Hur ska vi förstå Haglunds slips-löfte?

Först framstår det som oskyldigt, nästan småroligt att Finlands försvarsminister Carl Haglund (SFP) lovar Svenska Yles journalist Freddi Wahlström att bära en blågul slips med anledning av krisen på Krimhalvön.

Kanske är det också det, en lättsam randanmärkning i en allvarlig berättelse. Kanske har Wahlströms kollega Mattias Fagerholm rätt då han rubricerar ”En höna av en ukrainsk slips” i sin blogg och i sammanfattningen inkluderar rysk medias kritiska tolkning av slipsvalet.

Men ändå. Löftet och slipsvalet hade sin upprinnelse i en diskussion om politiska signaler (där också jag deltog på ett hörn). Rysk media läser (in) ett budskap och försvarsministern ger sin förklaring.

Vilken slutsats ska vi i vår landsända dra? Och då menar jag inte bara av slipsvalet, utan också av det faktum att det görs som ett löfte till en journalist.

Ska vi tänka att den komprimerade och ibland familjära diskussion som finns på Twitter, också mellan journalister och politiker, förs i ett för sociala medier naturligt tonläge?

Ska vi tänka att den som missar detta tonläge också gör en höna av en fjäder/slips?

Ska vi tänka så för det andra alternativet – att det fanns ett outtalat samförstånd mellan journalisten och ministern om att något skulle signaleras – cementerar inte bara ett okritiskt ”vi mot dem (ryssarna)” utan också en relation mellan medierna och statsmakten som känns obekvämt mysig; som en motsvarighet till det vi tänker oss att rysk media gör i kritiken mot slipsvalet?

De här frågorna är värda att ställas. Inte för att jag tror att journalister och politiker överlag har ett osunt förhållande till varandra eller för att Wahlströms slips-tips skulle vara ett grovt övertramp, utan för att också detta förhållande sänder signaler som bäddar för budskap att läsa in.

Dan

Om att koka soppa på en tweet

Det här är en iakttagelse om hur information som bevisligen ryms på 140 tecken inte, som sådan, kan publiceras på en renommerad nyhetssajt. Det krävs något mera.

”Mera” i detta fall är inte innehåll. ”Mera” är upprepning.

Okej – idag gick allas vår Hjallis ut med följande på Twitter:

Ganska klart fall. Hjallis har själv(?) löst hur Jokerit ska omorganiseras och på onsdag, i första periodpausen, kommer mer info.

Då Yle Urheilu gör en webbnotis på Hjallis tweet ser det ut så här:

Nej, notisen är inte lång. Men notera hur Yle fyller utrymmet genom att upprepa det som rubriken och ingressen säger – ett par tre gånger. Det finns egentligen inget som motiverar att notisen är så lång som den är. (I den uppdaterade versionen finns information om Jokerits presskonferens med.)

Med risk för att dra på stora växlar erbjuder jag följande analys: sociala medier är viktiga källor för alla journalister. De levererar snabbt i det strida nyhetsflödet.

Men det här är ett tveeggat svärd. Om journalister nöjer sig med att doppa näven i flödet, dra upp det som fastnar och kleta upp det på den egna sajten föreligger risken att de blir anklagade för copy/paste-journalistik.

Därför blir ett kort tweet motsvarigheten till för lite smör på en stor brödskiva: journalisterna breder ut, försöker få smöret att räcka till kanterna, men det blir tunt, så tunt.

Det leder också till att en tumregel bryts. Ny information i varje mening; undvik upprepningar.

Mitt råd är att våga vara kort. Om tidspressen sätter stopp för djupdykningar, sätt en rubrik på tweeten och stå för det!

Upprepningarna lurar ingen.

Jag är inte rasist för jag delade Khemiris öppna brev

Författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Sveriges justitieminister Beatrice Ask slår rekord.

Facebook- och Twitterflödet igår handlade väldigt mycket om Khemiris text. Delningarna följde med kommentarer om att frågan är viktig och att texten är välskriven.

Inget att invända där. Khemiris brev handlar om den rasism som han och hundratusentals andra i Sverige möter dagligen. Det finns knappast någon som tror att det är annorlunda i Finland. (ÅU skrev om det här på ledarplats för ett tag sedan.)

Ingen kan heller påstå att brevet inte är välskrivet. Khemiri har tidigare revolutionerat det svenska språket. I brevet till Ask skriver han så det känns.

Den som anar ett men på väg anar rätt.

En (ibland outtalad) tanke med brevets enorma spridning är att vi ser en anti-rasism i rörelse, som vore delningarna en enorm flock fåglar som svänger höger och vänster, dyker och stiger genom luften, kollektivt och på känsla, utan ledare.

Jag tror inte på det. Jag tror att brevets genomslagskraft i hög grad är beroende av hyckleri.

Jag undrar, hur många personer som delat Khemiris brev har gjort så för att de inser att de själva gjort sig skyldiga till den rasism han beskriver? Om jag själv får svara: Försvinnande få, kanske ingen.

Jag tror att vi kan förklara de många delningarna med Jonas Hassen Khemiris egna ord:

För det är precis så rasismen funkar. Den är aldrig en del av vår skuld, vår historia, vår dna. Den finns alltid någon annanstans, aldrig här, i mig, i oss.

”Rasism” är inte begrepp som tillåter konkreta siffror. Vi kan svårligen säga att det bor si-och-så många rasister i vårt land (det handlar ju inte uteslutande om hur många som dömts för hatbrott, hur många som hör till rasistiska organisationer etc.).

Vilket är Khemiris poäng: det jävliga med rasism är att den inte håller sig till stereotypa rasister. Den finns i vardagen, vår vardag, och vi gör oss skyldiga till den.

De flesta som delat Khemiris brev är en aktiv del av det problem han beskriver. Men de flesta som delat brevet har inte gjort det med den insikten.

Om jag får gissa, och jag medger att jag spekulerar, skulle jag säga att det finns ett självbedrägeri i rörelse här som, paradoxalt nog, upprätthålls av Khemiris fantastiska språk.

Vi rörs av berättelsen, men vi blir inte berörda av verkligheten.

Nån vill säga: allt det här kvittar så länge problemet blir ett samtalsämne. Om så bara ett fåtal, och förhoppningsvis de politiker som behöver påverkas, kommer till insikt är allt som det ska, är tanken.

Jag håller med. Och för att så ska ske krävs att den där delningen föregås av ärlighet. Även om konsekvensen kanske är att man blir den där långsamma fågeln i flocken som inte hänger med.

Dan

 

Nyhetens behag

En på en och samma gång onödig men väldigt avslöjande diskussion som pågår just nu är den om Twitter och OS.

Ett par idrottare har sänts hem från spelen p.g.a. rasistiska tweets; andra har hamnat i blåsväder då meddelanden i sociala forum missförståtts. Vilket fick bl.a. Huffington Post att fråga: Ska idrottare få använda sociala medier överhuvudtaget medan spelen pågår?

Den här diskussionen går i samma ledband som diskussioner om ”nya” medier överlag. Jag använder citattecknet eftersom den polariserade diskussionen förstås bäst om man förstår nyhetens (o)behag.

Vi har helt enkelt inte ännu kommit till rätta med de sociala medierna. Det betyder inte enbart att en del vill bränna dem på bål – som Olav S. Melin i en HBL-kolumn – utan också att andra inte kan sluta krama om de sociala medierna; tillskriva dem äran för den arabiska våren t.ex. (men tydligen inte den förlorade revolutionen).

Den kår jag själv representerar – journalisterna – har svårast med det nya. Hur annars förklara att 140 tecken (Twitter) eller slentrianmässigt skrivna statusuppdateringar (Facebook) blir nyheter?

Nu vill nån protestera: Men är det inte bra att dessa medier bevakas och att de som skriver märkligheter ställs till svars?

Absolut, säger jag. Men som läget är nu, är nyheten gjord då en tweet/statusuppdatering är skriven; inget annat verkar behövas. Det jag nu ser är moralpanik, inte journalistik.

Begripligt eventuellt, eftersom (moral)paniken – tack vare människans biologiska styrenhet – håller samma tempo som Twitter, medan journalistiken karaktäriseras av eftertänksamhet (vill jag tro).

Nån vill säga att de sociala medierna ger viktig information; uppslag värda en uppföljning. Jag håller helt med: Det handlar om verktyg som jag hellre har än är utan. Men helst då så, att jag har dem och inte tvärtom.

Nyhetens behag gör att vi ibland glömmer den tågordningen.

Dan

P.S. Kul att vara tillbaka från semestern, förresten.

 

Ointresset som en positiv kraft

Mycket har sagts och skrivits om tyckandet. Om gillandet på Facebook; om tweetandet på Twitter; om anonyma kommentarer på webben o.s.v.

Om de här är åsiktsyttringar eller slentrianmässiga knapptryckningar har också diskuterats. (Tar jag ställning då jag gillar ett anti-rasistiskt budskap? Är mitt ställningstagande i så fall ännu starkare då jag kommenterar, om än anonymt?)

Men motsatsen har inte fått lika mycket uppmärksamhet. Vilken motsats? Jo, den som resulterar i ingenting: inga ”gilla”; inga tweets; inga kommentarer.

Vi kan kalla den här motsatsen för ett positivt ointresse men det kräver en förklaring.

Ointresset är inte synonymt med att inte bry sig, åtminstone inte i det här fallet. Ointresset är att aktivt välja bort, att inte ens förklara att man inte har en åsikt i frågan.

Majoriteten är fortfarande tyst, men att i dagens läge (då åsikten är den mest devalverade valutan i handeln med anseende) välja att vara en del av den majoriteten – och inte yppa ett ord om sitt val – är en galen tanke.

Som ni förstått är jag inte en del av den majoriteten. Det positiva ointressets kännetecken är att det inte gör något väsen av sig. Och jag väsnas just nu.

Ett positivt ointresse är detsamma som följande förståelse: Att ha en åsikt om något kräver en kraftansträngning. Att ha en åsikt om det mesta är ett förklätt ytligt tyckande.

På webben pratar alla i munnen på varandra, ofta om det som är en snackis just då och ofta på samma sätt.

Ord-kakofonin kommer av att folk inte försöker nyansera sitt prat – det är en för stor kraftansträngning –  utan väljer istället att bräda varandra med form, inte innehåll.

Nu vet jag inte med säkerhet ifall det finns de som lever helt och fullt i ett positivt ointresse. Men jag hoppas att det finns de som nu och då gör det.

Istället för att gilla eller tweeta eller kommentera, stannar de upp och inser att de inte har nåt att tillföra.

Och så är de nöjda med det, inte ens valet att avstå behöver uppmärksammas.

Dan

Följa John 2.0

Har ni tänkt på att verbet ”följa” som tidigare var vikt för flockbeteenden av olika allvarlighetsgrad – som att följa ett fotbollslag, en politisk ledare eller en spirituell guru – numera är tänkt att signalera individuella, intelligenta val?

Jag tänker förstås på sociala medier och främst på Twitter. Vem vi följer där – eller inte följer – är alltid resultatet av ett individuellt och genomtänkt val. En handling som egentligen inte alls görs rättvisa av det primitiva ordet ”följa”.

Neandertalaren som med öl i plastmugg står och vrålar på det egna lagets hemma- och bortamatcher; den högervridna skinnskallen som drömmer sig bort till forna dagars stöveltramp och stora ledare; turisten som fann ett högre plan då han besökte Goa och numera går klädd i hampa – de här kunde man kalla ”följare”.

Men vem vill liknas vid dem? Att följa Jonas Gardell, eller Ebba von Sydow eller Tuomas Enbuske är ju inte att lämna hjärnan på musmattan och följa slaviskt.

Nej det är ju att ”hålla koll”; man gör det för att man delar nåt med twittrarna; för att ta del av intressanta tankar (läs: för att man kan urskilja de intressanta tankarna)…

Kvalificerat struntprat.

Jag påstår att i huvudsak är Twitter en slentrianmässig affär. Det handlar om ett följande som eventuellt – sett till graden av passion – skiljer sig från exemplen ovan, men som i övrigt är lika omdömeslöst (om än oförargligt).

Det utesluter inte att en vettig transaktion mellan Twittrare och följare kan äga rum. Och jag är inte okänslig för Twitters praktiska användning. Det är ett bra verktyg för att snabbt sprida och sammanställa information.

Men som med alla andra tekniska innovationer så förser sociala medier oss inte med intelligens. Den måste vi stå för själva. Och till det krävs en något större ansträngning än att följa.

Dan