Etikettarkiv: the marvellous RÅA cover party bröllop band

Coverbandet ”The Marvellous”

(red.) Kristian Lumme bidrar med den här texten. Ifall man är intresserad så kan The Marvellous bokas på:

https://www.facebook.com/themarvellous2010 & http://themarvellous.fi.
Jag spelar gitarr i coverbandet The Marvellous, som brukar spela på
fester av alla de sorter–bröllop, årsfester, sillisar, födelsedagar
etc.–och blev ombedd att skriva lite om hur det är att spela som
festband. Har inte direkt någon röd tråd här utan samlar lite
reflektioner om ”karriären” så här långt…

Vårt band bildades såhär: Jag blev tillfrågad om jag kunde samla ihop
några musikaliska kompisar och stå för musiken på Hitis FBKs årliga
brandkårsfest–ett evenemang som för övrigt bör finnas på varje
självrespekterande människas bucket list. Hade nyligen avslutat ett
och ett halvt år på Lärkkullas Pop- och Rocklinje, men i verkliga
livet hade jag så gott som noll erfarenhet av bandverksamhet. Tanken
på att ta ansvar för något sådant kändes lite skrämmande, så jag sa
att jo, det ordnar sig säkert.

Efter ett antal timmar i RÅAs övningskämppä gick den första keikkan
åtminstone så bra att vi inte blev avskräckta, och sedan dess har det
bara blivit bättre! Många keikkor av olika sorter har det blivit, och
även om vi inte gjort världsturné så har vi spelat både på Vänö och på
Riddarhuset, vilket inte många rocklegender kan skryta med. Vart och
vartannat band har ju historier om hur de kämpat i uppförsbacke under
sina första år–hur utrustningen roadades för hand i 30 minusgrader då
keikkabussen stals av managern, hur man spelade för två personer i
åtta timmar trots att halva bandet hade 44 graders feber och andra
halvan magsjuka–den typen av berättelser. Vi har förstås också haft
våra motgångar, men de gångerna övervägs av gångerna man suttit med på
festen, ätit och druckit gott och till på köpet i slutet av kvällen
fått ställa sig upp och spela musik! Livet som musiker behöver inte
alltid vara så hårt…

Min erfarenhet är den, att har bandet roligt så kommer resten av sig
själv. Spelar man sådan musik som man själva tycker om och har bra
stämning på scenen så sprider sig feelisen för eller senare till
publiken (ibland dröjer det tills det sociala smörjmedlet fått göra
sin verkan men sen fungerar det desto bättre!). Ibland går det å andra
sidan trögare–publiken eller stämningen lyser med sin frånvaro och man
frågar sig vad man egentligen gör där. Det är lätt att skylla ifrån
sig på yttre faktorer men faktum är ju att det är bandet som har
betalt för att underhålla publiken, sällan tvärtom. Då får man bara ta
och njuta av musiken, tackla en sångare eller vad som nu höjer ens
humör, och snart kommer feelisen av sig själv igen.

Avslutningsvis kan jag konstatera att jag redan under min första
keikka insåg att detta är något av det roligaste som finns. Musiken
kommer att förbli en stor del av mitt liv vad jag än sysslar med i
framtiden. Så fort de sista tonerna för en keikka klingat ut och man
lägger ner gitarren börjar det vanligen klia i fingrarna och man
längtar till nästa… Något mera beroendeframkallande får man leta
efter.