Censurerade Yle Thomas Wallgren?

Okej. Först hade jag inte tänkt skriva om det här. Främst för att Svenska Yle insåg och korrigera sitt misstag (så gott det gick).

Men också för att jag anser att Yle inte gjorde sig skyldig till censur då bolaget avlägsnade den redan sända intervjun med EU-valskandidaten Thomas Wallgren (SDP) från Arenan och drog tillbaka den planerade reprisen (”Bakom bilden” sändes 26.2 i Yle Fem).

Yles etiska regler är tydliga. Kandidaters medverkan i nyhets- och aktualitetsprogram bedöms utgående från nyhetskriterier och medverkar de i andra program ska det ”koordineras för att säkra att kandidaterna blir lika behandlade.”

I fallet med Thomas Wallgren fanns det ingen koordinering. Vill man kalla intervjun en skada är den redan skedd. Att Svenska Yle plockade bort programmet från Arenan var inte att censurera Wallgren eftersom handlingen inte handlade om hans budskap utan om Yles fadäs.

Thomas Wallgren har bett bolaget om en skriftlig motivering. Jag gissar att den kommer att handla om hur Yle missat grovt i koordineringen och försökt reparera detta. ”Vi brast i våra rutiner” etc.

Men. Skälet till att debaclet är värt några rader är den YouTube-video som Wallgren satte upp idag. ”Censureringen” (videon har ordet i rubriken) lär enligt Wallgren bero på den positiva exponering han fått – negativ exponering skulle ha varit okej, säger han slugt.

Jag tror inte att motsatsparen positivt-negativt fungerar på ett allmänt plan, även om jag är bombsäker på att Yle skulle kunna ägna ett program åt en eller ett fåtal kandidater om det handlade om ett avslöjande av något slag. Fast då skulle det inte heta ”negativt” utan (hoppeligen motiverat) ”kritiskt”.

Däremot tror jag att Wallgren pekar mot nåt som alla mediehus, inte bara Yle, ska tänka på. Av egen erfarenhet vet jag ”den lika behandlingen” av kandidaterna styr valbevakningen. Och inte omotiverat. I valtider haglar beskyllningarna om partiskhet. Det gäller för journalister att kunna bevisa motsatsen.

Men det leder också till att valbevakningen blir formaliserad. Man försöker vara innovativ inom de givna ramarna: svenskarna gör valduellerna till schlagerfestivaler, i Finland står kandidaternas/partiernas hejarklackar för det folkliga; man höjer tempot.

Före årsskiftet var det mycket prat om konstruktiva nyheter (inte att förväxla nyhetsmys, underströks). Motsatsen till kreativa nyheter måste rimligtvis finnas. Jag påstår att det destruktiva skapas då gammelmedia försöker anamma ett tonläge som de tror är ”dagens”. Det leder till överdriven konfrontation, till avbrutna svar, till sound bites istället tydliga budskap.

Det sorgligaste i kråksången är kanske det här (påstått med brasklappen att jag aldrig hann se intervjun med Wallgren): formatet för ”Bakom bilden” är gammelmedias potentiella styrka i en tid då kandidaterna i allt mindre grad är beroende av de traditionella medierna för att nå ut med sina budskap.

Problemet är alltså inte att Thomas Wallgren fick tala till slut. Problemet är att ingen annan kandidat får göra det.

Rapport från partidagen: Handlar allt om strategi?

Tyst!, röt SFP:s partisekreterare Johan Johansson och mumlet i stadshussalen i Karleby la sig.

Det var halv tio på morgonen. Sedan dess har ingen rutit.

Stadsdirektör Antti Isotahus inledde partidagen med en utläggning om regionen som – och nu är jag vänlig – hade skyhög gäspfaktor.

Brit Stenman för SFP i Karleby värmde inte heller hon upp publiken och även om avgående ordförande Stefan Wallin rev upp både skratt och applåder ur bänkraderna, och en förutsägbar stående ovation på slutet, så kändes också hans tal, och mottagandet, dämpat.

Ok. Mikael Luther och Ulla-Maj Wideroos hade ljudligt olika åsikter om kommunreformen och lite roligt var det att Svensk ungdom ifrågasatte om seniorerna behöver ett förbund. Men annars har det varit väldigt gemytligt.

Av de två ordförandekandidaterna lyckades Anna-Maja Henriksson bäst i sitt tal. Carl Haglund verkade lite nervös, medan Henriksson lät övertygande i det hon sa (var en bedömning bland journalistkollegorna).

Ändå ser Henriksson ut att ligga efter Haglund. Det har bollats med siffror i dag: jag har inte hört en enda som skulle sätta ministern framför meppen även om många delegater, enligt initierade källor, inte hade bestämt sig innan dagens tal och utfrågning.

Utfrågningen, förresten, var av det snällare slaget eftersom den leddes av SFP:are.

En intressant grej ändå: På frågan om hur de två skiljer sig från Stefan Wallin ideologiskt sa både, ungefär, att partiets strategi, frammejslad av partistyrelsen, är det som i slutändan gäller.

Strategi framom ideologi, alltså.

Är det måhända så, att stödet för Haglund respektive Henriksson ser ut som det gör eftersom delegaterna tänker strategiskt: Vem av kandidaterna är den spjutspets som bäst kan nå sitt mål?

Hur som helst: I morgon avgörs ordförandekampen; om några minuter inleds spelet i ”dödens grupp”. Holland-Danmark har jag som en klar etta på tipskupongen.

(Om ni undrar vad bilden föreställer: Spegelbild av tält i Sundet som flyter genom centrala Karleby. Har absolut inget med partidagen att göra.)

Dan

Mannen som inte fanns

Pekka Haavisto är Svenskfinlands man. Det menade åtminstone Svenska Yle nån vecka innan andra omgången.

Jag förbryllades av det här. Inte för att jag hade svårt att se finlandssvenskar rösta på Haavisto. Snarare var det grunden för påståendet ”om Svenskfinland fick rösta fram den nya presidenten skulle han troligen heta Pekka Haavisto” som fick mig förbryllad.

I enkäten fick Haavisto 46 procent av de säkra väljarnas stöd. Niinistö fick 34 procent bakom sig men hela 16 procent hade inte bestämt sig. Vilket betyder att Niinistö mycket väl kunde vara ”Svenskfinlands man”.

Och dröjer man vid det uttrycket, så kan man fråga sig ifall det var beskrivande: Ett underlag på 500 deltagare, utspritt över hela Svenskfinland, gör att enkäten inte snappar upp regionala skillnader.

Ifall en kandidat är stark i söder, men lider klara förluster längs med kusten – vilket enkäten inte uteslöt – är han då Svenskfinlands man?

Vi kan koppla ihop frågan med hur det sen gick.

Sauli Niinistö är vår nya president. Han har redan hunnit upprepa klichén om att han är hela Finlands president. Men han har också sagt – indirekt och direkt – att det här med att vara, för att parafrasera, ”hela Finlands man” är något som kräver en insats. Just därför att det finns en splittring och en politisk apati.

Enkäten ledde till viss debatt, och Svenska Yle motsatte sig säkert inte uppmärksamheten.

Jag tror att formuleringen, själva greppet – att utgående från en webbenkät klumpa ihop hela Svenskfinland bakom en kandidat – väckte irritation. Att vara en heterogen, språklig minoritets förkämpe kräver mera än vad en webbenkät mäktar fånga.

Enkätresultatet visade sig vara missvisande. Även om vi med säkerhet inte kan säga hur finlandssvenskarna röstade så vet vi att Haavisto inte segrade i någon svenskspråkig eller tvåspråkig kommun på fastlandet.

Forskaren Kjell Herberts säger till mig att han är överraskad och förklarar utfallet med att de osäkra valde Niinistö och att de som deltar i enkäter tenderar att vara opinionsbildare, ”men i övrigt representativa”. Enkäten kan också ha sammanfallit med ”Haavisto-hypens” topp, tror Herberts.

Vi behöver inte stirra oss blinda på resultatet men det vi journalister behöver göra är att behandla enkätresultat och opinionsmätningar ärligt. Och varför inte föra en grundlig diskussion om dem, så här i valets kölvatten.

Ifall nyheten görs i samma ögonblick som mätningen beställs, då är förutsättningarna för en nyanserad behandling av resultaten dåliga.

Men med insikten om att varje mätning inte kommer att leda till braskande rubriker minskar också risken för opinionsinflation – d.v.s ett spekulerande i överflöd som använder, i sig, objektiva mätinstrument för att smyga in slutsatser som sällan låter sig dras enkelt.

Dan

Valkampanjen är ett förstoringsglas

Livet är det som händer medan presidentkandidaterna gör upp planer.

Valet är i fokus, och med det följer att en mängd frågor avhandlas. En del av dem har direkt att göra med presidents makt. Hit hör utrikespolitiken, Finlands agerande i världen.

Andra har att göra med presidentens opinionsbildande roll. Hit hör ”mjuka värden”, de som kommer på tal då frågan om vilket ”klimatet” i Finland är (och då handlar det inte om väder).

Kandidaternas ideologiska övertygelser måste diskuteras i nån utsträckning. Men det vore bra ifall de här diskussionerna fungerade som förstoringsglas, istället för att bli testfrågor som kan kryssas för – som om kandidaterna gav rätt eller fel svar.

”Förstoringsglas” i den meningen att diskussionerna ändå handlar om sånt som inte försvinner bara för att det är presidentval och all uppmärksamhet riktas mot kampanjen.

Även om de blir diskussionsämnen i valdebatten så fortsätter fattiga vara fattiga; de utslagna blir inte mindre utslagna; äldre fortsätter vara i behov av närhet och vård och de som hjälper fortsätter vara i behov av fler hjälpande händer.

Presidentvalet är en tävling, men spänningsmomentet ska inte dominera nyhetsrapporteringen.

För valet handlar inte om målgången utan om vad vinnaren gör efter målgång, vad han gör med det samhälle han säger sig bry sig om.

Då medierna uppmärksammar varandra

Sverige bryr sig inte om vårt presidentval, skriver HBL.

Finländska medier är rätt så måna om att rapportera om vad utländska medier skriver, eller inte skriver, om Finland. Det kan handla om häktade popstjärnor eller om tragedier, men i något skede måste folket få veta att Dagens Nyheter, eller BBC, eller CNN också rapporterar om det här.

Varför är det så? Kanske upplever medierna att folket måste få veta för att folket vill veta om deras land fortfarande finns på världskartan.

Kanske för att den här typen av nyheter är enkelt gjorda, enkla att bekräfta eftersom webben gör allt tillgängligt.

Kanske har det att göra med en sorts yrkesstolthet. Vetskapen om att man delar ett nationellt nyhetsstoff med globala nyhetsmedier ger en extra kick.

Handen på hjärtat, det här är inte ett stort problem. Men det kan vara värt att notera av följande skäl: medier sneglar på varandra. Också på lokal nivå. (Som om ni inte visste det.)

I värsta fall leder det till en likriktning. I bästa fall till en konkurrens som resulterar i att medierna inte levererar nyheter stöpta i samma form utan söker andra spår än det konkurrenten valt att traska i.

Dan