Svenska Yle och KAJ – vilket slags förhållande har de egentligen?

Följande inlägg hamnar i skuggan av nästan allt annat som mediekritik kan tänkas handla om. Men jag vågar påstå att det är lite intressant trots det. Och det är definitivt finlandssvenskt.

Det finns en humorgrupp som kommer från Vörå i Österbotten och som heter KAJ. Gruppen består av Kevin Holmström, Axel Åhman och Jakob Norrgård. De producerar musik och sketcher i form av CD-skivor, videor och scenframträdanden.

Det är onödigt att jag berättar detta eftersom hela Svenskfinland känner till KAJ. Och det är här det blir intressant. Gruppens produktion är en sak – välgjord musikalisk humor i min mening – men hur den når en så stor publik är en annan.

Jag vågar nämligen påstå, att varje video/singel som KAJ släppt har uppmärksammats av främst Svenska Yle och HSS Medias tidningar och, i viss grad, av KSF Medias tidningar. Också ÅU har uppmärksammat gruppen men mer sporadiskt och i samband med besök i regionen.

De redaktioner som verkligen riktar strålkastarljuset på KAJ gör det inte enbart i samband med singelsläpp. Det blir också reportage om hur videon gjordes, eller om turnén, eller om annat som kan kopplas till tre begåvade ynglingar som skojar på dialekt.

Få finlandssvenska artister får den här typen av uppmärksamhet. Få finlandssvenska artister har den genomslagskraft KAJ har men, jag upprepar, få finlandssvenska artister får den här typen av uppmärksamhet.

Kulturbevakningen har aldrig varit rättvis och alltid omdebatterad. Redaktionerna gör så gott de kan men tvingas prioritera och redaktionella beslut ska respekteras. Det ska också sägas att VBL och ÖT, vars nära relation till KAJ på ett sätt är begriplig, också uppmärksammar annan lokal humor och/eller musik.

Svenska Yle är ett annat kapitel. Svenska Yle, tänker jag, ser annorlunda på begrepp som ”jämlikhet” och ”kommersiella intressen” än vad privata medieaktörer gör. Inte för att mediemarknaden per automatik är enögd och pengahungrig utan för att skattefinansierade Yles uppdrag är ett annat.

Så är det motiverat att Svenska Yle följer KAJ:s produktion på ett sätt som ingen annan artist belönas med? Och hur mycket bidrar den här bevakningen till KAJ:s popularitet – som Svenska Yle i sin tur använder som argument för bevakningen?

I vilken utsträckning leder bevakningen till att KAJ säljer tygkassar, t-skjortor och skivor?

Frågor som är svåra att svara på, och orättvisa kanske någon tycker.

Men Yles etiska regler slår fast att ”Vi försäkrar oss om att kommersiella intressen inte styr vårt journalistiska innehåll. Också i övrigt förhåller vi oss kritiskt till material som är kopplat till kommersiella intressen.”

Eftersom Svenska Yles och KAJ:s relation är luddig är det skäl att ställa de här frågorna.

Är det till exempel Svenska Yle som beställt den här videon? Som artikelskribent under videon står Axel Åhman, en av medlemmarna. Han frilansar för Svenska Yle. En annan medlem, Jakob Norrgård, är anställd på bolaget och jobbar med X3M:s morgonprogram.

Gränsen mellan rollen som Yle-redaktör och kommersiell artist tycks mig något flytande.

Så vad borde Svenska Yle göra? Aldrig uppmärksamma KAJ?

Förstås inte, men det känns aningen märkligt att a) fokuset på just denna grupp är så starkt och att b) just denna grupps medlemmar glider in och ut ur olika roller – utan att någon på Svenska Yle noterar det och förklarar var gränserna går.

Ta detta inlägg som en efterlysning på en sådan förklaring, inte som en kritik mot KAJ.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Ändrat kl 15:25: Videon bakom länken är inte KAJ:s senaste, som det felaktigt stod först, utan en som gjordes inför valet 2015.

Flyktingskap är inte underhållning, Svenska Yle

Svenska Yle uppmanar sin publik att tycka till om program som planeras för 2015. Ett av programmen heter Gå i mina skor. Beskrivningen låter i korthet som följande:

  • I en rekonstruerad miljö ska vanliga finländare ta en flyktväg in i Europa. Det hela kan följas i realtid. Syftet är att ”öka förståelsen för de känslor, livsöden och förhållanden” som finns bakom rubrikerna. Som tittare kan jag ”följa med hela försöket i direktsändning – kanske dom klarar av det, kanske inte.”

Det finns säkert goda intentioner här, och det är svårt att uttala sig om ett program som ännu inte sänts, men själva upplägget kräver en kritisk kommentar.

Avgörande för ett flyktingskap är varför det är nödvändigt och, med det, vad som står på spel.

Den fysiska miljön kan säkert i en begränsad utsträckning återskapas. Att sitta instängd i en container i dagar, veckor, kanske månader utan tillgång till toalett, frisk luft och med knappa förnödenheter är säkerligen en utmaningför den som kan välja att avbryta resan, och som inte har något att förlora på att underkasta sig dessa omständigheter.

Men för den som inte har det valet, som riskerar sitt liv, sin hälsa och frihet för att komma från en outhärdlig situation till en som i många fall inte är ett dugg bättre – för den personen är flyktingskapet inte en utmaning. Ordet är för futtigt i detta sammanhang.

Tänk på Svenska Yles formulering om de finländska deltagarnas dilemma: ”kanske dom klarar av det, kanske inte”. Tänk sedan på vad formuleringen betyder för dem som flyr på riktigt. Att ”inte klara av det” får en annan tyngd, eller hur?

Tänk på kontrasterna, på det som inte kan återskapas – död, mord, våldtäkt, fångenskap, att aldrig mera se den egna familjen och hemlandet.

Catariina Salo på X3M vill att programmet diskuteras. Det här är mitt bidrag. Jag befarar att förståelsen som skapas inte är olik den dokusåpor om strandsatta välbärgade människor åstadkommer – ibland känsloladdad, men på det hela taget ytlig eftersom själva idén bygger på illusionen om att kunna återskapa något som sällan är resultatet av fri vilja.

Det ska sägas att problemet inte är unikt för det program som Svenska Yle planerar. Alltid då orättvisor förmedlas utgående från övertygelsen att ”folk måste få veta och förstå” infinner sig detta problem: Hur nå fram?

Den frågan har inget patentsvar. Men problem av det omfång som flyktingskap är – på alla plan – tacklas inte bäst genom att förminskas.

Dan

Infantila X3M-TV

Då X3M-TV hade premiär i våras var mottagandet inte lika synligt som hajpen innan. ÅU skrev en recension av första sändningen och Andrea Svanbäck skrev en kolumn ett par veckor senare – mer om den längre fram – men i övrigt rullade sändningen på i det tysta. (Tidningarna var mera inne på att skriva om sina egna webb-TV-satsningar.)

Bevisligen gick inte allt som Svenska Yle och X3M hade tänkt sig. Sändningarna var för långa för att delas och det moderna studiokonceptet begreps inte av publiken (här hänvisar jag till taggen #publicistsemi på Twitter).

Det nya ”fräscha” greppet är därför korta färdigt inspelade inslag.

Men det är inte fräscht. De två nya inslagen från X3M-TV som ligger på Arenan – Kunskapsakuten och Snabba klick – känns som ett steg tillbaka.

I den nämnda kolumnen skrev Andrea Svanbäck: ”Själv tycker jag om det opretentiösa tilltalet men övertygas mer sällan av innehållet.” Jag påstår att tilltal och innehåll är ett och samma. Men om man vill dela upp dem ser man ett innehåll som töjs till bristningsgränsen (t.o.m. fem minuter är för långt) och som ursäktas med ett infantilt tilltal.

Upplägget i det första Snabba klick-avsnittet ringar in problemet. Man tar genuina, på YouTube förevigade reaktioner och kopierar den idén – trots att själva poängen med dem är att de är spontana, icke-kopierbara, ”idélösa” – i tron att det är ett innehåll.

Någon vill kanske säga att efter två avsnitt är det här förhastade slutsatser. På Arenan har Snabba klick spelats drygt 200 gånger och delats 6 gånger; Kunskapsakuten ligger under 100 visningar i skrivande stund och noll(!) delningar.

Nu vet jag inte om uppspelningar på X3M:s webb registreras på Arenan men oavsett siffrorna ska tittaren kunna se det nya i en satsning som när allt kommer omkring ska ha fötts ur vårens live-TV-lärdomar. Det är inte de två första avsnitten; det är fortsättningen på vårens många.

Radio X3M gör många bra saker och alltid då det infantila tilltalet skippas. Det vill säga då man litar på att en ung publik kan ta till sig ett substansinnehåll och litar på sig själv i den grad att löjliga manér inte är nödvändiga.

I inslagen om att filma sin egen reaktion då andra reagerar, respektive: ”hur långt är innehållet i Kalles kaviar-tuben”, finns ingen substans men gott om konstlade reaktioner, d.v.s. så långt från adjektivet ”extrem” som man kan komma.