Suomen Uutisets försök att rentvå Teuvo Hakkarainen är tragiskt

Som bekant har den sannfinländska riksdagsledamoten Teuvo Hakkarainen åtalats för hets mot folkgrupp efter att han på Facebook skrivit att ”alla terrorister är muslimer”.

Det är skäl att påpeka att Hakkarainens skuld är en öppen fråga, och jag tänker inte ta ställning till om hans skrivelser är hets mot folkgrupp eller inte.

Däremot måste något sägas om Sannfinländarnas webbtidning Suomen Uutiset som i dag försöker rentvå Hakkarainen genom att visa att hans exakta ordval fanns i en Helsingin Sanomat-artikel i januari i fjol.

Hakkarainen skrev alltså följande: ”Hyssyttelyn on loputtava. Muslimit pois tästä maasta! Kaikki muslimit eivät ole terroristeja, mutta kaikki terroristit ovat muslimeja.”

I nämnde HS-artikel stod: ”Yleisesti käytetyn lausahduksen mukaan kaikki muslimit eivät ole terroristeja, mutta kaikki terroristit ovat muslimeja.”

En person med ens en rudimentär förståelse om hur språk fungerar ser att tidningstexten beskriver en åsikt medan Hakkarainen, i sin Facebookuppdatering, står för den.

Tidningstexten tar sig an att undersöka påståendet att alla terrorister är muslimer. Hakkarainen slår fast att så är fallet.

I Suomen Uutisets värld är en menings betydelse det samma som ordföljden i meningen, inte det som avsågs med den. Enligt den logiken är jag lika misstänkt för hets mot folkgrupp som Hakkarainen då jag citerar honom.

Är Suomen Uutisets redaktion så urbota dum? Förstås inte. För lite längre fram i texten heter det att Hakkarainens ordval kan ha varit misslyckat men förankrat i verkligheten.

Vilken verklighet? Jo misstankarna om att terrormilisen IS infiltrerat flyktingströmmen till Europa.

Hängde ni med? Det Hakkarainen egentligen, enligt Suomen Uutiset, ville ha sagt var att alla militanta islamistiska terrorister är terrorister. Ja men då så.

Det Suomen Uutiset sysslar med här är inte journalistik utan ett försök att nära misstanken att det finns en dubbelstandard som sannfinländska politiker faller offer för. Det här skulle bevisas av att HS använder ”samma ord” som Hakkarainen men utan de konsekvenser som sannfinländaren nu genomlider.

Att partitidningar drar hemåt är att vänta. Men att Suomen Uutiset lämnar alla journalistiska måttstockar därhän då den gör det är mest av allt tragiskt.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Är detta början på slutet för Yle?

För två år sedan skrev jag om dagen då Yle blev politiskt beroende, det här eftersom riksdagen beslutit frysa det index som styr Yleskatten (som finansierar bolagets verksamhet).

Två år senare kan vi konstatera att Kommunikationsministeriet har tillsatt en parlamentarisk arbetsgrupp som har i uppdrag att se över Yles uppgift och finansiering.

Jag har länge trott att arbetet inte kommer att leda till några större förändringar än det som de upprepade frysningarna av indexet redan orsakat. Men nu börjar jag tänka att arbetsgruppen kan få till stånd bestående förändringar – till det sämre.

Skälet till att jag ändrat uppfattning är regeringens högskolepolitik. Snacka om att tvinga fram förändringar! Om Yle underkastas något liknande är jag inte förvånad.

Jag är den första att säga att Yles roll och finansiering ska diskuteras kritiskt. Rollen får gärna vara föremål för en pågående diskussion och förändring; finansiering kan man återkomma med jämna mellanrum, men ändå så att bolaget kan jobba långsiktigt.

Det jag däremot har svårt för är att bolaget blir kommersiella aktörers klagomur, främst på grund av att jag inte tror att den privata mediemarknadens problem löses av att finländsk public service blir sämre.

Det finns de som säger att public service inte är beroende av Yle, att andra kan sköta det lika bra. Jag hör gärna goda argument för hur det ska lösas på marknadens villkor.

Men det här är ett sidospår. Här är min egentliga poäng.

I mitt inlägg för två år sedan skrev jag, apropå att partierna var eniga men med olika argument, att ett ”gemensamt beslut kan vara ett sätt för olika krafter att försöka nå olika mål.”

I den parlamentariska arbetsgruppen sitter sannfinländaren Teuvo Hakkarainen. Förutom att läsa högt ur det manuskript som kommersiella krafter fortsätter skriva – ”vi måste spara men Yle bara växer” – tycker Hakkarainen också att Yles finansiering borde ingå i statsbudgeten och vara 150 miljoner euro mindre.

Den nuvarande programproduktionen kan bli mycket billigare, menar Sannfinländaren. Verkar som om praodagen på Yle X gav fel resultat.

Därtill – och nu kommer vi till pudelns kärna – tycker Hakkarainen att Svenska Yle får för mycket fyrk och att Yles lagstadgade uppgift att stöda tolerans och mångkulturalitet ska slopas.

Och – hast du mir gesehen! – i dag sluter partikamraterna och, ännu viktigare, medlemmarna i Yles förvaltningsråd Olli Immonen och Jari Ronkainen, upp bakom Hakkarainen.

De delar synen på Svenska Yle och menar att Yle agerar åsiktspolis och har en politiska agenda. Därför måste raden om mångkulturalitet strykas från Rundradiolagen, annars går skattebetalarnas pengar till en redaktörskår vars åsikter delas endast av en liten del av befolkningen som bor i en rödgrön bubbla (”… jonka toimittajakunnan ohjelmissa esittämien mielipiteiden nähdään edustavat vain pienen punavihreässä kuplassa elävän kansanosan näkemyksi..”).

Herrarna Immonen och Ronkainen är också illa berörda av att landets chefredaktörer häromveckan tog strid med lögnmedier som t ex rasistiska MV-lehti och antisemitiska Magneettimedia. Enligt dem är det chefredaktörernas arbetsgivare som gjort sig skyldiga till att förfalska information, förfölja och svartmåla politiska oliktänkare och vinkla nyhetsrapporteringen om invandring.

Det är den här dammluckan som regeringen Sipilä nu riskerar öppna i sitt ”värnande” om den finländska mediemarknaden.

Typer som de ovan nämnda vill inte montera ner Yle för att bolaget är ett hot mot privata medier. De vill begränsa bolagets möjlighet att göra sitt jobb eftersom Yle är en förlängning av det samhälle Finland är och (kanske) blir allt mer: inte homogent utan mosaiskt; inte isolerat utan medvetet om världen runtomkring; inte p g a en förvriden nationalism ständigt rädd för det som är främmande utan modigt välkomnande.

Det är skäl att föra den här diskussionen eftersom det inte handlar bara om Yle utan om det samhälleliga ideal som bolaget vuxit fram ur. Om bolaget låter sig påverkas av en retorik som går mot det idealet är det inte en intern fråga för Yle utan för alla finländare.

Dan Lolax, samhällsreporter vid ÅU