Säga vad man vill om Julian Assange – och många vill säga mycket – men herre över sin situation är han inte.

Å ena sidan spelar det ingen roll. Kampen för yttrandefriheten pågick långt innan Assange klev in på scenen och kommer att fortsätta då han kliver av den.

Just därför är också formuleringen ”herre över” missvisande: ingen enskild person kan styra den virvelvind av argument, egna motiv och intressen, ideologier och verkligheter som karaktäriserar just den här kampen (tänk på att den är global, den ställer stat mot stat; staten mot dess medborgare; folkvalda mot väljare; medborgare mot varandra).

Å andra sidan har Assange personifierat yttrandefriheten. Därför är det – efter gårdagens tal från den ecuadorianska ambassadens balkong – motiverat att säga det som verkar uppenbart: vilka skäl Assange själv än har, och oberoende av hur han själv upplever situationen, så är han nu mer än någonsin en duk på vilken en rad olika intressen, förhoppningar, övertygelser och fördomar projiceras.

Det här är inte unikt för Julian Assange. Personer som för en tid förkroppsligar något större än dem själva blir resultatet av sådana projiceringar.

Gagnar det här Wikileaks? Kanske inte, men det beror på mediernas vilja/möjlighet att använda informationen och Assanges vilja/möjlighet att bli mindre nödvändig för Wikileaks.

Gagnar det här diskussionen om det fria ordet? Troligen, för just den diskussionen har aldrig följt ett ordnat mönster.

Gagnar det här yttrandefriheten? Tja, som Zhou Enlai, kinesisk premiärminister, sa (1972) då Henry Kissinger frågade vilken inverkan den franska revolutionen (1789) hade: ”För tidigt att säga.”

Dan

PS.

”He’s not the Messiah. He’s a very naughty boy.”

- Citat från Monty Pythons Life of Brian dök upp på Twitterflödet medan Julian Assange talade igår.