Michele Ferrari: keikkaställen i Åbo

Jag har blivit tillfrågad att skiva om mina erfarenheter av åbos keikkaställen. Med detta inlägg kan jag förhoppningsvis komma med lite goda råd och främst klaga över situationen. Endast barer inkluderas i denna diskussion (vem ha nu på riktigt haft roligt på en kyrkokonsert egentligen?)

I åbo råder inte brist på barer. I åbo råder inte brist på publik. Åbo borde alltså vara fantastiskt för en musiker. det beror på

Det enda renodlade livestället i staden, Klubi, har ett stort problem för ett relativt okänt eller nytt band. Det är helt enkelt för stort. Visst, ilta-scenen, rymmer endast 200-300 personer. Det är dock ganska mycket begärt av ett nystartat band att locka och det slutar alltid likadant, med en halvtom lokal. Under mitt år som ordförande för RÅA startade vi evenemanget Råcktåberfest på Klubi. Tack vare att detta blev en stor händelse med över 10 band sålde vi slut klubis stora scen (lite över 500 personer). Klubi är fantastiskt bra för evenemang i denna skala, det är dock inte varje dag man kan ordna sådan. Resten av Åbo absoluta centrum lyser musiklivet dock med sin frånvaro.

Kvar blir kvarterskrogarna, kalla dem räkälän om du vill. Dessa är verkligen var Åbos musikliv enligt egna erfarenheter verkligen lever. Min första keikka i Åbo hade jag på ett numera försvunnet ställe på nylandsgatan, Graceland. Där avnöjts många allt för bourbon-fyllda tisdagskvällar och likaså bourbon-fyllda spelningar med olika band. Det blev vanligtvis inte så mycket över av biljettkassan efter att bar-notan betalats av men sak samma. Det som var viktigt med Graceland för Åbo var att det var annorlunda. Det gav variation till det väldigt gråa och breda utbudet av luxusräkälän i resten av centrum.

Nästan alla av mina spelningar utanför studiekretsar har varit på “räkälän”. Streetbar95, Kulmabaari, Pub Portsa, Bar44 m.m. Dessa är även de spelningarna jag tjänat bäst på. Visst händer det att någon nu och då ramlar in på scen och man får vanligtvis trängas in i ett hörn mellan jukeboxen (där någon lägger på Irwin mitt i keikkan) och gårdagens gäster som blivit kvar. Dessa ställen har dock vanligen en publik som faktiskt lyssnar, åtminstone med ena örat, och ägare som förhåller sig välkomnande till band. Visst, “lippuriski” gäller då man först börjar komma igång och spela men efter ett tag kan man även på dessa ställen börja ta en ganska OK gage. Pengarna har aldrig varit det viktiga för mig, och skall inte vara orsaken till att man börjar spela. På samma gång skulle jag inte fara och spela om jag från början skulle veta att det blir en kostnad för mig själv. Speciellt på senaste tiden har man sett ställen som tar in band och inte ens erbjuder en del av biljettintäkterna åt artisterna. Bojkotta dessa ställen. Jag har hört att de brukar ordna mycket spelningar på liknande barer på tisdagar, och varvas med karaoke? Visst är det värt att få en scen att stå på, det är dock lika viktigt att komma ihåg att du som musiker ändå bidrar till att locka folk till stället på en dag där det annars inte skulle hända så mycket.

Michele Ferrari, ordförande 2010

Michele spelar i flera konstellationer och är välbekant i Åbos bluesscen. Hösten 2013 släppte han en skiva under eget namn med bandet The Blues and Bourbon Appreciation Society bakom sig.                     https://soundcloud.com/mftbbasMichele