlade det om skägg, men nog finns det väl utrymme för källkritik för det?

Dan

Flyktingskap är inte underhållning, Svenska Yle

Svenska Yle uppmanar sin publik att tycka till om program som planeras för 2015. Ett av programmen heter Gå i mina skor. Beskrivningen låter i korthet som följande:

  • I en rekonstruerad miljö ska vanliga finländare ta en flyktväg in i Europa. Det hela kan följas i realtid. Syftet är att ”öka förståelsen för de känslor, livsöden och förhållanden” som finns bakom rubrikerna. Som tittare kan jag ”följa med hela försöket i direktsändning – kanske dom klarar av det, kanske inte.”

Det finns säkert goda intentioner här, och det är svårt att uttala sig om ett program som ännu inte sänts, men själva upplägget kräver en kritisk kommentar.

Avgörande för ett flyktingskap är varför det är nödvändigt och, med det, vad som står på spel.

Den fysiska miljön kan säkert i en begränsad utsträckning återskapas. Att sitta instängd i en container i dagar, veckor, kanske månader utan tillgång till toalett, frisk luft och med knappa förnödenheter är säkerligen en utmaningför den som kan välja att avbryta resan, och som inte har något att förlora på att underkasta sig dessa omständigheter.

Men för den som inte har det valet, som riskerar sitt liv, sin hälsa och frihet för att komma från en outhärdlig situation till en som i många fall inte är ett dugg bättre – för den personen är flyktingskapet inte en utmaning. Ordet är för futtigt i detta sammanhang.

Tänk på Svenska Yles formulering om de finländska deltagarnas dilemma: ”kanske dom klarar av det, kanske inte”. Tänk sedan på vad formuleringen betyder för dem som flyr på riktigt. Att ”inte klara av det” får en annan tyngd, eller hur?

Tänk på kontrasterna, på det som inte kan återskapas – död, mord, våldtäkt, fångenskap, att aldrig mera se den egna familjen och hemlandet.

Catariina Salo på X3M vill att programmet diskuteras. Det här är mitt bidrag. Jag befarar att förståelsen som skapas inte är olik den dokusåpor om strandsatta välbärgade människor åstadkommer – ibland känsloladdad, men på det hela taget ytlig eftersom själva idén bygger på illusionen om att kunna återskapa något som sällan är resultatet av fri vilja.

Det ska sägas att problemet inte är unikt för det program som Svenska Yle planerar. Alltid då orättvisor förmedlas utgående från övertygelsen att ”folk måste få veta och förstå” infinner sig detta problem: Hur nå fram?

Den frågan har inget patentsvar. Men problem av det omfång som flyktingskap är – på alla plan – tacklas inte bäst genom att förminskas.

Dan

Om torsdagens partiledardebatt: Migränen är också Svenska Yles

Kvällens partiledardebatt inför EU-valet genomfördes utan SDP:s Jutta Urpilainen. Migrän tvingade sossarnas boss att stanna hemma. Någon ersättare tillät Svenska Yle inte.

En motivering löd att endast partiledare hava tillträde till partiledardebatter. En annan att de övriga partiernas misslyckade försök att komma undan ett framträdande på svenska inte gav Svenska Yle något val: inte ens sjukdom var motivering nog för en rockad (schackterm – slå upp det).

Att Urpilainen sedan nog kunde ta sig till riksdagen och var inbokad för Enbuske & Linnanahde senare på kvällen ger skäl till spekulationer. Blotta tanken att riksdagspartiernas ledare skulle vilja sidsteppa en tv-sänd debatt i Yle för språkets skull gör att bolagsledningen sätter hårt mot hårt.

För ingen ska väl tro att Svenska Yle nöjer sig med mellanchefer för att bossens svenska är knagglig?

Är det en obefogad rädsla? Bevisligen inte. Och handen på hjärtat: vem tror att Urpilainen inte hade dykt upp hade det handlat om storebror finska Yles debatt?

Under kvällen har jag läst vettiga kommentarer om hur Svenska Yles val inte är public service. En debatt utan SDP är rumphuggen i bästa fall, snedvriden i sämsta.

Men hur skulle Svenska Yle ha agerat? En debatt med en avbytarbänk vill ingen se på. Och vad händer med varumärket Svenska Yle om partiledarna väljer Putous, Uutisvuoto och Arto Nyberg men nobbar Finnilä & Jungar?

Jag säger inte att Svenska Yle gjorde fel givet de premisser som finns för valdebatt i Finland i dag. Enligt dem måste man ha stjärnkonstellationerna med då det verkligen gäller.

Men är det inte just det här som gör partipolitiken så erbarmligt tråkig? Att vi journalister går till toppen, inte för att vi väntar oss ett nytt budskap utan för att det levereras just på toppen.

Jo, det finns ett vettigt argument om det yttersta politiska ansvaret, om att höra löften från hästens mun osv. Men samtidigt: ett parti är inte dess ledare och en ideologi är alltid delad.

Om partiledarna inte vill ställa upp, berätta då det klart och tydligt i sändningen – och behandla sedan den som ställer upp, inte som en ersättare utan som en som kommit för att prata partipolitik som vi en gång definierade ordet: nåt som samlar många.

Om misshandeln på bussen och svenskan som krok

Det första påståendet om journalistik som jag hörde medan jag ännu stod och borstade skorna i farstun till branschen var: Folk lyssnar, läser och tittar på nyheter för att försäkra sig om att världen finns kvar.

Lite omskrivet: Folk tar till sig nyheter för att bekräfta en redan etablerad världsbild.

I dag rapporterade Ilta-Lehti om att en kvinna misshandlats för att hon pratat svenska på bussen. Yle följde upp med ett ögonvittne, HBL refererade och nyanserade något genom att sätta ett frågetecken bakom det påstådda motivet i HBL Kväll (”Språk eller inte bakom bussbråk?”).

Det här fallet är å ena sidan glasklart. Misshandel är misshandel. Det finns inte mycket att orda om.

Däremot är motivet anledning till ord – många ord. Skälet till att vissa brott genererar mer än några rader är att det antagna motivet blir en krok att hänga upp en större diskussion på.

Nu blev överfallet i mångas ögon ett bevis på svenskhatet i Finland. Svenska Yle sällade sig till dem genom rubriken ”Svenskhat på bussen…”

Kan vi veta att så är fallet? Ögonvittnesskildringen ger rum för den tolkningen. Men om antaganden ska vägas mot varandra skulle jag styra diskussionen åt ett annat håll.

Den diskussionen skulle ta fasta på hur mannen, enligt ögonvittnet, agerade, i kombination med polisens uttalande till HBL Kväll. Först: ”Han var i ett sådant tillstånd att han kunnat ge sig på vem som helst.” Och sedan: ”Han greps, men är försatt på fri fot.”

Den diskussionen skulle handla om hur den öppna vården i Finland fungerar, hur polisen agerar i fall där personer med psykiska problem måste gripas.

Är den här kroken bättre än den andra? Kan jag inte påstå. Är den här kroken en del av min etablerade världsbild? Helt säkert.

Problemet med krokarna uppstår då en enskild händelse ska betraktas som värd lite längre tid på ytan i nyhetsflödet för att den antas vara något mer än en enskild händelse.

Jag skriver ”problem”, inte för att förringa det som den misshandlade råkade ut för utan för att påstå följande: händelser av det här slaget kan bli något annat då de skopas upp av medierna och ges till allmänheten.

Vad exakt det blir beror på nyhetskonsumentens egna antaganden. Av kommentarerna att döma har det här misshandelsfallet en plats i diskussionen om svenskan – för både språkhetsare och de som tycker sig känna av ett hårdare språkklimat.

Och medierna har fingertoppskänsla nog att veta det här då vinkeln på storyn väljs och kroken etableras.

Dan