Igår deltog jag och fyra andra från maratonskolan i det för första gången arrangerade Braheloppet, i strålande vårväder. Glömde visst skriva i min tulpantidblogg att det var dimmregn och +/- en grad på förra veckoslutets tulpanlopp, som jag nu kan erkänna att var lite på ruggiga sidan, då vi fick springa i sol och värme som omväxling.

På gårdagens lopp sprang jag nytt rekord, igen! då jag sprang personligt rekord på 8,5 km:s lopp! Till saken hör att det igen var det kortaste löpsträcka jag någonsin tävlat i, sedan en vecka tillbaka, då det var 10 km; men båda blir ju samtidigt mina rekord på sträckorna i fråga.

Igår diskuterade vi placeringar vid middagen då mina älskade barn påminde mig om att: tänk att du en gång blivit tredje i ett maratonlopp; minnet som jag direkt försjönk i och myste kring: att jag klev upp på prispallen då de spelade fanfar och tog emot pokalen… tills döttrarna återigen väckte mig och sa att: och en gång blev du ju sist! Va! Aj jo, samma lopp som jag blev tredje; men så säger man ju inte- jag vann brons, inte blev jag sist!

För arrangemangen i Braheloppet ger jag fulla poäng: informationen på nätet var bra, det var lätt att parkera vid start/mål och för hejarklacken längs med banan, anmälningen löpte bra, det fanns bra med utrymme för sitt pick och pack och möjlighet att byta om och gå på toa, starten och banan var tydligt märkta samt vi fick sportdryck och vatten vid två ställen under loppet samt i mål. Väl i mål väntade medalj och t-shirt. Det ända jag själv skulle ha gjort annorlunda är tryckt reklam för loppet på t-shirten, inför nästa år. 200 deltagare tycker jag låter som bra start för ett nytt lopp!

Väl hemma åt jag en hästportion mat, tog en timmes tupplur, en timmes promenad, en timmes tupplur till och var återhämtad. Dessa, i min värld, kortare lopp är nog super tunga; tar musten ur mig. Jag har trott att kortare lopp är lättare, men där hade jag bevisligen fel. Hela loppet måste man springa med högre växeln i och åtminstone jag får inte alls andningen att löpa, men ack så bra träning för att få upp farten. I maratonlopp får man ju ta det lugnt i början och ”känna” fart och sen på slutet får man springa så hårt benen håller, då jag alltid upplever att jag flyger fram… för att efteråt, då jag fått se mellantiderna, märka att jag sprungit exakt samma takt under hela loppet.

Nu är jag åtminstone välförberedd och taggad inför nästa mara, som det idag är sex dagar kvar till… och jag har sen nästa och sen sen nästa i planerna. Jag har börjat överväga att lägga in ett tredje maratonlopp i sommar, mellan mitt vår och höstlopp; för det finns ett jag skulle kunna delta i på midsommaren där jag än så länge planerat springa en halva, men det är ett beslut jag tar efter söndagens lopp. Och, för höstens mara! har jag fått anmälan bekräftat på e-posten!

Vi har i median fått följa att många närlingslivstoppar och föreningspampar har, med eller utan avsikt, på senaste tiden uttalat sig avigt vad gäller kvinnor och deras ställning i samhället. I jämlikhetens namn tänker jag nu skriva ett inlägg som kan tolkas som sexistiskt.

Väl medveten om riskerna uppmanar jag nu mina kvinnliga löparkolleger: tryter motivationen, skaffa er en (snygg) personlig tränare! Eller skräp i parentesen, det finns inget som motiverar en lika bra som en snygg personlig tränare!

Inget får på mina gympaskor i samma takt som en överenskommen länk med HONOM. MIN personliga tränare. Som förutom att han är snygg också är rolig och smart och… puust. Jag blir nästan anfådd bara jag tänker på våra gemensamma träningspass!

Och så orkar man så mycket bättre! Faktum är att jag springer med bättre tempo än normalt när vi är ute tillsammans – snabbare springer jag bara då jag tänker på min son (lustigt det också, men så funkar det).

De senaste veckornas träning har igen fått mig på rätt kurs. Tröskeln att ta sig ut är fortfarande hög, men det känns redan bättre att springa.

Fast när vi har dejt har jag INGA svårigheter att komma ut i spåret…!

På nätet, i löptidningar och -böcker finns många listor på hur man skall förbereda sig till ett maratonlopp. Dessa listor går ca. 1-2 veckor bak i tiden före loppet och handlar om att man skall trappa ner på träningen och om kolhydratstankningen innan loppet, men det viktigaste, som man skall göra långt i förväg, att anmäla sig! saknas i dessa listor.

De som läst min blogg vet att jag skulle springa Wien maraton för ett år sedan. På grund av askmolnet från Island, blev resan inte av. Jag deltog i loppets skrivtävling ”Not even a volcano can stop me” i vilken uppgiften var att skriva vad man gjorde istället och vann gratis inträde till årets maraton… som jag fick i form av en kod jag skulle använda då jag anmälde mig. På hösten loggade jag in på deras anmälningsblankett och anmälde mig… och har sedan dess tränat och pratat om loppet, som jag nu varit på väg till i ett och ett halvt år.

I måndags på kvällen surfade jag till loppets hemsida för att kolla mitt startnummer; som jag inte hittade! Hur jag än vred och vände på mitt namn fanns jag inte bland de anmälda! Och paniken steg. Jag mailade arrangörerna och direkt den som kontaktat mig i höst då jag vann priset. Nästa dag ringde jag helpdesken och förklarade, men nej, jag saknades bland de anmälda; sista anmälningsdagen var 1:a april och det fanns inget att göra. Något hade gått fel då jag anmälde mig, och det visade sig att jag de facto aldrig hade fått en bekräftelse på min anmälan. Alla mail jag fått var via loppets ”fan-club” som jag anmält mig till inför förra årets lopp. På loppet har de några ”late registration” kvar som säljs fr.o.m. fredag, men mitt flyg kommer att landa först på lördag eftermiddag, så mina chanser att komma över en sådan var minimal. Jag fick även mail av loppets kontaktperson från i höst, som förklarade samma sak som personen i deras helpdesk och att de inte kan reservera en ”late registration” plats eftersom de säljs varefter. I detta skede var jag desperat, jag hade ju förberett mig fysiskt och mentalt för loppet, och nu verkade planen gå i kras… jag skulle hamna stå bredvid alla löparna och heja och harmas över min idiotiska tabbe, årets familjesemester!

Maratonlöpningens charm handlar om att man ställer upp långsiktiga mål som enbart går att nå genom envist, målmedvetet tränande; och att inte få fullfölja sin måluppsättning är oerhört smärtsamt. Förra året slutade ju bra, men nu har jag igen varit på väg till loppet hela året och hade inte krafter till motgången att inte få delta, igen!

Vad jag sa får bli en öppen fråga, men efter ett artigt, diplomatiskt och några desperata tags svar beslöt sig min kontaktperson från i höstas att förbarma sig över mig, och jag fick anmäla mig! Och nu har jag ett startnummer: 1770.

Fr.o.m. nu är alltså Wien maraton mitt absoluta favoritlopp i hela världen, hur det än går i loppet.

Mina förberedelseråd inför ett lopp: 1) anmäl er om ni beslutat springa ett specifikt lopp och glöm inte att checka att ni fått bekräftelse på er anmälan samt 2) försök hålla er till ett träningsprogram och ta inte stress om ni inte lyckas med det, ta varje kilometer som en kilometer hemåt.

På söndagen deltog jag och tre andra från maratonskolan, plus en annan kompis till mig, i tulpanloppet. Loppet ordnas varje vår i Paattinen, i Åbo. Som sträcka kan man välja mellan 5 och 10 kilometer och än så länge finns det enbart 5 km som tävlingsklass bland kvinnor. 10 km:s sträckan finns som motionsklass och för männen som tävlingsklass. Kvinnorna fick varsin tulpanbukett efter loppet, som glädjer än idag.

Alla maratonskolans representanter valde att springa 10 km i loppet. Förrän i söndags är det kortaste tävlingssträcka jag deltagit i 21,1 km (om jag inte räknar med stafettkarnevalen på 80-talet) varför mitt val mellan sträckorna var självklar. Under halvmaratonlopp brukar jag växla upp halvvägs, då 5 km är kvar och då 3 km är kvar; så min plan var att ha samma taktik på detta lopp, ifall det skulle visa sig att det går att göra lika. De övriga deltagarna såg rätt unga och hurtliga ut och mina maratonskolekompisar hade kollat in tidigare års resultat som visade att deltagarna varit rätt snabba, varför jag beslöt som ytterligare taktik att inte springa förbi nån i början, för att försäkra att jag inte skulle springa för snabbt och trötta ut mig.

Rutten var super bra, 2,5 km åt ett håll; tillbaka till mål; 2,5 km åt ett annat håll och tillbaka till mål. Första 2,5 km:n sprang jag i vanlig, lite snabbare takt och försökte få andningen att löpa. Vid 2,5 sprang en man och lite senare en kvinna förbi mig. Vid 5 sprang en man förbi mig, men honom sprang jag förbi i nästa backe. Jag försökte växla upp vid 5 och vid 7.5 men upplevde att jag inte klarare av det. Mannen och kvinnan framför mig försökte och försökte jag nå, utan att lyckas, och andningen var tung precis hela loppet! Väl i mål frågade jag killen bakom mig vad han hade för tid, för det fanns ingen klocka i mål. Han sa att han, sedan jag sprungit förbi honom vid 5 försökt springa förbi mig, utan att lyckas! hah! Vi hade alltså sprungit i samma takt; kanske vi växlade upp, eller inte, men bra sprang vi; antagligen just tack vare att vi ordagrant flåsade i nacken på varandra. Mid tid blev 49.15, och det visade sig att kvinnan jag inte lyckades springa förbi var den första kvinnan i loppet. Ja, jag vet att det var motionsklassen, men i brist på tävlingsklass utlyser jag mig själv till silvermedaljör i kvinnoklassen för 10 km:s sträckan, inte illa. Och de övriga representanterna i maratonskolan var hack i häl.

Hemma igen slog jag upp en av mina böcker där jag visste att det finns en tabell över tider man borde nå i olika lopp för att nå sin drömtid i maraton, och ja, enligt den borde man springa en 10:a på max. 51 minuter om man skall klara av en mara under 4 timmar, som är mitt mål!

Det har gått en tid sedan 15.3 då jag rapporterade – i inlägget Video & vida omkring - att Live2011: ”The official video channel of Turku 2011 – The European Capital of Culture” hade visats/besökts 6 613 ggr. Nu är siffran redan uppe i 7 175 ggr. Visst har det hänt en hel del annat också. Huvudbiblioteket bjöd på litteratur, musik, teater, digifotografering etc. förra veckan – 1-2.4 – kring temat flammande kärlek. En nästan fullsatt Studio fick t.ex. följa med ett givande samtal mellan Märta Tikkanen och Jenny Wikström under rubriken Kärlek – vad är det?

Men faktum är, att april redan är här – den grymmaste av månader – och förutom de 2011-evenemang som biblioteket själv har stått för, har jag fortfarande endast invigningen 15.1 i min resultatlista. Inte för att jag skulle ha lidit av någon större brist.

Jag fick en inbjudan till en intressant tillställning, vilken jag gärna skulle ha tackat ja till. Tyvärr – eller egentligen inte tyvärr – är jag förhindrad eftersom jag själv kommer att vara med om ett skapande kulturprojekt. Så ingen panik med andra ord. – Men inbjudningen gällde Taistelu Turusta – Kampen om Åbo:

”Jouko Aaltonens känsloväckande dokumentärfilm om förändringen av den finländska stadsmiljön i en tid präglad av modernism och tillväxt. Ämnet behandlas genom ett konkret exempel, Åbo. Genom att kombinera arkivmaterial, aktuella händelser och intervjuer granskar filmen hur och på vilka villkor staden förändras, vem som bestämmer om rivningen av byggnader och vem som har makt över stadsrummet.”

Som vi alla vet är det en kamp som fortsätter.  – En kamp som jag härmed passar på att bussa ihop med en annan tävlan, aforismtävlingen med Åbo som ämne. Dö’linje är 31.7. så än finns det tid & hopp. I vilket fall som helst. Vad sägs om följande försök:

”Eftersom kultur gör gott är den lokala traditionen Åbosjukan rena rama undermedicinen.”

Och den som lever får se & det är någonting att tänka på & rätta sig efter. Whops!

Det vill säga wealthy healthy older people.  Enligt en artikel i Dagens Nyheter (24.3.2011) är friska, äldre personer med god ekonomi turistbranschens nya heta målgrupp. Vill man locka besökare är det här en möjlig ledstjärna. Det var säkert bara fråga om ett sammanträffande, men faktum är att huvudbibliotekets tvådagars evenemang som jag ovan framhöll lockade vuxna & äldre. De svenska programmen för barn & barnfamiljer körde totalt på grund.

Visst, kampen om stadsrummet är benhård, det är tårta på tårta och naturligtvis ännu värre under ett kulturhuvudstadsår. Å andra sidan är det ju beklagligt om det svenskspråkiga stadsrummet krymper i brist på intresse eller behov. Svårt tycks det också vara att kliva över diverse nyhetströsklar, till och med i svenskspråkiga medier.

I går var det en av de där dagarna då länken kändes som uppförsbacke båda vägarna. Alltså dit och tillbaka. Dessutom sprang vi i åstranden, och de som vet vet att det inte finns en minsta lilla backe på vägen.

Men sanna mina ord, det var för jävligt. Kunde inte få luft. Sprang dessutom utan min pulsmätare, så har ingen aning om var pulsen låg. Men högt, av allt att döma.

Jag undrar just får det kännas så här obehagligt ännu i det här skedet av förberedelserna för loppet i maj?

För att vara riktigt ärlig så vet jag inte mer. Om jag kommer att klara det. Överväger nästan att boka in nåt på höstkanten i stället. Det är ingen idé att ta ut sig helt.

Hmm. Måste fundera. Det har varit så mycket att man inte riktigt hunnit med grupptrycket från M-skolan heller.

Katellaan, som min förre kollega brukade säga.

Hmm, jag tror jag inte är ensam med ett väldigt vanligt tankningproblem. Istället för att dricka vatten vid skärmen på jobbet pimplar jag kaffe – kopp efter kopp efter kopp.

Nu är det ju så att kaffe är vätskedrivande. Så som bonus till den normala avdunstningsprocessen har jag pinkat mig snustorr fyratiden på eftermiddagen.

Och då är det vanligen dags att göra en runda.

Det kan gå bra till en början. Men springer man lite hårdare eller håller på lite längre, blir man snabbt trött. Pulsen stiger och det känns allmänt trögt. Faktum är att redan 2 % vätskebrist sänker prestationsnivån med 20 %! Och vätskebrist, det lider man av redan då man känner att man är törstig.

Går det riktigt illa känner man sig frusen. Frossan tar i när man kommer hem. Riktigt på allvar, så att inte ens en varm dusch hjälper.

Då är det bara att hälla i sig. Det känns som om inga mängder skulle räcka! Glas efter glas rinner ner i halsen. Till slut kluckar det i magen. För mycket för snabbt, och ofta alldeles för kallt.

Så, kära vänner, tänk på när ni tankar med kaffe. Det är ingen bra idé. Ja kanske, i måttliga mängder, men kom ihåg att det faktiskt finns nån idé med att man serverar ett glas vatten med kaffekoppen på kaféer. För att undvika torkan.

OM de lovar storm i väderleksrapporten, din länk går i varma tecken, du känner dig nästan för varmt klädd slutar det bara på ett sätt; när du vänder hem piskar vinder dig i ögonen och det blir en mycket kämpig lång lång länk hem. Just detta hände på min välplanerade längsta av de långa, jag hörde inte ens radion jag hade kopplad till mig min handsfree från telefon.

Efter längre tid än beräknad stapplade jag hem, dushade, åt pizzarester och tog en par timmars tupplur. Vaken igen såg jag min i spegeln! Förutom att jag glömt vindvarningen hade jag även glömt solkräm! Trots vårmånad var det minusgrader, med gassande solsken. Jag hade sprungit med pipo, som lämnat en tydligt rand mellan solutsatt och ickesolutsatt hud. Dvs. två tips, som påminnelse: börja springa i motvind och använd solkräm, speciellt om du tänkt vara en god stund ute.

Nu några dagar senare är jag återhämtad på alla vis, både i muskelvärk- och solbrändhetstecken.

Nu har jag 20 dagar kvar till vårens maraton och jag börjar trappa ner på träningen, så jag är i superform när det gäller. Jag sa själv i fredags att bara lördagens långa går bra är jag förberedd till hundra, som rättades i ett hast till 42 av min snabbtsvarande familj. Ja, ni förstår såklart att jag menade 100 %, inte km. Den längsta av de långa gick ju inte riktigt som planerat, men får godkänt av mig då jag tar i beaktande omständigheterna. Under mitt första maratonkarriärår sprang jag den längsta två veckor före men har märkt att tre veckor före verkar passa mig bättre. Längden torde ha landat på ca. 29 km, som jag tycker räcker. I senaste numret av Runners world stod att om man känner sig osäker för att inte kunna ta sig i mål skall man slutföra tre träningspass som är 2-3 km längre än tävlingssträckan. För en maratonlöpare räcker det med 1 km längre; som i mina öron låter helt galet! … kanske om man är supersnabb och springer ett maratonlopp på under tre timmar, som jag förstått att är tiden man helst inte skall överskrida på sin längsta. Men att jag som springer lite under 10 km/h skulle springa 43,2 eller mera, på egen hand utan service, har jag åtminstone än så länge inte i planerna. Fast man skall aldrig säga aldrig, inte trodde jag heller för fyra år sedan att jag skulle bli en maratonare.

Till alla nyfikna som funderar om löpning ändå skulle passa, börja träna idag! Nu är det igen varmt, solig och torrt på vägarna och du hinner träna upp dig till ett halvmaratonlopp i höst. Jag började för fyra år sedan den första april med 2 km:er, varefter jag kastade mig i marken av utmattning och efter en månad orkade jag fyra… och på hösten en halva (som var *** tungt).

Nu är det 24 dagar kvar till vårens maratonlopp. Loppet kommer allt oftare i mina tankar, säkert  också för att maratonloppet kombineras med semester, som jag ju ser lika mycket fram emot som att springa själva loppet. Detta är dessutom ett lopp och resa vi planerat i ett och ett halvt års tid eftersom hela resan blev inhiberad för ett år sedan på grund av askmolnet från Island. Minns tydligt när vi ännu samma dag vi skulle åka för säkerhetsskull packade med våra packade kappsäckar i bilen ifall vi ändå skulle komma iväg; och besvikelsen när det inte blev av. På jobbet skojade jag  att det ännu kommer att sluta med att jag börjar göra reklam för Masku maraton som jag planerade anmäla mig till istället, eftersom det var samma dag som loppet jag inte kunde nå. Jag tyckte inte det lät lockande när jag varit på väg till ett 18 gradigt megalomaniskt vårlopp i Wien och hade som alternativ ett liten lopp i nollgradigt blåsigt vinterväder i Masku.

Nu, ett år senare kan jag varmt rekommendera till alla – delta i Masku maraton! Det är ett super roligt, bra arrangerat lopp. Loppet har rätt få deltagare, som betyder att man, speciellt som kvinna, har möjlighet till prispallen, säger en bronstagare i kvinnornas serie  i våren 2010:s Masku maratonlopp! Halv- och kvartsmaratonarna springer samma stäcka som är roligt, för sällskapets skull. Totalt var det nästan 1000 deltagare i (kvarts, halv och hel) maratonloppet  år 2010. Loppet ligger nära Åbo och där finns bra med parkeringsplatser nära start och mål, dvs. man behöver inte åka dit långt i förväg utan kan, som Åbobo, vila hemma på soffan tills en timme före start. Före loppet var det bra skyltat var man skall söka sitt nummer samt wc, mat- och dryckservicen var bra. Tack vare att det är såpas få deltagare behöver man inte trängas vid tankstationerna. Om man springer hela maratonloppet måste man springa samma sträcka fyra gånger, men det är enbart en fördel, för då minns man alla svängar, näringsstationer, nedförs- och uppförsbackar utantill på sista varvet, då krafterna gärna får räcka till annat än att fundera på vad som kommer till näst.

I går skulle jag enligt mina planer springa fyra gånger tre km rask takt och huh vad det var trögstartat. Först hade jag svårt att motivera mig själv att alls fara ut. Äntligen ute kändes jag bara stor, tung, otränad och trött. Beslöt mig för att ändra mitt mål och istället springa en kortare sträcka i lugn takt och skjuta upp den planerade träningen med en dag, men efter en ytterligare kilometer löpte det (ordagrant) igen, och jag sprang det jag tänkt, dvs. jag led tydligen av lathet.

I övermorgon blir det min sista långa länk före maratonen. Målsättningen är 27-28 km. Till den har jag tänkt förbereda mig genom att vi skall äta pizza till middag i morgon och så skall jag fara tidigt och sova. Om jag kommer tidigt iväg skall jag ta en tupplur på eftermiddagen efter löpningen.

Jan-Erik Andersson har filmat rivningen av Blå huset eller Wikeström & Krogius hus. Det här är äkta vardagskonst i Åbo under kulturhuvudstadsåret. Som Barroso sa för en tid sedan, det är ju ett lokalt problem. Så sant, så sant som det är sagt. Med sin femton minuters filmning av Åbosjukan i högsta hugg vill Andersson väcka debatt, väcka till insikt om det viktiga i att bevara ornamenterade trähus åt kommande generationer i postkulturhuvudstaden Åbo. Videon Destruction of Beauty finns på YouTube. Den här borde absolut platsa i Live2011 som jag skrev om igår.