Futtigt och fantasilöst – om slopandet av regionernas ingångssidor på webben

I dag kunde ÅU berätta att Svenska Yle gör som bolagets finska sida och skippar regionernas självständiga ingångssidor på webben (kräver prenumeration). Exakt hur förändringen förverkligas är oklart i det här skedet men klart är att regioner som Yle Åboland från och med årsskiftet inte längre har en redigerad ingångssida.

Man kan tycka att det här är en smal sak. Regionernas nyheter försvinner ingenstans, läsaren måste bara komma till dem en annan väg än tidigare.

På ett sätt är det just det här som är det tragiska, att förändringen är så futtig och fantasilös och så långt ifrån det som är journalistikens kärna – relevans, kvalitet och tillgång.

Slopandet av de regionala nyhetssidorna var ett initiativ som Yle tog, en kompromiss för att undvika mer förödande åtgärder då Arto Satonens (Saml) parlamentariska arbetsgrupp slog sig ner för att sammanställa sin utredning.

Arbetsgruppen betonar den regionala journalistikens betydelse men tycker samtidigt det är ”motiverat” att de regionala nyhetssidorna tonas ner. Så tänker politiker som inte har en susning om hur eller ens om det finländska mediefältet ska plöjas.

Utan att känna till detaljerna är det möjligt att Yle ser kompromissen som en pareringsseger, men sett till det strikt journalistiska är lösningen ett nederlag. Inte ett avgörande nederlag men nog ett förödmjukande, också därför att det inte finns någon segrare på den kommersiella sidan.

Förstå mig rätt. Lokala tidningar som ÅU tackar och bockar då Yle gör sitt innehåll svårtillgängligare för läsare i regionen. Men någon bestående lösning är det här inte. Inte på de kommersiella mediernas problem och inte på Yles situation, en situation som känns allt mer instabil.

En samlande ingångssida på Svenska Yle kommer att bli något av en flaskhals. Allt kommer inte att kunna vara högst upp. Troligen kommer bolaget att vila en större del av sin tyngd på de sociala medierna och deras mer direkta tilltal. Frågan är sedan om det – att ett statsägt public service-bolag blir mer beroende av kommersiella plattformar – är odelat bra.

Det tidningarna behöver är sänkt moms, gynnsamma distributionslösningar och temporära eller permanenta stöd. Det Yle behöver är mindre velande och fler klara beslut om hur och vilket innehåll bolaget ska producera för skattemedlen. Att gömma undan innehållet gynnar ingen, allra minst skattebetalarna.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Förutsättningarna för bra journalistik på svenska i Finland har aldrig varit så bra som nu

Det är egentligen en paradox att mediebranschen i Svenskfinland just nu är upptagen med att se sig själv krympa.

Egentligen borde det vara tvärtom. Eller åtminstone ett oförändrat läge – sett till behovet av journalister – och en ständig utveckling sett till hur tidningarna använder sig av ny teknologi.

Aldrig tidigare har det varit möjligt att nå så många, så snabbt (om nödvändigt), på så många olika sätt. Aldrig tidigare har förutsättningarna för att finlandssvenska journalister ska kunna tillgodose allmänhetens krav varit bättre.

Den kritiska massa som journalistutbildningar ska gallra bland och redaktionerna dra nytta av har knappast blivit mindre. Inte heller har utbildningarna blivit sämre på att gallra eller redaktionerna sämre på att förädla unga förmågor.

Trots det står vi journalister här, paralyserade av skräck, på en krympande bit mark medan kollega efter kollega driver ut på olönsamhetens hav och vattennivån stiger.

Från KSF Medias tidningsredaktioner försvinner 18 skrivande journalister. Bolagets ledning och styrelse får mycket stryk på sociala medier. Den kritiken får vi återkomma till, speciellt som ledningen meddelat att den uttalar sig tidigast den 2 september.

De som har resultatansvaret inskrivet i sin arbetsbeskrivning och lönespecifikation ska naturligtvis kunna svara på kritiska frågor. Men låt oss inte glömma den allmänhet som vänt den finlandssvenska journalistiken ryggen. Krympande annonsintäkter är ett stort problem men smällen skulle ha mildrats avsevärt om fler visade sin indignation mot tidningsslakten, inte genom att pika ”Kobbe” och ”Baba” på Facebook utan genom att teckna en prenumeration på den tidning som berörs.

Det finns en paradox döpt enligt en finlandssvensk politiker men då det gäller finlandssvenska läsare måste kanske den taxellska paradoxen uppgraderas: Inte ens enspråkiga lösningar räcker till om den svenskspråkiga allmänheten är ointresserad av lösningarna.

***

Det har konstaterats att vad som sker nu är att journalistisk erfarenhet, kunskap och kunnande går förlorat. Uppsagda journalister fortsätter kanske som frilansredaktörer eller inom någon näraliggande bransch.

Det är mycket möjligt att de som sägs upp nu är de sista som tar sig ut från ett kollapsande bygge. Och då menar jag inte enbart KSF Media utan alla kommersiella medieaktörer i Svenskfinland, inklusive min egen arbetsgivare.

Ungefär så här: Om mediehusen fortsätter urholka sig själva kommer det inte finnas något som bär upp deras hundraåriga strukturer. De rämnar under sin egen vikt då det finns för få journalister kvar att bära upp strukturerna – eller motivera deras existens.

Och kanske är lösningen inte att de redaktioner som nu blöder börjar rekrytera nytt folk. Kanske borde det inte ens vara målet. Kanske är tidningshusens nuvarande form dömd att gå under.

Kanske uppsägningsvågen lämnar oss med det här: ett journalistfält redo att börja hitta och skapa nya sätt att få ut god journalistik – på svenska och på båda språken, i skriven och annan form, långt och kort, dagligen och mindre frekvent.

Om etablerade varumärken inom tidningsbranschen är för tungrodda måste den moderna journalisten röra sig med lätt packning. Fokus ska vara på värvet – den kritiska, genomarbetade och relevanta journalistiken – som kan formas enligt teknisk plattform: till exempel webb, podd, YouTube, eller en kombination av dessa.

Jag tror det här är möjligt därför att det här sättet att jobba behöver så litet av vad som nu verkar vara ett måste. Här behövs inga mediehus, inga styrelser och operativa ledningar.

Vad som behövs är förstås ett journalistsamfund redo att jobba för dessa nya, lättare strukturer. Och här behövs – och här är det stora kruxet – en allmänhet villig att betala för god journalistik. Om den allmänheten inte finns kommer inget att resa sig ur askan.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

 

Irrelevanta tidningar dör

Journalisten Viveca Dahl jämförde i en debattartikel riktad till HSS Medias styrelse lokaltidningen med skolan: viktig för demokratin, för regionen, för den svenska minoriteten.

Jag håller med. Men jag är jävig. Som journalist kan jag inte tycka annat. Jag vill att jämförelsen ska hålla streck.

Dahl erkänner i samma andetag att jämförelsen haltar: utbildningen är mer grundläggande än journalistiken.

Kanske kan man uttrycka det så här: en bra skola är en förutsättning för ett välfungerande samhälle. Vi kan inte tänka bort skolan utan att rasera det vi förstår med ”samhälle”.

Journalistikens betydelse är en annan. Jag tänker så här: bra journalistik garanterar inte ett gott samhälle men skapar förutsättningar för ett sådant.

Och tvärtom: dålig journalistik skapar inte dåliga samhällen men korruption och maktmissbruk (etc.) har ett försprång i samhällen där censur råder.

I en nordisk demokrati – ett ”gott” samhälle – måste journalistiken ständigt påvisa sin relevans. Då vi journalister ska göra det mer utförligt drar vi ofta till med fina ord om ”den tredje statsmakten”, ”vakthunden”, ”demokrati”, ”öppenhet” osv.

Förstå mig rätt: det här är mera än fina ord. Men journalistikens syfte garanterar inte dess relevans.

Vilket för oss tillbaka till Dahls jämförelse – och hur den haltar.

Skolans förmåga att följa med sin tid är ett evigt diskussionsämne. Utbildningens relevans är en hjärtefråga för nationen, bl.a. eftersom det inte finns något alternativ. Den måste fungera.

Journalistikens relevans är också viktig, om än ingen hjärtefråga. Men om den lokala dagstidningen känns irrelevant så finns det alternativ, bl.a. att inte längre prenumerera på den.

Diskussionen om mediekrisen handlar väldigt mycket om att lösa lönsamhetsfrågan. Hur få folk att betala för journalistiken på nätet? Hur locka annonsörer? Etc.

Den här frågan dominerar eftersom tidningsägarna vill göra pengar på journalistiken och journalisterna vill att pengar ska trygga deras jobb.

Men diskussionen om journalistikens relevans då? Handlar uppsagda prenumerationer om att läsarnas ekonomiska smärtgräns kommit emot eller om att tidningen inte upplevs relevant längre?

Svaret är troligen: en kombination av båda.

Kanske är det så, att irrelevansen tydligast kommer fram genom den breda massans tystnad då det handlar om tidningarnas situation.

Vi ser inte politiker uttrycka sin oro över de många uppsägningarna inom mediebranschen, men vilken annan bransch som helst, som kan peka på liknande siffror, får nog politikerna på fötter.

Folk går inte man ur huse för att lokaltidningen är i knipa, men om byskolan finns på sparlistan… ja, ni fattar.

Så var landar vi? Tja, den tidning som är irrelevant överlever inte. Att lösa den ekonomiska frågan räcker inte eftersom relevansen är en oskiljbar del av den. Folk betalar bara för det de inte kan vara utan.

Fina ord om journalistikens betydelse väger lätt om slutprodukten upplevs som irrelevant.

Det är det här som testas nu. De finlandssvenska tidningar som går under gör det i slutändan för att folk kan undvara dem.

En avslutande klausul: jag hör till dem som inte tror på journalistiken som en vinstgivande affär. Dvs. att det måste finnas rent kommersiell verksamhet som stöder journalistiken. Men oaktat detta är journalistikens relevans avgörande, oavsett om man talar dess samhälleliga betydelse eller om att kränga den.

Livet är lokalt – och föränderligt

Förra veckan hade ÅU:s redaktion nöjet att besöka Pargas Kungörelsers jubileumsutställning.

Artiklar, notiser och annonser från de hundra åren fascinerade, gladde och imponerade. Det som imponerade var dels att många av artiklarna var skrivna på ett chosefritt sätt som nutidens journalister kan ta lärdom av.

Det som också imponerade var känslan av lokaltidningens betydelse – en känsla som förmedlades av många artiklar och av själva utställningen.

Ni skruvar på er och befarar ännu en predikan om lokaltidningens betydelse; om hur bara den kan bevaka det lokala, vara ortsbornas tjänare.

Ett begränsat utrymme ska inte fyllas av det uppenbara, så vi skippar det.

Viktigare är att poängtera det här: det lokala är inte statiskt. Med andra ord: medan ”det lokala” är det givna så är allt annat… inte givet. Läsaren, hur hon läser och vad hon läser, är inte givet.

Det enda som är givet – och det är speciellt tydligt just nu – är förändring.

Jag tänker på det finska uttrycket ”mopo karkasi” men inte för att pressen nödvändigtvis har tappat greppet om styrstången utan för att den inte vet om den tappat greppet. Det är många prognoser i omlopp just nu; många teorier och tankar om vad pressen måste göra för att tjäna sin läsekrets och samtidigt tjäna pengar.

Det här har att göra med läsarens många valmöjligheter. De är till sin natur tekniska men också så pass övertygande att de redan styr, och kommer längre fram att styra i högre grad, läsarens val av innehåll.

Det handlar inte nödvändigtvis om att läsaren överger det lokala. I värsta fall handlar det om att lokalpressen inte lever upp till läsarens, inte ogrundade, förväntningar: att utvecklas och samtidigt vara lokal.

Dan