Diskussionen om Yle är inte avslutad – det är nu den börjar på riktigt

Diskussionen som följde på släkten Sipiläs kopplingar till Terrafame och statsministerns ilska mot främst Yle för såna påståenden har jag följt med intresse men inte bidragit till av den enkla anledning att många redan sagt sånt som jag håller med om.

Men det har funnits ett inslag i diskussionen som irriterat mig. Då statsministern bombarderat journalisten Salla Vuorikoski med medborgarnas e-postmeddelanden, och Yle-chefen Atte Jääskeläinen skrinlagt alla inslag om Sipiläs jävsproblematik, fick en rad redaktörer för sig att berätta om hur de själva körts över av Centerledaren eller tystats av Yleledningen.

(Motsatsen, alltså positiva berättelser om Yles ledning, förekom också.)

Bättre sent än aldrig, säger nån kanske. Men problemet är att då såna här saker återges långt efter att de skett, likväl med motiveringen att det är viktigt att berätta om dem, då framstår de mera som anekdotiska än som vittnesmål om upprepade försök att komma åt pressfriheten.

Med andra ord: redaktörerna upplevs ha berättat om något som lämpar sig väl för rådande omständigheter men som inte var betydande nog att avslöja då det begav sig. Inte så konstigt då att Yles förvaltningsråds ordförande Kimmo Kivelä (Sannf) pratar om att ”sköta smutstvätten hemma”.

För många ter sig säkert hela Terrafame-Sipilä-Yle-härvan som om felet med Yle är att det inte funnits rättning i leden. Sipiläs arga meddelanden blev som så många andra nyheter ett tomtebloss med kort livslängd. Att Yleredaktörer gjorde sig till en del av den nyheten verkar enligt förvaltningsrådet tyda på att bolaget saknat den ”process” som cheferna nu utlovat för att ”rensa luften”.

Här kunde diskussionen om Yle ha slutat. Men i dag har nyhetschefen Jussi Eronen och journalisten Salla Vuorikoski sagt upp sig.

Båda hänvisar till att de inte kan jobba enligt de riktlinjer som Yles ledning dragit upp. Eronen säger att hans syn på yttrandefrihet är oförenlig med Atte Jääskeläinens, och att ”det är svårt att andas under en järnsko”. Vuorikoski säger att Yle har ett grundläggande problem med det journalistiska oberoendet.

Eronens och Vuorikoskis beslut gör att Yles problem inte kan göras till en smutstvätt som sköts hemma. Deras val att säga upp sig nu kan inte reduceras till anekdotisk bevisföring.

Klart är att det på finska Yle finns ett problem med hur hierarkin inom nyhetsorganisationen ställs mot enskilda journalisters uppfattning om hur press- och yttrandefriheten förverkligas på bästa sätt. Hierarkin i sig är inte nödvändigtvis en dålig sak: så länge det finns ett behov av att koordinera och ett ansvarigt utgivarskap måste någon form av hierarki finnas.

Men det betyder också att den ständigt måste prövas, och prövas offentligt, inte ”hemma”. Det handlar trots allt om samhälleligt avgörande friheter och om Yle, som är alla finländares.

Diskussionen om Yle har också visat hur trängande behovet av en riktigt bra mediekritik är i Finland. Det är kanske önsketänkande att tro att Eronens och Vuorikoskis beslut att lämna Yle leder till en sådan mediekritik, men klart är att diskussionen om Yle lägger i en ny växel.

I dessa tider talas det mycket om ”falska nyheter” (som egentligen borde kallas propaganda) som sprids av sajter som kallar sig nyhetsmedier men är det inte, och som kokas ihop av personer som utger sig för att vara journalister men som är troll. De som aktivt bidrar till dessa lögner och öser ur dem för att tjäna sina egna ideologiska syften kommer att kunna utnyttja situationen på Yle om bolaget inte blir genomskinligare.

För om saker sker bakom lykta dörrar är det mycket enklare att hitta på vad som sker. Yles utmaning är inte bara att stå emot politiska påtryckningar, den är också att rasera lögner om att sådana är allmänt förekommande och framgångsrika. Det rivningsjobbet kräver öppenhet.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU 

Futtigt och fantasilöst – om slopandet av regionernas ingångssidor på webben

I dag kunde ÅU berätta att Svenska Yle gör som bolagets finska sida och skippar regionernas självständiga ingångssidor på webben (kräver prenumeration). Exakt hur förändringen förverkligas är oklart i det här skedet men klart är att regioner som Yle Åboland från och med årsskiftet inte längre har en redigerad ingångssida.

Man kan tycka att det här är en smal sak. Regionernas nyheter försvinner ingenstans, läsaren måste bara komma till dem en annan väg än tidigare.

På ett sätt är det just det här som är det tragiska, att förändringen är så futtig och fantasilös och så långt ifrån det som är journalistikens kärna – relevans, kvalitet och tillgång.

Slopandet av de regionala nyhetssidorna var ett initiativ som Yle tog, en kompromiss för att undvika mer förödande åtgärder då Arto Satonens (Saml) parlamentariska arbetsgrupp slog sig ner för att sammanställa sin utredning.

Arbetsgruppen betonar den regionala journalistikens betydelse men tycker samtidigt det är ”motiverat” att de regionala nyhetssidorna tonas ner. Så tänker politiker som inte har en susning om hur eller ens om det finländska mediefältet ska plöjas.

Utan att känna till detaljerna är det möjligt att Yle ser kompromissen som en pareringsseger, men sett till det strikt journalistiska är lösningen ett nederlag. Inte ett avgörande nederlag men nog ett förödmjukande, också därför att det inte finns någon segrare på den kommersiella sidan.

Förstå mig rätt. Lokala tidningar som ÅU tackar och bockar då Yle gör sitt innehåll svårtillgängligare för läsare i regionen. Men någon bestående lösning är det här inte. Inte på de kommersiella mediernas problem och inte på Yles situation, en situation som känns allt mer instabil.

En samlande ingångssida på Svenska Yle kommer att bli något av en flaskhals. Allt kommer inte att kunna vara högst upp. Troligen kommer bolaget att vila en större del av sin tyngd på de sociala medierna och deras mer direkta tilltal. Frågan är sedan om det – att ett statsägt public service-bolag blir mer beroende av kommersiella plattformar – är odelat bra.

Det tidningarna behöver är sänkt moms, gynnsamma distributionslösningar och temporära eller permanenta stöd. Det Yle behöver är mindre velande och fler klara beslut om hur och vilket innehåll bolaget ska producera för skattemedlen. Att gömma undan innehållet gynnar ingen, allra minst skattebetalarna.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Alexander Stubbs vädjan till Yle är skenhelig och problematisk

Finansminister Alexander Stubb (Saml) riktade i dag på sin Facebooksida en vädjan till Yle som bolaget också fått från annat håll: lämna över råmaterialet bakom Panamaläckan till polisen och Skatteförvaltningen.

Alexander_Stubb

 

Programmet MOT:s producent Renny Jokelin har redan tidigare gjort klart för polisen att Yle inte tänker lämna ut materialet. Polisen kan vända sig till ICIJ, men nätverket kommer troligen att ge samma svar, säger Jokelin.

Yle Spotlights Kjell Lindroos, en av de journalister som jobbat med materialet, svarade också på ett liknande krav i tv-programmet OBS (från cirka 12 minuter framåt). I det fallet var antagandet från Handelskammarens Leena Linnainmaa att om journalisterna inte överlämnar materialet så agerar de domare.

Polisens fråga är på sin höjd begriplig. De måste trots allt försöka få tillgång till allt som rör deras utredning. Att de inte får den tillgången torde inte överraska dem.

Linnainmaas utspel är ett tecken på ett missförstånd. Å ena sidan berömmer hon journalisternas jobb och de avslöjanden som följer av det. Å andra sidan anklagar hon journalisterna för att döma oskyldiga om de inte överlämnar materialet.

Linnainmaa verkar inte förstå att det hon berömmer journalisterna för är möjligt bara om källskyddet hålls intakt. Dessutom: att journalisterna gör avväganden om hur materialet ska omsättas i konkreta rapporteringar tyder på motsatsen till att ”döma oskyldiga”, det tyder på sunt journalistiskt förnuft.

Stubbs vädjan däremot är mer problematisk. Som erfaren politiker, partiledare och finansminister är han väl införstådd i vad som gäller för journalistkåren. Trots det vädjar han, medveten om vad Yle sagt tidigare, också i andra fall, och vad bolaget kommer att säga nu.

Så varför vädjar han? En förklaring är att Stubb behöver visa aktivitet i frågan. Hans kamp för förvaltningsregistret, som kritikerna beskriver som ett verktyg för skattesmitare, har ställt honom i dålig dagar.

Stubb behöver visa beslutsamhet. Då är det tacksamt att sända en till synes hedersam vädjan till Yle, som för att säga ”Vi jobbar alla tillsammans i den här frågan… eller hur, Yle?”

Det problematiska och skenheliga här, är att fokus riskerar förflyttas från problemet – en global struktur som inkluderar Finland och som möjliggör en skattesvindel av enorma proportioner – till den som avslöjar problemet. Som om journalister som inte ställer sig till myndigheternas förfogande blir en del av problemet.

Alexander Stubb behöver inte Yles rådata för att jobba mot skatteplanering och skattesmitning. Däremot behöver Stubb och andra politiker journalister som ser till att folkvalda tar problemet på allvar. Journalister kan bara göra det här jobbet om deras arbetssätt hålls intakta.

Det här vet Stubb. Att han låtsas vara ovetande är skenheligt och problematiskt.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Är detta början på slutet för Yle?

För två år sedan skrev jag om dagen då Yle blev politiskt beroende, det här eftersom riksdagen beslutit frysa det index som styr Yleskatten (som finansierar bolagets verksamhet).

Två år senare kan vi konstatera att Kommunikationsministeriet har tillsatt en parlamentarisk arbetsgrupp som har i uppdrag att se över Yles uppgift och finansiering.

Jag har länge trott att arbetet inte kommer att leda till några större förändringar än det som de upprepade frysningarna av indexet redan orsakat. Men nu börjar jag tänka att arbetsgruppen kan få till stånd bestående förändringar – till det sämre.

Skälet till att jag ändrat uppfattning är regeringens högskolepolitik. Snacka om att tvinga fram förändringar! Om Yle underkastas något liknande är jag inte förvånad.

Jag är den första att säga att Yles roll och finansiering ska diskuteras kritiskt. Rollen får gärna vara föremål för en pågående diskussion och förändring; finansiering kan man återkomma med jämna mellanrum, men ändå så att bolaget kan jobba långsiktigt.

Det jag däremot har svårt för är att bolaget blir kommersiella aktörers klagomur, främst på grund av att jag inte tror att den privata mediemarknadens problem löses av att finländsk public service blir sämre.

Det finns de som säger att public service inte är beroende av Yle, att andra kan sköta det lika bra. Jag hör gärna goda argument för hur det ska lösas på marknadens villkor.

Men det här är ett sidospår. Här är min egentliga poäng.

I mitt inlägg för två år sedan skrev jag, apropå att partierna var eniga men med olika argument, att ett ”gemensamt beslut kan vara ett sätt för olika krafter att försöka nå olika mål.”

I den parlamentariska arbetsgruppen sitter sannfinländaren Teuvo Hakkarainen. Förutom att läsa högt ur det manuskript som kommersiella krafter fortsätter skriva – ”vi måste spara men Yle bara växer” – tycker Hakkarainen också att Yles finansiering borde ingå i statsbudgeten och vara 150 miljoner euro mindre.

Den nuvarande programproduktionen kan bli mycket billigare, menar Sannfinländaren. Verkar som om praodagen på Yle X gav fel resultat.

Därtill – och nu kommer vi till pudelns kärna – tycker Hakkarainen att Svenska Yle får för mycket fyrk och att Yles lagstadgade uppgift att stöda tolerans och mångkulturalitet ska slopas.

Och – hast du mir gesehen! – i dag sluter partikamraterna och, ännu viktigare, medlemmarna i Yles förvaltningsråd Olli Immonen och Jari Ronkainen, upp bakom Hakkarainen.

De delar synen på Svenska Yle och menar att Yle agerar åsiktspolis och har en politiska agenda. Därför måste raden om mångkulturalitet strykas från Rundradiolagen, annars går skattebetalarnas pengar till en redaktörskår vars åsikter delas endast av en liten del av befolkningen som bor i en rödgrön bubbla (”… jonka toimittajakunnan ohjelmissa esittämien mielipiteiden nähdään edustavat vain pienen punavihreässä kuplassa elävän kansanosan näkemyksi..”).

Herrarna Immonen och Ronkainen är också illa berörda av att landets chefredaktörer häromveckan tog strid med lögnmedier som t ex rasistiska MV-lehti och antisemitiska Magneettimedia. Enligt dem är det chefredaktörernas arbetsgivare som gjort sig skyldiga till att förfalska information, förfölja och svartmåla politiska oliktänkare och vinkla nyhetsrapporteringen om invandring.

Det är den här dammluckan som regeringen Sipilä nu riskerar öppna i sitt ”värnande” om den finländska mediemarknaden.

Typer som de ovan nämnda vill inte montera ner Yle för att bolaget är ett hot mot privata medier. De vill begränsa bolagets möjlighet att göra sitt jobb eftersom Yle är en förlängning av det samhälle Finland är och (kanske) blir allt mer: inte homogent utan mosaiskt; inte isolerat utan medvetet om världen runtomkring; inte p g a en förvriden nationalism ständigt rädd för det som är främmande utan modigt välkomnande.

Det är skäl att föra den här diskussionen eftersom det inte handlar bara om Yle utan om det samhälleliga ideal som bolaget vuxit fram ur. Om bolaget låter sig påverkas av en retorik som går mot det idealet är det inte en intern fråga för Yle utan för alla finländare.

Dan Lolax, samhällsreporter vid ÅU

Lite stake nu, Yle!

Bloggaren Saku Timonen har fångat de centrala delarna i den härdsmälta som var programmet Aamu-TV:s intervju med representanter från Stäng gränserna-rörelsen, och de behöver knappast upprepas.

Överlag kan man fråga sig varför i hela friden Yle beslöt att ta den här intervjun i morgonsoffan. Problemet är inte att Stäng gränserna bjuds in. Problemet är att inramningen är ett lättfullt aktualitetsprogram som ska hålla tv-tittarens uppmärksamhet några minuter i morgonbestyret.

Problemet är att frågorna var därefter – oinformerade och inbjudande i stil med ”vem är ni?” (Svar: Vi representerar hela Finland.) och ”vad vill ni?” (Svar: Stoppa människor som inte hör hit.) Inga svar fick följdfrågor; inga påståenden ifrågasattes.

Inte ens då gästerna i morgonsoffan påstod att medierna mörkar verkligheten ruskades redaktören ur sin slummer. Istället satt han där och kryssade för de frågor som han ställt, redo att gå vidare till nästa. Som man gör i ett program där inget förväntas vara av större betydelse.

Men det finns en grej som upprör nästan ännu mera. Den här intervjun har förargat folk – med rätta. På Twitter och på Facebook har man begärt att de ansvariga förklarar sig. Varför går Yle in i den här intervjun som om det handlade om fjärdeklassare som samlar pengar inför lägerskolan? (Min formulering.)

Tror ni det kommit ett svar?

Från ansvarige nyhetschefen Atte Jääskeläinen – tystnad.

Från Ylechefen Lauri Kivinen – tystnad.

På Aamu-TV:s Twitterkonto – inget.

På Aamu-TV:s Facebooksida den här bilden:

FB_Katt

Det här är en del av problemet, att Yle som en döv cyklop bara förmår hantera det den har framför ögat och att den inte hör kritiken då det går åt helsike.

Alternativt vill Yle inte höra kritiken. Det är inte ovanligt för bolaget att försöka gå vidare genom att ignorera problemet. Men problemet – att högerextremism ges fotfäste då den stryks medhårs – försvinner inte. Därmed blir Yles feghet en aktiv del av problemet.

Det krävs stake (ursäkta uttrycket) att ställa kritiska frågor. Om man inte har det ska man inte sätta sig i en situation där stake behövs – för det krävs också stake att erkänna då något gick fel.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Är Yle som Nordkorea?

Public servicebolaget Yles ryggdunkande undersökning av sig själv irriterar utrikesminister Timo Soini. I sin Ploki (sista stycket) skriver Soini att siffrorna är ”nästan nordkoreanska”. Nittiotvå procent av dem som deltog i Taloustutkimus undersökning (beställd av Yle) sa att Yles nyheter är trovärdiga.

Soinis irritation är inte märklig givet att det finns många sannfinländare som tidigare kritiserat Yle för att ha en vinklad agenda. Av dem sitter den mest högljudda kritikern i bolagets förvaltningsråd: Olli Immonen drar sig inte för att citera antisemitiska bloggar då han kritiserar Yle.

Men har Soini en poäng här? Är det ”självgodhet som lyser genom” och är det i så fall ett problem?

Ett annat sätt att formulera frågan: Förutom Immonen & co är det få som ifrågasätter att Yles nyheter är tillförlitliga, men vad säger bolagets sätt att förmedla undersökningens resultat?

Klart är att den finska nyheten om finländarnas syn på Yle tar till pukor och trumpeter. Några plock:

  • ”Stormiga tider har fått folk att fundera på var de hittar den tillförlitligaste informationen.” (Ingress)
  • ”I dessa tider har människorna velat samlas framför tv:n för att följa nyheter som placerar saker i ett sammanhang.” (Atte Jääskeläinen)
  • ”Vi ifrågasätts och utmanas mycket hårdare än tidigare.” (Atte Jääskeläinen)

Det är det sista citatet som är nyckeln, tror jag. Yle är pressat av politiker, privata aktörer men också av konsumenternas krav. Av samma skäl som Taloustutkimus undersökning retar gallfeber på Timo Soini är den manna från himlen för Yleledningen: den ger sken av att Yle gör sitt jobb, den senaste tidens kritik till trots.

Borde Yle ha varit ödmjukare i hur man gick ut med sin förträfflighet? Tja, att man gjorde det så här visar att i vissa avseende är bolaget som en privat aktör i en konkurrensdriven bransch: Det lyfter sin egen svans.

Men vänta. ”Ger sken av”? Gör inte Yle sitt jobb? Jo men det krävs en nyansering. Om man frågade Yles ledning om bolagets nyheter är mer tillförlitliga i dag än de var i fjol skulle ledningen svara att Yles nyheter alltid varit tillförlitliga. Att säga att de är mer pålitliga nu vore att tillstå att de varit mindre pålitliga tidigare. Vilken nyhetsorganisation med självrespekt skulle erkänna det?

Det Taloustutkimus undersökning sätter siffror på är hur folk upplever Yles nyheter. Två saker kan sägas om upplevelser:

  1. Som måttstock på nyheters kvalitet är de inte utan problem. (”Så Yle har misslyckats med att skapa kritiska medborgare!” kommenterade kollegan Jean Lindén nyheten om undersökningen.)
  2. I just den här upplevelsen figurerar en rad andra faktorer – faktorer som är utanför Yles kontroll.

Vad gäller det senare: Främst handlar det om att ju mer splittrat mediefältet blir desto troligare är det att gammal är äldst. D.v.s. att folk litar en gammal bekanting – åtminstone fram till att en ny generation definierar vem den gamla bekantingen är. Här är det skäl att notera att Ilta-Sanomat och Iltalehti fortfarande är de två viktigaste nyhetskällorna på nätet.

Är Yle som Nordkorea? Nej för siffrorna avslöjar inte ett auktoritärt inflytande över undersåtar och inte heller allmänhetens vördnad för Yle. Det handlar om en upplevd pålitlighet i ett evigt nyhetslödder (ett fint alternativt ord till ”nyhetsflöde” som jag hörde Pia Maria Ahlbäck använda).

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Nyheten om vanvård på Kårkulla – det handlar om tillit

Under Yle Åbolands nyhet om att vanvård förekommer på någon av Kårkulla samkommuns enheter i Pargas har en diskussion om de anonyma källorna uppstått.

Många (anonyma) läsare har inga problem med att Yle hänvisar till källskyddet då vårdarnas identiteter hålls hemliga men det finns också de som tycker motsatsen.

Det finns de som tycker att Yle sysslar med sensationsjournalistik; att Yle svartmålar hela samkommunen då man inte säger vilken enhet det handlar om; att motiven för avslöjandet inte är vanvård utan något annat.

Så här skrev Journalistförbundet, Mediernas Centralförbund och Opinionsnämnden i ett ställningstagande med anledning av att en ny underrättelselag bereds:

Källskyddet är en fundamental del av yttrandefriheten som är en grundlagsenlig rättighet. Yttrandefriheten skyddas också av den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Möjligheten att i medierna anonymt få lyfta fram samhälleliga problem och orättvisor, också idéer, är en grundläggande förutsättning för ett öppet samhället och för demokratin. För medborgaren utgör källskyddet en del av yttrandefriheten. Att få information om samhället utgör också en viktig grund för att medborgaren ska kunna bilda sig en egen uppfattning om samhällets aktörer och om maktutövning.

Anonymitet är ett måste i såna här fall. Det är en icke-fråga.

Den egentliga diskussionen handlar om tillit. Litar folk på medierna? Litar folk på Kårkulla samkommun. Utgår man från kommentarsfältet under nämnda nyhet är det den senare som har ett förtroendeproblem.

Det finns de som tycker att vårdarna borde ha gått till samkommunens ledning med problemen och inte via medierna. Men även om man kan tycka att det kontraproduktivt, t.o.m. destruktivt att tala om vanvård utan att vara specifik så är det här inget som Yle har att göra med.

Mediernas ansvar är inte att fixa saker (trots att just Svenska Yle kört fixa-kampanjer). Mediernas ansvar är att skapa förutsättningar för att det som är sönder fixas, men medierna har inget resultatansvar vad gäller själva fixandet. Mediernas ansvar har att göra sanningen. Här kommer tilliten in.

Källskyddet är heligt och därför testas nyhetskonsumentens tillit till att, i det här fallet Yle Åboland, har verifierat anklagelserna; har uteslutit att andra motiv än att berätta sanningen; har satt sig in i organisationens praxis och så vidare.

Tillit förtjänas och förbrukas. Samkommunen har i mångas ögon förbrukat sitt, inte kanske p.g.a. anklagelserna i Pargas utan mera p.g.a. vad som tidigare de facto kunnat bevisas vara vanvård.

Tilliten till Yle Åboland är för var och en att avgöra men notera att då medier bedöms är det skäl att titta längre bak i tiden än den aktuella nyhet.

D.v.s. att frågan måste vara: Hur har den här nyhetsredaktionen levt upp till sitt ansvar så långt och vad säger det om den rapportering den gör just nu?

Dan

Om varför Yle och Olli Immonen är på kollisionskurs

Så här skrev Olli Immonen, sannfinländsk medlem i Yles förvaltningsråd, på sin politiska Facebooksida i onsdags (12.8): ”Jouduin juuri estämään erään Yleisradion vasemmistoradikaalin toimittajan kirjoittelun tänne fb-sivulleni. Tämä sivu on Ylen aivopesusta vapaa alue.” (Alltså: ”Jag tvingades nyss hindra en vänsterradikal redaktör från Yle att skriva på min fb-sida. Den här sidan är ett område fritt från Yles hjärntvätt.”)

Den kommentaren, som gillades av många, finns i en diskussion som inleds med att Immonen citerar en ”mediekritisk” blogg vars mål är att avslöja Yles antieuropeiska och -finländska propaganda. I citatet heter det att Yle och HS koncentrerar sig på Immonens Facebookinlägg och uppmärksammar en rödgrön, marginell rörelse (Vi har en dröm-manifestationen), istället för att syna icke-europeiska inkräktare som våldtar finländska kvinnor.

Det är svårt att veta var man ska börja. Här har vi alltså en finländsk riksdagsman som sprider lögner om våldtäkter och som fungerar som dammlucka för rasismen.

Exempel: längre fram i diskussionen kommer Immonen med ett tillägg till påståendet att ett aktuellt våldtäktsfall utförts av icke-finländare: ”Asian selvittäminen kai vielä kesken.” Dvs: utredningen pågår ”väl” fortfarande. Till det här svarar en av Immonens anhängare att det är bra att extremhögern finns för den ska ta hand om mörkhyade [min omskrivning] som Hitler gjorde en gång i tiden.

Om nån hade förväntat sig att Olli Immonen skulle ta avstånd från sånt lär hen bli besviken. Immonen kommer att fortsätta vandra den här vägen. Därför blir hans roll som förvaltningsrådsmedlem i Yle extra intressant.

Immonens syn på Yle är utsprungen ur en paranoid övertygelse om en rödgrön konspiration. Han begriper inte att rundradiobolagets uppdrag och hans världssyn är motsatser, inte pga att bolaget har slagsida mot vänster medan Immonen själv slaskar omkring i dyigt högervatten utan pga att Immonen hyser anti-demokratiska åsikter och Yles uppdrag är demokratiskt (Lag om Rundradion, 7 §: ”stödja demokratin och enskildas möjlighet att påverka”; ”stödja tolerans och kulturell mångfald”; ”främja växelverkan mellan olika kulturer”).

Exempel: Den blockerade Ylejournalisten som hänvisades till i början hade frågat Olli Immonen om han litar på en blogg som kallar nynazister för ”oliktänkare”? Enligt den Ylekritiska bloggen är medierna ute på nazijakt, men egentligen förorsakades våldsamheterna i Jyväskylä knappt två veckor sedan av antifascister – inte av nynazisterna.

För att illustrera hur pass ”hjärntvättade” journalisterna på ”propagandabyrån” Yle är vänder sig Olli Immonen alltså till en blogg som tar nynazister i försvar.

Så vad vi har här är en riksdagsman och förvaltningsrådsmedlem som kommer att fortsätta som han gjort, eventuellt ännu mer frenetiskt. Vi har också ett rundradiobolag som, om det är sitt uppdrag troget, måste kalla Olli Immonens uttalanden för vad de är: ohederliga, grundade i okunskap om bolagets uppgift, och anti-demokratiska.

Det finländska flaggskeppets nyhetsredaktioner kan inte tassa runt hunom. Att tiga om Immonen vore att gå honom till mötes.

Nyhetsrapporteringen är en sak, Yles officiella respons en annan. Yles programarbetare har redan tidigare svarat Immonen då denna frågat efter partiböcker bland bolagets anställda. Frågan är om inte Lauri Kivinen och Marit af Björkesten borde säga att sannfinländaren kan ta sin retorik tillbaka till 1970-talet? (Kanske inte med de orden.)

Jag ser nämligen en tydlig koppling mellan villfarelser som Immonens och hot som riktas mot journalister.

Framför allt måste Sannfinländarnas partigrupp inse det ohållbara (även informationschefen Matti Putkonens senaste uttalande grusar den förhoppningen).

Det här har sedan länge slutat handla om Facebokkupddateringen i juli. Immonen kommer att fortsätta stå för sin världssyn. Frågan är bara om han ska få göra det som riksdagsman och medlem i Yles förvaltningsråd. Om partiet svarar ja på den frågan och låter honom fortsätta blir det intressant att se hur Immonen och förvaltningsrådet genomför det här uppdraget (enligt 6 § i redan nämnda lag):

Förvaltningsrådet ska dessutom årligen före utgången av april lämna riksdagen en berättelse om hur den allmännyttiga verksamheten enligt 7 § har genomförts…

Dan

Om Pekka Ervasti och ”privilegierade finlandssvenskar”

Det har nu gått tre dagar sedan en av Finlands mest sakkunniga politiska redaktörer, Yles Pekka Ervasti, avslutade ett i övrigt välavvägt blogginlägg med en märklig knorr. Enligt Ervasti kan regeringen Sipilä komma att föra en politik som SFP egentligen stöder – vilket betyder att partiet kan ägna sig åt kärnverksamheten: ”försvara de svenskspråkigas evinnerliga privilegier” (ruotsinkielisten ikiaikaisten privilegioiden puolustamiseen).

Det är rätt märkligt att en politisk journalist på ett tvåspråkigt rundradiobolag i ett tvåspråkigt land väljer ett ord som ”privilegier” då han ska beskriva SFP:s verksamhet. Även om man väljer att se SFP som ett språkparti är det ytterligare ett steg mot illviljan att kalla finlandssvenskar för privilegierade. Och det känns extra märkligt med tanke på att Ervasti vet hur många betydligt mindre sakkunniga det finns som är villiga att vara illvilliga.

Men det egentliga problemet är inte att Pekka Ervast skrev som han gjorde. Det största problemet är att han låter formuleringen hänga där oförklarad trots att många bett honom förklara. Det är också märkligt att Yle, som vad jag vet känner till att Ervastis formulering skapat huvudbry, agerar med undfallenhet. Tankarna går till Atte Jääskeläinens icke-svar på frågan om varför Yle använder termen ”tvångssvenska” (pakkoruotsi).

Det finns två saker att fundera på i sammanhanget. Den ena är mer allmän och gäller hur vi journalister interagerar med allmänheten. Om man i en text tar ställning eller överlag analyserar frågor som berör många, ska man inte då vara beredd på att gå i dialog med den allmänhet man riktar sig till?

Jag är den första att erkänna mitt eget tillkortakommande här. Jag och många av mina kollegor borde ha bättre fingertoppskänsla då det handlar om att bemöta sakliga frågor och motargument. Som det nu är verkar många av oss betrakta kommentarsfälten som läsarnas lekrum dit vi med jämnan slänger nya saker att slita i.

Den andra grejen har att göra med Yle mer specifikt. Jag undrar om det i bolaget finns ett krav på lojalitet som överskuggar nödvändigheten av en mediekritisk diskussion? Är det så att man bakom stängda dörrar suckar över sånt som borde diskuteras, även offentligt, medan man utåt tiger och hoppas att allmänheten glömmer bort det som borde diskuteras?

Som ett statsägt bolag som värnar om journalistiska regler och etiska principer borde Yle värna om den öppna, kritiska debatten. Den ska kunna föras av varje anställd och kan inte vara hänvisad till program som Uutisvuoto eller Pressiklubi. Mediekritiken i Finland är så svag att den knappt hålls stående. Jag ser det som Yles ansvar att idka den.

Men åter till Pekka Ervasti. Det här inlägget ska inte tas som ett krav på en ursäkt för hans formulering. Det handlar om att säga B då man väl sagt A. En garvad politisk redaktör som, bevisligen, inte drar sig för att pressa politiker måste själv kunna svara på frågor. Annars finns risken att respekten hen vinner genom det sakliga raseras av det osakliga.

Och om Ervasti blir allmänheten skyldig ett svar tvingas den kanske dra egna slutsatser och bedöma slängen om finlandssvenskar som osaklig.

Därför ska Yle säga upp kontraktet med Juha Malinen

RoPS-tränaren Juha Malinen har ingen visat hur okej han tycker det är att skilja på folk och folk.

Tidigare i dag twittrade Malinen följande:

 

Det här är inte första gången som Juha Malinen gör sin mänskosyn känd.

I fjol i april konstaterade han stolt att RoPS är det mest finska laget i fotbollsligan. Den tid då Rovaniemis ligalag hade svarta män i leden är förbi, pöste Malinen.

Bollförbundet har tagit avstånd från Juha Malinens synsätt. Det är det minsta man kan begära av förbundet: den här sortens beteende, speciellt då det upprepas, borde kanske straffas hårdare.

Bollförbundets svängrum är troligen inte stort. Men Yle, som använder Juha Malinen som expertkommentator, kan agera.

Till Yle försöker Malinen förklara att hans tweet ska läsas som en hyllning till invandrare. De presterar bättre än infödda finländare (”kantasuomalaiset”), säger Malinen som med sitt utspel ville ”lyfta invandrarnas värde”.

Bara en som inte har några som helst problem med att klassificera mänskor utgående från namn och hudfärg tycker att det är något berömvärt. Om man spelar i det finländska landslaget, vari ligger då värdet som ska lyftas genom att påpeka att man egentligen inte är finländare?

I en diskussionstråd kallades Juha Malinen slarvrasist: han har inte tänkt igenom saker och ting.

Det är mycket möjligt. Jag tycker att Yle ska ge Malinen tid att reflektera genom att inte anlita honom som expert längre.

Signalen skulle vara den här: Vi tar fotboll på så stort allvar att uttalanden om ras och tillhörighet inte kan passera opåtalade – speciellt inte då de upprepas.