Vuxenpaket

Det är sympatiskt att arbetsgruppen för varumärket Finland tar fasta på vardagen i sin slutrapport ”Ett uppdrag för Finland” som kom häromveckan. Den som förväntade sig konsultfloskler i stil med ”Welcome to Raisio – town of today” – men i högre potens, eftersom det handlar om ett land och inte en stad – får i stället läsa bland annat om idéer som omfattar kranvatten, loppisfynd och gårdsfester. Ett av uppdragen i rapporten går till marthorna, som enligt modell från den världsunika moderskapsförpackningen skulle ges i uppdrag att utforma ett vuxenpaket, för att göra övergången från barndom till vuxenliv lättare. Mor- och farföräldrar uppmanas i sin tur lära ut praktiska färdigheter till yngre generationer.

”I praktiskt taget varje hem i Finland finns nål och tråd, en skruvmejsel och en hammare. Dessvärre är det många som inte kan använda dem. Marthorna kunde tillsammans med Social- och hälsovårdsministeriet sammanställa ett vuxenpaket som delas ut till alla finländare när de fyller 18 år. Paketet skulle innehålla råd för att använda verktygen och hjälpmedlen”.
Det finns säkert fog för den oro för ungas förmåga att hantera vardagsgöromålen som bland annat hushållslärarna uttryckt i höstens insändardebatt om timfördelningsplanen i grundskolan. Men det är tveksamt om ett vuxenpaket – karikerat bestående av en skruvmejsel med bruksanvisning – är rätt medicin mot att många unga och unga vuxna inte klarar av praktiska sysslor och har svårigheter med privatekonomin. Problemen bottnar för det mesta inte i avsaknaden av grejer, bruksanvisningar eller ens färdigheter.

Under mitt första studieår delade jag kök, badrum och tambur i en av Studentbystiftelsens cellbostäder med en person som hade svårt att hantera det vardagliga. Hon kunde bevisligen både laga mat, diska och städa om hon ville. Men själva kärnan i hushållsarbetet, att upprepa sysslorna dag ut och dag in låg inte för henne och hon hade svårt för att förutse effekterna av sina handlingar. Att matrester som inte äts upp eller slängs bort har en tendens att mögla. Att husdjur lämnar efter sig exkrementer. Att det kommer en räkning i brevlådan om man beställt något på postorder. Och så vidare.

Innan året var slut ringde både utmätningsmannen, de sociala myndigheterna och en saneringsfirma på dörren.  Det var på det hela taget tragiskt att betrakta. Vi två övriga invånare i cellbostaden tillämpade varierande strategier för att hantera effekterna av den bristande vardagskollen, som ju i högsta grad påverkade också vårt dagliga liv. Ibland var det enklast att hoppa över kaninburen, ibland var den enda trivselförbättrande åtgärden att helt enkelt diska alla kärl som blivit stående på diskbänken.

På nätet kan man göra olika skämtsamma test för att räkna ut sina vuxenpoäng. Har du köpt hus eller bostadsrätt? Brukar du storhandla? Prenumererar du på en dagstidning? Är värdet på julklapparna du ger bort större än värdet på dem du får? Ju fler långsiktiga, ansvarsfulla och upprepade handlingar, desto högre vuxenpoäng och det är alldeles korrekt. Vuxenliv handlar rätt ofta om att stå ut med det monotona i tillvaron. Eller för att citera Pippi Långstrump ”Stora människor har aldrig något roligt. Dom har bara en hoper tråkigt arbete och fåniga kläder och liktornar och kumminalskatt.”

Vilka element man uppfattar som nödvändiga i en fungerande vardag är i stor utsträckning en fråga om uppfostran, tycke och smak. För någon är en komplett matservis tecknet på att man är en vuxen människa, för någon annan ger det känsla av kontroll att ha en ekonomisk buffert på banken och för en tredje är det otänkbart att servera något annat än hemlagad mat. Den mest händiga människa jag känt var samtidigt ganska vilsen i det moderna samhället, eftersom hon inte hade de språkkunskaper och de tekniska färdigheter som tas för givna i dag. Det är på det hela taget mindre viktigt att vara händig än att inte vara handfallen inför de utmaningar som uppstår hemma och på jobbet.

•