Jag läser Vasabladets ledare om VR och kommer att tänka på en tudelad essä om järnvägstrafiken av historikern Tony Judt.

Judt skriver bl.a. att järnvägstrafiken blev en symbol för det moderna samhället eftersom den var ett kollektiv projekt som resulterade i individuella fördelar.

Med andra ord: det moderna samhället är inte liktydigt med individen; det moderna samhället kännetecknas av att det presenterar kollektiva lösningar för individen.

Tågtrafiken är en kollektiv lösning där vi delar offentliga rum (t.ex. tågvagnarna) för vårt gemensamma bästa, utan att det här inkräktar på vår personliga frihet.

Järnvägstrafiken är inte bara en symbol. Den är också ett bevis för att vi fortfarande tycker att vi kan nå gemensamma lösningar. Frågan är hur länge vi kommer att tycka så.

Det finns åtminstone två saker som kan få oss på andra tankar. Den ena är missnöje. Missnöjet med ett statligt järnvägsbolag som med sina misslyckanden – och med sina försök att förklara dessa misslyckanden – signalerar att kollektivtrafik är ett hopplöst fall.

Den andra är vi själva. Jag påstår inte att kritiken är obefogad, eller att vi inte har rätt att förvänta oss fungerande tåg – speciellt med tanke på biljettpriset.

Men vi befinner oss i en riktning där det gemensamma inte nödvändigtvis känns som det mest naturliga valet. Den vinstdrivna marknaden – som kanske ersatt det moderna samhället – ser gärna att varje individ fattar individuella beslut och att valen fattas många gånger om. Utbud och efterfrågar handlar, i ljuset av detta, inte om gemensamma lösningar.

Vi får hoppas – jag gör det åtminstone – att 150-åringen VR klarar av att förbättra sin service och att vi har tålamod så länge. Ångan har sen länge gått ur lokomotivet, låt oss hoppas att den inte går ur kollektivet.

Dan