Måste man vara dum för att vara värdekonservativ, Timo Soini?

Om det finns nåt som jag som medborgare kräver av folkvalda politiker så är det att de är välinformerade. Det här gäller dubbelt upp för politiker med extra stort ansvar, till exempel partiledare och ministrar. Det är deras skyldighet att veta innan de uttalar sig.

Notera: Utgående från fakta kan olika slutsatser dras. Jag kräver inte att politiker ska dra samma slutsatser som jag själv, men jag kräver att slutsatserna är dragna ur fakta och inte ur hatten.

Vilket för mig till Timo Soini, Sannfinländarnas partiordförande och Finlands utrikesminister.

I sitt senaste blogginlägg ”Pojat on poikia” (Pojkar är pojkar) basunerar Soini ut att Sannfinländarnas kall är att vara det sunda förnuftets röst. Adressat är Utbildningsstyrelsen, vars nya direktiv Soini kallar för ”humbug”.

Vilka direktiv? Jo att i skolan får pojkar inte längre kallas pojkar och flickor inte längre för flickor.

Du har rätt, herr utrikesminister! Det låter galet – om man bara läser nyhetsrubriker.

Om utrikesminister Soini bekymrat sig med att läsa lite mera, till exempel den artikel som idag fått Utbildningsstyrelsens mejl-korg att svämma över (för tydligen har många föräldrar lika nedsatt läsförmåga som Timo Soini, så hade han insett att det handlar om att bemöta elever respektfullt som individer, inte om att radera könsskillnader.

Det handlar om att vara medveten om könsindelningar och medföljande strukturer som står i vägen för en jämlik behandling av pojkar och flickor, inte om att förbjuda lärare att säga det ena eller det andra.

Det handlar, i korthet, om lagen om jämställdhet och om diskrimineringslagen, som läroinrättningarna och undervisningsplanen lyder under.

Det handlar inte om humbug utan om ett demokratiskt samhälles ständiga strävan att bli lite mer rättvist och jämställt.

Det hade Timo Soini förstått om han bara gjort det som alla förväntar sig att han ska göra innan han uttalar sig, det vill säga läsa på.

Men han gjorde inte det och, gissar jag, det var medvetet. För det är lättare att förkasta något som humbug om man inte sätter sig in i det. Det är lättare att påskina den egna värdekonservatismens triumfer om man inte bryr sig om den andra sidans argument. Det är lättare att på 600 tecken, eller 78 ord (inläggets längd), avfärda en instans som bär ett enormt ansvar för finländska barns undervisning om man låter braskande rubriker vägleda en (då det passar ens syfte).

En sådan taktik förväntar man sig kanske av nättroll, men knappast av en utrikesminister. Fast det är kanske lättare att vara värdekonservativ om man är dum, Timo Soini?

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Ett år efter krigsförklaringen mot mångkulturalism – var är vi?

För exakt ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om Olli Immonen med anledning av hans offentliga ed att bekämpa mångkulturalism. Inlägget bar rubriken ”Därför måste Olli Immonen avgå; därför kommer han att sitta kvar (om inte regeringen skärper sig)”.

Jag drog följande slutsats:

Olli Immonen kommer att fortsätta agera och uttala sig som den nationalist han är. Immonen har sagt att han inte har några politiska ambitioner, dvs. att han kommer inte att ”tona ner” retoriken för karriärens skull.

Soini kommer att fortsätta tiga för allt annat vore att öppna upp ett varigt sår i sidan på den sannfinländska kroppen.

Det enda sättet att få Juha Sipilä att tvinga Sannf till nån form av agerande är att se till att kritiken mot Immonen & co. kommer i vägen för Sipiläs no nonsense-attityd. De som tar avstånd från den typ av nationalism som Immonen företräder måste vara högljudda nog för att Sipilä inte ska kunna ignorera rasismen.

Ett år senare: Immonen sitter kvar; han har inte tonat ner sin nationalism; Soini teg då och han har fortsatt tiga om andra sannfinländska rasistiska uttalanden; regeringen har inte skärpt sig.

Apropå det sistnämnda: då Finsk ungdoms (Sannfnländarnas ungdomsförbund) ordförande Sebastian Tynkkynen på sitt kalkylerade sätt öser hat ur svallvågorna från terrorattackerna i Frankrike och Tyskland är det Ben Zyskowicz (Saml) som enda regeringsrepresentant som reagerar, sent om sider.

Samma Zyskowicz som tyckte att papperslösa ska ges respass hem, inte vård; samma Zyskowicz som tyckte att ålderstigna släktingar i behov av vård inte ska söka den av invandrare nyfinländare.

Vad har hänt under det gångna året? En sak är säker: debatten – den offentliga och den politiska – har flyttats högerut. För ett år sedan gav Immonens uppdatering upphov till massiva demonstrationer; då partikollegan Teuvo Hakkarainen ett år senare drar likhetstecken mellan muslimer och terrorister är det polisanmälan om hets mot folkgrupp som ger rubriker – folkets protester lyser med sin frånvaro.

Varför? Kanske för att Immonen har följts av grövre påhopp, levererade av andra partikollegor – som också omfamnats av andra partier: Antti Rinnes handgnuggande över Maria Tolppanens avhopp måste vara en bottennotering i den socialdemokratiska rörelsen, också med europeiska mått mätt (och då inkluderar jag Kari Rajamäkis sista spark nedåt mot de allra svagaste).

Immonen följdes av medborgargarden á la Soldiers of Odin, som skvalpar runt i samma dypöl som Suomen Sisu, som i sin tur är näringskälla för nämnda Immonen.

Från politiskt håll fanns från första början en märklig tafatt inställning. Statsminister Sipilä verkade tro att Soldiers of Odin handlar om folk som följer sina barn till skolan; dåvarande finansminister Alexander Stubb (Saml) antydde att frågan skulle ses över men det uttalandet kunde likväl ha exemplifierat ”läpparnas bekännelse”.

Jag hoppades för ett år sedan att rasismen skulle komma i vägen för Sipiläs no nonsense-attityd, med tillägget:

I förlängningen handlar det också om att visa att det öppna samhället inte är tjafs, utan nåt långt viktigare än strikt ekonomiska frågor. I den diskussionen har vi journalister en roll att spela.

Vad gäller den första meningen i det påståendet kan jag konstatera att vår statsminister, Juha Sipilä (C), med sin spridda fördömanden, svikna löften om att ge asylsökanden sitt hem, och ointresse för allt som heter politisk ideologi, har sin del i högerförskjutningen av debatten.

Efterlyses: en statsminister som bygger samhället nerifrån, som inkluderar alla och som inser att tal om ”produktionshopp” landar i en nietzscheansk avgrund om hoppet inte är ett hopp för mänskligheten.

Vad gäller den andra meningen, den om mig själv och mina kollegor: vi spelar rollen av påverkare dåligt eftersom vi spelar den rollen.

Vi måste inse två saker:

  1. Vi är inte resultatskyldiga för samhällsutvecklingen men vi är skyldiga inför de mål vi själva stipulerar och de ord vi skriver. Om världen barkar åt helvetet ska vi trots allt kunna säga att vi gav folk en förvarning om att det höll på att ske och att vi beskrev kraschen medan den pågick. Men vi får inte bidra till kraschen genom missvisande rubriker och brödtexter vars sanningshalt offrats på snabbhetens altare. Myndighetstilltro likt den polisen åtnjöt efter nyårsfirandet i Helsingfors är ett bra exempel på hur journalistik inte ska fungera. (Det finns motexempel, på bra journalistik.)
  2. Den andra insikten: den enda agendan är sanningen. Poängen med den globala flyktingvågen är att den är ett faktum som olika länders regeringar och folk måste ta ställning till och inte blunda för. I det helvete som krig, fattigdom och misär är för enskilda mänskor – och som den journalisten gör rätt i att lyfta fram men inte låta överskugga fakta – finns också en ansvarskedja som det är journalistens skyldighet att beskriva, varhelst hen befinner sig i relation till kedjan.

För finländsk del handlar det om de 32 000 asylsökande som nådde landet ifjol och de snart 4 000 som sökt asyl i år – och om hur Finland uppfyller sina egna och internationella lagar. I den relationen finns problem och möjligheter. Båda ska bevakas på det enda sätt som journalistik kan bedrivas – kritiskt.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Nej, det är inte synd om den finländska medelåldersmannen

Yles journalist Sanna Ukkola skriver ofta polemiska blogginlägg som utmanar en syn som fått stor uppmärksamhet i medierna. Friktionen brukar bli därefter.

Det är bra att vedertagna uppfattningar, också de som är dagsländor i mediebruset, utmanas. Men avgörande är att utmaningarna är fokuserade och på det klara med vad det är som utmanas.

I sitt senaste inlägg ”Naiskortteja ja kikkelitanssia” (ung. Kvinnokort och snoppdans) verkar Ukkola inte ha koll på vad det är hon ifrågasätter. Åtminstone glider hon väldans i sin argumentering.

Ukkolas centrala poäng är den här: då Elina Lepomäki (Saml) säger att hon behandlats annorlunda av medierna än de övriga kandidaterna till partiets ordförandepost – Stubb och Orpo – på grund av sitt kön, så drar hon kvinnokortet. Kvinnliga politiker ska inte behandlas med silkesvantar och det är absurt att det finns journalister som uttryckt stöd för Lepomäki. Dessutom har Stubb behandlats lika illa och före honom Esko Aho (C) och Jyrki Katainen (Saml).

Slutsatsen som Ukkola landar i är att det är de medelålders manliga politikerna som behandlas mest illa. Den slutsatsen har hyllats av Sannfinländarnas ordförande, utrikesminister Timo Soini.

Här är några punkter där Ukkola hamnar fel:

Hon tror att Lepomäkis mediekritik, som fått stöd av journalister, handlar om att Lepomäki vill bli behandlad annorlunda, ”med silkesvantar”. Poängen som Lepomäki och andra kvinnliga politiker gör, är inte att de vill undgå journalisters kritiska granskning utan att de vill granskas utgående från samma premisser som manliga kollegor.

Ukkola jämför med Stubb, som behandlats illa av medierna. Och medan det är sant att Stubb fått mycket skit för hur han är, så har hans kön – eller ålder för den delen – aldrig varit en egenskap utifrån vilka diskussionen inleds.

(Här ska också noteras att skiten mot Stubb kommit från olika håll av olika anledningar: hans utseende, tänderna till exempel, har aldrig varit del av en seriös politisk diskussion. Knappast har Jyrki Katainen heller fått sådana frågor i direktsändning. Däremot har nog Li Andersson fått frågan om hon dragit nytta av sitt utseende.)

Ukkola nämner en jämförelse mellan statsminister Sipilä och en penis som en kvinnlig journalist delat på Twitter. Eftersom hon inte är mer exakt är det svårt att bedöma sammanhanget utgående från vem som gjort listan, vem som delade den och vad syftet var. Däremot är Ukkola tydlig i sitt följande exempel: HÄR. (Liten brasklapp: jag är nästan säker på att det är denna bild hon menar.)

Teckningen är av Ville Ranta, en av våra mest kända och mest provocerande serieskapare. Ranta tecknar ofta utgående från aktuella politiska teman. Han är helt enkelt en röst i samhällsdebatten, precis som t ex Leif Sjöström var det. Ukkola verkar ha missat det totalt. Hon använder teckningen som ett bevis på att det är medelålders manliga politiker som är offren då det egentligen handlar om samhällssatir.

Europaparlamentarikern Merja Kyllönens släng om att Timo Soini är i behov av tantrasex är Ukkolas slutplädering: Ingen manlig politiker skulle ha kommit undan med ett sånt skämt.

Var landar vi? Jo i att Sanna Ukkola vill kvittera en diskussion om institutionaliserad ojämlikhet – inom politiken och medierna – med att en kvinnlig politiker skämtar om sex. Som om det vore det egentliga problem: ”Tässä maassa ketään ei kohdella niin huonosti kuin keski-ikäistä miespoliitikkoa.”

I det offentliga samtalet, där politiker, journalister och andra aktörer deltar, förekommer sånt som samtalet mycket väl klarar sig utan. Men i grunden är det fortfarande så, att normen för finländsk samhällsdebatt och politik utgår från mannen i medelåldern. För honom är könet och åldern aldrig egenskaper som måste förklaras eller ursäktas.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Ett alternativt öppet brev till Timo Soini

Nån kanske tycker att jag klampar in på KSF Medias område då jag formulerar ett alternativt öppet brev till Timo Soini.
Men jag gör det inte för att kritisera Barbro Teirs brev, utan för att påpeka att diskussioner om journalisters förhållande till makten de bevakar kan föras på olika sätt, med olika betoningar och är allmängiltig.
Om Soini kan bojkotta KSF Medias tidningar kan han bojkotta vilken tidningen som helst. Det som följer gäller för alla i maktposition – och för alla journalister.

Till: Timo Soini, utrikesminister och partiordförande för Sannfinländarna
Du bojkottar KSF Medias tidningar och anger som skäl att kolumnister insinuerat att du är rasist. Efter uppmärksamheten som ditt utspel fick har du sagt att bojkotten inte varar för evigt. Du uppmanar KSF Media att fortsätta sända dig intervjuförfrågningar.

Låt oss börja där. En insinuation finns också i läsarens öga, i det här fallet ditt. Men det här handlar inte om dig personligen. Det är större än så. Det här handlar om ditt ansvar som utrikesminister och partiordförande.
Det finns inga insinuationer. Det finns dokumenterade övertramp, rasistiska uttalanden och personangrepp bland medlemmar i Sannfinländarna och det finns beskrivningar av hur du som partiordförande och minister hanterat dessa.

Vad du är eller inte är i egenskap av privatperson i dessa sammanhang är irrelevant. En journalists uppdrag är bland annat att bevaka makten och skriva om den. Det är i egenskap av ordförande och minister som du har den makten. Det är i relation till den makten – som den ter sig i ord och handling – som journalistiska texter ska förstås.

För att exemplifiera med dina egna ord: I augusti i år förvånades du över att Antti Rinne (SDP), Paavo Arhinmäki (VF) och Ville Niinistö (Gröna) inte fördömt en Facebooksida som av många sågs som ett hot mot Alexander Stubb (Saml). (Länken till ditt blogginlägg hittar du här.)
Jag utgår ifrån att du gjorde detta för att påkalla partiledarnas ansvar i värnandet om ett öppet samhälle, inte för att insinuera att de godkänner hot mot din regeringskollega och därmed är antidemokratiska.

Timo Soini, du säger att uppmärksamheten som din bojkott fått har sänt KSF Media ett budskap.
Vilket budskap är det?
Att du personligen är illa berörd? Men det har aldrig handlat om dig som person.
Att tidningen gör bot och bättring? Det vore att acceptera din beskrivning av något som du upplever att tidningen insinuerat om dig som person.

Timo Soini, du har tolkningsföreträde till din privata hållning i olika frågor. Ingen vettig journalist skulle komma på tanken att genskjuta dig där.
Men det du gör eller inte gör, säger eller inte säger, i egenskap av partiordförande och utrikesminister är föremål för granskningar och uttalanden – det måste det få vara.
Det vet du, det säger du att du vet, men det lever du i egenskap av anställd i det offentligas tjänst inte upp till just nu.

Timo Soini, en vägran att ge intervjuer är inte att tiga. Med din bojkott sänder du ut otaliga budskap. Problemet är bara att du inte har kontroll över dem.
De är som tomma papper, redo att fyllas i av mänskor som redan formulerat en uppfattning om dig.
handlar det om din person och du, inte kolumnisterna, har själv styrt diskussionen dit.

Dan Lolax, samhällsreporter på Åbo Underrättelser

Är Yle som Nordkorea?

Public servicebolaget Yles ryggdunkande undersökning av sig själv irriterar utrikesminister Timo Soini. I sin Ploki (sista stycket) skriver Soini att siffrorna är ”nästan nordkoreanska”. Nittiotvå procent av dem som deltog i Taloustutkimus undersökning (beställd av Yle) sa att Yles nyheter är trovärdiga.

Soinis irritation är inte märklig givet att det finns många sannfinländare som tidigare kritiserat Yle för att ha en vinklad agenda. Av dem sitter den mest högljudda kritikern i bolagets förvaltningsråd: Olli Immonen drar sig inte för att citera antisemitiska bloggar då han kritiserar Yle.

Men har Soini en poäng här? Är det ”självgodhet som lyser genom” och är det i så fall ett problem?

Ett annat sätt att formulera frågan: Förutom Immonen & co är det få som ifrågasätter att Yles nyheter är tillförlitliga, men vad säger bolagets sätt att förmedla undersökningens resultat?

Klart är att den finska nyheten om finländarnas syn på Yle tar till pukor och trumpeter. Några plock:

  • ”Stormiga tider har fått folk att fundera på var de hittar den tillförlitligaste informationen.” (Ingress)
  • ”I dessa tider har människorna velat samlas framför tv:n för att följa nyheter som placerar saker i ett sammanhang.” (Atte Jääskeläinen)
  • ”Vi ifrågasätts och utmanas mycket hårdare än tidigare.” (Atte Jääskeläinen)

Det är det sista citatet som är nyckeln, tror jag. Yle är pressat av politiker, privata aktörer men också av konsumenternas krav. Av samma skäl som Taloustutkimus undersökning retar gallfeber på Timo Soini är den manna från himlen för Yleledningen: den ger sken av att Yle gör sitt jobb, den senaste tidens kritik till trots.

Borde Yle ha varit ödmjukare i hur man gick ut med sin förträfflighet? Tja, att man gjorde det så här visar att i vissa avseende är bolaget som en privat aktör i en konkurrensdriven bransch: Det lyfter sin egen svans.

Men vänta. ”Ger sken av”? Gör inte Yle sitt jobb? Jo men det krävs en nyansering. Om man frågade Yles ledning om bolagets nyheter är mer tillförlitliga i dag än de var i fjol skulle ledningen svara att Yles nyheter alltid varit tillförlitliga. Att säga att de är mer pålitliga nu vore att tillstå att de varit mindre pålitliga tidigare. Vilken nyhetsorganisation med självrespekt skulle erkänna det?

Det Taloustutkimus undersökning sätter siffror på är hur folk upplever Yles nyheter. Två saker kan sägas om upplevelser:

  1. Som måttstock på nyheters kvalitet är de inte utan problem. (”Så Yle har misslyckats med att skapa kritiska medborgare!” kommenterade kollegan Jean Lindén nyheten om undersökningen.)
  2. I just den här upplevelsen figurerar en rad andra faktorer – faktorer som är utanför Yles kontroll.

Vad gäller det senare: Främst handlar det om att ju mer splittrat mediefältet blir desto troligare är det att gammal är äldst. D.v.s. att folk litar en gammal bekanting – åtminstone fram till att en ny generation definierar vem den gamla bekantingen är. Här är det skäl att notera att Ilta-Sanomat och Iltalehti fortfarande är de två viktigaste nyhetskällorna på nätet.

Är Yle som Nordkorea? Nej för siffrorna avslöjar inte ett auktoritärt inflytande över undersåtar och inte heller allmänhetens vördnad för Yle. Det handlar om en upplevd pålitlighet i ett evigt nyhetslödder (ett fint alternativt ord till ”nyhetsflöde” som jag hörde Pia Maria Ahlbäck använda).

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Att regeringen tar avstånd från Ku Klux Klan förklarar inget

Det är först då flyende barnfamiljer möts av slagord och raketer och då stenar kastas av typer i Ku Klux Klan-dräkt mot Röda Korsanställda som regeringen tycker det är dags att fördöma rasisterna.

Före det har budskapet varit ett om förståelse för dem som utan att blinka avfärdar asylsökande som lyckosökare, brottslingar och desertörer.

Om man riktigt anstränger sig – men jag medger att det är svårt – kan regeringens beröringsskräck för rasismens fula tryne ha att göra med att man vill låta trynet grina i det tysta och på så sätt täppa till det. Jag kan också tycka att det är problematiskt att rasisterna tillåts överskugga de många fler som ställer upp för asylsökande.

Men i slutändan är det ändå så här: den politiska ledningen måste våga diskutera landet som den leder – med vårtor och allt. Just nu verkar ledningen vara rädd att vårtorna sprickor om man petar i dem – kanske pga. att de också finns på regeringens rygg.

Inrikesminister Petteri Orpos konststycke i absurdism då han försökte förklara att Finland är för en fördelning av kvotflyktingar men trots det röstade mot förslaget visar hur schizofren vår regering är.

Philip Teir förklarade den splittrade Finlandsbilden på ett bra sätt i Dagens Nyheter häromdagen, och Anu Koivunen är inne på samma fråga i en kolumn i HBL då hon skriver att dubbelspelet föranleds av inrikespolitik.

Dubbelspelet orsakas inte enbart av Sannfinländarna, men visst skulle regeringens linje i flyktingfrågan vara lättare att läsa om Sannf inte byggt sin makt på, i bästa fall, en restriktiv invandringspolitik och, i värsta fall, ren och skär främlingsfientlighet.

Så sent som i går sa Sannf:s Europaparlamentariker Jussi Halla-aho att asylsökande borde interneras vid den finsk-svenska-gränsen i en enda stor barackby. Flyktingarna skulle inte få något stöd och levnadsförhållandena skulle vara så enkla som möjligt.

Om denna politiker skrev utrikesminister Timo Soini (20.9.) i sin ”Ploki”: Minua, EU-politiikasta ja Jussi Halla-ahoa maahanmuuttopolitiikasta, on arvosteltu rajusti. Vääriksi väitteitämme ei ole todistettu. Alltså: Ingen har bevisat Halla-aho fel i hans syn på invandringspolitiken.

Det är därför som regeringens fördömande inte förklarar något av värde. Ta regeringens utspel ordagrant. Så här står det i pressmeddelandet:

På svenska: Finland är ett internationellt, öppet och tolerant land, där de allra flesta godkänner migrationen.

På finska: Suomi on kansainvälinen, avoin ja suvaitsevainen maa, jonka suuri enemmistö hyväksyy maahanmuuttajat.

Jämför det sista ledet i meningen med några plock i Timo Soinis ”Ploki”:

(20.9) Perussuomalaiset ovat vuosia varoittaneet sekä moraalittomasta europolitiikasta  ja löperöstä maahanmuuttopolitiikasta Euroopassa, myös Suomessa.

(3.9) Olemme olleet oikeassa sekä  eurokriisissä että pakolaispolitiikassa. Tulokset ovat kaikkien nähtävissä. Kun ei ajoissa uskota, kalliiksi käy.

(18.12.2014) Jytky tehtiin kovalla sitoutumisella. Lautakasat, puoluerajoituskorruptio, EU-kriisi, maahanmuuttopolitiikka ja monet uudet kasvot loivat voitolle olosuhteet.

Alltså: Sannf har, enligt Soini, haft rätt i sin kritik mot EU:s och Finlands omoraliska och slappa invandringspolitik och partiets framgång bygger bland annat på att man bundit sig till att ändra på detta.

Man frågar sig: Gäller ”de allra flesta” också regeringen? Det vill säga: Godkänner inte hela regeringen migrationen?

Otydligheter som det här gör att det krävs mer än ett fördömande av uppenbar främlingsfientlighet.

Dan

 

 

 

 

Därför måste Olli Immonen avgå; därför kommer han att sitta kvar (om regeringen inte skärper sig)

Den sannfinländska riksdagsledamoten Olli Immonen, som också leder nationalistiska Suomen Sisu, lovar dyrt och heligt att han och hans stridskamrater ska slåss för en sann finsk nation.

(Skärmdump via Kainuun Sanomat.)

(Skärmdump via Kainuun Sanomat.)

Det här är vem Olli Immonen är. Mycket av det han sagt och gjort tidigare, inklusive gruppbilden med finländska nationalsocialister, slinker in som hand i handske med Facebookuppdateringen.

Det finns en Breivisk klang i orden, men Immonen har rätt att uttrycka dem. Frågan är snarare hur Immonens ord sammanfaller med hans uppdrag som medlem av Finlands riksdag, som medlem av Sannfinländarna – som i sin tur är ett regeringsparti.

Professor Kimmo Grönlund har rätt då han skriver att Immonens krigsed inte är förenlig med grundlagen:

Så hur kan en riksdagsledamot som inte tror på likhet inför lagen fortsätta vara ledamot? Sannfinländarna, genom gruppordförande Sampo Terho, gör det de oftast gör i såna här lägen – de gör skillnad mellan privatpersonen Olli Immonen och riksdagsledamoten Olli Immonen.

En liten grundkurs i logik till Sampo Terho & co: Om en person lovar att hen ska slåss mot multikulturalismen ”until the end” så begränsar hen knappast den kampen till efter jobbet.

Det är självklart att Olli Immonen använder den plattform han har i egenskap av folkvald politiker för att sprida sitt budskap. Det här vet partiordförande Timo Soini, som i skrivande stund ligger lågt.

Kommer Soini att agera i fallet Immonen? Knappast självmant. Det kan finnas två skäl till att tro det. Det första skälet kunde vara att Soini delar Olli Immonens hat mot det mångkulturella samhället. Men även om det finns beröringspunkter mellan deras världsåskådningar så är det inte troligt att Soini är en så fullfjädrad nationalist som Immonen är, åtminstone inte sett till hur Soini väljer att formulera sig i invandrings-, flykting- och minoritetsfrågor.

Det andra, mer troliga skälet är att Soini målat in sig i ett hörn. Soini har, då han pressats, tagit avstånd från åsikter som Sannf:s rasistiska falang uttryckt. Men han har inte tvingats svara på frågan om vad det är i Sannf som lockar till sig personer som Immonen och Jussi Halla-aho.

Att svara på den frågan skulle vara att erkänna rasismen inom partiet och tvingas agera mot den. Och det skulle i sin tur betyda att Immonen skulle göras sällskap av en rad andra sannfinländare på vägen ut.

Frågan blir nu: Hur tänker Samlingspartiet och Centern agera? Regeringsprogrammet är sparsamt vad gäller frågor om det mångkulturella samhälle som Finland allt mer blir, troligen på grund av Sannf:s regeringsmedverkan. I programmet finns en mening om att rasism inte är tillåtet, och om tolerans och mänskovärde.

Marianne Lydén skrev tidigare att ”förhandlarnas försäkran om att rasism inte accepteras är till intet förpliktande floskler, ungefär lika relevanta som en rasists försäkran om att hen inte är rasist, eftersom de följs av löften om ‘en oberoende utredning av invandringens kostnader och inverkan på samhället’ och liknande sannfinländsk fördomsskapande retorik.”

Helt rätt, och ändå lyckas Olli Immonen gå emot också floskler om rasism. Ska statsminister Juha Sipilä (C) acceptera det? På vårkanten i ett Slaget efter tolv-program sa jag att Sipilä framstår som en no nonsense-minister. Med det menade jag att han har en målsättning som främst rör ekonomiska frågor och vill inte att nåt kommer i vägen för regeringens arbete för att nå målet.

Det här betyder dels att det regeringens prioriteringar är ganska från skogen. Så kallade värdefrågor verkar behandlas som tjafs. Det betyder också att Sipilä prioriterar en funktionsduglig regering. Det har varit Sannf:s räddning så långt.

Då Timo Soini sms:ade FNB om att han motsätter sig den flyktingkvot som Finland redan bundit sig till, och sedan fegade ur, teg både Sipilä och Alexander Stubb (Saml). Saker och ting blir hanterbara då de tigs ihjäl.

Slutsats: Olli Immonen kommer att fortsätta agera och uttala sig som den nationalist han är. Immonen har sagt att han inte har några politiska ambitioner, dvs. att han kommer inte att ”tona ner” retoriken för karriärens skull.

Soini kommer att fortsätta tiga för allt annat vore att öppna upp ett varigt sår i sidan på den sannfinländska kroppen.

Det enda sättet att få Juha Sipilä att tvinga Sannf till nån form av agerande är att se till att kritiken mot Immonen & co. kommer i vägen för Sipiläs no nonsense-attityd. De som tar avstånd från den typ av nationalism som Immonen företräder måste vara högljudda nog för att Sipilä inte ska kunna ignorera rasismen.

I förlängningen handlar det också om att visa att det öppna samhället inte är tjafs, utan nåt långt viktigare än strikt ekonomiska frågor. I den diskussionen har vi journalister en roll att spela.

Dan