Tänker du vissla? Se då till att vara homo, tro fel och rösta fel!

Först och främst: fy skäms, Nyhetsbloggen! Att vara på semester är inget skäl att låta bloggen ligga nere.

Till saken: Edward Snowden, visslaren som avslöjade att amerikanska NSA spionerar på sina medborgare, eventuellt också på EU, är i limbo. Från flygplatsen i Moskva har han sökt om asyl i 20 länder, bland dem Finland.

Det här dramat är väldigt tydligt, ypperligt lämpat för nyhetsmedierna. Då filmen om Snowden kommer – och tro mig, det är en tidsfråga – kommer taglinen på affischen att säga: Hunted – for telling the truth!

Det är bra att Snowdens öde inte glöms bort men jag kan trots det tycka att dramat överskuggar den principiella diskussion om vad en stat kan tillåtas göra för att skydda sina medborgare.

Det blir väldigt lätt så att några sekunder in i diskussionen spelar någon 1984-kortet (Orwells roman, ni vet) och då är det meningen att alla ska begripa exakt vad det handlar om. Problemet är bara det att jämförelsen inte håller streck. Om nåt så visar reaktionerna på Snowdens avslöjande att vi inte lever i Orwells dystopi.

I 1984 kuvas mänskor av vetskapen om att ”Storebror ser dig”. Barn anger sina föräldrar, mänskor blundar för objektiva sanningar och, i slutet, förråder huvudpersonen Winston Julia. 2013 så rasar mänskor då det framgår att de – eller några av dem – övervakats. De låter sig inte kuvas och det var troligen aldrig heller spionprogrammets syfte.

Men åter till Snowden. Det han avslöjat är i stor utsträckning olagligheter (den finns en kaka av spioneriet som i en strikt juridisk mening verkar vara lagligt inom USA:s gränser men avslöjandena gäller också Storbritannien och USA:s avlyssning av EU).

Därför är det synnerligen intressant att Ben Zyskowicz (Saml) i samma andetag lyckas kalla spionprogrammet skandalöst och inte se grunder för att bevilja Snowden asyl – utan vars agerande det ”skandalösa” fortfarande vore höljt i dunkel.

Zyskowicz utgår från att den som beviljas asyl måste kunna bevisa att hen förföljs p.g.a. politiska eller religiösa övertygelser eller p.g.a. ras eller sexuell läggning. Det faktum att Snowden avslöjat ett brott som eventuellt begåtts direkt mot EU-landet Finland spelar ingen roll för samlingspartisten.

Istället ifrågasätter Zyskowicz om Snowden alls förföljs. Han nöjer sig istället med att formulera som att USA vill ställa visslaren till svars för sina brott – som alltså är att ha avslöjat ett spionprogram som direkt berör Finland.

Med den här logiken: den som tänker avslöja olagligheter och eventuellt söka asyl i Finland ska se till att höra till en förföljd folkgrupp inom en bespottad reiligion, gärna vara homo och med politiska åsikter som inte välkomnas i hemlandet.

Och nej, det här handlar inte om att behandla Snowden annorlunda än andra asylsökare. Det handlar om hur logiska kullerbyttor trivs i politikers mun och eventuellt i lagtexter.

Om då ”vi” dör och ”de” dör

Jag har sagt det förr (här) och jag säger det igen: mediernas dåliga samvete av att uppmärksamma vissa katastrofer och ignorera andra är en del av det drag de ifrågasätter, inte en frigörelse från det.

Nu senast ställs frågan om huruvida tre döda i Boston är viktigare än trettio döda i Bagdad.

Nej så klart inte, är svaret. Vi måste skärskåda oss, är svaret. I kombination med: vi måste prioritera; allt ryms inte med. Och: nyhetsbyråerna finns inte överallt i världen. Etc.

Jag citerar Sanna Karlsson i HBL – och innan ni säger nåt: nej, jag är inte ute efter att jävlas med HBL; citatet fångar väldigt bra det som präglar oss alla.

”… vi springer inte efter en nyhet för att alla andra gör det och Twitter exploderar. USA blåses inte upp bara för att det är USA. Det finns ett stort intresse bland våra läsare…”

Nog nu, säger jag. Självklart är det så att USA blåses upp för att det är USA; självklart springer alla vars jobb det är att bevaka internationella händelser åt samma håll. Om de jobbar i västvärlden.

Generellt sett går vår intellektuella golfström från den amerikanska kusten mot Europa och Norden där den, likt den riktiga Golfströmmen, vänder och svalnar förrän den igen når USA. Osv.

Men jag vill göra en annan poäng än påpeka vår trångsynthet.

Det är nämligen så, att då vi ojar oss över att katastrofer på andra håll i världen inte uppmärksammas lika mycket så gör vi nyhetsrapporteringen – att vi blir informerade – till ett självändamål.

Fråga er själva: Vad gör jag med informationen om bombdådet i Boston? Vad gör jag med bilderna av mänskor utan ben? Och på vilket sätt balanseras det här om västmedier rapporterar mera om häxbränningar i Papua Nya Guinea; vari ligger det mer rättvisa i att jag också får se lemlästade irakier?

Jag säger inte att det är en dålig sak att vara informerad om sin omvärld. Men jag påstår att diskussionen som jämför terroroffer i USA och Irak handlar mera om nyhetsbevakning som underhållning; om att det balanserade tros ligga i att kunna säga ”tre mänskor dog i Boston och tre dog i Nyanga i Zimbabwe”.

Det kommer alltid att finnas en skevhet i informationsflödet. Medierna bidrar till den skevheten. Den blir en sorts förutsättning. Frågan är då: vad gör vi med den förutsättningen? Vad gör vi med den information den ger oss och vad tror vi oss kunna göra med den, förutom att nicka instämmande då någon annan, som sett/hört/läst samma sak redogör för den?

Efter att vi svarat på den frågan kan vi börja ropa efter bilder på döda i också andra delar av världen.

Dan

Om varför ”krig” är viktigt för en fredspristagare

Drönare.

I ÅU imorgon kan ni läsa folkrättsexperten Mikaela Heikkiläs analys av filmen Zero Dark Thirty. Intervjun berör ett inslag i USA:s krig mot terrorism som i.o.m. ett läckt dokument är rykande aktuellt. Dokumentet handlar om att president Barack Obama har rätt att ge order om att amerikanska medborgare ska dödas, utan rättegång. (SVT summerar dokumentet här.)

Sedan långt tidigare står det klart att USA tagit sig den rätten vad gäller icke-amerikanska medborgare.

För landet har begreppet ”krig mot terrorism” varit centralt sedan al-Qaidas dödliga 11 september-attacker. Mikaela Heikkilä säger att USA tolkar ordet ”krig” på ett sätt som inte samstämmer med folkrättens definition.

– Den internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien var först med att definiera en väpnad konflikt. Tribunalen utgick då från hur intensivt man hade använt våld och hur organiserade parterna i konflikten hade varit. Ett krig är inte våldsdåd som förekommer sporadiskt här och där, säger hon.

Den här definitionen rimmar illa med den amerikanska tolkningen, där USA:s krigsförklaring mot terrorismen ger landet argument för att utplåna (enligt egen bedömning) terrorister med hjälp av så kallade drönare – obemannat flygvapen – även om de misstänka finns i andra länder.

– Men det finns inget som ger USA rätt att agera myndighet i andra länder, säger Mikaela Heikkilä.

* * *

Då Obama fick Nobels fredspris 2009 tog han i sitt tal inte avstånd från våld. ”Kriget som företeelse har en roll att spela för att bevara freden”, sa Obama.

Men han betonade vikten av att följa internationella standarder, eftersom de här ”stärker dem som agerar efter dessa, och isolerar och försvagar dem som inte gör det. … Dessutom kan inte Amerika – i själva verket ingen nation – kräva att andra följer de regler vi satt upp om vi vägrar att följa dem själva. För om vi inte gör det blir våra åtgärder godtyckliga och undergräver möjligheterna till framtida insatser, oavsett hur berättigade dom än är.”

Under Obamas tid vid makten har antalet drönarattacker eskalerat och deras konsekvenser är, enligt vissa källor, betydligt ruggigare än vad Vita huset vill erkänna.

USA:s agerande är kanske inte godtyckligt utgående från Obama-administrationens juridiska definitioner. Men mätt med den internationella standard som presidenten betonade verkar stormakten försöka rättfärdiga sitt eget regelbrott.

Dan

2012 handlar om 2016 som börjar 2014

It’s never too soon to talk about the next one – hördes i CBS valstudio i morse (som Yle sände på Arenan: tack för det). Det är aldrig för tidigt att tala om nästa val.

Helt rätt. Valet i USA innebar det här: status quo kostade sex miljarder dollar.

Segern, som NY Times rapporterar om den.

Så mycket räknar experter att president- och kongressvalkampanjen kostade. Resultatet: Obama blev omvald; republikanerna håller representanthuset; demokraternas övertag i senaten är oförändrad.

Sex miljarder dollar och läget oförändrat. Men för det republikanska partiet är ”läget oförändrat”=sista beviset på en dramatisk förändring.

Varför? För att USA är inget land för vita, äldre män (längre). Republikanerna kan inte förlita sig på dem och partiet kan – bevisligen – inte tilltala kubanerna, puertoricanerna, dominikanerna och den övriga spansktalande väljarkåren. De når inte ut till unga i tillräckligt hög grad, inte heller till kvinnor.

Mitt Romney förde kampanj i sex år – kom ihåg att han 2008 förlorade kandidatkampen mot John McCain – men trots det förlorade han.

Varför? För att vinna kandidaturen måste Romney börja långt högerut. Under resans gång har han närmat sig mitten (ingen ordvits avsedd) och under den sista TV-sända debatten kunde hans utrikespolitiska linje svårligen skiljas från Obamas. Den här resan – från den högerkraft som styr republikanerna till huvudfåran som majoriteten av amerikanerna trampar – visar att partiet är vilse.

Inte vilse nog för att förlora all makt men vilse nog för att de ska inse följande: plöjer man ner miljarder i en valkampanj, förlorar den och åstadkommer bara några pareringssegrar, då är status quo ett tecken på förändring.

Därför handlar 2012 om 2016: hur vänder republikanerna på det här? Jeb Bush, Paul Ryan och Chris Christie – vita män som just nu är starka kandidater – löser inte problemet.

Inte heller demokraterna kan slappna av. Vem kommer efter Obama? Hillary Clinton – som nu tar några sabbatsår – är en trolig kandidat. Men vad om hon inte ställer upp?

Räkna därför med att 2016 kommer tidigt, 2014 senast.

Dan

 

Romney gick stärkt ur statistikstorm, Obama gick vilse

Tji fick jag som trodde att Mitt Romney, republikansk presidentkandidat i USA, skulle haverera i den första TV-sända debatten. I natt finsk tid fick Romney president Barack Obama att se rätt så blek ut.

I Twitterflödet skrev senatorn John McCain – som förlorade mot Obama för fyra år sedan – ”hade debatten varit en boxningsmatch så hade domaren stoppat den”. Inte oväntat att en republikan skriver så, men också det liberala fältet – t.ex. Bill Maher – gav segern till Romney.

Romney avvek inte från sin linjelöshet, inte heller styrkte han sina reformlöften med någon egentlig substans, men han var den mer aggressiva av de två.

Debattens moderator, Jim Lehrer från PBS, hade ingen som helst kontroll och Romney utnyttjade det här skickligt och styrde diskussionen dit han ville ha den.

Och var han ville ha diskussionen var i ett flöde av (inte faktacheckad) information som innehöll arbetslöshetsstatistik, beskattnings- och momsförslag, den så av högern hatade ”Obamacare”, investeringar, arbetsmarknads- och utbildningspolitik osv., och allt det här blandat med ett kroppsspråk som signalerade två saker: sänkta skatter (händerna åker ner) och ”jag bryr mig” (händerna förtroligt nära kroppen).

Lägg så till några anekdoter om folk som Romney påstod sig ha träffat under valkampanjen, hänvisningar till Gud och den amerikanska frihetsdeklarationen: här var utmanarens recept i natt.

Och det fick Obama att se rätt så dålig ut.

Inte för att Obama lät bli att ifrågasätta substansen i det Romney sa, kräva honom på detaljer då de saknades eller förklara varför republikanens utlovade skattesänkningar kommer att drabba låg- och medelinkomsttagare men gynna de rika.

Obamas problem, verkar det som, är att i situationer som den i natt, då han tvingas försvara, förklara och berömma sin politik, så blir han något av en föreläsare – bara en skugga av den känslosamma ledare som i övrigt verkar känna varje amerikan.

Resultatet av nattens debatt: Mitt Romney återfick en del av det som han förlorade med pratet om USA:s fyrtiosju procent och republikanerna kan gå mer rakryggat genom kampanjen.

Debatten avgjorde inte presidentvalskampanjen utan visade snarare att den är långt från avgjord.

Dan

Vad vi kan lära av spektaklet

Det republikanska partiet i USA har nyss avslutat sin partikongress och det demokratiska har inlett sin. Det mest bestående republikanska intrycket blev ”Eastwooding” medan Barack Obamas fru Michelle gav demokraterna ett för dem inspirerande och rörande tal i natt finsk tid.

Clint Eastwood pratar med en stol.

Det hela är besynnerligt men också synnerligen intressant. Avståndet, det geografiska och det mentala, mellan oss och dem gör det så.

Slående är inte bara Mitt Romneys behov av att skapa en berättelse om sig själv; också Obama behöver upprepa sin. Därför dröjde såväl Romney som Michelle Obama vid sin bakgrund – vid den tid då de, med sina respektive äkta hälfter, var vanliga amerikaner som brottades med räkningar och hyste stora drömmar.

Det finns ett fiktivt drag i det här som är olustigt. (Jon Stewart påpekade det här på ett beundransvärt sätt: måltavlan var då Romney.)

Men det finns också ett drag som är värt att ta på allvar. Amerikansk politik handlar väldigt mycket om en riktning framåt. Berättelsen blir en drivande kraft; den ska personifieras av partiets ledare. Är inte det här nåt som finländsk politik kunde må bra av? Som finländsk politik t.o.m. behöver?

För det som finländsk politik saknar är en riktning. Och i den mån riktningen finns, så är den inte artikulerad.

Det hjälper nämligen inte att prata om kommun- och hälsovårdsreformer; om hur stödpaket till EU-länder i nöd är nödvändiga; om hur Finland ska bli ett varumärke; om hur slumpmässigt ihjälskjutna förbipasserande och mördade barn borde resultera i skärpta lagar om vi inte vet vad vi vill med vårt samhälle.

Berättelsen är inte lösningen. Men politik kan inte heller vara utan begriplighet. Om ingen förstår varför vissa beslut tas kan också beslutens legitimitet ifrågasättas.

Dan