Kategoriarkiv: Okategoriserade

Råcktåberfest 2014 (30.10)

Rockföreningen har igen dragit igång sin verksamhet, och på ÅAS Gulisakademi var det högljudda svarta bordet välbesökt. Många gulisar tog del av vårt infopaket och hoppeligen kommer en del med som medlemmar.

I slutet av oktober är det igen dags för föreningens stora höstevenemang, Råcktåberfest, som de senaste åren hållits på Åbos största rockklubb, Klubi. Som mest har tio RÅA-band uppträtt på samma kväll (ett rekord också enligt Klubis personal) men vanligtvis spelar 6-8 band. Banden har alla en koppling till föreningen genom att de övar i lokalen eller har avgiftsbetalande medlemmar. Till och från dyker också gamla RÅA-rävar upp som artister.

Råcktåberfest är en utmärkt chans att höra musik som görs av svenska studerande i Åbo, och för banden att spela på en högklassig scen. Biljettpriset hålls också studerandevänligt (så många som 400 stycken inbetalade 2012) men alla musikintresserade är välkomna. Mer info om artisterna kommer snart! /webred.

Lite uppdateringar

Knappt har post-RÅALive-depressionen lagt sig och vardagen återvänt förrän bloggen uppdateras. RÅA har t.o.m hunnit ha en liten klubbkväll på Bar Kuka i tisdags (med Shitboot och Blues & Bourbon Appreciation Society) och sommaren är verkligen på väg nu. Våra band ligger heller inte på latsidan med sitt material. Craneium har en splitvinyl ute och Sofa Sunday släppte en EP i går. Fanclubens president sände en sån här recenscion till bloggen:

P.S: Michele Ferrari spelar solo på Hasses Pub ikväll, kl.21

https://soundcloud.com/sofasunday/sets/asleep-on-the-dancefloor
Sofa Sunday – Asleep On The Dancefloor
Den finländska västkustens pärla Åbo börjar så småningom vara förtjänt av status som rikets musikhuvudstad. Stadens musikaliska fauna är vid det här laget lika mångsidig och spännande som Mägy på Dynamos dansgolv. Inte blir det sämre när gossarna från indiepopgruppen Sofa Sunday breder ut sina överstora t-skjortor och seglar in med debut-EP:n Asleep On The Dancefloor, en guldklimp i digitalt format.

Förmårrat bra är vad det är. Än en gång lyckas bandet bjuda sina 286 facebooksupportrar och någon enstaka soundcloudsurfare på veritabelt örongodis med en gedigen hantverksprägel. Soundet är fylligare och stämmorna fler än förr men igenkänningsfaktorn förblir hög. Sofa Sunday förmedlar äkta glädje och sköna vibbisar, och som lyssnare vill man bara ge datorns högtalare en riktigt lång och varm kram.

Fröet till Sofa Sundays nya storsatsning såddes redan på hösten när gruppen knöt till sig musikvärldens mest eftertraktade free agent, den förtjusande Alex ”jag har mössa på till och med när jag sover” Lundberg. Med Lundberg i ledet blir det liv i luckan och honung i hörlurarna. Varje pussel har som bekant fyra hörn. Nykomlingen Asleep On The Dancefloor är en noga genomtänkt (för övrigt ett ordpar som sällan förknippas med dessa gossar) musikalisk pentagon. Med lite kännedom om bandmedlemmarnas rutiner i nattlivet kan man anta att albumtiteln främst syftar på trumslagaren Rasmus ”Mato” Kuhlberg. Hur som helst är det som att hoppa från skattkista till skattkista när man lyssnar på skapelsen.

Öppningsspåret Jon Robinson är en ödmjuk vädjan till en snubbe med samma namn. Vem han sedan kan tänkas vara är ett mysterium men gitarrerna plingar behagligt och Rasmus ”Boi” Pietilä sjunger med skön melankolisk stämma. Som en bro över mörka vatten leder hans röst den vilsne indiepopälskaren tryggt hem. Om näktergalar drack whiskey kunde de i bästa fall låta som Sofa Sundays ledande sångare. På tal om röster och målbrott kan vi även konstatera att Sofa Sunday nu definitivt har kommit in i puberteten. Bevis för detta kan man hitta både på Mikael Lundqvists haka och i låt nummer två, MonMon, där en svordom slinker in mot slutet. Bland de övriga tre låtarna på EP:n sticker den personliga favoriten Museo Larco ut med sin harmoniska ljudvärld.

Tankarna svävar till svunna tider; varma sensommarkvällar och den där första pussen i dagis. Asleep On The Dancefloor andas gott humör och vardagsromantik. Bakom trumslagen och gitarrsmekningarna anar man otaliga timmar av mysig samvaro. Vardagsrummets soffa och bensinbryggan i Nagu hörs i musiken. För att få ut maximal njutning rekommenderar undertecknad att man lägger sig bekvämt i solskenet, tar en vattenmelon på huvudet och sluter ögonen. Nirvana finns på soundcloud.

Fanklubbens stolta ordförande,
Mikael Piippo”

Årets höjdpunkt: RÅA Live!

Kommande helg så sker årets höjdpunkt: RÅA Live 14, också känt som ”RÅA på Kåren”. På fredag och lördag intar tributband med huvudsakligen studerande RÅA-iter Kårens stora scen och bjuder på en ljud- och ljusshow utan like. De senaste åren har det varit så gott som fullt, och för många studerande är det den höjdpunkt där man träffas tvärvetenskapligt och njuter av stämningen.

Live12

Styrelsen brukar jobba häcken av sig i månader innan den stora helgen inträffar, men med goda talkoresultat – ”RÅA” blivit en studentikos tradition i klass med Pampas nationaldag eller körerna på vårdberget. Många refererar till RÅA Live när dom pratar om föreningen, för det är den happening som flest känner till. Också de studerande som inte går på andra keikkor dyker upp enbart för stämningen. Det brukar också inträffa kupper som inte ens arrangörerna vet om, så dyk upp!

I år öppnar dörrarna 19:00 och kvällarna är fullsmäckade med program som vanligt. Uppträder gör 14 artister: Turbonegro, Paramore, Ensiferum, CCR, Dropkick Murphys, The Killers och
The Kooks på fredag.

Och Ghost, Katy Perry, Popeda, Led Zeppelin, Stormtroopers of Death, Iron Maiden samt Blondie på lördagen. Biljetterna är billigare som förköp, men överlag så hålls nivån på en studerandevänlig nivå. Kolla evenemanget på facebook för mera info: (https://www.facebook.com/events/645161348889901).

Artisterna ser naturligtvis fram emot den legendariska rockbrunchen och bastun under lördagen. Den här helgen är samtidigt RÅA:s årsfest, och just brunchen är mytisk tack vare sin stämning och servering. Vad som det bjuds på kan jag inte avslöja (hur skulle myten annars hållas i liv?), men personalen på Citymarket brukar under uppköpet.

RÅA välkomnar alltså studerande och musikintresserade till Live14, den 11-12:e april. Eventuell vinst går till välgörenhet (2012 skänktes t.ex instrument till flyktingmottagningen i Pansio).

Redaktör Ahlö

Kårpublik

Årsmöte och reflektioner

Sitter och förbereder lite papper inför årsmötet imorgon (11.3, kl. 18 på Bremer) och hoppas på många deltagare. Egentligen höll vi det för två veckor sedan, men då bara åtta medlemmar dök upp så kunde vi inte ta några beslut. Kanske var tiden opasslig, eller så hotade deadlines och tenter vilket vissa påstod. Nåja, sånt händer och imorgon försöker vi igen!

Jag kom med i styrelsen för fyra år sen (om jag räknar rätt) som gulis och av en slump egentligen. Jag hade i och för sig börjat öva lite i övningslokalen och skrivit in mig som medlem, men på årsmötet var det ett generationsskifte och platserna behövde fyllas.

Men under de här åren i styrelsen har jag lärt mig otroligt mycket; hur föreningar funkar (även om den här är den informellaste jag varit med i), vad som är realistiskt när man ordnar evenemang, tekniska problem och lösningar. Dessutom har jag träffat människor och fått  på kontakter jag aldrig annars haft. Det är klart man svurit över folk som aldrig är med och roudar, ”lånar” ens sladdar och lämnar snus trumsetet. Men på det stora hela har jag haft sjukt roligt och RÅA-märket kommer sitta på läderjackan också i framtiden.

Så ställ upp för föreningen, du som läser det här. Det ger mera än det tar – rock and roll! Nimimerkki ”sista dagen som ordförande”

Martin Ahlö (Craneium, Åbo Church of Doom)

Michele Ferrari: keikkaställen i Åbo

Jag har blivit tillfrågad att skiva om mina erfarenheter av åbos keikkaställen. Med detta inlägg kan jag förhoppningsvis komma med lite goda råd och främst klaga över situationen. Endast barer inkluderas i denna diskussion (vem ha nu på riktigt haft roligt på en kyrkokonsert egentligen?)

I åbo råder inte brist på barer. I åbo råder inte brist på publik. Åbo borde alltså vara fantastiskt för en musiker. det beror på

Det enda renodlade livestället i staden, Klubi, har ett stort problem för ett relativt okänt eller nytt band. Det är helt enkelt för stort. Visst, ilta-scenen, rymmer endast 200-300 personer. Det är dock ganska mycket begärt av ett nystartat band att locka och det slutar alltid likadant, med en halvtom lokal. Under mitt år som ordförande för RÅA startade vi evenemanget Råcktåberfest på Klubi. Tack vare att detta blev en stor händelse med över 10 band sålde vi slut klubis stora scen (lite över 500 personer). Klubi är fantastiskt bra för evenemang i denna skala, det är dock inte varje dag man kan ordna sådan. Resten av Åbo absoluta centrum lyser musiklivet dock med sin frånvaro.

Kvar blir kvarterskrogarna, kalla dem räkälän om du vill. Dessa är verkligen var Åbos musikliv enligt egna erfarenheter verkligen lever. Min första keikka i Åbo hade jag på ett numera försvunnet ställe på nylandsgatan, Graceland. Där avnöjts många allt för bourbon-fyllda tisdagskvällar och likaså bourbon-fyllda spelningar med olika band. Det blev vanligtvis inte så mycket över av biljettkassan efter att bar-notan betalats av men sak samma. Det som var viktigt med Graceland för Åbo var att det var annorlunda. Det gav variation till det väldigt gråa och breda utbudet av luxusräkälän i resten av centrum.

Nästan alla av mina spelningar utanför studiekretsar har varit på “räkälän”. Streetbar95, Kulmabaari, Pub Portsa, Bar44 m.m. Dessa är även de spelningarna jag tjänat bäst på. Visst händer det att någon nu och då ramlar in på scen och man får vanligtvis trängas in i ett hörn mellan jukeboxen (där någon lägger på Irwin mitt i keikkan) och gårdagens gäster som blivit kvar. Dessa ställen har dock vanligen en publik som faktiskt lyssnar, åtminstone med ena örat, och ägare som förhåller sig välkomnande till band. Visst, “lippuriski” gäller då man först börjar komma igång och spela men efter ett tag kan man även på dessa ställen börja ta en ganska OK gage. Pengarna har aldrig varit det viktiga för mig, och skall inte vara orsaken till att man börjar spela. På samma gång skulle jag inte fara och spela om jag från början skulle veta att det blir en kostnad för mig själv. Speciellt på senaste tiden har man sett ställen som tar in band och inte ens erbjuder en del av biljettintäkterna åt artisterna. Bojkotta dessa ställen. Jag har hört att de brukar ordna mycket spelningar på liknande barer på tisdagar, och varvas med karaoke? Visst är det värt att få en scen att stå på, det är dock lika viktigt att komma ihåg att du som musiker ändå bidrar till att locka folk till stället på en dag där det annars inte skulle hända så mycket.

Michele Ferrari, ordförande 2010

Michele spelar i flera konstellationer och är välbekant i Åbos bluesscen. Hösten 2013 släppte han en skiva under eget namn med bandet The Blues and Bourbon Appreciation Society bakom sig.                     https://soundcloud.com/mftbbasMichele