Dom som symbol?

En natt i början av december, 1984. Det är snart trettio år sedan.

I den indiska staden Bhopal i centrala Indien läcker tiotals ton av dödligt giftig metylisocyanat eller cyanidgas ut i luften från en förvaringstank vid den amerikanska kemijätten Union Carbides anläggning för framställning av insektgifter.

Därmed får Bhopal en beklaglig plats på katastrofernas världskarta. Bhopal blir orten som förknippas med kemiindustrins Hiroshima. Bhopal blir skådeplatsen för världens värsta industriella katastrof. Hittills.

Gasläckan får förödande konsekvenser för tusentals människor som av en eller annan orsak råkar befinna sig i närheten av gasutsläppet. Åtminstone 3 500 människor dör omedelbart. Många av dem är sluminvånare. De döda kan också vara så många som 10 000. Ingen vet säkert.

I dag räknar man med att åtminstone 15 000 människor har dött som en följd av gaskatastrofen. Dessutom uppskattar man att omkring 100 000 människor har fått någon form av kroniska hälsoproblem på grund av gasutsläppet. En del har blivit blinda, andra har fått sitt liv förstört på andra sätt. Hur många barn som aldrig kommer att födas på grund av utsläppet finns det ingen som kan svara på. De som utsattes för gasen eller som använde förorenat vatten i närheten av anläggningen efteråt misstänks ha fått barn med såväl fysiska som psykiska handikapp.

För några dagar sedan dömdes åtta personer av en indisk domstol med anledning av katastrofen. De dömdes för vårdslöshet, eftersom de inte hade lyckats förhindra gasutsläppet. De dömda är indiska anställda vid Union Carbides indiska dotterbolag, pesoner som satt i företagets dåvarande ledning. En av de åtta har hunnit dö sedan olyckan inträffade.

Och domen? De dömdes till två års fängelse var. Samt böter på 100 000 rupier per person. Det motsvarar ett bötesbelopp på 1 800 euro per man. Man antar att de dömda kommer att överklaga domen. Därför får fängelset ännu vänta.

Bhopal, världens värsta industriella katastrof. Hittills.

Nästan trettio år senare får en räv som rivit två sovande tvillingflickor i ansiktet i ett hus i London mer utrymme på den regionala finska dagstidningens utrikessida än nyheten om Bhopaldomarna.

Sådan är världen, sådan är nyhetsjournalistiken. Det är nästan trettio år sedan Bhopal, domarna var lindriga, vad mer kan man säga?

Jo, man kan fundera över den eviga frågan: Vad är ett människoliv värt?

Tittar man krasst på den färska domen, så var ett människoliv i staden Bhopal i närheten av kemianläggningen inte värt nästan någonting för dem som domstolen nu har betraktat som skyldiga. Straffet motsvarar en månadslön för många finländare, inte ens det för många andra. Därtill kommer fängelsestraffet, naturligtvis.

Då har man ändå inte räknat med alla de tusentals familjer och anhöriga som fick sina liv förstörda på grund av katastrofen.

Det är lätt att hålla med de upprörda offren och aktivisterna som protesterade utanför domstolen om att domarna var alltför lindriga och kom alltför sent. Det är lätt att förstå offrens och de anhörigas vrede och misstankar över att de inte fick komma in i domstolen, för att höra domarna.

En rasande kvinna krävde att de skyldiga borde straffas hårt.

- Häng dem, skriker hon på TV-bilderna och hötter vanmäktigt med näven.

De kvarlevande kräver att också den dåvarande högsta chefen för det amerikanska kemiföretaget, Warren Anderson, får ett ordentligt straff.

En bloggare för tidningen The Times of India, som utkommer i Mumbai, skriver bland annat så här om domen:

- 26 år efter att 40 ton av dödlig gas sipprade in i Bhopals lungor, väntar omkring 17 000 män och kvinnor på den så kallade kompensationen… I dag bevisar Indien igen att man egentligen inte bryr sig om sin befolkning, speciellt inte om den har slaktats av människor från världes mäktigaste land. I stället för att ställa Amerika till svars och kräva rättvisa för sina fattiga, är Indien mer än glatt över att sälja sina döda billigt.

Vad är ett människoliv värt i förhållande till starka ekonomiska intressen? Vad är tusentals människors liv värda?

Om de färska domarna för de som har utsetts som ansvariga för Bhopalkatastrofen ska ses som riktlinjer, så är det inte mycket. Det bjuder emot att skriva “ingenting”, men det ligger nära till hands.

Om Bhopal är ett prejudikat, är framtiden dyster.

Det är naivt att tro att en liknande industriell olycka med förödande konsekvenser såväl på kort som lång sikt inte kan hända igen, att man har lärt sig av det som hände där och då.

Fortfarande finns det företag med all världens anläggningar i mindre bemedlade länder, där myndigheterna lätt kan fås att blunda, vända ryggen till och stoppa fingrarna i öronen, eller åtminstone se mellan fingrarna om kapitalet så kräver. Fortfarande finns det företag världen över som håller befolkningen i närheten av anläggningarna ovetande om vad som sker där och vad som sipprar ut i såväl luft som vatten.

Fortfarande går vinstintressen före människors eventuella värde – på olika sätt.

Se bara på den pågående oljekatastrofen i Mexikanska golfen, som exempel. Vad händer med de fiskare och andra som har utsatts för oljan och de kemikalier som används för att bekämpa den? Vilken form av ersättning och rättvisa kommer de att få ta del av i sinom tid, kanske om trettio år eller så?

Är det dags för ett nytt rättsligt globalt organ för offer för industriella katastrofer? En sådan internationell domstol kunde ta modell av den internationella brottmålsdomstolen i Haag, som ses som ett mycket viktigt steg för att komma bort från straffrihet för grova brott mot humanitär rätt. En sådan instans kunde förhoppningsvis också ha en preventiv effekt. Den skulle visa att det inte går att göra vad som helst ostraffat.

Domar som i Bhopalfallet duger nämligen inte – inte ens som symboliska.

Inga relaterade artiklar.